Under de senaste två månaderna har en rad solidaritetsaktioner genomförts till stöd för Constantino, Silvia och Billy. Den 9 maj samlades ett tjugotal personer utanför fängelset i Biel där Constantino sitter. Med sig hade de banderoller, plakat och fyrverkerier.

Den 17 maj samlades ett hundratal personer i Bern där Silvias fängelser ligger. De marscherade ut till fängelset med banderoller, plakat och fyrverkerier. Senare på natten färgsattes en myndighetsbyggnad i solidaritet med de tre fängslade.

Den 5 juni samlades ett femtiotal personer utanför fängelset i Thun där Billy sitter och, likt de andra tillfällena, hade de med sig banderoller, plakat och fyrverkerier.

Den 24 juni förstördes ett GMO-fält i Pulli i Schweiz. Detta gjordes i solidaritet med de tre fängslade kamraterna.

Den 28 juni fick en genteknologisk forskare i Forch i Schweiz påhälsning. Gruissems bil och MC förstördes och på dennes husvägg sprayades “NO GMO”. Detta sades i en kommuniké vara inspirerat av Pulli-aktionen och de tre fängslade kamraterna.

På repressionsfronten har det även genomförts aktioner av polis och fängelsemyndigheter. Den 1 juli genomfördes en husrannsakan i ett hus i Bergamo i Italien. Detta gjordes utan tillstånd i “sökandet efter vapen och sprängmedel enligt Artikel 41″ och ses som ren skrämseltaktik. Husrannsakan resulterade inte i några vidare repressiva åtgärder.

Situationen för de tre har även blivit hårdare ifråga om kontakt med omvärlden. All kommunikation granskas, censuseras och all ingående post översätts till tyska. Detta resulterar inte sällan i att det tar upp till en månad innan ett brev når in eller ut. För att det ska gå snabbare att nå fram till våra kamrater uppmanas de som vill skriva att skicka breven direkt till förundersökningsledaren som granskar all kommunikation:

Costantino Ragusa / Silvia Guerini / Luca Bernasconi
c/o
Bundesanwaltschaft
Stawa Stadler
Taubenstr 16
Ch- 3003 Bern
Switzerland

För att hålla dig uppdaterad om deras situation, besök bloggen: Against the Waiting

Natten till den 15 april i år greps Constantino Ragusa, Silvia Guerini och Luca Bernasconi (kallad Billy) under en så kallad trafikkontroll en bit utanför Zürich i Schweiz. Polisen rapporterade att de hittat sprängmedel, en detonator och en kommuniké där IBMs nanoteknologiska anläggning omnämns.

De tre anarkisterna fördes till tre olika fängelser misstänkta för transport av och förberedelse till användning av sprängmedel.

Constantino och Silvia har tidigare avtjänat fängelsestraff och beskrivs av den italienska underrättelsetjänsten som ledarprofiler för en växande terroriströrelse i Italien. Il Silvestre, som gruppen kallar sig, liknas bland annnat vid Röda brigaderna.

Billy har varit aktiv i fångkampsarbete och arbetat internationellt med anarkistiska fångar, mot fängelser och för en revolutionär solidaritet.

I ett brev skriver Billy med stor ironi att han har det bra i det moderna nybyggda fängelse han placerats och att han getts all den komfort den schweiziska staten har att erbjuda sina fångar. Han skriver vidare utan ironi att han funnit bra fångkamrater som gör tillvaron drägligare.

För närvarande finns ingen annan information än att våra kamrater ännu sitter fängslade i väntan på frihet eller dom.

Våra kamrater behöver vårt stöd. Fallet med Marco Camenish får stå som exempel på hur den schweiziska staten behandlar sina fiender och våra kamrater kan vänta sig hårda och långa straff om de skulle fällas. Som i fallet med Camenish behöver inte staten heller bevis för att döma någon till tvåsiffriga straff.

Nanoteknologi spelar en aktiv roll i den intensifierade övervakningen, kontrollen, kärnkraftsutvecklingen och den effektiviserade krigsföringen i staters och företags tjänst. Den anläggning som snuten menar var våra kamraters mål var ännu inte färdigbyggd. Om/när anläggningen tas i bruk kommer det att vara den främsta i Europa för nano- och bioteknologi och generera miljarder euro till IBM.

För att skriva brev till dem, använd adresserna nedan och tänk på att de schweiziska plitarna censurerar och flitigt läser igenom breven. Våra kamrater blir inte ledsna för stödaktioner av alla slag – militanta såväl som manifestationer utanför ambassader.

Constantino Ragusa
Regionalgefängnis Biel
Spitalstrasse 20
2502 Biel
Schweiz

Silvia Guerini
Regionalgefängnis Bern
Genfergasse 22
3001 Bern
Schweiz

Luca Bernasconi (Billy)
Regionalgefängnis Thun
Allmendstrasse 34
3600 Thun
Schweiz

Amadeu Casellas kunde i tisdags eftermiddags, efter 24 år, lämna fängelset.

Enligt justitiedepartementet hade det beslut i vilket författningsdomstolen redan 2008 fastslog att den tid någon suttit häktad skulle räknas in i straffsatsen äntligen tillämpats i Casellas fall. Efter att ha räknat om tiden och vägt in skillnaden mellan gamla och nya strafflagar konstaterade myndigheterna att Casellas avtjänat åtta år för mycket – och släppte honom.

Casellas försvar har under en lång tid krävt en straffminskning motsvarande de år han tillbringat i häkte, men tills alldeles nyligen har justitiedepartementet förnekat att Casellas satt av överskottstid.

Casellas tillbringade 24 år i fängelse för bankrån genomförda till stöd för arbetarkamper på 1970-talet – en period av intensiv kamp mot staten under omställningen från diktatur till demokrati. På 80-talet engagerade han sig i fångkampen.

2008 och 2009 genomförde han två långa hungerstrejker för att ge tyngd åt sitt krav på frigivning och för att protestera mot tortyren och de dåliga förhållandena inom det katalanska fängelsesystemet.

Folk både i den spanska staten och i andra länder har visat honom sitt stöd; de har skrivit brev, samlat in pengar, besökt honom, hållit kontakt med hans familj, protesterat utanför spanska ambassader och regeringsbyggnader, krävt hans frigivning genom protestaktioner på gatorna och graffiti på väggarna, saboterat tåglinjer, attackerat polisbilar, eldat upp banker och bankomater, hållit informationsmöten, satt upp klistermärken, blockerat vägar, skickat protestbrev till fängelseledningen och gått genom de lagliga kanalerna.

Även om det sedan 2008 funnits juridiska argument till stöd för hans frigivning har de otaliga solidaritetsaktionerna som ägt rum utanför murarna skyndat på processen – utan dem hade han sannolikt fått tillbringa ytterligare en obestämd tid bakom galler.

Efter två veckor på Västerviks isoleringsavdelning och beslut från anstalten att Jonatan “av säkerhetsskäl ska vara placerad i sluten anstalt, lägst säkerhetsklass B” knallades han i början på veckan till Hällby.

De slutna anstalterna delas in i fyra kategorier, från A, högsta, till D, lägsta säkerhetsklass. Hällby hör till B, förhöjd säkerhetsklass, vilket innebär mer fokus på övervakning och kontroll och därmed hårdare förhållandena än på Västervik.

Och anledningen till att Jonatan flyttades dit? På Västerviks RO-avdelning var han aktiv i förtroenderådet och skrev bland annat i senaste numret av Kåkbladet om förhållandena på avdelningen och kvinspens (kriminalvårdsinspektörens) agerande gentemot de intagna – det var tillräckligt för att han skulle klassas som “svårhanterlig”.

Skriv till honom! Och skicka med frimärken.

Jonatan Strandberg
KVA Hällby
Box 100
64045 Kvicksund

After two weeks in the isolation unit at Västervik and the prison administrations’ decision to upgrade him – for “security reasons” – to the status of grade B prisoner, Jonatan has been moved to Hällby.

In Sweden, closed prisons are divided into four categories: A to D – class A being the harshest ones. Hällby is a class B prison, which means that it focuses much more on security and control and that the conditions there are harsher than at a class C prison like Västervik.

The reason for putting Jonatan in solitary confinement and then moving him to Hällby? At Västervik, Jonatan had been active in the prisoners’ council of trust. This along with an uncompromising stance towards the prison adminstration and articles he had written for the latest issue of the prisoner paper Kåkbladet – some of it describing the conditions at the RO unit and the chief prison guard – was reason enough to classify him a more “difficult client”.

Write letters of solidarity!

Jonatan Strandberg
KVA Hällby
Box 100
64045 Kvicksund

Marco Camenish föddes 21 januari 1952 i en liten by i schweiziska Graubünden. I början av 1980 arresterades Marco för sabotage mot kraftledningar och transformatorer, vid ett tillfälle riktad mot ett av NOK:s (Nordostschweizer Kraftwerke) kärnkraftsverk och vid ett annat mot Sarelli-verket. Domen blev hård: Tio år. Marco var väl medveten om att den speglade allvaret i vad som stod på spel: Det ekologiska massmord energiindustrin deltar i – vilket gjorde den till måltavla för hans aktioner.

I december 1981 rymde Marco tillsammans med fem fångar från fängelset i Regensdorf och gick under jorden. 1989 hävdade schweizisk federal polis att Marco skulle ha skjutit och dödat en schweizisk gränspolis. Ett vittne sa sig först ha sett och identifierat honom, tog dock senare tillbaka sina uppgifter och erkände att han enbart hört skotten avlossas. Tio år efter hans försvinnande, i november 1991, greps han igen efter att polisen gjort en rutinkontroll i Toscana, Italien. Det utbröt skottlossning efter att en karabinjär sett att Marco var beväpnad och greps av panik – både Marco och karabinjären skadades.

Denna gång fick Marco tolv års fängelse för att ha skadat karabinjären samt för ytterligare en attack mot kraftledningarna i närheten av La Spezia, ledningar som transporterar ström från franska kärnkraftsverk. Han satt av elva av de tolv åren i Italien innan han blev utlämnad till Schweiz.

I maj 2002 utsattes Marco för en skenrättegång, med udden riktad mot den militanta miljörörelsen och för att han konsekvent vägrat ta avstånd från sina handlingar. Han åtalades för mordet på gränspolisen i Brusio och dömdes 2004 till sjutton års fängelse. Ett straff som 2006 av Högsta domstolen ogiltigförklarades eftersom de två på varandra följande straffsatserna översteg det längsta möjliga straffet i Schweiz. I mars 2007 omvandlades domen till åtta år.

Genom de långa åren i fångenskap har också en annan verklighet skapats, en som utgörs av mänskliga relationer, solidaritet och stöd. Nätverk i Italien och internationellt har vuxit fram runt Marco – kamrater som inspirerats av hans ord och handlingar eller som varit hans vän sedan tidigare. Hans artiklar, översättningar och hungerstrejker visar på en solidaritet fri från trångsynthet och dogmatism. Det har utvecklats ett kontaktnät mellan honom och andra revolutionära fångar världen över.

Trots den fysiska separationen är Marco närvarande i kamperna på utsidan – hösten 2003 genomförde italienska karabinjärer räder mot ett femtiotal förmenta ekoaktivister för en rad sabotageaktioner. I fängelset genomsöktes Marcos cell då myndigheterna misstänkte honom för att vara hjärnan bakom aktionerna. Räderna försvagade inte det internationella stödet för Marco, tvärtom stärkte det solidariteten.

Marco har aldrig dragit sig tillbaka eller kapitulerat till fångenskapen – eller erkänt det rådande systemet. Hans ståndaktighet är en sällsynt egenskap i tider av ytliga relationer och politisk livsstilism. Och det är det som rättsapparaten så hårt försöker knäcka: Hans grönanarkistiska identitet och det nätverk som vuxit fram runt honom. Det pris Marco tvingas betala är detsamma som alla revolutionära fångar betalar i fängelse.

Det är därför viktigt och nödvändigt att vi visar honom vårt stöd. Att kräva Marcos frigivning efter trettio år är att kräva ett slut på exploateringen av alla människor, av alla andra varelser och av naturen.

Skriv till honom, han uppskattar brev och diskussion:
Marco Camenisch, PF 3143, CH 8105 Regensdorf, Schweiz

Texten är delvis en översättning från den italienska supportsidan freecamenish.it.

/Jonatan Strandberg

Imorgon, lördag, ordnar ABC Tampere en solidaritetspub på Pub Yläkerta, ett kooperativ i det klassiska arbetarklassområdet Pispala. Där kommer de sprida information om Fittja 10, skriva brev och samla in pengar.

I Pispala anordnades förra lördagen en anarkistisk bokmässa. Överlag är aktiviteten i området hög: En kooperativt driven modern konsthall som även fungerar som ett socialt center, en hundraårig sauna och ett bibliotek som nu i veckan firade att deras samling anarkistisk och radikalt ekologisk litteratur omfattar mer än 200 böcker. Dessutom den årliga anarkistfestivalen Svarta Pispala.

Men så har ju området gamla anor – på ett monument i den park som kallas Klasskampsparken kan man läsa: “Here in the hills of Pispala, working people’s troops in Tampere last time stood with guns, defending their cause in 1918.”

Söndagen den 8 november samlades 50 personer utanför Kronoberg för att låta de häktade personerna från Fittja höra att de har stöd på utsidan.
skrammeldemofilm

Därefter var det stöd mat på kafé 44:an, där det bjöds på Fittjacurry och häng.

På lördag 14/11 samlas vi igen 16.00 på Flemingsberg pendeltågsstation, uppgång mot högskolan, till vänster om spärrarna.

På söndagen 15/11 samlas vi 16.00 på rådhusets tunnelbanestation uppgång Polishuset.

År 2004 var året då fängelserymningar var på debatt. Det var då interner lyckades frita sig själva från fyra olika fängelser. Det var även då Tomas Bodström gjorde sitt utspel om att skapa ett “superfängelse”. Nu har Bodströms våta dröm gått i uppfyllelse, i veckan invigdes den sista av de tre säkerhetsenheterna som Bodström banade väg för. De tre fängelser som förärats med säkerhetsenheter är Kumla, Hall och Saltvik.

År 2004 rymde 33 personer, år 2007 tio personer. Men det har kostat mycket pengar. Minskningen beräknades av en statlig utredning ha kostat 4–5 miljoner kronor per förhindrad rymning. Norge och Danmark har inte satsat på säkerheten i samma utsträckning som Sverige, ändå har antalet rymningar minskat där också, enligt den statliga utredningen om kriminalvårdens effektivitet. Det finns ingen som helst statistik som visar på att det finns ett behov av nya fängelseplatser. Detta till trots byggs det hela tiden nya, större och säkrare fängelser. Det innebär att själva fängelsestrukturen är uppbyggd för fler personer än vad det finns behov av, vilket gör att det istället skapas ett behov av att fylla platserna. Den 26 oktober skriver Sydöstran och Blekinge läns tidning att fånganstalter skall läggas ner. Det tycks klart att Karlskronaanstalten ska läggas ner, men även Härnösand, Viskan, Johannesberg och Mariestad, samt häkten i Östersund, Härnösand, Uppsala, Norrköping, Uddevalla, Ängelholm, Karlskrona och Trelleborg.

Är det så att politikerna har tagit sitt förnuft till fånga och insett att fängelser inte är någon form av lösning på de problem som finns i samhället, eller har det slutat begås brott? Tyvärr tycks besluten vara fattade på grund av att man anser att anstalterna i dag kostar för mycket.

Samtidigt som det planeras nedläggning av en 14 anstalter runt om i landet, planeras det även för byggandet av nya. Så lösningen på att ekonomin är tajt är att bygga nya stora bunkrar som ska vara mer yteffektiva. Fler fångar på mindre plats. Det har prospekterats för nya storfängelser både i Norrköping och Kristianstad. I Norrköping fick kriminalvården tillslut ett nej. Pengar för att täcka kostnaderna fanns inte med i regeringens höstbudget.

På kriminalvårdens hemsida kan man läsa rubriken ”bygger mest i Europa”, som om det vore något att vara stolt över. Enligt Kriminalvårdens egen sida planerar de att fram till år 2014 att öppna 2 287 nya platser. Bland annat byggs nya säkerhetsenheter, flera nya anstalter och två stora häkten.

Utredningen angående de 10 gripna från Fittja har tagit enastående proportioner. Enligt Sveriges Radio driver polisen 40 utredningar gällande 100 brott mot de gripna personerna. Nu riskerar även fem personer till att bli häktade.

Från Sveriges Radio
“Utredningen mot de tio personer som häktats efter oroligheter i Fittja i Botkyrka nyligen, har växt. Polisen driver nu omkring 40 olika utredningar, som gäller totalt cirka 100 brott som de misstänks ha begått, till exempel våldsamt upplopp, sabotage och förberedelse till mordbrand. Utredningen kommer att växa mer, enligt polisen. Ytterligare cirka fem personer är misstänkta för brott, enligt Södertörnspolisens informationsansvariga Mats Nylén.“