Varför primitivism? Räcker inte anarkismen? Friday 25 May, 2007 kl. 5:34 pm
Anarkister har sedan Pierre-Joseph Proudhon sett all makt som problematisk. Jämlikheten och jämställdheten har, åtminstone i tankevärlden, hållits högt. Alla människor är lika värda och bör därför ha samma rättigheter. Det problematiska börjar så fort man börjar ta hänsyn till verkligheten. Bland feminister har man länge pratat om intersektionalitet, alltså att det exempelvis inom kvinnorörelsen finns egna hierarkier; mellan flator och heterokvinnor, mellan svarta och vita, mellan olika klasser, och så vidare samt förtrycksamverkan, alltså ett förtryck sällan kommer ensamt; en människa kan förtryckas både på grund av sitt kön, sitt genus, sin hudfärg, sin kultur och sina åsikter.
I den rörelse som skulle kunna kallas anarkistisk finns en mängd olika grupperingar som sinsemellan strider om vilket perspektiv som är det rätta och mest radikala och det finns dessutom en massa koder inom de olika grupperingarna kring vad som är coolt, tufft och rätt. Det här ställer självklart till en massa problem, dels för människorna i denna rörelse men också för kampen i sig. Hur mycket energi bränns inte på interna konflikter som inte hanteras särskilt bra? Hur många tröttnar inte eller orkar inte ens försöka bli en del av den på grund av detta?
Inom den anarkistiska, eller frihetliga, rörelsen finns grupper som arbetar med ren klasskamp (t ex SAC), flyktingfrågor (t ex Ingen Människa är Illegal), antiimperialism (t ex ISM och Global Intifada), zapatisterna (MutVitz-kaffe och olika Chiapaskommitéer), feminism och antisexism (t ex anarkafeminister och mansvarsgrupper), miljö- och djurrättsfrågor (t ex SEA och ALF) och antirasism (t ex AFA) bara för att nämna några. Generellt sett skulle man säkert kunna säga att de flesta inom de olika grupperna dels säkerligen arbetar med fler än en “fråga” samtidigt, samt att de i största allmänhet - åtminstone rent intellektuellt - stödjer de flesta andra frihetliga politiska projekt som finns på detta rödsvarta smörgåsbord. Det dessa har gemensamt med varandra är att de utgår från ett mer eller mindre marxistiskt perspektiv och att kontexten är och alltid kommer röra sig inom det som händer i större eller mindre städer, att industrialismen och människans herravälde över alla andra levande varelser aldrig någonsin ifrågasätts i grunden. För att hårdra det hela: syndikalister sätter klasskampen framför allt, palestinakämparna och andra antikrigsgrupper sätter antiimperialismen främst, chiapasaktivisterna sätter nyliberalismen som det värsta hotet mot mänskligheten, feminister säger patriarkatet, antifarna säger nazzebulorna och socialekologerna motorvägarna (jag sa ju att jag skulle hårdra det!). Det primitivisterna, i det här sammanhanget, har att säga om detta är att allt hänger ihop - vilket naturligtvis alla anarkister redan tycker - men på ett sätt som går långt djupare ändå. Det är inte kapitalet, eller staten, eller patriarkatet som är problemet, utan hela vår kultur och vårt sätt att leva i stort, som är problemet. Inte bara hur vi agerar politiskt, alltså rent taktiskt, utan också hur vi ser på oss själva som levande varelser i den större kontexten som vi skulle kunna kalla livets väv, eller biosfären. Vi är inte bara kulturella individer, vi är också djur - djur som formats av miljarder år av evolution. Vi har sociala, kulturella men också biologiska behov som inte går att bortse ifrån och vi ingår i ekologiska kretslopp var det sig vi vill eller inte.
Jag vet en hel del om vad arkeologer säger om vår livsstil ur ett historiskt perspektiv. Jag har läst mycket om vad social- och paleoantropologer säger om samma sak. Jag intresserar mig för vad humanetologer och evolutionsbiologer skriver om vår mänskliga natur. Jag känner att det jag lär mig av allt detta nästan tas upp i huden som bekräftelse på något jag känt i hela mitt liv. Pulsen höjs när jag känner att pusselbitarna faller på plats. För att komma tillrätta med alla de förtryck som människor utsätter varandra för, måste vi också gå till botten med på vilket sätt vi som människor förtrycker också andra mänskliga varelser och på vilket sätt vi skulle kunna ingå i ett ekologiskt kretslopp. Vi måste försöka få hela bilden klar för oss. Djurrättarna är inne på rätt spår när de befriar minkar och sprayar ner överklasstanters pälsar; klimataktivisterna är inne på rätt spår när de fysiskt hindrar flygplan från att lyfta; de syndikalister som kämpar mot arbetet som idé är inne på rätt spår; flyktingkämparna som ifrågasätter nationsgränser är inne på rätt spår; zapatistanhängarna som börjar nysta i urfolksfrågor är inne på rätt spår; svarta blockarna som konsekvent krossar alla skyltfönster är inne på rätt spår, feministerna som ser patriarkatet sippra in i alla delar av samhället och våra personligheter är inne på rätt spår och alla dessa spår når förr eller senare fram till den stora frågan: Vad är det att vara människa? Eller: vad bör det vara? Eller: vad kan det vara?
Det känns som om det bara är primitivister som på riktigt drar samman de olika trådarna från alla dessa element och går till botten med problemet. Civilisationen är den våldskultur som bygger på människans kontroll av växter, djur, medmänniskor och inte minst sig själv. Civilisationen är den rörelse som skiljer människan från sin naturliga kontakt med det vilda i oss och omkring oss, som gör att städer växer på bekostnad av skogar och som gör att människorna blir allt fler på bekostnad av hundratals andra arter varje dag och som hela tiden ser till att all exploatering ökar exponentiellt. Civilisationen bygger på förtrycksamverkan; vit förtrycker svart, män förtrycker kvinnor, vuxna förtrycker barn, ickehandikappad förtrycker handikappad, kolonisatör förtrycker urbefolkning, civiliserad förtrycker ursprunglig, domesticerad förtrycker vild, kultur förtrycker natur och människa förtrycker alla andra levande varelser. Somliga säger att eländet började med den neolitiska jordbruksrevolutionen för cirka 15 000 år sedan, men det är egentligen inte så viktigt. Det viktiga är att se att det är så här det har blivit, att tendensen är just denna. Vi dödar livet på den här planeten, inklusive oss själva. Det viktiga är därför att se vilka alternativ som finns. Vad är alternativet till att kontrollera allt och alla?
Om du som läser dessa rader funderar på hur du själv har lärt dig och uppfostrats till att kontrollera ditt eget beteende och dina känslor. Vad upptäcker du då? För mig har det tagit åtskilliga år att komma fram till att det i stort sett genomsyrat allt. Spontana känslouttryck har aldrig varit helt okej. Att bara helt gå in för att lyssna till vad min kropp säger mig eller vart min intuition vill leda mig är något som jag helt lärt mig av med under trettio års hård träning. Tänk sig själv - vad skulle hända om du lät alla dessa känslor komma fram när de ville - vad skulle hända om du släppte fram all gråt, allt skratt, all vrede, all lycka, all smärta, all lust - utan att lägga locket på? Social katastrof, kaos och anarki! Att våga släppa fram sin inre apa - sin egen djuriska galenskap - är att börja rota fram sin egen mänskliga natur. Snart går det inte att kontrollera längre och det kanske är då du inser att det är så otroligt mycket annat i världen runt omkring dig som måste kontrolleras in i minsta detalj för att samhället, kapitalismen, civilisationen ska fungera.
Jag vill inte att det ska fungera. För det dödar livet på den här planeten.
Det var när jag upptäckte allt detta som jag såg att det var just vår kultur av kontroll som är grunden till all exploatering, all skövling, alla förnedring och allt förtryck. Hur kan annars en människa, som om hon släppte fram sitt inre känslosamma jag, kunna behandla andra levande varelser på det sätt som är helt legio i vårt samhälle? Jag blir ledsen när jag träffar anarkister som liksom Mr. Anderson visserligen svalt det röda pillret, men likväl inte vill slita ur alla sladdar ur kroppen, utan fortsätter harva liksom selektivt klarögda, men utan helhetsperspektivet. Civilisationen måste bort. “Ingen är fri förrän alla är fria” - det borde inkludera rådjur, rapsfält, schäferhundar, fästingar, anaeroba bakterier, mårdar, gammelskogar, papegojor, guldfiskar, vargar och inte minst människor. En jobbig faktor att räkna med är den att närapå alla svenskar mer eller mindre är helt beroende av civilisationen för att överleva. Vi identifierar oss med produkter, märken, musikstilar, som vi manipuleras att tro är helt vårt egna självständiga val. Rage Against The Machine var ju inte kopplat till Sony - eller hur var det nu? Hur många kan nämna tio vildväxande ätbara plantor som växer strax utanför Rågsveds centrum, upp med en hand? Okej, hur många vet det senaste kring Paris Hiltons senaste narkotikadom, upp med en hand? Gissa utslaget! Det här har ingen som helst relevans för klasskampen, säger marxisten och grymtar något om att arbetarklassfamiljens enda billiga nöje är en heldag på McDonald’s - och det har hon eller han alldeles rätt i, men det är inte min poäng. Min poäng är att om vi bara fokuserar på exempelvis klassfrågor som kommer vi dels att missa hela bilden (vilket marxisterna har gjort i snart 200 år), dels kommer vi snart inte att ha någon natur vars resursers fördelning vi ska kriga om. Till och med det högerkristna USA börjar svettas över “klimatfrågan” - och de tror ändå benhårt på att snickarsonen från Nasareth ska kliva in och rädda dem, vilken dag som helst. Jag har hört vänstermänniskors kritik av primitivismen gå ut på att “ingen jävel ska ta ifrån mig mina hamburgare och amerikanska bilar” [sic!] och om man lever efter det så har jag ingenting att säga den personen.
I två miljoner år var det självklart för alla människor att vi var en del av jorden runt oss. Vi litade på våra instinkter på våra känslor, på kroppens signaler och vi agerade därefter. Läkaren och forskaren Tomas Ljungberg skriver om det tillståndet i sin bok Människan Kulturen och Evolutionen, att det ungefär handlar om att våga ge upp inför den högre makten, det vill säga att lita till att evolutionen sett till att vi reagerar på rätt sätt i de flesta situationer. Vi har både förnuft och känsla, men har under de senaste 10 000 åren skapat ett samhälle som helt trängt undan känslan. Det här har fått konsekvensen att allt känsligt setts ner på, all önskan att leva ett liv i samklang med naturen, med gammal kunskap och alla tendenser till naturtänkande slagits ner så hårt som det bara gått. Om vi frågar antropologer - och nu pratar jag om vilken sosse till antropolog som helst, ingen anarko-primitivist - så är de flesta överens om hur människans ursprungliga liv i stort sett ut. En småskalig, nomadisk, jämlik och allmänt småslapp tillvaro - den anarkistiska drömmen, helt enkelt. Så vad är det för fel med att hänvisa till det som ett rättesnöre? Vad är det som är så fantastiskt med att slita åtta timmar om dagen på ett arbete du helst skulle vilja slippa, i väntan på pensionen eller arbetsskadan? Varför är vi så mentalt skadade att vi identifierar oss med det yrke vi tvingats in i? Aldrig att jag tänker presentera mig som anläggare, brevbärare, förskollärare eller sjuksyrra! Jag är pappa, älskare, sångare och kamrat. Eller ännu värre: tycker du att du är svensk? Europé? Bajare eller gnagare? Blatte eller patriot? Sak samma för mig, jag vägrar acceptera det som överheten definierar åt mig. Alla syndikalister, anti-fascister och anarkafeminister - när ska vi sluta låta kapitalet definiera vad som är rätt sätt att identifiera oss? Jag minns när Info-14 (nazistportal) nöjt noterade att de lyckats få hela vänstern att röra sig i takt med deras folkdans. Det är ingen skillnad på vänsterrörelsen i stort ärligt talat inte på primitivisterna heller. Jag sitter ju här framför dator och ojar mig, vilket inte är konstigare än en syndikalist som lönearbetar, men nog så kusligt ändå.
Vi måste också börja fundera på vad som är ett gott liv i ett ekologiskt kretslopp med ett perspektiv som sträcker sig miljoner år in i framtiden. Hur ser ett liv bortom civilisationen ut Hur lever man utan att kontrollera allt runt omkring sig - hur lever man i sanning spontant och anarkistiskt? Är det ens möjligt? Är det möjligt att bara vara lite anarkistisk eller säger man emot sig själv då? Nej, anarkismen räcker inte som politiskt perspektiv, för den kretsar för mycket kring hur det industriella samhället ska styras, när det vi borde diskutera är hur vi ska krossa källan till allt förtryck - civilisationen - och åter igen kunna leva fullt ut som sant mänskliga människor? Var det inte anarkismen som så stolt deklarerade att den var rörelsen som begärde det omöjliga? I den meningen är primitivismen i sanning anarkistisk. Men det är inte heller viktigt. Det viktigaste nu är att vi klarögt och nyktert ser på oss själva och bestämmer oss för hur vi vill vara. Var kommer vi ifrån och hur vill vi egentligen leva? Vilken plats har vi rätt att ta upp här på jorden och vad finns det vilda i oss som vill komma ut?
Jag kämpar själv med det här varenda dag. Det är en process som kommer ta mig resten av mitt liv. Jag tror, liksom de flesta anarkister, att ingen förändring kommer till stånd om vi inte vågar bryta mönster, både de invanda inre men också de pålagda yttre. Vi kommer att måsta slåss mot polisen, mot staten, mot kapitalet och inte i en bildlig mening, utan i en högst bokstavligt konkret och fysisk mening. Vi kommer att måsta lägga om livsstil och vanor och vi kommer att måsta fatta en massa jobbiga beslut. Redan nu sitter tusentals anarkister, primitivister, djurrättare, urinvånare, ekoaktivister och frihetskämpar i fängelse världen över och rättsrötan är till med större än man kan förvänta sig. Mumia Abu-Jamal, Jeff Luers, Rod Coronado (ute nu, ska snart in igen, hörde jag), Rob Los Ricos, The Shac 7 och listan bara fortsätter. Så skippa hamburgarna och såga ner en telemast - men släng inte mobilen förrän nätet är helt nere - det kan vara bra att kunna messa från häktet.
Till barrikaderna, under gröna fanor, med svarta stjärnor!
Av Lobo Verde
Sunday 27 May, 2007 kl. 9:56 pm
oj, där fick ni allt ner bra mycket på litet ark. välskrivet och träffande, en text att sprida…
Monday 28 May, 2007 kl. 6:22 am
Tack. Ja, sprid den gärna. Den kommer nog att dyka upp i nästa nummer av Vargatid också, Det Vildväxande Kollektivets zine. http://www.vildvaxande.org/vargatid
Monday 28 May, 2007 kl. 10:22 am
Det känns på ett väldigt hoppfullt och peppande sätt som att fler fått upp ögonen för primitivismen i Sverige bara det senaste året. Jag har inte haft någon koll på hur stor den primitivistiska verksamheten varit innan detta året men bara att John Zerzan kommer till Stockholm är något stort. Borde vi inte snart vara tillräckligt många, intresserade såväl som praktiserande, civilisationskritiska anarkister att vi kunde skapa något slags forum eller åtminstone arrangera något i stil med de grön-anarkistiska summer campsen i U.S.A. där de utbyter idéer och arbetar fram kampformer. Internet känns inte som en plats där man kan utveckla någon verklig kampform eller känna någon inspirerande närhet till vårt ursprung. Fimbulvinter(http://fimbulvinter.blogsome.com/) är ju en bra sida liksom det vildväxande kollektivets, men jag tror inte på att driva någon virtuell kamp. Den måste ut och den borde intentifieras.
Monday 28 May, 2007 kl. 3:37 pm
Kolla upp “Aktiviteter” på vildvaxande.org. Det händer lite. Men det känns som om det rasslrar på ganska bra. Klimax, klimataktionsgruppen har påbörjat något som kan bli stort och jag upplever generellt att acceptansen för ett mer grönsvart perspektiv blir större, vilket jag tror är bra.
Monday 4 June, 2007 kl. 8:53 am
[...] Det är synd att Bo Myre verkar ta hela mitt inlägg som en förolämpning mot denne samt anarkister i allmänhet. Det var inte alls meningen. [...]
Wednesday 13 June, 2007 kl. 8:19 pm
Oerhört bra text, som verkligen bör spridas!
Grön-anarkistiskt summer camp blir det utanför sthlm i sommar. Läs om Urvision på http://www.vildvaxande.org/aktiviteter.html
Monday 18 June, 2007 kl. 4:01 pm
[...] För några veckor sen kom texten "Varför primitivism? Räcker inte anarkismen?" upp på anarkisterna.com. Lobo Verde skriver väldigt övertygande om bristerna inom den traditionella anarkismen utifrån ett primitivistiskt perspektiv. Sen kom ett svar, och sen ytterligare ett välskrivet svar på svaret. [...]
Thursday 5 July, 2007 kl. 3:32 pm
Jag är också älskare, jag älskar GAIS.
Av med dom kapitalistiska manshesterbyxorna och skaffa dig ett jobb. Heja Sverige
Tuesday 27 November, 2007 kl. 8:07 pm
Hej på er. Jag tror också att man måste ta sitt ansvar och inte bara leta fel på allt och alla. Jag vill här tipsa om två
hemsidor, där man kan få tips om hur man arbetar med sin egen personliga utveckling.
http://www.pathwaysoflight.org och http://www.samtal.nu. Lycka till!
Wednesday 20 August, 2008 kl. 5:34 pm
yes
boom tjack !
har kännt det så länge har kämpat och försökt ochmisslyckats och klämt mig och förlorat och brytits ner och rest mig rest mig rest mig!!!
reser mig igen!!!!
kämpar efter ngt som jag aldrig sett eller läst om…. hur lätt är det. går fel går viilse misslyckas får kritik och oförståede….
jag läste ditt svar på hans svar på den här texten innan jag läste den här texten….
jag håller med dig. du skriver bra och du skriver om något väldigt viktigt och jag håller med dig.
känns så konstigt att säga jag håller med jag tycker som du… men det gör jag. i alla fall så som jag tolkar dina ord. din text.
jag är på väg upp igen. mot nåt nytt. nåt jag aldrig varit med om tidigare…
tack för texten….. vile skriva massa mer men kom av mig!!!!!
david