Vi har vid två tidigare tillfällen – här och här – skrivit om Johan Liljeqvist, 24 år från Göteborg, som dog efter ett våldsamt ingripande från snuten en kväll i april för två år sedan.

Johans död har utretts av åklagare och nu läggs förundersökningen ner för tredje gången med samma motivering som tidigare – vilka enskilda fel snutarna begått går inte att befästa och därmed kommer ingen av dem att kunna fällas.

Överåklagare Jörgen Lindberg, som utrett fallet den tredje vändan konstaterar i en intervju med Ekot att polisens egen förundersökning är en röra som inte fungerar att använda juridiskt – och naturligtvis blir det så när snutar får utreda sina egna brott.

Det är extremt ovanligt att snutar döms för brott, under 2008 låg siffran på antalet anmälningar mot snutar en bit över 4400 och av dessa ledde endast 6 stycken till fällande domar.

Därmed konstaterar vi med sorg att det med största sannolikhet är fallet att ingen snut någonsin kommer att dömas och att Johan inte kommer att få rättvisa, likt så många andra som utsatts för snutvåld.

/ABC Stockholm

Vi har tidigare skrivit om Johan Liljeqvist, 24 år, som dog efter ett våldsamt snutingripande i Göteborg förra året. Johans fall utreddes en första vända i april 09, men lades ner. I oktober 09 togs utredningen upp på nytt och idag meddelades återigen att ingen snut anses skyldig till något brott.

Länspolismästaren i Västra Götaland säger till Aftonbladet att han anser att åklagaren och utredaren ”vänt på alla stenar”. Men fakta talar emot detta.

Johan träffar på polisen en kväll ute och sex dagar senare är han död. Vi menar att det är helt omöjligt att det inte finns en eller flera snutar ansvariga för detta. Vad som däremot är fallet är att snuten och rättsväsendet håller varann om ryggen.

Att polisen kan utföra vilka handlingar som helst och gå fria, eller till och med få fortsätta att arbeta som poliser är ju väl känt numera. Men det är ett faktum vi inte kan acceptera och aldrig kommer att acceptera.

ACAB

I april förra året fördes Johan Liljeqvist, 24 år, av polis till Östra Sjukhuset i Göteborg. När Johan anlände till sjukhuset hade han hjärtstillestånd och gick inte att räddas. Johan förklarades död sex dagar senare efter en rad misslyckade återupplivningsförsök. Polisen har strukit uppgifter i förundersökningen, uppgifter som bevisar att Johans död inte var en olycka utan ett mord som begåtts av polisen. Denna händelse visar hur stadsmaktens krav på dominans över medborgarna kommer att försvaras av polisen med alla medel.

I april förra året passerade en av polisens hundpatruller en ung kille som sparkar mot en bil. De ingriper genom bussa hunden på honom och spraya honom med pepparspray. Poliserna anser att Johan verkar våldsam och kallar därmed på förstärkning. Till platsen anländer inte mindre än nio polisbilar. Johan får mottaga flera slag med batong och knytnävar mot kropp och huvud. Polisen beskriver Johan som våldsam vid gripandet, men att han sedan lugnar sig.

Utan att han gör motstånd och trots att han har händerna i handfängsel bakom ryggen läggs han på mage på golvet i en piketbuss. Efter en stund tappar Johan medvetandet, poliserna märker detta men väljer att inte ta av honom handfängsel och starta hjärt- och lungräddning, de vänder inte ens på honom. Först inne på akuten tar de av handfängslet när sjuksköterska Marie-Louise Karlsson ber om det, men Johans liv går inte att rädda.

Rättsläkare Adam Berkowicz som obducerade kroppen, menar att polisernas behandling har orsakat i Johans död. Bo Lindgren är vice chefsåklagare vid riksenheten för polismål i Göteborg och var ansvarig för förundersökningen mot de poliser som grep Johan. Han medger att polisen har brutit mot sin egna handbok men menar att polisens handlingar “inte nått upp till den nivå som hade krävts för att omfattas av ett straffrättsligt ansvar”. Nu har det uppdagats att polisen har strukit delar utav den rättsmedicinska undersökningen. De delar som har strukits visar ett stort antal blödningar och skador efter batongslag på Johans kropp. Rättsläkaren hade även hittat blödningar i ögonen som visar att polisen har tryckt ner honom så våldsamt mot marken så att blodet inte har kunnat rinna tillbaka till bröstkorgen. Istället för bevisen som vittnar om grovt våld mot Johan, offentliggjorde polisen att han hade LSD i blodet och att han hade en förträngning i ett av hjärtats blodkärl, trots att inget av detta orsakade hans död.

1995 blev Osmo Vallo dödad efter ett polisingripande i Karlstad. Även i detta fall dödades han när han redan var gripen och hade handfängsel på. Denna gång dömdes två poliser, dock inte till tjänstefel utan endast för vållande till kroppsskada. Efter detta uppdaterade polisen i sin handbok hur man skall transportera frihetsberövade personer. Ändringarna som blev till för att inte fler skulle behöva dö blev till synes verkningslösa. Erik Nord, som är chef för länsordningspolisen i Göteborg, säger att han inte kan svara på varför piketpoliserna bröt mot handboken. Trots att det i handboken illustreras med bilder hur frihetsberövade får transporteras berättar Erik Nord, “Det är alternativ som Rikspolisstyrelsen föreslår. Men det är inte heltäckande”.

Mordet på Johan visar hur polisen och stadsmakten undanhåller bevis mot sig själva och rättfärdigar sitt våld genom att kriminalisera sina offer. Polisens våld kan aldrig accepteras eller rättfärdigas. Oavsett om utredningen kommer att sluta med att en eller annan polis dömd till dagsböter, så slutar inte polisens möjlighet till maktmissbruk och övergrepp.