Om solidaritet och traumabearbetning fredag 14 mars, 2008 kl. 17:11
I Brands marsnummer som kanske damp ner i din brevlåda idag (annars: börja prenumerera här och nu) och i övrigt handlar om miljökamp, finns den här artikeln med.
G8 Heiligendamm
I somras var vi några personer från Sverige och England som jobbade med samtalsstöd och traumabearbetning tillsammans med den tyska gruppen Out of Action under G8-protesterna. Out of Action ingår i det internationella nätverket Activist Trauma Support. På Reddelich Camp byggde de i anslutan till aktivistsjukvårdens fältlasarett upp ett område med flera större och mindre tält dit folk kunde dra sig tillbaka för att vila upp sig och där de och deras vängrupper kunde prata om det de upplevt och hur de skulle gå vidare. Inga andra tält fick slås upp där eftersom området skulle utgöra en lugn zon i det stora lägret. Områdets läge vägg i vägg med fältlasarettet gjorde det lätt för människor som skadats eller väntade på sina skadade kamrater att komma i kontakt med Out of Action. Det är inte alltid som man själv kommer på att man skulle må bra av att prata med någon. Därför minglade aktivister med Out of Action-patchar på kläderna runt vid fältlasarettet och inledde samtal, andra gick över lägerområdet och delade ut information om hur man kunde komma i kontakt med Out of Action. Allteftersom toppmötet, protesterna och blockaderna fortskred så arbetade Out of Action i skift dygnet runt.
Fångsolidaritet
Samtidigt organiserade vi internationella med Out of Actions stöd Prisoner Support. Vi fixade pengar, telefoner och bilar och tog på oss att möta upp dem som släpptes ur häkten eller fängelser och inte kunde ta sig därifrån på egen hand. Vi antog att många av de som släpptes också var i behov av traumabearbetning. Det fanns en välfungerande solidaritetsgrupp (Ermittlungsausschuss, EA) med jourhavande advokater som vi stod i kontakt med. De ringde oss när människor skulle släppas. Vissa nätter sov vi utanför de nedlagda fabrikerna som, G8-mötet till ära, hade byggts om till provisoriska häkten (Gesamtsammelstellen, GeSa) tillsammans med tyskar som väntade på sina kamrater. En och annan flickvän till de nazister som försökt attackera convergence centrat i Rostock och satt häktade på samma GeSa som våra kamrater lommade runt på avstånd. En skillnad mellan dem och oss som blev tydlig under de här dagarna är att vår rörelse bygger på solidaritet och att den visar sig i praktiken, oavsett om det är i form av kramar eller stenar. Sista natten attackerade nazister dem av oss som släpptes ut från ett fängelse i en liten mörkbrun by en halvtimmes färd från Reddelich. Vi mobiliserade tio bilar och var där innan polisen var på plats. Så det är det den här artikeln kommer handla om; solidaritet och traumabearbetning.
Hållbar aktivism
Att bli attackerad av polis, eller se dina kamrater bli det, kan ge dig en chock som kan sitta i under lång tid. Som del av en mänsklig blockad mot ett toppmöte eller i andra aktioner utsätter vi oss medvetet för stora risker. Men vi är sällan lika medvetna om de psykologiska effekter som exempelvis polisvåld kan ge. Först på senare år har den förståelsen växt fram, har folk börjat prata om “hållbar aktivism” och organiserat grupper som Activist Trauma Support i England, Out of Action i Tyskland eller Activist Trauma Team i Israel. Deras syfte är att lära ut hur vi kan förbereda oss och hur vi kan stödja varandra genom de fyskiska och känslomässiga konsekvenserna av trauman. Vängruppens betydelse i det förebyggande och direkt stödjande arbetet är väsentlig; är du på väg att gå in i väggen är det inte du som kommer se symtomen utan dina kamrater. Om de vet vad de ska titta efter.
Vi kräver gärna av oss själva att vi ska vara både fysiskt och psykiskt högpresterande, hålla huvudet kallt och fungera i pressade situationer, vara orädda. Vi känner skuld om vi inte orkar lika mycket som någon annan och skam över det vi upplever som svaghet. Men att bli rädd eller uppleva posttraumatisk stress är inte en svaghet, det är en normal reaktion på en onormal situation.
Trauma och posttraumatisk stress
Kroppen svarar på en traumatisk händelse genom att frigöra adrenalin, en hormon som förbereder kroppen på att slåss eller fly. Vi lagrar ett livligt känslominne av hotet i hjärnan, som en överlevnadsstrategi som syftar till att kroppen försätts i höjd beredskap om vi hamnar på platsen för traumat eller i situationer som liknar händelsen. Efter att ha varit med om en traumatisk händelse kan det ta ett tag att bearbeta det som hänt, det är den processen som kallas posttraumatisk stress.
Människors reaktioner på trauman varierar från person till person; vissa drar sig undan, andra blir arga eller ledsna. En del upplever inga negativa effekter alls medan andra kan reagera starkt, både fysiskt och känslomässigt. Oavsett vilket uttryck reaktionerna tar sig så är de en vanlig och normal del av en persons bearbetning av traumat. Symtomerna kan uppträda direkt i anslutan till händelsen lika väl som flera veckor eller månader senare. Det är olika. Det man får komma ihåg är att det är en naturlig reaktion på en extrem händelse och att symtomerna ofta är kroppens och hjärnans försök att skydda oss. Att gå igenom posttraumatisk stress kan vara en skrämmande upplevelse, men den innebär inte att du håller på att tappa greppet eller förståndet, tvärtom är den del av ens återhämtning. Symtomen kan ta sig många uttryck, bland andra rädsla, sorg, hjälplöshet, ilska, självförebråelser, panikattacker, förföljelsemani, mardrömmar, apati, rastlöshet, illamående, andningssvårigheter, muskelspänningar och värk. De behandlas mera ingående i zinet Supporting Ourselves.
De flesta återhämtar sig inom några veckor. Men en del människor som utsatts för ett trauma utvecklar symtom som har fått benämningen PTSD (Post Traumatic Stress Disorder), en diagnos som tillämpas när stressymtomen inte försvinner med tiden. PTSD innebär i princip att ditt system inte återhämtat sig efter traumat och minnena och de miljöfaktorer som kopplats till minnena triggar oproportionerlig rädsla och begränsar dina möjligheter att fungera i vardagen.
Organiserad respons på repression
Våra olika reaktioner på en traumatisk upplevelse och hur det kommer sig att vissa återhämtar sig medan andra inte gör det, handlar bland annat om det bemötande som ges direkt i anslutan till händelsen. I ett redan spänt läge är det viktigt att inte ytterliggare ifrågsätta eller skuldbelägga personen, det gör hon garanterat själv. Hon behöver vårt stöd, närhet, värme, komma till en plats som känns trygg, där hon om nödvändigt kan få medicinsk vård, äta och dricka gott, hålla sig varm och bli lyssnad på. En fungerande vängrupp i vilken man har arbetat med att hantera känslor som rädsla, maktlöshet eller panik kan innebära den bästa känslomässiga första hjälpen. Har man tillsammans förberett sig på det organiserade våld man kan riskera att utsättas för så minskar chockfaktorn med medvetenheten.
Ofta kan den första reaktionen efteråt vara att man vill tillbaka för att hjälpa sina vänner, organisera fångsolidaritet, gå till jobbet, ta hand om barnen eller dylikt. Det är de val man gör då som kan göra skillnaden mellan att återhämtningen från traumat tar en månad eller tio år. Diskutera därför redan i förväg med din vängrupp hur en lämplig reaktion på en traumatisk händelse kan se ut och håll dig till det ni kommit överens om oavsett hur bra du tycker dig må direkt efteråt. Över lag är det viktigt att ni inför en aktion pratar ihop er inom gruppen om hur ni känner er, var era gränser går och att ni kommer överens om hur ni ska hantera oförutsedda situationer, när någon bara måste ta sig ut eller behöver någon som stannar kvar hos en. Kom överens om vem som ser efter vem. Ta er tid att efter aktionen gå igenom vad som hände, vad man upplevde och hur det kändes. Det underlättar bearbetningen av det man varit med om. Se till att även de som tar hand om andra själva får stöd.
Den solidaritet jag upplevde under de dagarna, intrycken av folk som ställde upp för varandra i pressade situationer, de strukturer vi tillsammans byggde upp för att hantera den repression vi visste skulle komma, det är det jag bär med mig från G8-protesterna utanför Heiligendamm. Det är stort. Tilliten till varandra, vetskapen om att någon tar emot en om man faller, stärker en som individ och oss som rörelse. Även om vi vill ha allt nu, måste vi förbereda oss på att den kampen kommer bli lång och hård. En förutsättning för en framgångsrik kamp är att vi tar hand om varandra.
Källor och länkar:
Activist Trauma Support med zinet Supporting Ourselves. På hemsidan finns flyers och annat material på flera språk att ladda ner och en omfattande länksamling.
Out of Action, informationen är på tyska. Under G8-mötet delades häften på flera språk ut med information om våld och trauma och hur vi kan hantera det.
Activist Trauma Team driver en blogg.