G13: en rapport och utvärdering fredag 19 oktober, 2007 kl. 8:37
Efter många veckors förberedelser och upprustning inför G13 kom äntligen den stora dagen när vår vängrupp från lilla Karlskrona tog tåget ner till Köpenhamn. Tågresan ner var lite nervös eftersom några kamrater från Skåne blivit gripna av civilpoliser när de varit på väg ner till andra aktioner och demonstrationer i Köpenhamn, men vi kom fram välbehållna och utan några trakasserier, strax efter klockan sex kvällen innan G13 skulle dra igång.
Väl på plats fick vi gasmasker av en lokal vän, delade upp gruppen och stack sedan snabbt iväg till våra respektive värdar för att hinna sova och finslipa våra planer för morgondagen. Efter en nervös men peppad natt, där vi nåtts av beskedet att den danska polisen fyllt hela huset med rakbladstråd, åt vi en snabb frukost och möttes upp för ett sista rådslag, massage och pepp. Vi tog s-tåget, Köpenhamns svar på spårvagnar, till Nörrebro, och under den korta promenaden från stationen till nörrebrohallen hann vi se halvdussinet danska piket-bilar och runt 10 motorcykelpoliser. Det skulle bli en snut-tät dag.
Men så fort vi kom fram till samlingsplatsen för demonstrationen förstod vi vilka som skulle vara i numerärt överläge - redan innan klockan slog ett var ca 3000 personer samlade på gräsmattan utanför den lilla idrottshallen, och rädslan och nervositeten gav vika för pepp och en längtan att komma till skott, att visa vad vi gick för! Från de fyra ljudbilarna som skulle dirigera demonstrationens fyra olika block höll aktivister tal och gav goda råd och instruktioner inför mass-aktionen som skulle komma, och när ytterligare tusentals demonstranter strömmat till gav vi oss iväg.
Trots att jag varit med om många stora demonstrationer tidigare, var känslan av att gå med i G13 något helt nytt - vid tidigare Ungdomshuset-demonstrationer fanns alltid vetskapen där att det bara var en uppvisning i åsikten att “vi vill ha ett ungdomshus”. Men den här gången fanns också vissheten att alla vi som samlats där var beredda att sätta handling bakom våra ord.
Under demonstrationens gång var det en underbar stämning, med gott kamratskap mellan alla demonstranter och en skön “jävlar-anamma”-stämning trots den bisarra polisnärvaron. I varje korsning vi passerade under vår marsch mot huset stod poliserna uppradade, i full kravallrustning, och med piketbussarna bakom ryggen, uppställda som murar av blåmålad metall för att kontrollera att vi gick åt “rätt” håll.
Varje gång vi såg polisavspärrningarna vek vi av och fortsatte gå närmare vårt mål, men så till slut kom vi fram till den slutgiltiga polisavspärrningen, den som låg precis mellan oss och huset. Vi såg hur avspärrningen var uppbyggd från långt håll - i en vägtunnel under en tågbro hade polisen fyllt alla körfält och gångbanor med sina piketbusar, och i de små mellanrummen mellan bilarna stod kravallrustade poliser med fjäderbatongerna redan i nävarna. Närmare demon hade polisen dragit runda dussinet avspärrningslinjer med polistejp, rätt över gatan.
Avspärrning efter avspärrning klipptes av och slets ner när demonstrationen tågade vidare mot polislinjen, och från ljudvagnen rullade uppmaningar till polisen att “Gå hem - det här är en konflikt mellan folket och politikerna! Gå hem, ni har ingenting här att göra! Uppför er som vuxna människor och lägg er inte i en konflikt som ni inte har något med att göra”. Sköldar delades ut och strax var den främre delen av demonstrationen formad till ett hårt, sköldförsett block i täta kedjor. Efter en kort dialog med polisen, med en sista uppfodran att de borde ge sig av, började de första raderna att försöka knuffa sig emellan polispiketerna. Kravallpoliserna svarade genast med batongslag, som det verkade speciellt riktade mot aktivisternas huvuden, nackar och axlar.
En handfull aktivister klättrade upp på polispiketerna och började dansa och uppmana andra att följa efter. Tyvärr var kravallpoliserna snabba på att följa efter och knuffa, sparka och slå ner de som tagit sig upp. Några som hade oturen att stå nära bilarna när poliserna väl kommit upp på dem fick såväl sparkar som batongslag mot huvudet. Det var minst sagt upprörande att se hur brutala polisen var mot människor som inte gjort några ansatser till att varken slå eller hota poliserna, och vi var nog många som fick upprepa för oss själv att aktionen skulle vara fredlig för att kunna hålla oss i skinnet.
Dödläget vid polisbilarna varade såklart inte länge, och snart briserad den första tårgasgranaten över våra huvuden. Trots att det är standardförfarande för den danska polisen att skjuta tårgasgranater mot folkmassor, speciellt vid Ungdomshuset-demonstrationer, greps folk nästan omedelbart av panik, och sprang snabbt från fronten. Vår första våg var upplöst.
Vi i vängruppen från Karlskrona samlade strax ihop oss, sanerade våra brinnande ansikten från tårgasen och satte på gasmasker och hjälmar för rond två. Sakta men säkert började fronten samlas ihop igen, den här gången med betydligt fler gasmask-klädda aktivister i leden. Ännu en gång försökte vi oss på att knuffa oss igenom polislinjerna, än en gång sköt polisen tårgasgranater mot oss. När den värsta röken lagt sig upptäckte vi att vi bara var ca 15 gasmaskklädda aktivister kvar vid sköldarna, och vi beslöt oss för att det nog var bäst att dra bort från polislinjen innan vi blev gripna. Återigen hade demonstrationen hamnat i något av ett dödläge. Aktivisterna samlade ihop sig gång på gång och gjorde nya försök till genombrytningarn, men eftersom så få av oss var utrustade med gasmask lyckades polisen driva bort de flesta med sina tårgasgranater vid varje försök.
I det här läget var det riktigt skönt att kunna luta sig tillbaka på gemenskapen i vängruppen och demonstrationen, och se hur väl folk tog hand om varandra. Tårgasade människor blev snabbt sanerade av de med gasmask, psykologiskt stöd och gruppkramar var lätt att få och från ljudbilen ljöd hela tiden peppande musik och brandtal. Från ljudbilen fick vi bland annat reda på att runt 400 aktivister redan lyckats ta sig in i huset, och att vi var runt 10 000 människor i demonstrationen, vilket var riktigt skönt att veta när situationen var som mest frustrerande. Efter ytterligare några försök till genombrytningar, varav ett innebar att aktivister försökte dra ut en av polisbilarna ur avspärrningen med ett rep, föreslog ljudbilen att vi skulle ta en alternativ väg, och demonstrationen gav sig av.
Efter en snabb marsch kom vi fram till en mur från vilken man kunde ta sig upp på motorvägen som passerade förbi G13, huset vi ville ta. Den största delen av demonstrationen tog sig upp på motorvägen, och började röra sig fram mot polisbilarna, som nu spärrade av motorvägen istället för tunneln vi tidigare varit vid. Tyvärr verkade det som att de flesta aktivister vid det här laget blivit utmattade av springandet, tårgasen och besvikelserna. Några halvhjärtade försök att ta sig runt polisavspärrningarna gjordes, men så fort tårgasen kom flygande drog sig de flesta demonstranterna tillbaks.
Vår vängrupp försökte att ta sig fram längs en järnväg som gick över motorvägen och som ledde förbi huset, men förvirringen var vid det här laget riktigt stor kring var huset låg, vad demonstrationen egentligen skulle göra, och kring om de svarta prickarna i fjärran längs spåret var aktivister eller poliser. Vid ett tillfälle befann sig vår vängrupp på spåret tillsammans med uteslutande andra svenskar och tyskar och ingen visste riktigt hur huset eller området kring det såg ut.
Huvuddelen av demonstrationen började dra sig tillbaks från motorvägen vid det här laget och eftersom vi inte ville bli avskurna från den stora massan drog vi oss tillbaka ner från spåret. Väl nere fick vi en riktigt obehaglig överraskning - ljudbilen var spårlöst försvunnen och vi var kvar i en grupp om ca 40 aktivister i ett område med riktigt mycket polisbilar.
Eftersom vi alla i vängruppen från Karlskrona var hungriga och trötta beslöt vi oss för att äta på den första pizzerian vi hittade. Stort misstag! På bara några minuter anlände det 4 stora piketbussar, och folk utanför blev gripna. Vår vängrupp trängde ihop sig på toaletten, men snart nog blev vi upptäckta och vi fick allihopa våra gasmasker och hjälmar beslagtagna. Jag själv och en yngre kamrat blev dessutom gripna, vilket var nog så otäckt - för den yngre kamraten var det första mötet på närmre håll med lagens långa arm, medans jag själv mest var oroad över om jag skulle kunna komma tillbaks till skolan i någorlunda tid. Väl i köttvagnen blev tillvaron lite trevligare - jag hamnade i sällskap av en annan aktivist, och kunde få hjälp att komma ur mina plast-strips, så att jag kunde göra mig av med armskydd, balaclava och annat som polisen skulle kunna använda mot mig.
Efter en riktigt lång kringkörning kom vi så till häktet, och blev utplockade en efter en. Efter att ha blivit avvisiterad ännu en gång och fått allting jag hade på mig, inklusive bälte och skor, beslagtaget, leddes jag till en häktescell där jag och 6 andra aktivister fick dela på en madrass. Vistelsen i cellen var inte så tokig på det stora hela, vi berättade var och en om dagens upplevelser, vad vi blivit gripna för och var i demonstrationen vi hade varit.
En av mina cellkamrater var en av dem som lyckats ta sig in i huset och berättade om hur alla rum utom ett hade varit fulla med rakbladstråd i det största av husen. Efter att de 400 första aktivisterna lyckats ta sig in hade polisen stängt igen alla ingångar till området runt husen och börjat arrestera aktivisterna med hjälp av hundpatruller. Det enda motdraget som var möjligt just då hade varit att sätta sig ner och bilda kedjor, så arbetet med att bryta loss aktivisterna och bära ut dom hade tagit polisen åtminstone 4 timmar… Efter många långa timmars historieberättande och försök till att sova på den överbefolkade madrassen vi hade att dela på togs jag till slut in till förhör.
En någorlunda trevlig polis förklarade för mig att jag stod anklagad för förberedelse för störande av den allmänna ordningen, ett bötesbrott, och att de snart skulle släppa mig. Efter ett förhör av standard-typ, med “inga kommentarer” som svar på alla frågor, fick jag till slut tillfälle att fråga polisen själv vad hon tyckte om att behöva ingripa mot den här sortens demonstrationer - trodde hon själv att polisen kunde vara en lösning på problemet med bristen på ungdomshus i Köpenhamn? Svaret fick mig nästan att börja skratta: “Vi är alla trötta på det här kriget. Om vi hade fått strejka hade vi gjort det”. Vi fortsatte att småprata lite, och hon avslöjade hur missnöjda polisen var med sina löner, hur mycket resurser Ungdomshuset-konflikten dränerade köpenhamns polis på, och att hon inte såg någon annan lösning på frågan än en politisk.
När förhöret var avslutat släpptes jag snart och kunde återförenas med min gripna kamrat från vängruppen och de alltid lika hjälpsamma ABC-Köpenhamn. Vi fick skjuts av ABC tillbaks till Nörreport och var snart hos vår värd igen. Väl i trygghet kunde vi börja läsa rapporterna om hur det gått för andra aktivister, och vår lättnad över att ha kommit undan så lätt byttes snart mot vrede över hur polisen hade behandlat andra aktivister - bilder och filmer på utdragna misshandlar, avsiktliga slag mot huvud och tinningar, hundpatruller som gått till vilt angrepp mot allt och alla, tårgasgranater mot barnfamiljer och trettonåringar som fått batongstryk fyllde danska medier. Dessutom hade det visat sig att gripna på andra stationer fått sitta i upp emot 12 timmar på kalla betonggolv, utan att få varken mat, madrasser eller tillgång till toalett. Som om inte det vore nog hade många av de gripna fått stryk eller utskällningar när de krävt sina mänskliga rättigheter.
Så hur ska man sammanfatta G13? Aktionen var en seger på många sätt och ett nederlag på många andra. Vi lyckades inte behålla huset, bara några få polisavspärrningar blev forcerade och väldigt få var förberedda på polisens våld och repressioner. Men samtidigt deltog 10 000 människor i en direkt aktion som till viss del lyckades ta sig in i huset de föresatt sig och som fått ett massivt gott mottagande av medier och “vanliga människor” - man kan knappast tala om en subkulturell företeelse eller politiska extremister när 10 000 människor går ut på gatan i en stad som Köpenhamn.
Till nästa gång hoppas jag att strategin revideras och omarbetas en del. Uppenbarligen kan inte en kedja av människor ta sig förbi en kedja av minibussar, det behöver man knappt testa för att förstå. Hur ska det problemet lösas - ska vi sabotera bilarna och sätta dem ur funktion, för att sedan ta en annan väg till vårt mål? Hade vi gjort det vid vägtunneln hade polisen inte kunnat blockera motorvägen för oss och hade förlorat möjligheten att förflytta sig så snabbt. Samtidigt rör man sig då i gränslandet mellan fredligt och militant - en poliskår som reagerar våldsamt på en fredlig demonstration kommer självklart reagera än mer våldsamt på en demonstration som slår sönder dess bilar. Kanske aktivister skulle kunna kedja sig fast i bilarna för att göra det omöjligt att flytta dem?
Och gasmasker - hur mycket lättare hade G13 inte varit om vi alla hade haft gasmasker? En gasmask är både billig och enkel att få tag i numera och om några tusen aktivister har med sig gasmasker är polisens tårgas så gott som satt ur spel.
En stor del av resultatet av G13 handlar nog om attityd också - vi behöver mer erfarenhet och mod, det är inte lätt att hålla huvudet kallt första gången man stöter på tårgas, kravallpolis och hundar. Om de aktivister som var på G13 tagit ett mer autonomt perspektiv på saken och inte väntat så mycket på ljudbilarnas instruktioner kanske vi hade fått mer överraskningsmoment på vår sida?
Klart är att Ungdomshusrörelsen bara växer och att den är plantskola för en ny generation aktivister som lär sig att bemöta polisen, vikten av sammanhållning och solidaritet och vilken makt vi har när vi går samman. Rykten går om att en uppföljning av Aktion G13 ska ske redan i november och ytterligare en i januari, men just nu är Ungdomshusrörelsen inne i förhandlingar med Ritt Bjeregard, Köpenhamns borgmästare, och det återstår att se vad som händer.
Fortsättning följer på Ungdomshuset-äventyret. Det som är säkert är att på gatorna i Köpenhamn, är det här bara början.
/Is(a)k