Den 29:e mars genomfördes husrannsakan i Pisa, Chieti, Brescia, Genua, Catania, Ravenna och andra städer. Vad vi vet nu så kidnappades två av våra kamrater och fördes till ROS-barrackerna, dvs ”specialpolisens” tillhåll för att bli förhörd av åklagare. Kamraterna svarade ”inga kommentarer” och släpptes efter 22 timmars fångenskap.

Åtalen som följde var: 270bis och 280, den senare betecknar ”en kriminell organisation av samhällsomstörtande natur.” Carabineri (italienska snutar) från staden Perugias ROS, Roms ”ANTI-SAMHÄLLSOMSTÖRTANDE” enhet och Roms enhet för TEKNISK UTREDNING deltog samtliga i operationen.
Förutom det vanliga IT- och pappersmaterialet, beslagtogs även följande av snutarna: klädnypor, glödlampor, tänger, skruvar, spik, bultar, elkablar, ”pins”(pin-diod eller pinmärken?), batterier, masker, skyddglasögon, allmäna kemiböcker och böcker om organisk kemi.

Som vanligt lade snuten störst fokus på brev till fängslade kamrater, speciellt brev till Gabriel Pombo da Silva, Marco Camenish och de fängslade Conspiracy Cells of Fire.

I och med IT-utredningen kopierades allt innehåll på Culmines mail culmine(a)distruzione(dot)org av snuten och blev/blir grundligt genomgången. Framöver kommer det att spridas mer information om just detta på italienska och spanska.

I nuläger uttrycker vi vår villkorslösa solidaritet med de fyra kamrater som denna offensiv riktades sig mot och vi fortsätter ropa:

Viva l’Anarchia

Död till Staten, dess medbrottslingar, beskyddare och falska motståndare!

Rebelliska hälsningar

Culmine 30 mars 2012

De som har varit i kontakt med Culmine via sin mail uppmanas att helst byta mailkonto och göra sig av med det gamla, eller i vart fall att byta lösenord.

Vi har tidigare rapporterat i korthet om NO TAV-dramat i Val Susa och Norra Italien. Här följer nu en uppdatering.

Söndagen den 26 januari greps vår kamrat Juan och fördes till Spini di Gardolo-fängelse i Trento. Den 27 fick han höra om vräkningen av Baita Clarea i Val Susa och Lucas allvarliga tillstånd. (Luca är en ortsbo i Val Susa-dalen vars mark har exproprierats av staten för byggandet av höghastighetslinjer för tåg. Under en demonstration klättrade han i protest upp i ett kraftledningsstorn, samtidigt som kravallpolisen genomförde en attack för att få bort folket. Snuten försökte sedan omdömeslöst få ner honom därifrån. De lyckades men han fick en ordentlig elchock av den dödliga ledningen och föll flera meter. Kravallpolisen såg även till att fördröja ambulansens framkomst. Luca var nära att dö men har nu börjat återhämta sig.)

Med anledning av detta beslöt sig Juan för att genomföra en protestaktion och vägrade gå tillbaka till sin cell efter promenaden.

En plit beordrade honom att återgå till sin flygel men Juan vägrade och sa öppet att han protesterade i solidaritet med Luca Abbá. När fyra plitar slutligen samlats tillfrågades Juan om han var medveten om konsekvenserna av sitt handlande. De frågade också honom varför han inte genomförde en hungerstrejk istället… Juan svarade att alla väljer sina egna sätt att protestera på. Därefter lyftes hans kropp och fördes tillbaka till cellen utan att något mer våld användes. Följande dag var han kallad till flygelns kvinsp (”chef”).

Adress till Juan:

JUAN ANTONIO SORROCHE FERNANDEZ

Casa Circondariale
Via Beccaria 134
Loc. Spini di Garoldo
TN – Italy

Nedan följer en översiktlig lista på aktioner och initiativ i solidaritet med NO TAV-motståndet (översatt av 325 från Informa-Azione)

Genua – På kvällen den 29 februari blockerade ett 30tal personer ett Frecciabianca-tågs avgång i solidaritet med NO TAV-motståndet. Innan de bröt upp samlingen passade några i gruppen på att slå sönder fönster på tåget.

Rom – Följande rapporterades anonymt till Informa-Azione: ”Natten den 28 februari attackerade anonyma personer dagstidningen Il Messaggeros byggnader med färg och graffiti i solidaritet med NO TAV. Må kampen fortsätta i alla dess former och riktningar. Inga höghastighetståg i Val Susa-dalen eller någon annanstans. Frihet för alla!”

Lecce – Den 28 februari ockuperade ett 20tal NO TAV-demonstranter en järnvägsräls vid Lecce’s station och blockerade Frecciargento-tåg som skulle avgå mot Rom under 50 minuter. Efter ungefär en timme lämnade demonstranterna rälsen och marscherade genom stadens gator.

Barcelona, Spanien – På morgonen onsdagen den 28 februari organiserade en grupp människor ett möte utanför italienska konsulatet i solidaritet med NO TAV. LA LUCHA NO TAV NO TIENE FRONTERAS! A SARA´DURA!!!

Baskien (Donostia) – En solidaritetssamling hölls vid Renfes station i Donostia, Paseo de Francia 22, från vilken en kommuniké skickades ut. Den finns att läsa på engelska här.

Lyon, Frankrike – Mitt på blanka dagen fyllde anonymt folk från norra alperna det italienska konsulatet med ”NO TAV” och ”Styrka till Luca”-graffiti. Bilder finns här.

Paris, Frankrike – På tisdagen den 28 februari genomfördes en solidaritetsaktion för Luca och kampen i Val Susa-dalen även i Paris. En banderoll med texten ”Solidarity with Vals Susa. NO TAV” vecklades ut utanför Gare de Lyon, stationen från vilken tågen mot Italien avgår. Flygblad delades ut om de senaste händelserna i Val Susa-dalen och bakgrunden till mer än 20 års kamp.

Situationen i Val Susa-dalen är ett utmärkt exempel på den hänsynslösa framstegsfetischmen som dominerar makthavarna, samtidigt som deras imperier sakta men säkert faller i bitar av ekonomiska kriser. I tjugo år har de försökt bygga linjer för höghastighetståg i dalen men aktivt stoppats av ortsbor och argt folk från hela regionen, Italien och internationellt.

I krampaktiga försök att visa sin storhet genom mångmiljardprojekt på bekostnad av miljoner människors rätt till ett värdigt liv, kommer de även att gräva sina egna gravar. De ger oss något att enas kring, de ger oss droppen som får bägaren att rinna över.

Länge leve Val Susa-dalen och KROSSA alla försök att exploatera de få relativt oexploaterade områden som finns kvar i världen. NO TAV!

All solidaritet och styrka till Luca och folket i Val Susa!

DVM

En Lång Tradition av Motstånd
Som en del av den politiska vänstern, började die Revolutionäre Zellen (de Revolutionära Cellerna, RZ) tackla de revolutionära perspektiven i Västtyskland 1973, i försök att identifiera nya former av militans och utgångspunkter för motstånd. Det formades till en tredje urban gerillagrupp, vid sidan av RAF och Bewegung 2. Juni. RZ valde dock att opponera sig mot en avantgardistisk position och handlade istället utifrån den legitima vänsterrörelsen. I mitten av 70-talet gav RZ upphov till en feministisk organisation, Rote Zora. RZ och Rote Zora upphörde med sina aktioner under det tidiga 90-talet.

Sonja och Christian åtalas för två av ett drygt dussintal attacker mot kärnkraftsindustrin som RZ genomförde. Den första som ägde rum den 22 augusti 1977, riktades mot det tyska företaget MAN och dess delaktighet i utvecklandet av sydafrikanska kärnvapen. MAN sålde kompressorer till en anläggning för urananrikning i den rasistiska Apartheid-regimen. Den andra attacken som kom kort därpå, riktades mot KSB, dåtidens största tillverkare av kylningspumpar för kraftverk. Sonja och Christian anklagas också för ett RZ-attentat mot Heidelbergs slott den 18 maj 1978. Målet med attacken var att upplysa om motsägelesfullheten mellan Heidelbergs chica turistfasad och lokalpolitiken som gick ut på att utplåna hela stadsdelar för att gynna de rikas intressen.

Falskt vittnesmål
I samtliga tre fall vilar åklagarsidan på det så kallade ”vittnesmålet” från Hermann F. Ett vittnesmål framställt under tortryförhållanden. Under sommaren 1978 exploderade en sprängladdning avsedd för en RZ-aktion mot den argentinska militärdiktaturens konsulat, i knäna på Hermann, vilket ledde till allvarliga skador på honom. Han överlevde men förlorade ögonen, båda benen och fick allvarliga brännskador. Under kraftiga smärtstillande och lugnande tabletter, lades han in på sjukhus och förflyttades sedan till polisens faciliteter, där han hölls helt isolerad. Statens säkerhetsagenter, åklagare och domare som förde kopiösa mängder anteckningar, var hans enda ”mänskliga kontakter.” Hermann befann sig i ett tillstånd av total hjälplöshet och förlorat omdöme i 18 veckor. Kontakten med vänner och en pålitlig advokat förhindrades och manipulerades. När han till slut flydde isolationen förkastade Hermann F. sitt påstådda vittnesmål som förfalskning och inte sitt egna.

33 År i Exil
Under hösten 1978, ett år efter den ”Tyska Hösten” och mitt upp i statens häxjakt på radikala vänsterister, lade Sonja och Christian märke till att de blev förföljda. De reste utomlands till okänd destination. Det är inte förrän på senare år som de blivit varse åtalen som lyfts mot dem.

År 2000, 22 år efter deras förvinnande, arresterades Sonja och Christian i Paris. Samtidigt hade ytterligare ett åtal kommit till: Efter 24 år påstår plötsligt statens vittne Hans Joachim Klein att han mindes att Sonja transporterade vapen till Wien 1975, för en attack av ett palestinsk-tyskt kommando mot OPEC:s oljeministermöte. (Klein deltog i attacken men tog kort därpå avstånd från attacken och dem; med stöd från tyska miljöpartister och före detta vänsterister samt med den tyska säkerhetspolisens kännedom, levde han i Frankrike till och med 1999. Efter hans politiska arrestering, följt av ett omfattande vittnesmål, dömdes han år 2000 i Frankfurt men släpptes snart och beviljades nåd. Frankfurts distriktsdomstol ogiltigförklarade Klein’s vittnesmål mot Sonja och andra under hans rättegång år 2000. Trots det återfinns hans påståenden i den senaste arresteringsordern och åtalet mot henne.)

Trots de tyska åtalen gav en fransk domstol avslag på Tysklands begäran om överlämnande år 2000. Efter att ha beslutat om en borgen på några hundra euro tilläts de båda stanna i Frankrike. Under 2007 tog de tyska åklagarna fördel av de nya ändringarna EU:s lagstiftningar och, påtryckta av den franska motsvarigheten till tyska federalpolisen BKA, så utfärdade de en ”europeisk” arresteringsorder. Även om ordern inte innehöll någon ny information, blott representerande ett förändrat format, accepterade de franska myndigheterna den under Sarkozys ledning år 2010.

Inga förhandlingar. Inget vittnesmål.
Sonja och Christian kommer från 60 och 70-talets vänster; de slogs mot den tidens fängelsesystem och repression. För tio år sedan vägrade de gå med på förhandlingar med den tyska åklagaren, som utlovade villkorlig frigivning från häktet om de frivilligt återvände till Tyskland och erkände. De har ihärdigt vägrat att vittna. Sonja sa i en intervju som genomfördes 2010: ”Om ni har beslutat om det på förhand, ‘skulle något hända, inte ett ord, inget vittnesmål,’ så känner du dig väldigt trygg.”

Deras liv demonstrerar att det är möjligt att leva ett liv utan borgerlig karriär och utan att anpassa sig till det rådande systemet.

De är 68:or som inte sögs upp i miljöpariet, som inte blev opportunister eller makthungrande politiker. Vänsteraktivister behöver inte offra sin politiska eller personliga integritet för så kallade praktiska begränsningar. Sonja och Christians utlämnande och rättegång har genomförts så envist och sammanbitet av en enda anledning: för att de vägrar att samarbeta med statens säkerhetsapparat.

Det Verkliga Brottet
Alla politiska rättegångar siktar på att kriminalisera motstånd. Det verkliga brottet i detta fall var att beväpna en rasistisk regim, inte det militanta motståndet mot det. Det verkliga brottet var och är raserandet av beboeliga och billiga kvarter, inte protesterna mot gentrifiering. Det verkliga brottet var och är att kärnkraftsprogrammen, inte kärnkraftmotståndet.

Medan den västtyska regeringen fortsatte ge sitt stöd åt tysk kärnkraftexport, medan företag sluppit ställas inför rätta för sitt stöd till Apartheid-regimen, ställs Sonja och Christian inför rätta för att ha handlat mot dessa brott – efter tre decennier. De fängslades inte förrän EUs lagar åtslutits på flyktingar och asylsökandes bekostnad.

Frihet och Lycka för Sonja och Christian!
Deras bergfasta hållning trots Christians allvarliga sjukdom och tre decennier av exil, förtjänar respekt och internationell solidaritet från alla de som har kämpa mot och aktivt bekämpar fängelser, statens säkerhetsjuridiska system, kärnkraftsmaffian, rasism och gentrifiering. Det är inget sammanträffande att det, under Castor 2011 i Wendland, var så många banderoller och flyers som underströk den långa tradtitionen av kärnkraftmotstånd sedan 1970-talet och uppmanade till solidaritet med Sonja och Christian.

Sonja och Christian förtjänar internationellt stöd – låt oss göra så att de inte känner sig utlämnade!

www.verdammtlangquer.org

Som PDF
Se även engelsk version

I Januari i år drog han i gång hungerstrejkinitativet mot WEF (World Economic Forum) som senare även Silvia Guerini och Luca ”Billy” Bernasconi hakade på.

I februari skulle det hållas en ”hearing” om hans VF men när Marcos advokat var i kontakt med kostymplitarna vid Zürich’s Kriminalvårdskontor, upplyste de honom om att de inte tänker ställa några frågor i VF-intervjun. De tänker inte släppa ut honom.

För fem år sedan försökte åklagaren Ulrich Weder, medlem i scweiziska socialdemokratiska partiet, få Marco dömd till ett obestämt fängelsetraff, dvs bokstavlig livstid. Tillfrågad om varför, svarade han: Men varför? Han är ju anarkist!

Kriminalvårdskontoret har även vägrat Marco permissioner, något som alla som är närmar sig VF är berättigade (i Schweiz). Han har helt förvägrats att förbereda sin utkomst efter de decennier han har varit i fångenskap.

Vi uppmanar alla att gå till lämplig handling i solidaritet med Marco!

Skriv till kriminalvårdskontoret och säg vad du tycker om dem: info-juv@ji.zh.ch or info-bvd@ji.zh.ch – det finns faxnummer också: +41 43 259 84 40 or +41 43 259 84 41

Friends and supporters of Marco Camenisch, 2/1/2012
Conact: knast-soli (at) riseup (point) net

More info: www.rhi-sri.org (mestadels tyska and italienska) &
www.informa-azione.info (Italiensk)

Skriv till Marco: Marco Camenisch, PF 45, CH-5600 Lenzburg, Switzerland
(Glöm inte att skriva avsändare)

A Long Tradition of Resistance
As part of the political left, the Revolutionaere Zellen (revolutionary cells, RZ) started tackling the revolutionary perspective in the BRD in 1973, striving to identify novel formats of militancy and starting points for resistance. It formed a third urban guerilla group, next to RAF and Bewegung 2. Juni; however, RZ opted against a vanguard position, choosing to act from within the legal left movement instead. In the mid-1970s, RZ spawned a feminist organization, Rote Zora. RZ and Rote Zora ceased action in the early 1990s.
Sonja and Christian are charged with two of roughly a dozen anti-nuclear attacks conducted by RZ. The first, on August 22, 1977, was directed against the German MAN corporation and its aid in the development of South African nuclear bombs. MAN was selling compressors for an uranium enrichment plant to the racist Apartheid regime. The second attack, conducted shortly thereafter, was directed against the KSB corporation, then the world’s leading manufacturer of cooling circuit pumps for nuclear power plants. Sonja and Christian are also blamed for an RZ arson attack against Heidelberg castle on May 18, 1978. The goal of the attack was to illuminate the contradiction between the chic tourist façade of Heidelberg and the policy of razing entire sectors of town in the interest of profiteers.

Fabricated Testimony
Regarding all three charges, the prosecution relies on the so-called „testimony“ of Hermann F., testimony fabricated under conditions akin to torture. In the summer of 1978, an explosive device purportedly destined for an RZ action against the consulate of Argentina’s military dictatorship in Munich, had detonated on Hermann’s knees, causing severe injuries. He survived, but lost his eyes, both legs and suffered severe burns. Under the influence of potent pain killers and sedatives, he was hospitalized and later brought to police barracks, where he was held under total isolation. State security officers, prosecutors and judges who took copious notes were his sole „persons of contact.“ Hermann remained in a state of absolute helplessness and reduced perception for 18 weeks. Contacts with friends and a trusted lawyer were prevented and manipulated. When he finally escaped isolation, Hermann F. rejected his purported testimony as construed and not his own.

33 Years of Exile
In the fall of 1978, one year after the „German Autumn“ and in the midst of a state hunt for radical leftists, Sonja and Christian notice that they are being followed. They travel abroad, to an unknown destination. It isn’t until later that they learn of the accusations raised against them.
In 2000, 22 years after their disappearance, Sonja and Christian are arrested in Paris. In the meantime, another charge has been added: After 24 years, government witness Hans Joachim Klein has suddenly claimed to remember that Sonja transported weapons to Vienna in 1975, for an attack by a Palestinian-German commando against the OPEC oil minister conference. (Klein participated in the attack, but soon took his distance from it and them; aided by German Greens and former leftists, and with the knowledge of the German secret service, he lived in France until 1999. After his politically forced arrest, followed by copious testimony, he was convicted in 2000 in Frankfurt, but soon released and pardoned. Frankfurt district court rejected Klein’s testimony against Sonja and others as not credible during his trial in 2000: and yet, his claims are still being repeated in the recent warrant and charges against her.)
Those German accusations notwithstanding, a French court rejected the German extradition request in 2000. After posting bail of a few hundred Euros, both were allowed to remain in France. But in 2007, prodded by the Paris representative of the German federal criminal police BKA, German prosecutors took advantage of recent changes in EU law to submit a „European“ arrest warrant. Though the warrant contain no new information, simply representing a change in format, the French authorities under Sarkozy agree to it in 2010.

No Deal. No Testimony.
Sonja and Christian come from the Left of the 1960s and 1970s; they were fighting the systems of prison and repression back then. Ten years ago, they refused to take a deal offered by the German prosecution, which promised respite from custody and parole in exchange for their voluntary return to Germany and a confession. They have consistently refused to testify. Sonja said, in a 2010 interview: “If you have agreed beforehand, ‘should something happen, no word, no testimony,’ then you feel very secure.”
Their life demonstrates that it was and remains possible to live without a bourgeois career and without adapting to the ruling system. They are 1968ers that did not morph into Greens, opportunists or power-hungry politicians. Activists of the Left do not need to sacrifice their political and personal integrity to so-called practical constraints. Sonja and Christian’s extradition and trial have been so doggedly pursued for only one reason: because they refuse to cooperate with the state security apparatus.

The Real Crime
All political trials aim at redefining legitimate resistance as criminal acts. The real crime here, however, was arming a racist regime, not the militant resistance against it; the real crime was and is the destruction of livable and affordable neighborhoods, not the protest against gentrification; the real crime was and is the nuclear program, not anti-nuclear resistance.
While the BRD government keeps supporting nuclear exports of German firms, and while no corporation has been taken to task for its support of the Apartheid regime, Sonja and Christian are to be tried based on acts against those crimes after three decades. They weren’t imprisoned until EU law had been tightened to the detriment of refugees and asylum seekers.

Freedom and happiness for Sonja and Christian!
Their steadfast attitude despite Christian’s severe illness and despite three decades of exile deserves respect and international solidarity from all those who have resisted and are resisting prison, the state security justice system, the nuclear mafia, racism and gentrification. It is no coincidence that, on the occasion of Castor 2011 in the Wendland, banners and fliers underlined the long tradition of anti-nuclear resistance since the 1970s and called for solidarity with Sonja and Christian.
Sonja and Christian should receive international support – let’s make sure that they don’t feel extradited!

www.verdammtlangquer.org

(source: http://avtonom.org/en/freenews/malmo-2312-solidarity-action-worker-s-uprise-kazakhstan-and-russia)

Padellaro is a member of the fascist forum Nordisk.nu under the name LaDecima and stands behind the blog: http://le-clairon.blogspot.com – which contains various fascist material.

Wether he is locked up or not and if he has good intentions towards our non-human comrades or not, doesn’t matter. He is an enemy who celebrates the oppression of other people.

We apologize for being uncritical in our dealing with information spreading comrade-to-comrade. We have certainly learned something out of this and sure hope others will too.

Han är bland annat medlem i forumet Nordisk.nu under namnet LaDecima och står bakom bloggen http://le-clairon.blogspot.com.

Vid sidan av rapporter från anti-fascister så finns en hel del mer eller mindre tillförlitlig information på nätet, bl.a.:

https://www.flashback.org/t1632210

http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=51040&page=1

Det enda som återstår nu är en ursäkt för detta bristande och okritiska förhållningssätt till information som sprids kamrater emellan, som uppvisats i detta fall. Även internationella aktörer som Spirit of Freedom, Break the Chains, 325 m.fl. har blivit informerade från andra håll om denne fascist, utan kunskap om vem han är. Detta har nu rättats till och de har informerats om vilken sida han tillhör.

Vi kommer definitivt att ta lärdom av detta och hoppas att andra gör det också.

Detta öppna brev följs av en fortsatt uppmaning till internationell solidaritet med miljökampen, ursprungsfolkskampen och den antikapitalistiska/antistatliga kampen i Indonesien. De fängslade kamraterna vill därtill dra uppmärksamheten till platser som Wera (Bing) där folk organiserar motstånd mot en järngruva och även det nytända sociala kriget i Västpapua, där rebeller och studenter eskalerar konflikten mot polis, militär och maffian Freeport McMoran Copper & Gold Inc.

Du kan läsa om fallet i en flyer (med flerspråkiga översättningar av det fantastiska grekisk-anarkistiska anti-infokollektivet Contra-Info) plus i ett solidaritetshäfte av Actforfreedom/Elephant Editions här.

Snart kommer det att finnas ett bankkonto för finansiellt stöd och ett upprop med ett specifikt datum/period för internationell solidaritet, så det efterfrågas av kamrater att vara medvetna om detta. I vilket fall bör solidaritet aldrig vänta på något kommande rättegångsdatum eller något annat datum. Eat och Billy förväntar sig att kamrater handlar som de alltid har gjort, med sina hjärtan och en generös värme tillsammans i en global kamp mot Staten och Kapitalet.

-

Kära kamrater, med respekt, kärlek och ilska

Det har gått 35 dagar sedan vi greps och vi är ledsna att detta brev blir så långt, då vår enda möjliga kommunikation endast kommer från våra vänner och älskare som fortfarande har modet att träffa oss här. Direkta brev är omöjligt.

Vi har väntat på att få höra nyheter från er och som en varm vind i detta repressiva klimat, får vi tillbaka vår energi och styrka när vi hör ljudet av revolutionär solidaritet och en varm känsla av kamratskap från alla kombatanter och frihetsfångar runtom i världen – speciellt när vi får chansen att läsa dagstidningar om något uppror som nyligen ägde rum i Rom, Italien. Det gav oss båda en varm känsla av att kamraterna fortfarande kämpar för en sann revolutionär förändring… och insurrektionalismens ande hänger fortfarande i luften som ett hoppets ljus – i denna skumma repressionens burars atmosfär.

Vi skickar våra kramar till alla FAI-medlemmar runtom i världen ( de som är fria och fängslade) och även CCF:s medlemmar i Grekland. Våra sanna och varma känslor till er alla..

För att nämna något ledsamt så är vi djupt besvikna av att några av våra lokala kamrater, som inspireras av rädsla och medias sensationalism, vilket får dem att dra sig tillbaka från frontlinjen men låt oss inte ägna mer tid åt det, då vi fortfarande är övertygade om att de fortfarande har kvar sina idéer i sin motståndshjärtan… som kommer att lysa upp mörkret ännu en gång med det glittrande ljuset från passionen för uppror.

Varma kramar och hälsningar till alla kombatanter i Chile, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Tyskland och alla revolutinära anarkister som aldrig backar för repressionens ansikte.

Revolutionära Hälsningar och Kramar till er alla.

Medlemmar av Länge Leve Luciano Tortuga Cell – Indonesiska FAI

EAT och BILLY

-

FRIHETSPASSIONEN ÄR STARKARE ÄN FÄNGELSET

Kära bröder och systrar:

Till Michalis och Christos (som överväldigande stormade in i ”min” cell, förstörde ISOLERINGEN som jag levt i, i över sju år), deras bröder och systrar och alla andra kamrater som utgör grunden för den första generationen av the Revolutionary Organization – Conspiracy Cells of Fire / Informal Anarchist Federation.

Mina ögon och mitt hjärta har alltid varit nära er i Grekland. Jag minns fortfarande Nikos Maziotis’ aktion och dennes attityd gentemot domstolen. Det gjorde stort intryck och rörde oss djupt, så djupt att några av mina kamrater tog till egen handling och sände en brevbomb till den grekiska ambassaden i Madrid.

Dessa av mina kamrater arresterades i september 2003 och smällen kom vid sämst tänkbara tidpunkt. Det är sant, det kunde inte ha varit värre. På den tiden var jag regelbundet ”på permis” från kåken. Oavsett uppståndelsen kring min juridiska/fängelse-situation, så hade jag redan ”avtjänat” det högsta tillåtna straffet på den tiden: 20 ÅR. Och ut av de 20 åren, spenderade jag 14 på isolering och FIES [spanska isoleringsavdelningar]. Jag behöver inte berätta för er vad det betydde för mig att förlora så många bra kamrater som, trötta på att uthärda alla sorters systematisk tortyr i årtionden, beslöt sig för att sticka ”genom bakdörren med fötterna först.”

Gripandet av mina kamrater i Barcelona lämnade mig omskakad. Jag kunde ha varit hos dem! Paco Ortiz ”död,” det ny-Francoistiska Folkets Partis framfart – alla dessa saker snurrade i mitt huvud innan jag bestämde mig för att rymma.

Min rymning började med att sätta den ena foten för den andra. Det första jag behövde göra var att få lite distans till det bakomvarande. Med det avklarat, korsade jag Pyrenéerna med okänd destination.

Väl utomlands kontaktade jag några gamla kamrater. Jag lyckades köpa mig perfekta identitetshandlingar (med vilka jag till och med lyckades öppna ett bankkonto, hyra en lägenhet etc.), och jag tog mig tid att tänka, träffa nya kamrater och diskutera saker och ting. Från det ögonblicket var jag känd som Michele Cataldi, italiensk medborgare

Jag hade bestämt mig för att frita en av mina compas som satt häktade i Barcelona och för den uppgiften behövde jag pålitliga erfarna kamrater.

Turen stod oss bi när några compas från Iberianska halvön ringde och sa att de skulle skicka någon till mig. Jag var övertygad om att det skulle vara en ”anarkistisk” kamrat, inte desto mindre såg jag Josepi dyka upp (han hade också rymt från en ”permis”), och han visste absolut ingenting om anarki eller teori. Hur som helst var jag nästan gladare att ha en ”kriminell” vid min sida än en ”anarkist.” När det kommer till kritan så var mitt motiv och syfte att frita en compa från kåken och jag behövde någon vid min sida som hatade fängelseinstitutionen med en absolut intensitet, precis som jag. Josepi, med sina (totalt) 23 år på kåken bakom sig, var en idealisk kandidat. Därtill var hans ”grej” (precis som min) att råna banker, vilket naturligtvis alltid är oumbärligt.

På den tiden visste jag inte vilka av kamraterna på den Iberiska halvön jag kunde räkna med (eller hur många då jag trodde/antog att en större del av Frihetlig Ungdom hade gått udner jorden). Jag pratar inte om saker som “solidarisk finansiering” eller “ideologisk debatt.” Snarare menar jag kamrater som är redo att beväpna sig för att kunna expropriera finanser, kapa en helikopter, frita andra compas, etc.

Mitt förslag att frita vår compa fick stöd hos José och senare även två andra anarkister som anslöt sig till projektet.

Vi beslöt oss för att det första vi behövde var pengar (vi hade redan två pistoler) och med det som ändamål rånade vi en bank. Om jag minns det rätt tillskansade vi oss 40 eller 50 tusen euro, vilket till en början var väldigt användbart när vi införskaffade bil, elektronisk utrustning, etc.

Under flera månaders tid (och i den mån det var möjligt för mig) hade jag möjlighet att delta i ett flertal möten med internationalistiska kamrater. De mötena mellan kamrater, där positioner och tillvägagångssätt klargjordes genom kritik och analys, förtjänar all min respekt även om de lämnade mig med en väldigt olustig känsla.

Kanske hade jag varit dålig på att “smälta” de “italienska insurrektionalisternas” analyser. Kanske hade jag inte slutat tänka på vikten av att veta hur många kamrater som verkligen var för revolutionär anarki. Och kanske var vårt “äventyr” av frihet och “ära” dömt till “misslyckande” från första början.

Vid den tiden hamnade ett par kommunikéer från det då nyligen formade Informella Anarkistiska Federationen i mina händer. För någon som mig, som kom från Anarchist Black Cross (och därmed redan federalistisk och anarkist), öppnade begreppet “informella grupper” upp en värld av möjligheter. I norra Europa var insurrektionella idéer praktiskt taget okända.

Den 28 juni 2004 reste tre anarkister och min syster (som är opolitisk) genom Tyskland i en BMW. Vid middagstid, när vi körde in i staden Aachen, körde en gränspolispatrull (BundesGrenzSchutz) upp framför oss och signalerade att vi skulle följa efter den.

Vi följde efter patrullbilen (min syster körde) till en bensinstation.

Vid bensinstation närmade sig en av polisbefälen oss och frågade efter våra pass. José hade ett falskt spanskt pass (ett väldigt välgjort sådant) och kallades Alfonso Domínguez Pombo. Han kunde ha varit min systers kusin. Sedan lämnade Bart över sitt belgiska pass, då han och min syster var “prickfria.”

Jag och José var uppenbart beväpnade och beredda att rädda våra skinn till vilket pris som helst. Vi visste vad som väntade oss.

Gränspolisen försvann med alla våra pass och var borta i 10-20 minuter, tills båda poliserna närmade sig bilen med passen i händerna och ytterligare en BGS-patrullbil uppenbarade sig och parkerade direkt bakom oss. Klämde in oss mellan de båda patrullbilarna.

Polisbefälen “föreslog” på ett “vänligt” sätt, att vi steg ur vår bil. Våra papper var okej men nu ville de också söka igenom bilen, då en bil med så många utlänningar i sågs med misstänksamhet i Tyskland.

Vi steg ur bilen och poliserna sökte omedelbart igenom den. José och jag hade båda våra vapen på oss. Han hade sin i en liten ryggsäck och jag hade min i en sån där liten midjeväska som turister ofta har.

Efter över en halvtimmes sökande närmade sig en polis José och bad honom att sätta sin väska i en av patrullbilarnas baggageluckor. Då José inte förstod vad polisen sa, frågade polisen mig istället.

Det fanns inte längre några “konversativa alternativ.” Stunden var inne för mig att helt enkelt säga till José: “Du tar denna så försöker jag ta den andra.”

Trots all spänning i luften, var det en befrielse att till slut göra slut på komedin. Med vapen i hand, och initiativet taget, trodde jag verkligen att vi skulle lyckas. Josés polis sprang iväg när José riktade sin revolver från Ravachol-tiden mot honom och den bilden av José, jagandes en tysk gränspolis, ropandes att han ska “ge upp” och sätta “händerna på huvudet,” är något som får mig att skratta ännu idag.

Tyvärr så “misstolkade” José vad jag sa. När jag sa till honom att “ta” polisen, så menade jag just precis det: ta ett grepp på honom. Men hur som helst, “min” polis och de andra sprang iväg från mig också, så jag fick inte fatt i någon av dem. Det som dock oroade mig mest genom hela situationen var min syster.

Hur skulle jag förklara allt detta för min mamma? Min syster förblev väldigt lugn genom det hela och om hon hade velat (velat rädda sitt eget skinn) så kunde hon ha sagt till polisen vad jag hette och skylla allting på mig. Polisen lyckades tyvärr omringa oss och det enda som föll oss in i det läget var att “kidnappa” två “civila” för att skydda oss själva. Du vet ju redan resten…

Min syster (oavsett vad som sagts) vägrade att “samarbeta” eller uttala sig. Hon blev till och med illa behandlad på polisstationen när hon vägrade låta dem ta hennes fingeravtryck och fotografi. Hennes avtryck, såväl som DNA och hennes foto togs med våld. Jag var väldigt stolt över min syster och mina kamrater.

Jag väntade (i vanmakt) på att mina kamrater på Iberiska halvön att “hämnas” oss, såväl som på att de skulle försvara direkt aktion som en revolutionär metodologi.

Genom ett av livets alla sammanträffanden, publicerades en kort analys som mina gamla kamrater skrivit, i det andra numret av Inferno. Mer än sju år efter vårt gripande här i Aachen. Men förklarade den artikeln varför José och jag lämnades ensamma, övergivna av den iberianska rörelsen? Jag vill inte “tjafsa” eller “ge tillbaka.” Jag vill bara skriva om vår upplevelse för att kunna dokumentera och utvidga vårt rebelliska och upproriska minne.

Vad ni har uppnått är en del av vad jag och andra har drömt om. Mer än drömt om, faktiskt. Ni har vågat trotsa politisk undergivenhet. Som mina kamrater så passande skrev i sin text, vi var “den iberianska insurrektionalismens pionjärer.” Det är ingen mening att fråga (ändå är det vad som konstant frågats om sedan gripandet) om den iberianska insurrektionalismen skulle ha uppstått på den tiden, hade bara några av oss träffats och hade bara några andra småsaker uppmuntrats.

Men det är intressant att fråga – då delar av vårt förflutna blir allmänt känt bit för bit och sedan vår dröm om en Informell Anarkistisk Federation / Internationell Revolutionär Front gradvis breder ut sig- om vår motsvarigheter på den Iberianska halvön kommer att fortsätta smutskasta i den anonyma mångfalden eller istället ansluta sig till den revolutionära prestationen.

Precis som ni har jag alltid trott på att uppror är en permanent process som inte stannar upp för rättegångar eller fängelser. Vissheten i våra övertygelser och vår kärlek till frihet slår mod i oss. Vi må vara “naiva” som tror om oss själva att vara kapabla att ta vårt “öde” i våra egna händer men det kommer alltid att vara att föredra framför att ansluta sig till kören av nej-sägare och gnällspikar.

Domstolarma har varit och är maktens platser där anarkister inte “försvarar” sig själva med juridiska argument, utan istället baserar vårt “försvar” åpå idéerna och värderingarna som har lett oss till försvarsbåset.

Fängelsena är de idealiska miljöerna för att sprida anarkistiska idéer och värderingar. De är universiteten där vi får betyg i olagligheternas alla konster och ämnen.

Fångkamrater, flyktingar etc.: spridandet av våra idéer, minnen och historier är kompassen som leder våra fotsteg.

Jag vet inte om denna text är vad som förväntas som bidrag till ens andra rättegång. Jag kanske borde ha gått in mer på teoretiska aspekter (vilket vi fortfarande har mycket att diskutera kring), men jag är övertygad om att vi kommer att ha möjlighet att prata/skriva mer om det och många andra saker.

Det som är viktigt är att vi söker en direkt relation mellan oss, fångarna (ifråga om det har jag seriösa problem med korrespondens) och att vi hittar fler liktänkande folk omkring oss med vilka vi kan utbyta idéer, information, etc.

Vi kommer inte att vara i fängelse hela våra liv. Och som ni helt korrekt skriver i era texter: “plitarnas makt slutar utanför murarna.”

När det kommer till mig och José, så väntar vi på vår deportation till den spanska staten. Där (i Spanien), enligt deras lagar, skulle vi släppas efter kort tid.

För mig är Tyskland ett kapitel av mitt liv som jag helst glömmer bort. Aldrig förr har jag sett fångar så skamliga, med så nära till hands att gola och slicka röv, än de jag har haft missnöjet att träffa här. Jag har inte saknat passion eller idealism. Det jag har saknat är kontakt med folk som har ett minimum av värdighet – motståndsfolk, upprorsfolk. Det faktumet har isolerat mig mer (och såkalrt sårat mig mer) än vad institutionen i sig.

Under mina sju år i detta land har jag inte lyckats (och /eller velat) skapa någon som helst konstant länk eller kommunikation med folk från den “radikala vänstern.” Jag har inte velat “tona ner” min diskurs för att kunna bli “accepterad” av det “radikala communityt.”

Rätt ofta, när jag läser “vänsteristiska” (inkl. anarkistiska) nyhetsbrev, fanzines och tidningar som “rapporter” om oss (“the Aachen 4“), får jag intrycket att min enda “merit” som “anarkist” är mitt förflutna av “fångkamp,” vilket ignorerar (medvetet eller omedvetet) det intenstiva revolutionära arbete och prestation som jag gjort när jag var “fri.” På samma sätt har mina texter bemötts med censur eller ointresse.

Men jag skriver nu om allt det där i min nya bok, vilket tar mycket mer arbeter i anspråk än vad jag trott, speciellt den politiska delen.

Innan jag började skriva om mitt/vårt förflutna såväl som dess konsekvenser (för var och en av oss), var det livsviktigt för mig att mina kamrater kände sig välkomna att skicka “signaler” till mig. Kanske öppnas kommunikationen igen genom de “signalerna.” Kanske kan vi alla då också ha möjlighet att skriva ett nytt kapitel i den iberianska anarkismens historia – en mer bäckflödande ut i den vidöppna anarkiska oceanen, nu när jorden är bördig och världen faller på plats.

Vi gjorde vad vi kunde och kommer att fortsätta göra vad vi kan. Låt oss hoppas att varje ny generation av Conspiracy Cells of Fire / Iberianska Anarkistiska Federationen är så mycket bättre, mer dynamisk och mer effektiv än vad vi har varit. Trots mina totalt 27 år i fängelse i de spanska och tyska staterna, såväl som min osäkerhet kring frigivningsdatum, är jag helt övertygad om att jag inte har något att ursäkta mig för. Jag ångrar bara att jag inte var klokare och skickligare då jag stod inför mitt vägval med historiens gång.

Med dessa ord som bryter min isolering, korsar gränser och anländer i hjärtat hos allt vårt folk i Grekland och resten av världen, omfamnar jag mina bröder och systrar i Conspiracy Cells of Fire / Informella Anarkistiska Federationen.

Länge leve the Informal Anarchist Federation / International Revolutionary Front!

— Gabriel, Aachen, tidig oktober 2011

-

Gabriel Pombo da Silva
c/o JVA Aachen
Krefelderstrasse 251
52070 Aachen
Germany