Ska vi skapa nya världar eller gå under med värdighet? Tuesday 22 May, 2007 kl. 8:58 pm
Måste knacka ner några ord på datorn. De här grubblerierna tar allt fokus och all min uppmärksamhet, jag blir lättirriterad och orolig. Skjuter upp de saker jag tänkt eller borde få gjorda, istället får jag inget gjort, utom att tänka i cirklar. Ska vara så ärlig jag förmår; det finns alltid en tvekan inför att öppna sig, det är mycket enklare att skriva en appell om aktion och solidaritet som jag först tänkt göra. Kom gärna med dina funderingar kring det jag skriver eller kring liknande upplevelser du haft.
Om några veckor beger jag mig till Heiligendamm, med resten av “den resande anarkistcirkusen”. Rapporterna som kommer in i en allt stridare ström ju närmare juni vi kommer talar sitt tydliga språk: Vi kommer inte att vara välkomna dit. Tyskland inskränker den fria rörligheten och återinför gränskontrollerna mot de angränsande Schengenländerna. I delstaten Mecklenburg-Vorpommern byggs tomma lokaler om till massarrester. Inrikesminister Schäuble hotar med att hålla folk i preventivt förvar i två veckors tid. Vad är det jag ger mig in i och varför?
Tonen känns bekant, den upptrissade stämningen likaså. 2001, inför Göteborg (EU-toppmöte) och Genua (G8-möte) hetsades det på samma sätt. En globaliseringskritisk rörelse som vann segrar och hotade toppmötenas problemfria genomförande skulle stävjas innan den vuxit sig för stark.
Vid Världshandelsorganisationen WTO:s möte i Seattle 1999 och Internationella valutafonden IMF:s och Världsbanken WB:s möte i Prag 2000 hade toppmötenas agenda både försenats och rubbats. Allmänhetens bild av vad dessa möten handlade om hade skiftat från gruppfotona som visade leende kostymklädda män och en och annan kvinna till bilder på massblockader, brinnande barrikader, vattenkanoner och poliser i flerdubbla rader. Konsensus hade ersatts av konflikt. Skuldavskrivning, rättvis handel, tobinskatt - andra perspektiv än det dittills rådande började framträda som sprickorna i den välpolerade fasaden. Rörelsen var ett hot mot globaliseringen ovanifrån som bedrev världshandel på de rika industriländernas villkor. Den ifrågasatte uppfattningen att handel och världspolitik är frågor långt utanför gemene mans räckvidd som bäst överlämnas åt ekonomiska experter och självutnämnda världsledare. I Seattle hade en bred och brokig koalition av människor helt konkret visat att en WTO-rundas genomförande kunde förhindras om delegaterna inte nådde fram till platsen för toppmötet, så visst gick det att påverka.
Så, resonerades det, hårdare tag måste till för att trygga den rådande ordningen. På skotten som träffade tre och livshotande skadade en i Göteborg följde dödsskjutningen av Carlo Giuliani och ett massivt polisvåld i Genua.
Embryo kom till som en reaktion på deras repression. Den gången behövde jag och andra få ur oss de tankar och känslor som snurrade runt inom oss och fästa dem på papper för att få distans till dem.
Det här blir första toppmötesprotesten för min del sedan 2001. Och det väcker blandade känslor, minst sagt. Jag är så tillfreds med det liv jag lever, min lilla värld känns överskådlig och förhållandevis trygg. Även de risker jag tar i vardagliga kamper på hemmaplan känns överskådliga och det är betryggande. Men jag är smärtsamt medveten om allt det jag har - min familj, mina vänner, mitt liv - och därmed även om vad jag kan förlora. Samtidigt blir det så uppenbart vem jag är och var jag befinner mig: En medborgare i ett välbeställt land i den industrialiserade världen. Jag har privilegiet att i viss mån välja vad jag vill utsätta mig för. (Jag tänker inte förespråka något skenheligt martyrskap, att vi på grund av våra privilegier och vårt dåliga samvete borde offra oss för Kampen. Därmed skulle vi bara göra oss och de människor som kämpar på andra håll under andra förutsättningar en otjänst, dessutom vore det både ologiskt och orimligt.)
Det finns en irrationell sida hos polisen som skrämmer mig. Medan aktivister alltid väljer aktionsformer utifrån en diskussion om mål, medel och konsekvenser så kan polisen luta sig mot det våldsmonopol och de direktiv de fått ovanifrån. Staten har gett de ett frikort, polisen tillåts bruka det våld som situationen kräver för att de ska kunna uppnå sitt mål. Så när en polisman under G8-toppmötet i Evian i syfte att röja blockaderna på en motorvägsbro skar ner två aktivister som hängde i ett rep som var spänt över bron, så var hans agerande möjligen inte korrekt men i linje med hans uppdrag som polis. Följaktligen frikändes han efter en utdragen rättsprocess.
En av aktivisterna kunde hennes kamrater fånga upp, den andre bröt ryggen och krossade ena benet i fallet. Polisen visar gång på annan en total likgiltighet inför alla oss som betraktas som ett problem. På det sättet liknar de fascisterna som ser det som en politisk seger om de dödar oss. Jag vet att jag kommer ha människor som är erfarna och som jag litar på omkring mig i Heiligendamm. Jag vet att vi tillsammans kommer kunna hantera alla de situationer vi kan tänkas hamna i. Men rädslan för att polisen ska slår sönder något i en som inte går att reparera kvarstår.
Det här toppmötet kan innebära en möjlig vändpunkt för oss som rörelse och som individer; mobiliseringen andas åter hopp. Toppmötesprotesterna har envist fortsatt också efter Genua, men känslan av att Visst fan är andra världar möjliga och vi skapar dem här och nu hade förbytts till ett Vi ska i alla fall gå under med värdighet, ingen ska kunna säga att vi inte åtminstone försökte. För egen del hoppas jag att deltagandet i protesterna i juni ska innebära att jag kan göra upp med gamla spöken. Kanske kommer jag gå stärkt ur det hela, precis som en vän gjorde efter protesterna mot G8 i Gleneagles 2005. Känslan av att vardagen sattes på undantag, av att vara levande på riktigt, blev vändpunkten för henne.
Protesterna fyller förstås fler funktioner än att vara terapisessioner för brända aktivister. Men den självförståelse som funnits och åter kan komma att finnas inom den globaliseringskritiska rörelsen bör inte underskattas; det som gjorde blockaderna i Seattle till en framgång och ett hot var just de deltagandes tilltro till sin egen förmåga att stoppa mötet. Många fler än jag kan komma gå stärkta ur protesterna och ta med sig känslan av jävlar anamma till sina lokala sammanhang.
Ett annat bagage från toppmötesprotesterna är förståelsen av de demokratiska spelreglernas brister. Det finns ingen insyn vid dessa “informella möten i avslappnad miljö”, inga möjligheter till påverkan och naturligtvis inget intresse av att ta in andra perspektiv, oavsett om det gäller perspektiv som framförs av koalitioner av länder i tredje världen som sluter sig samman (G77, en sådan koalition, har funnits sedan 1964) eller vid motmöten som hålls utanför toppmötenas röda zoner. Begrepp som skuldavskrivning eller fattigdomsbekämpning har pliktskyldigast rabblats vid öppningsceremonier eller i avslutningsdokument allt sedan Seattle. Men kraven var på intet sätt nya 1999, de hade framförts i enlighet med de demokratiska spelreglerna och totalt ignorerats av makthavarna.
Man ska inte heller tro att protesterna i Seattle var början på toppmötesprotesterna. Så länge som ledarna har samlat till toppmöten har människor samlats till protester mot dem. Medan de möttes av hård repression i det globala syd tegs de ihjäl i den industrialiserade världen.
Det råder konflikt, inte konsensus, i världen. Det vi gör är att inte tillåta konflikten att åter gömma sig bakom kostymklädda leende gruppfoton, utan att istället driva på den och vidga sprickorna i fasaden.
De åtta mäktigaste industrinationerna drar upp riktlinjerna för världshandeln. En handel som går ut på att upprätthålla maktbalansen; de rika ska förbli rika på de fattigas bekostnad. I krassa siffror uttryckt innebär det att omkring 100 000 människor om dagen dör av hunger och dess följder, över två miljarder människor lever i absolut fattigdom och uppemot 30 miljoner människor arbetar i ekonomiska frizoner, i princip rättslösa. Privatiseringar och avregleringar leder till ständigt växande skaror av arbetslösa. Fattigdom och misär till följd av klimatförändringar driver allt fler människor på flykt. Jag skulle kunna fortsätta denna dystra uppräkning. Men jag antar att poängen blir tydlig: Vi måste agera nu.
Vi har inte tid att vänta på långsamma förändringar av ett i grunden orättfärdigt ekonomiskt system, förändringar som inte kan bli annat än kosmetiska. Vi måste utveckla alternativ, ja, men under tiden måste vi också bekämpa den rådande ordningen.
Eftersom jag som jag skrev tidigare är medveten om vad jag har och vad jag har att förlora, vill jag också göra allt för att behålla det, även när det paradoxalt nog innebär att bege sig till en plats där 16 000 kravallpoliser väntar på en. Det jag har att förlora det delar jag med de flesta andra människorna. Och det är det värt att ta risker för. För det handlar inte om en symbolisk demonstration av vår egen maktlöshet utan om att visa på att motstånd är nödvändigt, möjligt och kan vara framgångsrikt.
Wednesday 23 May, 2007 kl. 12:58 pm
Jag har tänkt mycket i de banor Bo nämner men kan inte riktigt dra några verkliga paralleller till mig själv. Jag har inte familj, jag har inget utordnat liv och framförallt, jag har aldrig varit på toppmötesprotester. Jag blir ständigt matad med bloggar, artiklar, hörsägner och bilder från de olika toppmötena som passerat genom åren, återgivna både från protestdeltagare, borgerlig media och “andra som hört vänner berätta”. Det inger en känsla av pepp samtidigt som både rädsla för utanförskap och repression väger tungt. Utanförskap, då Heiligendamm isåfall skulle bli det första mötet för mig personligen men också för att jag aldrig blivit utsatt för den hårda repressionen som i till exempel Göteborg, Evian och Genua. Jag kan inte förstå exakt vad det är som jag räds, då jag aldrig har upplevt det som bloggare, aktivister och journalister skriver eller berättar om. Min största rädsla som jag förstår är min Diabetes, hur det faller ut om jag nu skulle hamna i en av de nyinredda arrestlokalerna eller i någon annan situation där jag blir berövad min möjlighet att hålla mitt blodsocker stabilt. Visst, polisen har ansvaret för de som de griper och vill säkert inte ha en hypoglykemiskt sprattlande aktivist i sina händer. Men, som i Evian, polisen skar av repet. Om nolltoleransen infinner sig.
Dessa tankar är, tror jag, naturliga om man står inför något så här riskabelt. Det viktigaste att tänka på då, hur hjärntvättat det än må låta, är att man måste offra hela sig själv, fysiskt som mentalt för att verkligen kunna uppnå något med sin närvaro i Heiligendamm. Om man kommer dit och räds alla konfrontationer har man förmodligen redan förlorat syftet med resan och protesterna/aktionerna. Räds man konfrontationerna, räds man också kampen och vänder den mot sig själv och det man slåss för.
Jag kommer att åka ner i två dagar för att förhoppningsvis kunna återvända till min student veckan efter och jag hoppas att om vi är många som känner samma tvekan och känslor av osäkerhet, kan vi bli starkare. Det känns som taget ur något tal från 70-talet men jag tror ändå att emotionell gemenskap under maskerna kan göra oss motståndskraftigare när vi blir slagna, gasade eller väckspolade med vattenkanoner.
Jag hoppas att efter Heiligendamm kunna förstå mer av de känslor och intryck som verkligen avskräcker aktivister från att närvara.