Kvinnan, skulden och uthängningen onsdag 30 maj, 2007 kl. 20:54
Efter att vi spridit Feministisk aktions upprop till demonstration den 6 maj mot den friande våldtäktsdomen har en del folk hört av sig till oss. Vi har å ena sidan fått kritik för att vi valt att skriva ut de två friade männens namn och namnet på den krog de är delägare till (jodå, trots dementier är de det vad vi vet fortfarande). Men vi har också fått alla kontaktuppgifter om den ene mannen skickade till oss med önskan om att han ska få ett helvete medans andra har hört av sig och undrat om det finns något de kan göra.
Så varför namngav vi männen? Vi är förstås medvetna om att just de här två personerna inte utgör hela problemet utan bara är två av alla de män med en förvrängd syn på kvinnor och på sin egen sexualitet. Men i våra ögon är det heller inte de som har hängts ut. Den person som fått sitt liv och sina sexuella vanor och relationer granskade och ifrågasatta offentligt i en kränkande rättegång, det är kvinnan som de två har våldtagit. Hon har hängts ut. Vi har valt att ta ställning för henne och mot de två männen. Vår solidaritet ligger hos henne.
I domen fastslås att kvinnan våldtagits, att hon skrikit nej, gråtit och försökt sparka sig loss. Anledningen till att de två männen som utsatte henne för våldtäkten friades är att de var för påverkade och därför, kanske, inte uppfattade hennes nej. Det ser vi som ett fullkomligt absurt argument. Det är ett frikort för alla som inte vill behöva respektera en annan persons gränser, för män som inte vill behöva ta ansvar för sina handlingar. Är en kvinna full väger det till hennes nackdel i en våldtäktsrättegång, är en man full väger det till hans fördel.
Som en av talarna på demonstrationen påpekade är det ett resonemang som inte går att tillämpa på något annat område än just sexualbrott. ”Han har ju tidigare lånat ut pengar till mig, jag uppfattade inte att han inte ville ge mig sina pengar den här gången.” ”Jag var så full när jag spöade på honom och vi brukar ju låtsasbråka så jag förstod inte att han inte var med på misshandeln.” Det håller inte. Man kan ju fundera på vad det säger om samhällets syn på kvinnors och mäns sexualitet att män frias från ansvar när de inte uppfattar att kvinnan inte vill ha sex med dem?
En friande dom inte detsamma som att de åtalade förklaras oskyldiga. I det här fallet finns det inga tvivel om att det är just de här två männen som våldtagit kvinnan. Vi anser att de inte ska kunna gömma sig bakom den friande domen och gå vidare som om ingenting hänt. Att namnge dem och deras hippa krog är att visa på det samband mellan deras status och makt som stureplansprofiler (som även gett dem en överordnad ställning gentemot kvinnan) och deras verksamhet - ett område som borde vara känsligt. Antagligen bryr de sig om folk väljer att dricka öl på något annat hak än deras.
För tio år sedan togs en handlingsplan, No Means No, fram inom den frihetliga miljön. Den var resultatet av de diskussioner som följde på några uppmärksammade våldtäkter. Folk tog ställning för och emot förövaren, debatten blev hetsig och fördes precis som den gör i övriga samhället med ifrågasättande, förnekelse och förebrående. Förövarens vänner stod mot kvinnans. Handlingsplanen som arbetades fram blev ett sätt att ta sig ur ställningskriget och hantera våldtäkter på ett konstruktivt sätt.
Tanken med handlingsplanen är att man alltid ska utgå ifrån kvinnans berättelse. Det handlar om att ta hennes upplevelse på allvar och förstå att ingen väljer att framställa sig som ett våldtäktsoffer, med all den skam och skuldbeläggning som traditionellt riktas mot den kvinna som är utsatt. I korthet fungerar det så att en stödgrupp bildas med uppgift att hjälpa kvinnan bearbeta det inträffade. En annan grupp arbetar med förövaren för att få honom att förstå vad det är han utsatt henne för. Vägrar han delta i det arbetet utesluts han ur alla sammanhang inom miljön och vägras delta i alla öppna aktiviteter, för att kvinnan ska kunna känna sig trygg och slippa springa på honom på en demonstration eller ett café.
De här två männen tillhör uppenbarligen inte vår rörelse. De sägs vara utomlands för närvarande, ingen aning om det stämmer. Men jag befarar att när stormen blåst över, kan de åter komma och gå i sina kretsar som de behagar. De behöver inte söka hjälp för sin förövarproblematik, domstolen har ju frikänt dem. Frågan jag ställer mig är om kvinnan kommer kunna vistas i de sammanhangen igen? Eller riskerar hon stöta på de två männen eller polare till dem som tar deras parti? Har inte den rättegång hon genomgått försett henne med en horstämpel i deras ögon? De har friats, hon har dömts.
Kvinnan skriver i en artikel i Stockholm city den 24 maj att ”Ni som ställde upp på manifestationen mot våldtäkter, ni som skriver insändare i tidningar och ni som väcker debatter kring ämnet, det är tack vare er jag inte ger upp hoppet helt och hållet. (…) Jag tänker inte bli en i mängden av alla våldtäktsoffer som klandrar sig själva eller låter sig pressas ner. Jag tänker aldrig mer ta skit från någon. Det är 2007 och man ska få festa hur mycket man vill eller ha hur kort kjol som helst utan att bli våldtagen. Det är inte vi kvinnor som ska behöva ursäkta oss. Vi ska inte behöva bli kallade horor, bli våldtagna eller behöva sitta i en rättegång och svara på om man har haft analsex förut eller inte. Man blir behandlad som ett objekt i rättssalen, där offret granskas och ifrågasätts mer än de åtalade.”
Så vad kan vi göra? Det finns en hel del att göra. På det rent personliga planet gäller att du inte behöver tolerera sexistiska kommentarer. Konfrontera de som uttalar sig nedlåtande, även om det är folk i din omgivning som gör det. Våldtäkter sker inte i ett vakuum, de kan begås för att det finns en utbredd idé om att män har ett större sexuellt behov och att kvinnor alltid bör (och egentligen vill) tillfredställa det behovet. Det är en förnedrande syn både på mäns och på kvinnors sexualitet. Idén om att män skulle ha rätt att kräva sex och att kvinnor ska vara villiga och tillgängliga, måste ständigt bemötas och ifrågasättas för den utgör som jag ser det en grogrund för övergrepp och våldtäkter.
Sedan finns där det politiska och juridiska planet. En kvinna ska inte behöva kränkas om och om igen medan förövarna går fria. Som kvinnan skriver i Stockholm city ”Nu är det dags för Sveriges rättsystem att ändras, inte vi tjejer”. Men det är vi som måste stå för förändringen, utan ett resolut agerande på gatan kommer inget att hända i rättssalarna. Demonstrationen den 6 maj gav återverkningar. En polis som bevakade demonstrationen tyckte dock att det var missriktat att gå till grabbarnas krog. ”Det är tingsrätten ni måste attackera”, menade han. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Demonstrationen följs upp den 6:e juni med en stor manifestation mot rättsväsendets diskriminering. Den hålls i Humlegården med början kl. 11. Sverige firar nationaldag, men hälften av befolkningen är rättslösa. Medverkar gör Alla kvinnors hus, Team för våldtagna kvinnor, LO Nordost med flera. Talar gör bland andra Katarina Wennstam, Maria Sveland, Mian Lodalen och Josefin Grände. För sång och performance står Kajsa Grytt, D-Muttant och många fler. Ladda gärna ner flygaren och sprid den.
