MOVE 9: Ingen villkorlig frigivning ens efter trettio år Saturday 10 May, 2008 kl. 11:39 pm
Debbie Sims Africa, Janet Hollaway Africa och Janine Phillips Africa är tre av MOVE 9 som 1978 dömdes till trettio till hundra års fängelse vardera för mordet på polismannen James Ramp i Philadelphia, USA. Det betyder att de efter trettio år kan få möjlighet till villkorlig frigivning (parole). 22 april i år förvägrades de tre kvinnorna rätten till parole.
Det började för mer än trettio år sedan…
MOVE grundades i början på 70-talet som en radikal organisation som utmanar allt förtryck av människor, djur och natur. MOVE engagerade sig starkt i sitt närområde, organiserade offentliga forum och protesterade mot det utbredda polisvåldet som främst drabbade Philadelphias svarta befolkning. När Frank Rizzo, borgmästaren i Philadelphia och ökänd för rasism och brutalitet, lät polisen bryta upp ickevåldsliga medborgarrättsdemonstrationer med massivt övervåld hamnade MOVE snabbt i konfliktlinjen. De såg det som självförsvar som en självklar rättighet. Som Ramona Africa uttrycker det: - “I’m sure the police were outraged that these “niggers” had stood up to them, telling them that they couldn’t come and beat on our men, women, and babies without us defending themselves. What are people supposed to do? Sit back and take that shit?”
Under sin tid som polischef, 1968 - 71, hade Rizzo skrutit med att hans poliskår skulle vara så repressiv att en jämförelse skulle “make Attila the Hun look like a faggot”. Året efter han avgick valdes han till borgmästare, bland annat med valslogans som “Vote White”.
Polisattackerna mot MOVE eskalerade 9 maj 1974 när två gravida MOVE-kvinnor, Janet och Leesing, fick missfall efter att ha misshandlats av polisen och hållts häktade över natten utan mat eller vatten. 28 april 1975 förlorade en annan kvinna, Alberta, sitt barn efter att hon gripits, släpats ut ur en cell, blivit fasthållen mot golvet och slagen i magen och vaginan. Natten 18 mars 1976 hade sju personer ur MOVE precis släppts ur häktet och hälsades av sin familj utanför MOVE:s kollektiv när polisen angrep dem. Sex män ur MOVE misshandlades så svårt att de fick skallfrakturer och benbrott. Janine som höll sin treveckors bebis, Life, i armen slogs till marken och stampades på. Bebisens huvud krossades och Life dog.
Som ett svar på det ständigt upptrappade polisvåldet höll MOVE en uppmärksammad demonstration 20 maj 1977. Stående på en plattform utanför sitt hus, med flera medlemmar bärande på vad som såg ut som gevär, förklarade MOVE att: “We told the cops there wasn’t gonna be any more undercover deaths. This time they better be prepared to murder us in full public view ’cause if they came at us with fists, we were gonna come back at them with fists. If they came at us with clubs, we’d come back at them with clubs, and if they came at us with guns, we’d use guns too. We don’t believe in death-dealing guns. We believe in life, but we knew the cops wouldn’t be too quick to attack us if they had to face the same stuff they dished out so casually on unarmed defenseless folk.”
MOVE krävde frigivandet av deras politiska fångar och ett slut på våldet. Reaktionen uteblev inte. Tungt beväpnad polis omringade därpå huset. Deförestående polisattacken kunde avvärjas av människor ur grannskapet som bröt igenom polislinjerna och ställde sig som mänskliga sköldar framför MOVE:s hem.
Några dagar senare utfärdade dock en domare arresteringsorder för elva MOVE-medlemmar för våldsamt upplopp och “possession of an instrument of crime.” Polisen satte upp en post bemannad dygnet runt utanför deras hem för att gripa medlemmarna när de lämnade huset. Det inledde ett dödläge som skulle vara i nästan ett år. Rizzo trappade upp konflikten 16 mars 1978 när han lät upprätta vägspärrar och stängde av vattnet till huset. Flera boende i området misshandlades och greps när de försökte gå med mat och vatten till MOVE:s hem, där det fanns gravida kvinnor och barn.
Efter två månaders blockad nådde MOVE och staden Philadelphia en bräcklig överenskommelse. 8 maj 1978 släpptes de fängslade medlemmarna och polisen genomsökte MOVE:s hem efter vapen. De chockades av att enbart hitta pluggade gevär och signalljus draperade som dynamit. Åklagaren hade i överenskommelsen gått med på att lägga ner alla anklagelser mot MOVE. I gengäld skulle MOVE lämna sitt hem inom nittio dagar medan staden skulle hjälpa dem hitta ett annat hus.
När inga vapen påträffades började polisen omformulera överenskommelsen som att nittio dagar var en absolut deadline för dem att lämna huset. MOVE däremot stod fast vid att de skulle flytta ut men hålla huset öppet för skolverksamhet. 2 augusti 1978 slog en domare fast att MOVE hade brutit mot tidsfristen och undertecknade nya arresteringsorder. Dessa skulle komma att utgöra underlaget för polisens belägring veckan därpå.
Morgonen 8 augusti 1978 svärmade hundratals kravallpoliser in på tomten, bulldozrar rev staketet och plattformen utanför huset medan lyftkranar användes till att krossa fönsterrutorna. Fyrtiofem beväpnade poliser genomsökte huset och fann att MOVE hade barrikaderat sig i källaren. Polisen började då med hjälp av brandslangar översvämma källaren med vatten.
Plötsligt avlossades skott, troligen från ett hus på andra sidan gatan. Polisen öppnade eld mot MOVE:s hus och över tvåtusen skott avfyrades. Senare kommer polisen och majoriteten av mainstreammedia att hävda att MOVE avlossade de första skotten. James Ramp träffades dödligt, medan ytterliggare tre poliser och flera brandmän skottskadades.
MOVE gav upp och lämnade källaren, barnen togs ifrån de vuxna och de vuxna misshandlades grovt. Tevekameror fångade det våldsamma gripandet av Delbert på film. Med en gevärskolv och en polishjälm blev han slagen till marken, sedan sparkad och stampad på. Chuck och Mike hade träffats av skott i källaren. Tolv MOVE-medlemmar greps.
Samma eftermiddag, vid en presskonferens, uppgav Rizzo att: “The only way we’re going to end them is, get that death penalty back, put them in the electric chair, and I’ll pull the switch.” Innan dess, vid halv två på eftermiddagen, hade han redan givit polisen order om att riva MOVE:s hem med hjälp av bulldozers. Inga försök gjordes att undersöka brottsplatsen för att genomföra ballistiska undersökningar och säkra bevis. Den skyndsamma rivningen förekom MOVE som nu inte kunde bevisa att det hade varit en fysisk omöjlighet för dem att skjuta Ramp. MOVE hänvisade till fallet med de Svarta pantrarna Fred Hampton och Mark Clark, där utredarna, på grund av att brottsplatsen bevarats intakt, kunde fastslå att alla kulhål i väggar och dörrar hade åstadkommits av polisen.
Genomgående kännetecknades rättegången mot MOVE 9 av motsägelser av fakta och manipulering av bevis. Medan det inte fanns några bilder på MOVE som riktade eller avfyrade vapen genom källarfönstrena eller som kunde ge stöd till påståendet att polisen bärgat vapen ur gyttjan på källargolvet, så visades en polisvideo i rätten på polismästare Joseph O’Neill som räckte in vapen genom ett källarfönster. Bevis förstördes medvetet; alla tre filmer tagna av polis som visades inför rätta visade sig vara helt blanka vid tillfället för Ramps död.
4 maj 1980 dömdes Janine, Debbie, Janet, Merle, Delbert, Mike, Phil, Eddie och Chuck till trettio till hundra års fängelse vardera. Två andra personer tog avstånd från MOVE och frigavs. Consuela Africa fick en separat rättegång eftersom åklagaren inte kunde hitta några bevis på att hon varit medlem i MOVE.
Mumia Abu-Jamal skriver att MOVE 9 “were convicted of being united, not in crime, but in rebellion against the system and in resistance to the armed assaults of the state. They were convicted of being MOVE members.” När domaren några dagar efter att domen fallit gästade en talk radio show ringde Mumia Abu-Jamal in och frågade honom vem som dödat Ramp. Domaren medgav: “I have absolutely no idea” och förklarade att eftersom MOVE kallade sig en familj, dömde han dem som en familj.
Konfrontationen 1978 förebådade ännu en katastrof, mordbranden 13 maj 1985 som dödade elva människor ur MOVE varav fem barn. De elva dog efter att polisen släppte en bomb på MOVE:s hus och beslöt att låta det brinna. Sextioen hus i västra Philadelphia brann ner till grunden.
…Och fortsätter än idag.
Debbie, Janet och Janine förvägrades alltså möjligheten till parole. Enligt rätten skedde det eftersom de hade förminskat sitt brott, vägrat ta sitt ansvar och saknade ånger. En fjärde anledning var åklagarens “negativa rekommendation”. Åklagaren yrkade på att de ska avtjäna maxstraffet. Fyra andra ur MOVE 9 får inom en månad veta om de kommer i fråga för villkorlig frigivning. En åttonde måste vänta ytterliggare ett år och en nionde dog i fängelset.
MOVE har aldrig slutat kämpa för att få sina fängslade kamrater frigivna. Men de kan inte vinna den striden ensamma, de behöver vår solidaritet, i ord och handling.
Text: En omfattande bakgrund till MOVE 9 finns på Insubordination och mycket till den här texten är taget därifrån.
Dokumentär: Under Kontroll & vård i vårt länkarkiv finns länken till en dokumentär om MOVE, se den!
Handling: Hur det nu går vidare för MOVE 9, länkar till namninsamlingar och annat du kan göra för att stödja dem, hittar du på MOVE 9 Parole 2008.
