Tolv på det trettonde - utvisning till tortyr Thursday 14 February, 2008 kl. 11:40 pm
Få länder utvisar människor till Eritrea. Både Amnesty International och FN:s flyktingorgan UNHCR menar att ingen bör utvisas dit, då risken är stor att de vid återvändandet fängslas och torteras, i värsta fall också avrättas. Ett av de länder som ändå gör det är Sverige, som sedan 1996 utvisat fem personer med tvång till Eritrea. I går morse försökte Sverige för andra gången utvisa 24-årige Jamil Burham. Men väl framme vägrade Eritrea ta emot honom, då han enbart hade ett ID-kort på sig, inget pass. Nu är han tillbaka i Sverige, inlåst på Kronobergshäktet i väntan på nya dokument och ett tredje utvisningsförsök. Ytterliggare fyra personer sitter i Migrationsverkets förvar i väntan på att också de utvisas till Eritrea med tvång.
Hur förklarar då svenska myndigheter att de utvisar människor till Eritrea trots vädjanden från så tunga aktörer på området mänskliga rättigheter som Amnesty och UNHCR?
Eugen Palmér, chef för asylprövningsenheten på Migrationsverket säger till tisdagens Studio Ett: - Vi har läst det (…) och delar i stora delar den bedömning som man gör av situationen i Eritrea i den handlingen. (…) Det hävdas ju i rapporten att den som bott utomlands och återvänder till Eritrea skulle hamna i en särskilt svår situation, det har vi ingen information som stöttar. Vi har människor som har återvänt frivilligt, vi har också verkställt utvisningar till Eritrea och inte fått information om att det skulle gått illa för dem.
Studio Ett: - Har ni följt upp hur det har gått för dem?
Eugen Palmér: - Det har vi inte gjort, utan vi har inte hört nåt, fått information om det motsatta.
Studio Ett: - Men tystnad behöver ju inte tolkas som att det har gått bra för dem.
Eugen Palmér: - Nä.
Med andra ord, det spelar ingen roll för Migrationsverket hur det sedan faktiskt går för den man utvisar. Hade man varit intresserad, hade man tagit reda på det. Viktigare än personens liv och hälsa verkar det vara att personens utvisning verkställs.
För två veckor skulle Jamil Burhams utvisning verkställas, men han kämpade emot för allt han var värd och till sist vägrade piloten på det reguljära planet lyfta med honom ombord. Inför det andra utvisningsförsöket specialchartrade kriminalvårdens transporttjänst därför ett plan för uppemot en halv miljon kronor.
Peter Köhnberg är ansvarig chef för avdelningen som verkställer avvisningar hos Stockholmspolisen. Till Studio Ett säger han: - Om personen bråkar och han inte får följa med, va, på ett reguljärt flyg då blir det charter, och där kan han skrika den första halvtimmen för kaptenen vänder i alla fall inte på kärran. Oftast tas man då emot utav migration eller polis, va, och så löser man… Ja, vi vet ju att det är deras medborgare och de vet ju det också, va, annars fick vi aldrig tillstånd att landa.
Studio Ett: - Har det nån betydelse för den avvisade eller utvisade huruvida han eller hon körs iväg med ett reguljärt plan eller med ett specialchartrat plan?
Peter Köhnberg: - Ja, den frågan tycker jag du skulle ställa till den som har fått den här möjligheten att åka reguljärt men tog den inte, så det kan jag inte svara på heller, va. Men jag kan ju tänka mig att det ser bättre ut för han själv om han kommer ner reguljärt.
Det vill säga, inte heller svensk polis bryr sig nämnvärt om det mottagande den utvisade kommer få, hur deras närvaro kan påverka situationen för henne eller honom eller över huvud taget hur det kommer sig att personen inte bara lugnt och stilla låter sig utvisas utan kämpar emot som om det gällde livet. Den saken verkar Köhnberg inte ägna en tanke. Med cynisk självgodhet lägger han över hela ansvaret på den som ska utvisas. Hans uppgift är enbart att verkställa ordern, med våld om så krävs, inte att fundera över huruvida det är rätt att utvisa personen ifråga eller om hon eller han kommer fara illa i hemlandet. Köhnberg gör bara sitt jobb. Ett jobb som i fjol gick ut på att utvisa 42 personer med specialchartrade plan, varav flera gick till diktaturer. Bra jobbat, Köhnberg.
Ett gott jobb gjorde även poliserna som deltog i den massiva insatsen utanför flyktingförvaret i Märsta natten till igår. Utvisningen skulle inte hindras av att ett sjuttiotal personer, både vänner till Jamil och folk som inte kände honom, i en sista desperat åtgärd blockerade utfarterna från förvaret med barrikader och sina egna kroppar. Med batonger, hundar och pepparspray bröt polisen upp blockaderna, krossade en bilruta för att flytta en bil som blockerade utfarten och lyckades med en våldsam skenmanöver utföra sitt uppdrag. Vid halv sju på morgonen fördes Jamil i hög fart till Arlanda och det väntande planet.
Att poliserna på plats var nöjda med sig själva gick inte att ta miste på. Inte heller hos dem fanns någon förståelse för den utsatthet och den rädsla Jamil upplevde inför tanken på att bli utvisad. När polisen gick för att hämta honom visade han dem ett rakblad och hotade med att svälja det om de närmade sig honom. De backade ut ur rummet, men bara för att senare storma in och överrumpla honom. Jamil stoppade rakbladet i munnen men hann inte svälja det. De hade heller ingen förståelse för de människor som tillbringat natten med att som levande sköldar försöka förhindra Jamils utvisning. Poliserna var där för att de fick betalt för att vara där, varför vi andra var där brydde de sig inte om, antagligen för att vi inte hade någonting annat för oss en vardagnatt, eller för att vi var grundlurade, som en polisman ropade till oss innan han flinande fortsatte: - Den som ger sig in i leken…
För honom var det en betald lek, där han satt med alla trumfkort på handen, han bar både vapen och skydd och behövde inte stå för de höga insatserna. Inte undra på att han var belåten med sig själv. För oss andra handlade leken som inte var någon lek om att Sverige fällts tolv gånger av FN:s tortyrkommitté för att ha skickat tillbaka asylsökande till länder där de riskerar tortyr. Den handlar om att inte bara se på när Sverige nu gör det igen, gilla läget, bocka av Jamil och räkna till tretton.
Den handlar om att lyfta obehagliga frågor.
Varför tar Sverige så lätt på Amnestys och UNHCR:s vädjanden och varningar för vad som kan hända den som utvisas till Eritrea? Hur motiverar man specialchartrade plan och omfattande polisinsatser, allt för att utvisa en enskild person? Hur kommer det sig att en människa, så desperat att han hotar med att svälja ett rakblad när polisen kommer för att hämta honom, ändå till varje pris ska överrumplas och utvisas?
Men frågan framför andra är: Hur sann är den gängse bilden av det humana Sverige när vi sätter flyktingar i förvar för att sedan, likt skadat gods som återsänds till fabriken för att kasseras, skicka dem i retur till de länder de flytt ifrån?
Sunday 17 February, 2008 kl. 9:18 pm
När det gäller mänskliga rättigheter för flyktingar och papperslösa är det full fart bakåt. Vi har stor sympati för Jamil Burham. Det viktiga är att inte ge upp kampen.
Mellan februari och oktober 08 kommer en rad av protester och aktioner äga rum i olika europeiska länder.
Läs mer på:
http://www.noborder.org/item.php?id=405
Aida Ghardagian
Tuesday 11 March, 2008 kl. 6:43 pm
Hej.. jag tycker att svenska myndighetr borde se den här fallet på ett mänskilgt sätt ,,det vill säga att utvisa en oskyldig människa till tortyer är orättvist .. Jamil Borhan har varit en skötsam människa enligt polisen och hans omgivning .. Migrationsverket har uppenbarlig bild av situationen i Eritrea och dem gör ändå motsats den läget som landet befinner sig idag..
Tuesday 11 March, 2008 kl. 8:47 pm
Hej Akke, verkar inte som att svenska myndigheter ägnar någon större möda åt att vara mänskliga. På Yelah.net skriver Linus Kullving idag att Jamil Burhan snart kan komma att utvisas igen. Jamil har hållits häktad sedan förra utvisningen slog fel, i väntan på att nödvändiga identitetshandlingar skulle ställas ut. Dessa har nu kommit och polisen har sökt tillstånd för att speciachartra ett nytt plan. Läs mer på http://yelah.net/news/20080311214044