Hittade den här underbara filmsnutten på YouTube (where else?) och fick lite inspiration att skriva igen. Det var länge sedan nu.Visst är det svårt att bestämma sig för vad man ska göra här och nu? Å ena sidan så tjatas det om att vara klimatsmart titt som tätt i medierna för tillfället, men å andra sidan så är recepten på lösningarna så skrattretande att man bara vill gråta. Fredrik Reinfeldt talar om klimatmål men arbetar stenhårt för att få alla att tro att det går hand i hand med ökad tillväxt och ett starkt näringsliv. Så vad ska en stackars primitivist ta sig till? I vilken ända av denna härva ska vi börja nysta?

Jag och antagligen många med mig (inte bara svartgröningar) känner stundtals en djup förtvivlan - inga personliga mål verkar vara möjliga att uppnås, vi orkade inte lägga om kosten, vanorna, träningen, boendet och så vidare. Bokhögen med tuffa-böcker-som-man-redan-borde-ha-läst-för-att-kunna-vara-med-i-snacket växer sig allt större. Aktionsgruppen slogs sönder av polisen eller föll isär av allmän desillusion och uppgivenhet (det senare oftare än det förra) och vi känner oss ensamma i vårt tänk eftersom våra vänner oftast inte alls förstår vitsen med att läsa Ljungberg och Zerzan. Hur många har inte tappat sugen efter att ha munbrottats med en svart anarkist en hel kväll utan att ha kommit nån vart (”Jo men om du bara läser den här av Jensen så kommer du fatta precis vad jag menar”). Det är hemskt svårt att försöka förena den där känslan i kroppen, långt inne i oss, och den vanliga knotiga vardag som vi av gammal vana fortsätter att tröska runt i. En gegga så kletig att det känns lättare att lägga sig på rygg och sakta sjunka ner utan att ens så mycket som vifta med armarna. På det större planet verkar också det mesta arbeta mot oss. Helt plötsligt har kärnkraft visat sig vara “klimatneutralt” , kapitalismen blivit “grön”, och överklassen kör runt i “miljöbilar”. Jag tänkte plocka upp George Orwells 1984 igen men lät bli, jag vågar inte.

Så vad göra?

Alternativet till att ge upp fullständigt är att fortsätta kämpa på. Men låt oss vara ärliga - vi kämpar i motvind, för att inte säga storm. Om vi ska orka kämpa på måste vi börja vara ärliga mot oss själva och varandra och vi måste framförallt börja ta hand om varandra. En bra struktur är grunden för all lyckad politisk och personlig kamp. En bra struktur börjar i starka och hållbara mänskliga relationer. En klassisk anarkistisk vängrupp, eller kalla den klan eller feministisk basgrupp eller vad du vill, är en perfekt grund att stå på. Samla dina närmaste (2-5 personer om ni aldrig gjort det förr men aldrig fler än tio) och bli politiska eller kom nära dina politiska aktionskamrater och stöd varandra i vått som torrt. Träffas regelbundet, helst ute (kom ihåg aluminiumfolien runt moben om den måste med), låt varandra tala oavbrutet en stund varje gång om hur man mår och vad man funderar på, ha en liten studiecirkel kring saker ni vill veta mer om (kanske ätbara växter, datasäkerhet eller sabotagetekniker) och avsluta alltid med att slå fast när och var ni ska ses igen. En fungerande vängrupp tar tid att få att växa ihop, så låt det ta tid och lägg ribban lågt till en början. Som Taoismen säger “den styvaste pinnen är den första att knäckas”. Många bär med sig känslan av att det bara är en själv som misslyckas men så är det inte och vi måste finna sätt att peppa varandra inför det stora arbete som ligger framför oss.

De långsamma omställningarna är de som bäst håller. Vi drömmer alla om Revolutionen med stort R, men vi vet ju med oss själva att det är de små stegvisa förändringarna av ens personlighet, vanor och livsval som har störst chans att överleva. Därmed inte sagt att vi inte har bråttom, men vi måste våga bromsa vår iver så att vi inte springer in i väggen, med följden att allt går om intet. Vi har att bygga det liv vi själva vill leva i så stor utsträckning som är möjligt. Vi har att stoppa de värsta brotten och kväva de största övergreppen i sin linda - exempelvis genom att omintetgöra alla försök att gräva efter uran, hugga ner skog, bygga vägar och slänga ut flyktingar - för att bara nämna något. Vi har att fortsätta samtala med alla vi kommer åt och problematisera sättet vi ser på oss själva och allt annat liv och försöka få folk att lyfta blicken bortom Spottnytt och Melodiafragmafestivalen.

Kampen står här och nu men det är viktigt att komma ihåg en sak: det är inte vårt fel. Bara vårt ansvar. Vi valde inte eländet, vi kan bara välja vägar bort från det. Och jag önskar att vår rörelse blir vårt livsprojekt och inte en livsstilssluss för folk mellan 15 och 30 år (jag har sagt det förr och säger det igen).

Vilket leder mig in på något helt annat, eller egenltigen där jag började, med filmlänken på YouTube: Vi måste bort från apokalypsprimitivismen! Det finns en stig som somliga har valt att vandra, som går ut på att civilisation kommer att klappa ihop hur vi än gör genom världskrig, ekokollaps eller what have you och att vi därför ingenting kan göra än att klämta med klockan och samla på oss primitive skills för att klara oss efteråt. Jag kan villigt erkänna att jag själv lätt går i den fällan när det är gråväder och orken tryter men jag har tack och lov folk runt mig som rycker upp mig när det händer. Den hållningen är inte acceptabel som permanent livsfilosofi - den är fullständigt oansvarig och jag avskyr den. Det är just en sådan hållning som gör att primitivismen ständigt hålls som stollig och omöjlig av folk som vi borde kunna samtala med utan behöva tjafsa om detta. Vi vet ingenting om framtiden, det är det enda vi vet. Vi ser tecknen som klimatologer, biologer och oceanologer skrikandes pekar på och det är ingen skönläsning, men att hemfalla åt att “det går åt helvete i alla fall” är inte en hållbar hållning och vips så är vi inne på de små stegens kamp igen. Ingen människa kan rädda denna planet, men miljontals gnetande vängrupper av primitivister, anarkister, feminister, anti-fascister, fältbiologer, förortskids, vägmotståndare, snattande småbarnsmammor, surmulna norrlänningar och lappjävlar kan det. Vi vet inte vad som händer - vi vet bara på ett ungefär hur vi vill ha det och det ska vi kämpa mot. Du kan välja på att sitta och vänta på att huset vittrar sönder och hoppas att det inte faller över dig - eller så lär du dig hur man spränger kåken så att det faller ihop i en prydlig liten hög.

Därmed inte sagt att det är knas att syssla med primitive skills eller utforska ens andlighet och - tvärtom, det kommer att behövas i allra högsta grad - och det är mumma för själen.

av Loke Vildrote