medvetenheten om ömsesidigheten söndag 22 oktober, 2006 kl. 1:00
i förra numret av embryo skissade jag upp balansen mellan de små stegen och de stora drömmarna, var vi står idag och vart vi vill komma med vår aktivism. med den här texten vill jag fördjupa det resonemanget och förhoppningsvis bli mera konkret. texten riktar sig både till dig som är organiserad och dig som inte är det men som funderar i de här banorna. du som läser den kanske har läst daniel guérins ”anarkismen” eller någon liknande historiebok, kanske inte. hursomhelst finns det en poäng med att inte se anarkismen som en hundra år gammal uppsättning trossatser, utan som ett koncept förankrat i den egna vardagen, som vi hela tiden behöver utveckla efter den verklighet vi lever i och det samhälle vi vill skapa.
varför skulle anarki fungera, varför kallar jag mig anarkist? ja, det kan man fråga sig. svaret hittar jag i de behov jag har och som jag antar att ni delar, behov som är grundläggande mänskliga och som vi tillsammans kan tillgodose. fungerande sophämtning, rent vatten, bra mat, sjukvård, fred med mina grannar och en trygg uppväxt för mina barn i ett sunt ekosystem för att nämna några. liksom behoven i sig är anarkismen grundläggande mänsklig, det är idén om att vi så gott vi förmår kan bidra till att trygga allas behov. en idé som har ömsesidigheten som utgångspunkt.
vi ser varandra och ser människor som liknar oss själva, med liknande drömmar och krav. vi ser människor som är kapabla att leva sina liv efter eget huvud och i samklang med andra, utan att behöva styras av lagar, förordningar eller chefer. anarkism betyder alltså frånvaron av makt, i bemärkelsen makt över andra människor, inte maktfullhet.
de flesta har nog läst eller hört berättas om människor som osjälviskt ställer upp för varandra vid extraordinära situationer som olyckor, krig eller katastrofer. jag tänker dock att exemplen på de små handlingar folk utför i vardagen är många gånger fler, fast mindre uppseendeväckande.
för mig är det helt ointressant att diskutera ifall människors främsta drivkraft är egoism (egenkärlek) eller altruism (kärlek till andra); utgår jag ifrån att de grundläggande behoven jag har delas av andra, så blir det som jag gör åt andra även något som gynnar mig, och tvärtom. det kan handla om att hämta varandras barn på dagis, låna ut verktyg till grannen eller vattna blommorna åt någon som är bortrest.
nu är det ju så att de flesta människor som tar ut grannhunden på en promenad när matte måste jobba över, inte automatiskt kommer se sig själva som anarkister, det är jag medveten om. samtidigt, när vi hjälper varandra med alldagliga ärenden utan att ta betalt för det eller tvingas till det, är detta anarki i praktiken. det behövs ingen ledares order eller hägrande profit för att motivera min handling; ömsesidig hjälp undergräver den kapitalistiska logiken enligt vilken en människas handlande alltid syftar till att öka sin egen vinning.
ett klockrent exempel på hur anarki kan se ut i praktiken är biblioteket, där alla har fri tillgång till kunskap och kultur. en allmänning vi tar för given och som endast moderata krafter skulle få för sig att ifrågasätta; för oss andra är gratis bibliotek lika självklara som allemansrätten. även vid det här exemplet är jag på det klara med att bibliotekarier inte per definition är anarkister, men vill ändå hävda att biblioteket delar mycket av den värdegrund anarkismen vilar på.
kampen om helheten
jag ser mig omkring i vårt klart ickeanarkistiska samhälle. jag ser folk som ständigt och utan att fundera på det ger varandra ömsesidig hjälp och det står klart för mig att anarkism inte är en ouppnåelig utopi eller kvällstidningarnas kaos. istället är anarkism en helhet som består utav delar som i sig inte är särskilt uppseendeväckande. sätter man ihop delarna blir det till ett koncept enligt vilket vi skulle kunna organisera livet på en bas av ömsesidighet och solidaritet. och varför skulle det vara utopiskt att föreställa sig att människor kan leva självbestämt och i samklang med varandra? frågan kan ses som både stor och liten, som både filosofisk och konkret. jag besvarar den med samma grundantagande som ovan, nämligen att jag vill leva ett liv i egen regi och i samklang med människorna i min omgivning och därför sluter mig till att andra också vill det.
både rationellt & hoppfullt
jag tänker att det handlar om ett rationellt önsketänkande. jag vill att andra människor ska vilja leva självbestämda liv i samklang med varandra. jag bländar ut de övergrepp jag vet ständigt begås av de som är starkare mot de som är svagare. för jag hittar deras orsaker i samhällets strukturer och inte i individen.
du får höra att du skall vara din egen lyckas smed och att den svage enbart har sig själv att skylla. vi måste konkurrera om de jobb som finns och blir glada om en själv blir erbjuden det, även om det innebär att en annan blir utan. hur många kan lyckas på nyliberal väg? de flesta gör det inte.
några tror sig hitta orsakerna till det upplevda egna misslyckandet i människor av annat kön, annan sexualitet eller hudfärg. många fler blir sittande med för många räkningar, bidragsansökningar och telefonsamtal (du är placerad i kö) att på egen hand klara av på dygnets alldeles för få timmar. och slår man på tevenyheterna är det lätt att känna sig liten, maktlös och obetydlig.
likväl utgår jag ifrån att folk vill leva självbestämda liv. men vardagliga, för det mesta ekonomiska, problem upptar allt fokus. man har varken tid eller kraft att stanna upp och begrunda det man upplever. istället kutar man på, försöker få alla bitarna att gå ihop. de stora funderingarna kring hur vi lever våra liv läggs åt sidan. hur man skulle kunna strukturera samhället på alternativa sätt blir då en abstrakt lyx man inte kan unna sig.
och varför skulle vi behöva fundera på andra sätt att leva, vad är det för fel på det sätt vi lever idag? vi är inte lyckliga. vi är rädda för att förlora det vi har, stressade över att aldrig räcka till, att inte ha ett jobb/ att inte jobba tillräckligt, att inte ha någonstans att bo/ att bo i andra hand eller svart/ att ha stora lån på bostaden, osv. ekonomin präglar våra liv men den gör oss inte lyckliga.
så länge vårt samhälle vilar på en värdegrund som ser människor, djur och miljö som resurser att exploatera kommer vi aldrig bli annat än olyckliga. det går inte att värna naturen och samtidigt göra profit på dess råvaror. på samma sätt förhåller det sig med människorna och med djuren. barns och kvinnors rättigheter, arbetsrätt och djurskydd kommer obönhörligen komma i konflikt med den ekonomiska logiken.
därför måste anarkism enligt min mening alltid handla om att se till helheten. det räcker inte att analysera samhällsbygget utifrån ekonomiska principer och vilja ersätta det med en annan ekonomisk bas. man måste på samma gång fråga sig: är det ekologiskt hållbart? är det jämlikt? vems behov tillgodoses, vems bekostnad sker det på?
ord och handling
men, kan man invända, även om det är så att alla har en längtan eller en strävan efter att leva fria och självbestämda liv, vari ligger det omvälvande i det antagandet? skulle inte de flesta människor, rentav vilken politiker som helst, kunna ge det sitt stöd?
jovisst, så är det nog, rentav politiker. hur dessa sen skulle handla utifrån det är däremot en helt annan sak. när (s) och (m) är överens om att ”alla ska med” ger de läpparnas bekännelse till denna basala önskan. med fyra års mellanrum portionerar de ut löften om lika lön, lika värde och samma möjligheter till ett gott liv för att försäkra sig om våra röster i valet. och vi ger dem mandat att sitta vid makten i fyra år och hoppas i gengäld att de ska förvalta våra röster och tillgodose våra behov. tilltron till politikerna är inte stor, inte väntar vi oss några vidare förbättringar av dem egentligen. fast man vet ju aldrig och det skulle kunna bli värre. så vi röstar på det minst onda alternativet.
politik sägs vara det möjligas konst. anarki är i så fall konsten att gemensamt göra saker möjliga. framförallt är strävan efter anarki djupt mänsklig; den utgår från det gemensamma, det ömsesidiga.
det är i själva utgångspunkten, i synen på människan, som skillnaden till den förhärskande bilden blir tydlig. partipolitiken bygger på föreställningen att utan lagar, förordningar och ett starkt ledarskap skulle samhället störtas i kaos. och näringslivets syn på människan präglas av allas kamp mot alla och den mest välanpassades överlevnad. även om de förstås klär det i mera neutrala ordalag. svenskt näringsliv och det politiska etablissemanget har varit väldigt framgångsrika i att ta tillbaka initiativet efter 70-talets vänstervåg och att skapa bilden av ett samhälle präglat av ett nytt samförstånd. det talas om tillväxt som om det vore eftersträvansvärt och gynnsamt för alla.
SAAB i trollhättan får stå som ett utmärkt exempel. företaget, general motors, lät två produktiva fabriker tävla om vilken som kunde pressa tillbaka löner och öka arbetstider. den andra fabriken, i det här fallet en opelfabrik i tyska rüsselsheim, las ner. arbetarna, som i många fall jobbat på samma arbetsplats i decennier, hoppades att GM skulle låta sig nöjas bara de böjde på ryggen och knogade på som de blev tillsagda. men enbart hopp räcker inte. för tillväxt gynnar inte alla och ledningens intressen var inte lika med arbetarnas.
GM gav sken av att det enbart rörde sig om okontroversiella odramatiska besparingar och av att i den mån man överhuvudtaget kunde tala om en konflikt, så stod den mellan svenska och tyska arbetares intressen. från politiskt och näringslivshåll brukar det suggereras att konflikter mest äger rum på individuell basis, att det alltså skulle handla om enskilda personers intresse av mera pengar.
det är upp till oss att visa att konflikterna är strukturella. vi måste identifiera och synliggöra dem. vi måste göra dem kännbara för etablissemanget.
make hope practical, rather than despair convincing
jag tillhandahåller här inga lösningar på hur vi ska organisera motståndet, livet eller samhället. jag har inga färdiga lösningar och det ska inte heller vara upp till mig att ge några sådana. jag är däremot övertygad om att vi tillsammans kommer utveckla de strategier vi behöver för att tillfredställa våra gemensamma behov.
finns det egentligen några (färdiga) lösningar, vilka skulle det i så fall vara? en röst på det röda blocket, på (mp) eller (fi)? ska man rösta alls? hur röstar man bort växthuseffekten, kriget mot terrorism, svält, fattigdom, löneslaveri, trafficing, sexuellt våld eller utrotningen av fler djur- och växtarter?
kanske finns det inte några lösningar. kanske finns det enbart det brådskande behovet av att kämpa av bara fan.
som det är idag, skapar vi oss ett liv, en vardag och önskar i bästa fall att det ska få vara just så som vi har gjort det. vi vill leva rika, harmoniska liv och se våra barn växa upp, utvecklas och leva sina liv fullt ut. anarkism för mig är den förtvivlade längtan efter att vi faktiskt ska lyckas med det. det är den fasta övertygelsen om att det inte räcker att vänta och hoppas. frågan vi behöver ställa oss är hur vi vänder hopp från att vara något passivt till att bli en aktiv handling, en skapande, kämpande kraft.
måndag 28 maj, 2007 kl. 12:10
[…] De tankar om anarki som jag la fram i Medvetenheten om ömsesidigheten skulle en primitivist antagligen avfärda som allt för inbundna i civilisationens väv. Och det är klart, när jag frågar mig om anarki är möjlig i min livstid så ställer jag mig frågan utifrån min livssituation, här och nu, mitt i civilisationen. Så det jag letar efter, ett sätt att organisera livet på en bas av ömsesidighet och solidaritet, söker jag här och nu, var och när annars? […]