Översättarrens anmärkning: Jag prövar i detta kapitel att använda talstreck (–) istället för citattecken (“) i dialogen. Jag är väldigt sugen på att få höra era tankar kring detta. Har inte bestämt mig för vilket jag tycker fungerar bäst.  /Marcus

Vattnet porlade över strömmens steniga bädd och utgjorde bastoner. Det vackra vädret inspirerade fåglarnas sångövningar och insekterna surrade i takt. Katten vandrade tystlåten som vanligt, men huvudet hängde och svansen släpade i marken. Pancho vandrade utan att lägga märke till naturens morgonkonsert. Hans huvud värkte och surrandet från en energisk trollslända kändes som en tandläkarborr. Upptagna av sina egna tankar lunkade de på längs stranden. De sade inget, det fanns inget att säga.

Pancho sneglade på Sabo. Jag antar att hon är på väg mot ännu en depression, tänkte han. Kanske att jag gör likadant. Men Pancho var för arg för att bli deprimerad. Arg för att våld verkade finnas i all förändring. Arg för att människor hade blivit en del av skogens beskyddare och arg på att livet inte hade blivit såsom han planerat.
De följde stranden ungefär en timme, utan att lägga särkilt mycket märe till omgivningen, tills de kom till ett ställe där bäcken verkade dela sig. Katten stannade och stirrade som en zombie på de två förgreningarna. En bris kom och gjorde att vattnet såg ut att flöda uppströms, det var svårt att veta vilken som var huvudströmmen. Pancho mindes inte deltat från förra turen, men då hade de följt John, den stackars John Deer.
Grisen bröt tystnaden.
– De slutar säkert på samma ställe, sade han till Sabo. Den här vägen?.
Han pekade sin leriga klöv åt höger. Katten ryckte på axlarna och följde efter Pancho, som plötsligt kände för att prata. Jag är säker på att vi snart är framme. Jag längtar efter att få smaka de där äpplena. Vi kommer att kunna se resten av gården, det kommer bli toppen.

Medan de vandrade dagdrömde Pancho högt om gården och Sabo började piggna till. Hon sade fortfarande ingenting men svansen släpade inte längre och hon slog efter en fjäril som fladdrade förbi, så han såg på henne att hon började må bättre. Omgivningarna var inte riktigt bekanta, men Pancho var inte helt säker, för de hade ju bara varit på gården en gång innan. De följde bäckens förgrening en stund, när vinden plötsligt vände.
– Hundar, väste de samtidigt, men innan de kunde få en andra sniff vände vinden igen och de kände bara klövern.
– Det kunde inte varit Goldie, sade Pancho. För stark doft.
– Var försiktigt, varnade Sabo.
Pancho nickade att han höll med, men då lukten försvunnit fortsatte de längs bäcken. Strömmen rann in ett buskage och förvandlade vandringen till klättring. Hoppa upp på min rygg, sade Pancho. Det är bättre att gå i strömmen.

Så med Sabo på ryggen som höll sig fast lite väl hårt med klorna, vadade de genom undervegetationen. Grisfötter passar inte så bra på hala stenar, men rätt snart nådde de en öppning. Så snart det gick hoppade Sabo av Panchos rygg till torra land och lämnade rosa avtryck på Panchos vita rygg. Pancho gjorde en anteckning i huvudet att aldrig mer låta katten åka grisexpress och vältrade sig i vattnet för att svalka såren.
– Vad är nu detta? frågade han ut i tomma luften, eftersom han visste mycket väl, vad det var. Ur vattnet plockade han upp en blöt pappersask med texten “9 mm ammunition”.
– Någon är verkligen på jakt!
– Och titta här! Sabo pekade med utsträckt tass på något runt i gräset. En handgranat. Var är vi?

De kröp långsamt framåt. Strömmen krökte sig kraftigt högerut rakt över en låg kulle. När de klättrade upp vände vinden igen. Nosar och ögon rörde sig synkroniserat: hundkennel. Nedanför kullen och bakom ett högt stålstängsel rann bäcken in i ett enormt fällt fullt av Schäfrar. De var åtskilda av staket och uppdelade i mindre flockar, var gruppmarcherandes i sin egen formation. Uppifrån kullen såg det ut som en dans; grisen och katten kände sig säkra på att tryggt kunna betrakta detta på avstånd.
– Vad gör de? frågade Sabo.
– Manövrar, kom svaret bakom dem!
Grisen och katten rykte till och såg sedan en vildkalkon med sina kycklingar en bit ifrån dem, trampande runt i gräset.
– Oj, vi märkte inte er, sade Pancho medan han försökte få ner sin puls.
– Jag vet, sade kalkonen, ”det är därför jag alltid tar med mina kycklingar hit för att äta, alla blir så distraherade av de där hundarna att de aldrig märker allt anant som händer.”
– Det har du säkert rätt i, sade Pancho och tittade återigen på kenneln. Varför gör de manövrar? Planerar de ett anfall mot något?
– Åh, ja, förmodligen, sade kalkonen medan hon vallade kycklingarna uppför kullen. Jag tror att planerandet är det de gillar bäst. Men de har vapen, så de skulle kunna anfalla något, antar jag.

Pancho och Sabo beskådade skräckslagna marcherandet. Hundar, med vapen! Det är var katts värsta mardröm och en inte särskilt upplyftande tanke för en gris heller.
– På siståne har de blivit väldigt upprörda, fortsatte fågeln. Ägarna till kenneln har börjat fostra pudlar vid sidan av schäfrarna. Det betyder att det blir mindre plats för schäfrarna, och de är väldigt noga med sitt revir. Titta där borta, ni kan se pudlarna.

De tittade och såg några få lockiga djur som beskådade schäfrarnas övning. Pudlarna var avskilda från de andra hundarna av ett rejält nätstängsel, med var ändå uppenbart skrämda.
– De där pudlarna ser inte riktigt ut som hundar, sade Sabo, de ser mer ut som små får.
– Men de är hundar, precis som schäfrarna, sade kalkonen och pickade frön från det höga gräset. De där hundarna förstår inte vilka som är deras vänner, eller skulle kunna vara, hon gjorde en paus för att räkna sina kycklingar, eller vilka deras riktiga fiender är. Och det vet inte ett jota om frihet.
– Hur kan du veta så mycket om hundarna? Pancho var alltid lite misstänksam inför främlingar som verkade veta lite för mycket.
– Jag bor här på somrarna och håller öronen öppna och mina ögon med. Hon bredde ut vingarna som för att skaka av sig Panchos förolämpning. Hundarna talar om frihet och rättigheter. Men vad det verkligen handlar om är att vara de enda hundarna i deras kennelfängelse. Istället för att förena sig med pudlarna och bekämpa deras riktiga fiende.
– Ägarna till kenneln? Pancho snappade upp kalkonen tanketråd.
– Visst, det är en bra början, men vem äger ägarna?
– Bolaget? föreslog Pancho.
Kalkonen log. Det är så mycket lättare att slåss mot pudlar.

Marscherandet slutade tvärt och schäfrarna ställde sig i givakt så som bara schäfrar kan. I varje grupp började en schäfer skälla och de andra lyssnade. Pancho lyssnade också, men kunde inte tyda vad som sades. Plötsligt började alla schäfrar skälla tillsammans, högre och högre. Sabo var tvungen att hålla för öronen och kalkokycklingarna sprang fram till deras mamma och gömde sig. Men Pancho kunde ändå inte höra vad de sade.
– Vad är det de skanderar? Pancho skrek för att höras över oväsendet.
– Liv, frihet, och strävan efter lycka, svarde kalkonen med ett högt skri.
– Liv, frihet och lycka? Tja, det tror jag också på. Pancho skakade förvirrat på huvudet.
– Självklart, det gör ju alla, i alla fall för dem själva. Det viktiga är att tro på det för alla levande varelser, då börjar man komma någonstans, sade kalkonen.
För sig själv sade Pancho, kalkoner är mycket smartare än jag visste. Han såg på de små ljusbruna och gyllene kycklingarna gosa in mot deras mammas mage.
– Jag önskar verkligen att de inte hade de där gevären, sade Sabo. Hon hatade höga ljud. De borde inte vara tillåtna.
– De är en del av friheten, och de kan ha rätt , de kan komma att behöva dem. Jag önskar bara att de riktade dem åt rätt håll. Och med det sagt vände sig kalkonen om och började fösa sin familj nerför kullen.
– Vänta, snälla vänta, ropade Pancho. Vi har inte hälsat ordentligt. Jag heter Pancho och det här är Sabo.
Nu hade hundarnas skanderande avtagit och de kunde återigen prata i normal samtalston. Vi är lite vilse. Kan du visa oss vägen till äppelfarmen? Vi följde floden, men blev förvirrade vid förgreningen en bit tillbaka.
Kalkonen skrockade.
– Blev ni lurade av vinden? Den ändrar riktning hela tiden och förvirrar alla. När den blåser uppströms ser det ut som om floden rinner bakåt.
Hon skakade huvudet sakta, från sida till sida, och den lösa röda huden under näbben svajade hypnotiskt.
– Men om ni tittar noga på floden kan ni se strömmen under ytan. Den är för stark för att ändras av vinden. Kalkonen lutade huvudet åt ena sidan som för att bedöma grisens och kattens klass.
– Äppelfarm? Jag tror ni menar gamla H-cirkelgården. Floden rinner rakt igenom det stället. Tja, ni skulle kunna gå tillbaka och följa floden till förgreningen, men egentligen skulle det gå fortare att följa kennelstängslet. H-cirkelgården ligger precis bredvid hundkenneln.
Mamman gick ett par steg till nerför kullen för att följa sina ivriga kycklingar. Sedan vände hon sig om och sade:
– Jag kallas Emma. Vi ses nog igen. Oroa er inte så mycket för hundarna, de är inte de riktiga fienderna.

Pancho och Sabo såg Emma och hennes kycklingar vaggande försvinna in i undervegetationen och vände sig sedan mot kennelstängslet. Trots kalkonens lugande ord om schäfrarna valde grisen och katten en svårare men känslomässigt bekvämare väg ett par hundra meter ifrån nätstängslet.
– Ingen vits med att bli sedd eller luktad om vi inte måste, sade Pancho, och Sabo höll absolut med. Med stängslet inom synhåll vandrade de genom högt gräs som verkade väldigt torrt och knastrigt för den årstiden. Det är konstigt att en så ökenlik terräng kan ligga bredvid en så bördig, tänkte Pancho, och hans mage kurrade när han föreställde sig fruktträden på den intilliggande gården.
– Jag hoppas att vi verkligen är nära, mumlade han för sig själv när de började ta sig upp för en kulle. Sedan märkte de att hundarnas stängsel tog slut vid kullens krön. De flinade mot varandra och ilade upp den sista biten och såg snart ut över den gröna ängen, fruktträdgården, dammen och där var floden, som rann in precis som den skulle! När han flåsande tog sig ner för kullen och försökte hänga med i det spänstiga kattdjurets tempo, lade Pancho den luriga vindens beteende på minnet – Leta alltid efter den rätta strömmen. Sedan klämde han sig in under träbommen vid gärdsgården och tävlade med Sabo mot fallfrukten.

Ingen segerfest hölls den kvällen. Bäcklägret viskade, kramades och grät. Pancho protesterade överallt och för alla mot att människorna skulle få vara i lägret. Men människorna var inte i stånd att bege sig av än. En var död, två andra skadade och resten skrämda nästan från vettet. När de fick höra om drogandet av vakterna och att de dog i lågorna var det mer än de klarade.

”Ingen känner till er”, sade kvinnan till djuren. ”Allt ni gör får vi skulden för. När de hittar vakternas kroppar kommer vi kallas mördare och ingen kommer tro på vad som verkligen hände”.

”Vi kan hjälpa er att gömma er”, sade Judi sorgset.

Pancho grep hennes arm och kramade den. ”Ta inte människor till Grottlägret!”

”Det finns massor av gömställen. Släpp mig, Pancho. Lugna dig!” Judi var trött och det var de allihop. ”De här människorna kämpade och dog vid vår sida. De är i fara på grund av oss. Vi kan inte döma dem bara för att de är människor.”

”Om vi beblandar oss med dem, kommer vi bli som dem.”

”Hur vet du att de inte kommer bli som oss?” svarade Judi. ”Tror du att vi är så svaga i vår övertygelse att vi drar på oss mänskliga beteenden som man drar på sig en förkylning?”

Pancho såg djur och människor göra upp planer tillsammans och äcklades av synen. Men ändå stannade han och lyssnade, som när man tittar på en katastrof, med både äckel och fascination. Ett ihåligt träd valdes som meddelandecentral så att grupperna kunde kommunicera med varandra om det var nödvändigt. Vid en närbelägen grotta skulle människorna hålla sig gömda att tag; dödsfallen skulle inte falla i glömska i första taget. Fåglar skickades för att informera djuren om situationen; ekorrar skulle hjälpa till med mat.

Pancho gick bort till den gräsbeklädda gläntan där björnar grävde en grav och började hjälpa till. Grisar är bra på att gräva, till skillnad från björnar. Den fysiska aktiviteten, hur bister den än var, hjälpte honom att rensa tankarna. Han började se sina minnen från gården i ett rosa skimmer, som om han faktiskt hade utfört arbetet med att plantera och skörda, istället för att bara övervaka det. Han kunde se sig själv gräva upp en åker och så, istället för att gräva en grav till en människa. ”Jag är en gårdsgris”, tänkte han, ”inget vildsvin. Jag ser ingen segerviss framtid för den här kampen. Och nu är det människor inblandade också.”

Han dammade av sig jorden från klövarna och klev bort till björnarna för att beskåda den färdiga graven. “Människor begraver sina döda under jord, en märklig sedvänja”, tänkte Pancho. Djur lämnade sina avlidnas kroppar att bli mat till andra, som en del i livets cykel, en sista givmild handling. ”Spelar ingen roll”, skakade Pancho av sig. ”De kan inte gömma sig för maskarna. Men ändå, det är så själviskt, så typiskt människor…”.

Människorna lade sin kamrats kropp i gropen som djuren grävt. Rascal och John Deer lades en bit bort på en gräsplätt nära bäcken. Alla samlades för att titta på och för att gråta. Ett par tal hölls, men de lät matta och ansträngda. Pancho tog nyckeln som hängde runt hans hals och lade den på Johns kropp. Bonkers skänkte en skiftnyckel till Rascal och människorna satte ett fotografi i handen på den döde mannen. De fyllde igen graven med jord och täckte den sedan med gräs och löv. Inget märke restes, så ingen som letade skulle kunna hitta graven. Alla stod i en ring och sjöng och höll varandra i händerna, men verkligheten hade inte hunnit ikapp dem ännu. Ingen kände vad som verkligen hade hänt, ännu.

Lägerelden var liten och glödde knappt den kvällen. Ingen kände egentligen för att sjunga, men Tex och Mex samlade ihop djuren och människorna och berättade en saga. Sabo låg slappt på en trädgren och lyssnade, hindrad att klättra ner på grund av den fastkedjade hunden nedanför. Pancho satt själv, bakom björnarna så att han inte skulle se människorna. Tyvärr gjorde de stora lurviga ryggarna att han inte kunde se sagoberättarna heller. Han blundade och lyssnade och hoppades att det skulle finnas något i prärievargens berättelse som skulle göra att han mådde bättre. Det fanns det inte.

Med sin tysta, ensamma röst började så Mex:

”Livet är fullt av faror och svåra val”, förklarade prärievargen. ”Alla unga djur i vildmarken lär sig tidigt: Ät inte den svampen, spring från jägare, och om du fastnar med tassen i en fälla…”

”Bit av den”, svarade djuren honom entonigt.

”Och du måste bita av den, om du inte vill råka ut för något ännu hemskare. Så är det här i världen. Världen är grym ibland, saker som händer känns orättvisa och allt levande måste dö.” sade prärievargen och petade i elden med en pinne. ”Vissa saker kan man inte ändra på, men andra kan man. Livet är svårt som det är. Vi måste kämpa tillsammans för att ändra det vi kan och göra om den här världen till ett vänligare, rättvisare och omhändertagande ställe. Alla runt den här lägerelden känner till livets karga verklighet och var och en av oss drömmer om en bättre framtid.”

Djuren nickade sakta. Mex höll på att sänka dem allihop och de var låga redan från början. ”Jag hoppas du har en poäng”, mumlade Red. ”Jag trodde du skulle berätta en saga.”

”Jag ska berätta en saga”, sade Mex defensivt. ”Och jag har alltid en poäng.” Han svängde den glödande änden på pinnen i luften. ”Alla vi, även människorna hos oss, måste förstå varför bolaget måste stoppas. Vi har en skyldighet att stoppa ondska när vi ser den, annars är vi lika skyldiga som bolaget självt. Våra motiv idag var äkta. Avsikten var bra. Ändå slog ödet till. Resultatet kan man aldrig förutse. Men gjorde vi fel som försökte? Några kommer svara ja, men jag svarar att man alltid måste försöka göra det rätta.” Prärievargen såg på sina åhörare som hade blickarna riktade mot marken. Dags att byta ämne.

Tex tog över. ”Människor tänker jämt, de älskar idéer. Vissa idéer är stora först för att sen krympa: ’Världen är platt och om du seglar tillräckligt långt kommer du falla över kanten.’ Vissa idéer är små till en början men växer till stora. Idén att skapa ett bolag var av den senare sorten. Det började smått och slutar fortfarande inte att växa. Idén började med onda avsikter. ’Hur kan vi få in alla vinster från ett företag, men slippa alla förluster?’ var den giriga frågan. ’Hur kan vi begå brott och sedan lagligt sett slippa ansvaret?’ var nöten som de onda männen försökte knäcka.”

”Eftersom de konspirerande männen inte var så skarpa så tog det dem en hel massa tänkade för att komma på den djävulska planen. ’Vi ska göra pappersmasker med hål för ögonen. När vi sedan bär våra masker kommer vi inte vara oss själva, vi kommer vara något helt annat. Vi kommer vara ett bolag. När vi tar av oss maskerna kommer vi vara oss själva igen. Vad vi än gjorde när vi hade maskerna på oss gjordes av bolaget och när vi tar av oss maskerna, kan vi inte hållas ansvariga. Idén är att hela tiden ta på och ta av maskerna, när det passar oss.’”

”Nu tror ni att denna fåniga idé aldrig skulle fungera. Att djuren och andra människor skulle se rakt igenom maskerna och se vilken bluff det var. Men som med kejsarens nya kläder, så sade ingen någonting. De onda männen satte då på sig maskerna. ’Nu är vi bolaget’, sade de. ’Nu ska vi tjäna pengar!’ Bolaget bestämde sig för att forsla guld över havet i skepp. Det var var ett farligt och riskfyllt företag, men vinstchansen var stor. Bolaget, handelsmännen i maskerna, lånade pengar för att köpa fem skepp som de skickade över havet för att hämta guldet. Fyra skepp återvände fullastade med skatter. Bolaget samlade ihop guldet och delade det mellan maskbärarna. Sedan tog de onda männen av sig maskerna och bar hem guldsäckarna till sina hus. Det femte skeppet gick under till sjöss, som offer för stormar eller pirater. Männen tog på sig maskerna igen för att svara på kraven som ställts av männen som lånade dem pengar till de fem skeppen och guldet. ’Ni är skyldiga oss pengar för fem skepp, men betalade bara för fyra’, klagade männen som hade lånat ut pengar. Bolagsmaskerna svarade, ’Det femte skeppet gick i kvav med sin last så vi har inga pengar att betala er med’. ’Men skatterna från de första fyra skeppen då? Där fanns det mycket mer pengar än de ni är skyldiga oss för det femte.’ Så resonerade penningutlånarna.”

”’Vi har inga pengar. Bolaget är bankrupt’, sade de maskerade männen när de tog av sig maskerna och rev pappret i småbitar. ’Vi är endast privatpersoner nu, inte bolaget. Bolaget är dött och har inga pengar, så det finns inget som ni kan kräva tillbaka.’ De onda männen begav sig hemåt till sina högar av guld. Männen som hade lånat ut pengar hade inget val. Bolaget hade lånat pengarna och nu var bolaget bankrupt. Bara för att de förra ägarna var väldigt rika betydde det inte att bolaget hade några som helst pengar.”

”Det är inte rättvist”, sade Red, ”eller hur?”

”Nej, det är inte rättvist, men det är lagligt”, fortsatte prärievargen. ”Så vad tror ni hände sedan? Tja, man skulle kunna tro att de som lånade ut och förlorade pengarna klagade på att detta var orättvist. Att de skulle kräva ett slut på idén om bolag.” Djuren nickade, men Tex skakade på huvudet. ”Det som hände sedan var det motsatta. Männen som förlorat pengar gick samman och gjorde egna pappersmasker. De var sluga affärsmän och de kunde se en mycket lönsam idé i att bära pappersmasker. Snart hade alla rika män gjort masker. Dessa masker var inte till för att dölja männens verkliga identiteter, som vissa masker. De var bara på låtsas och alla kom överens om att låtsas tillsammans att när masken var på, var mannen bakom masken inte ansvarig för sina skulder eller sina brott.”

”Sällan ser man sådant samarbete mellan män, särskilt mellan rika män, men de var alla överens om att maskidén var svaret på deras drömmar. Först brydde sig inte djuren och de fattiga människorna sig särskilt mycket om maskleken. Varför skulle de bry sig? De hade inga pengar att låna ut, inga guldskepp att skicka över haven, inget kapital att dölja. Nej, de var bara sjömännen på skeppen som gick under, gruvarbetarna som stänges in i kollapsande schakt och jorbruksarbetarna som besprutades med gift när de tog in bolagets skördar. Men när katastrofer slog till och arbetare dödades eller skadades, tog bolagscheferna av sig maskerna och försvann.”

”Det där gör mig så arg”, sade Bonkers och hoppade upp. ”Hur kan de vara så grymma?”

”Vill du höra något ännu värre?” ylade Mex. ”Vinsterna privatiseras, det betyder att de maskerade männen kan ta med sig dem hem, men förlusterna socialiseras. Det betyder att de fattiga djuren betalar för att skydda bolagen från förluster. De fattiga betalar för förmånen att bli lurade, bestulna och utnyttjade.” Bonkers var rasande. ”Vilka idioter tar de oss för? Hur kunde djuren låta dem komma undan?”

”Djur och fattiga människor var förbryllade över hur de skulle hantera dessa växande bolag. Å ena tassen skapade bolagen jobb och magra löner som arbetarna var beroende av för att överleva. Å andra tassen; så fort problem uppstod, ofta på grund av bolagens slarv, försvann de i en hög med värdelösa papper. Bolagen växte sig ännu större och svalde varandra hela, bildade nya och allt mäktigare allianser och tog över all handel. Högar med pappersmasker täckte de rikaste männens skrivbord. Regeringen, domstolarna, armén, alla böjde sig för deras krav. ’Vi behöver fler skattelättnader, mer gratis mark! Knäck fackföreningarna åt oss, låt oss hugga ner de där träden utan att betala för dem!’ skrek de maskerade männen. Och världen lydde. Allt som bolagen önskade sig fick de.” Prärievargen Tex tog en paus för att hämta andan. Han vinkade med tassen till Mex att han skulle ta över.

”När något i naturen börjar växa, vet det när det ska sluta. En ekorre blir aldrig stor som en björn. En tusensköna växer sig aldrig lika stor som ett redwoodträd. Men inte ens den gigantiska redwooden växer för evigt. Det vet när det ska sluta. När något i naturen växer bortom all kontroll och inte slutar, kallar vi det för cancer. Och vi vet vad som händer när man har cancer. Om man inte gör något åt det, dör man.

Bolaget är en cancer ur kontroll som växer sig större för varje dag. Ju längre vi väntar med att stoppa det, desto mindre blir chansen att vi överlever.” Mex tittade upp mot de storögda djuren och människorna. ”Om du har cancer i tassen och den fortsätter växa och sprida sig upp till benet… Jag vet att det är hemskt, och smärtsamt, och läskigt, men vad måste du göra om du vill överleva?”

”Bita av det”, svarade de.

Aktiviteten drog igång redan innan gryningen övervunnit stjärnljuset. Bäcklägret bröt upp snabbt. Människorna var gömda någonstans; Pancho brydde sig inte om var. Han kände det som om en kirurg hade kommit om natten och skurit ur hans hjärta. Sabo kröp sakta ner från trädet och gick till Pancho. ”Jag vill fara till gården”, sade hon.

”Vår gamla gård? Det kan vi inte”, sade Pancho entonigt.

”Nej, den andra gården, äppelgården. Följ med mig”, bad hon.

”Ja, okej, vi far”, slog han fast utan entusiasm. Kanske var det smartaste förslaget, han visste inte. Det var i alla fall något. Dobermannen vaknade fullständigt förvirrad. Han kunde inte ta in att han fick sina möjligheter förklarade för sig av några tjusigt talande harar. Han valde att fredligt gå sin väg. Han hade inga politiska åsikter och följde bara order, verkade det som. De tog bort bojorna på honom och gav honom lite frukost, som han sniffade på mycket misstänksam innan han åt. Han verkade ivrig att fara och sade sig vilja kolla in skadorna och sedan ge sig därifrån.

”Ät inte bönorna i grytan”, varnade hararna honom medan han spatserade bort, för att därefter aldrig ses igen.

Pancho och Sabo satte sig tillsammans med en skock djur och åt sina skålar med ekollonmos. Pancho sade vardagligt: ”Sabo och jag ska iväg på en liten faktainsamlingstur på några gårdar häromkring.” Ingen lät sig luras av detta. Juanita sade, ”Jaså, bra, kan ni…”

Pancho fyllde i och sade samtidigt som henne ”…vattna majsen”.

”Visst, inga problem”, svarade han. ”Så ni ska inte tillbaka?”

”Inte just nu i alla fall”, sade hon, ”men säg ’hola’ till alla åt oss och berätta om våra äventyr.”

Judi tog Pancho åt sidan. ”Jag vet att du är upprörd, jag är ledsen att jag var så kort igår kväll. Far inte härifrån arg.”

”Jag är inte arg, egentligen”, sade han och kramade om henne. ”Ibland känner jag bara att om jag tänjer mig mer kommer jag att knäckas”.

Judi skrattade. ”Du kommer inte knäckas, men kanske börjar du dansa!”

Han log; det lät lättare än det kändes. ”Sabo vill fara och det kommer vara bra för mig med.”

Judi nickade och såg sedan på honom en lång stund. ”Min fiendes fiende är min vän”, sade hon.

Pancho såg oförstående tillbaka på henne.

”Det är ingen gåta”, skojade hon. ”Jag tror att det är det enda sättet vi kan vinna på.” Judi hade börjat trycka på något hos Pancho. ”Alltså”, förklarade hon, ”vem är skogens fiende?”

”Människor”, svarade Pancho.

”Inte riktigt”, sade Judi. ”Jag skulle säga att det inte är de människor som slogs med oss igår, eller ens de människor som hugger ner träden. Skogens verkliga fiende är bolaget som profiterar på förstörelsen, alltså bara några få människor. Det gör de resterande människorna till potentiella vänner.

”Vakterna”, frågade Pancho, ”var de verkligen potentiella vänner?”

”Jag antar att de hade potential, men det skulle blivit en hel del arbete med att omvända dem”, erkände Judi. ”Jag lägger bara fram en teori, något att fundera över.”

”Min fiendes fiende är min vän”, reciterade Pancho. ”Det ska jag fundera över.”

”Nu går vi”, gnällde Sabo, ”Hej då Judi, vi ses”.

”Hör av er”, svarade hon och vinkade när katten och grisen vandrade bort längs med bäcken.

När de återvände på det sätt de gjorde, med gåvor, blev de mottagna som hjältar. Frukten var utsökt tillsammans med ekollonbiffar och ekorrarna lade undan de dyrbara nötterna till ett senare tillfälle. John förklarade sitt nya namn och visade upp nyckeln för sina kompisar. Hans mor frågade aldrig och fick heller aldrig reda på det där om stängselhoppet. Carlos och Juanita blev mittpunkten då de utbytte historier om det gamla landet med Bonkers. Pancho tvivlade på att apan någonsin hade varit på all de exotiska platser som lamorna pratade om, men Bonkers bidrog som vanligt med sin del av konversationen. Till och med Carlos blev tillräckligt upplivad för att prata och berättade om skövlingen av regnskogen.
Riff Raff tyckte att de alla skulle bege sig till regnskogen och försvara den, men Juanita förklarade hur långt bort den låg. Hur som helst, någon gång skulle hon och Carlos vilja återvända dit.

För djuren i lägret framstod lamorna väldigt världsvana och beresta. Pancho imponerades av deras kunskap om världen och dess möjligheter. Tills bara nyligen hade Pancho inte ens lämnat den gård på vilken han föddes. Nu strövade han genom skogen, idag besökte han en annan gård till och med och han kände sig fri och full av äventyr. När han lyssnade på Juanita och Carlos och hörde de berätta om främmande länder, märkliga djur och världens längsta flod, upplevde han att universum vidgades och att grisen krympte. Känslorna for runt inom honom: världen var så stor med så många äventyr och så många problem och grisen Pancho, så liten, ineffektiv och oerfaren.

Judi lade märkte till att han drog sig bort från gruppen och gick och satte sig bredvid honom. ”Lamorna är toppen”, sade hon. ”Det är alltid bra för en grupp att få lite ny energi Och Sabo verkar må mycket bättre efter er lilla utflykt. Du, Pancho, hur är det?”
Han satt och stirrade på gräset. ”Jag känner mig plötsligt så hjälplös och vilse” sade han. ”Jag kan se så mycket som behöver göras till i världen och jag är säker på att det finns ännu mer som jag inte ens kan tänka mig ännu. Jag känner det som om jag inte kan göra allt det och jag vet inte ens var jag ska börja!”
Judi blev lite förvånad. ”Det är klart att du inte kan göra allt, som om du var det enda djuret i världen. Ganska egocentriskt, måste jag säga.” Hon såg honom rakt i trynet. ”Och vad menar du med att du inte vet var du ska börja? Du har redan börjat, vi gör något viktigt precis här och din gamla gård var ett viktigt steg på vägen det också. Fortsätt bara ta steg, det är allt och låt andra ta steg med dig.”

Hon bytte ämne. ”Lamorna kanske vill följa med på aktionen imorgon. Ska vi fråga dem?”
Morgondagens aktion var en nyhet för grisen. ”Vilken aktion? Vart ska vi?”
”Tillbaka till det senaste stället! Det verkar som om de har tagit dit nu utrustning och Blackstone och Hamilton säger att de håller på att upprätta en bas för hela kalhygget.
”Hur känner hararna tillplanen?” Pancho hatade att känna sig utanför.
”Papprena som du gav dem i plastpåsen”, förklarade Judi, ”allt fanns där, sade de”.
”Åh”, sade Pancho och kände sig med ens lite mer inkluderad. ”Borde vi inte ha ett möte om vi ska fara imorgon?”
”Vi har redan haft det. Du och Sabo var inte här så jag tror att du hamnade i Säkerhet och Sabo i Media igen.”
”Vad! Jag vill inte vara med i Säkerhet. Jag vill vara i Sabotage!”
Pancho blev plötsligt en griskulting igen och stampade med klöven och gnällde. ”Hallå, alla ville vara med i Sabotage och du var inte här. Dessutom är Säkerhet viktigt, speciellt med atnke på att vi ska tillbaka till samma ställe för andra gången på en vecka.”
”Du har rätt, Judi, jag ska ge andra en chans och jag kommer hur som helst vara där det händer mest.” Pancho beslöt sig för att göra det bästa av situationen och kolla av med de andra säkerhetsdjuren när Bonkers kom skuttande mot honom.
”Gissa vad, lamorna följer med oss imorogn. De ska vara med i Sabotage och visa oss några nya tekniker!” Bonkers log glatt och Judi log tillbaka.
”Det är ju toppen. Välkomna!” ropade hon mot Juanita och Carlos. Panchosögon blev till smala springor i hans bleka ansikte. Han önskade att de där lamorna aldrig hade kommit till Grottlägret, men det var inte värt att klaga då det var han själv som bjudit med dem.
Förberedelserna följande morgon var i stort som förra gången, med två stora undantag: denna gång hade de många fler verktyg och två stora starka lamor som bar stora ryggsäckar. Deras nya kamraters fantastiska förmåga att bära tunga och klumpiga bördor nerför steniga och smala stigar var som en skänk från ovan. Grytan satt fastspänd på packningen och mot slutet liftade dessutom några av ekorrarna på Carlos rygg. Till och med Tex och Mex följde med denna gång, för att slippa bli kvar ensamma och utan matpatrullen. De gjorde en kort och mindre arbetsam resa och, vid deras tillfälliga läger, fick de dessutom tid över till ett strategimöte.

Fåglarna bevakade kalhygget hela dagen och kom över massor av information. Under dagen fanns där massor av människor, men nu hade de flesta gett sig av men kvar fanns två vakter. Bolaget hade köpt massor av nya maskiner, men ingen ny byggkoja, inte ännu i alla fall. Vakterna hade rest ett tält och tänt en eld för att laga middag.
”Om de håller igång elden efter mörkrets inbrott kommer de kunna se oss”, sade Carlos till den fascinerade gruppen, ”och det kommer de antagligen eftersom två vakter betyder att de kommer turas om att sova och hålla”.
”Vad sägs om att bara skrämma bort dem” frågade Red och den stora rufsiga björnen nickade gillande.
”De har säkert vapen” påminde Pancho björnarna. ”Vi måste se upp för vapen.”
Plötsligt flög korpen Quoth in och gjorde en dramatisk entré. Hon var andfådd, eller så kanske hon bara gjorde en effektfull paus. När hon hade publikens fulla uppmärksamhet deklarerade hon: ”De har en hund!”
Det blev så tyst i ringen att man kunde höra en nöt falla. Faktiskt hade en silvrig ekorre tappat en hel påse nötter när han hörde nyheten.
”Vilken sorts hund är det?” frågade Juanita.
”Det är ingen Chihuahua!” sade korpen tvärt. ”Stor. Stor och elak, det är den sort det är!”
Djuren tänkte tyst en stund, sedan steg en grupp ekorrar från Nötter-Åt-Alla fram.
”Vad tycker hundar om att äta?” frågade den silvriga.
”Ekorrar!” kraxade korpen, ”och harar och grisar och hjortar och fåglar. Vi ska inte bjuda honom på middag!”

Alla skrattade åt de vänliga ekorrarna och deras oskuldsfulla tankar. ”Men om vi hittar något som han vill äta”, sade Mac, ekorrarnas chefskock, ”kunde vi söva honom. Vi skulle faktiskt kunna söva dem allihop”. Med det sagt, gick ekorrarna tillbaka till sitt metodiska och lugna arbete med att förbereda middagen.
Djuren var förbluffade över deras förslag. De tittade alla på ekorrarna som lagade mat och alla slogs samtidigt av tanken. De hade hela tiden litat på maten från ekorrarna. Ingen hade någonsin övervägt att de kunde bli förgiftade.
Mac kände deras blickar och ”Hallå, ta det lugnt, det var bara en idé”, och sedan, lite defensivt, ”ingen av er har ens haft svårt att smälta maten ni fått av oss”. Djuren skrattade åt det inte helt sanna påståendet. ”Nåja, ingen har i alla fall blivit sjuk i alla fall.” Mac verkade förolämpad och Red backade upp honom.
”Mac, du och alla i Nöttergänget är toppen och vi uppskattar er verkligen, eller hur.” Han vände sig mot gruppen som applåderade och hurrade för att visa att de höll med.
”Och ert förslag, tja, vi har aldrig tänkt på något sådant förut, men kan ju fungera.”
Mischief och Bandit nickade. Faktum var, att ju mer de tänkte på det, desto bättre lät det.
”Vad hade d u tänkt dig, Mac?” frågade Red.
”Jag är inte säker, men skogen är full av växter som kan göra saker med dig: söva dig, ge dig hallucinationer, till och med döda dig.” Ekorren med den lena rösten började dela ekollon medan han pratade. Djuren nickade i samförstånd. De kände alla till farliga växter och hade tidigt lärt sig vad de skulle låta bli.

Ekorren fortsatte: ”Flora och jag är örtkunniga, som ni vet, så vi skulle kunna göra en sömndryck, det är jag säker på.” Han såg på den runda fluffiga Flora.
”Heliotropen är i blom just nu”, lade hon till, ”det gör den lätt att hitta”.
”Så om ni kan få dem att äta det, skulle människorna och hunden kunna sova genom hela aktionen.” Mac log stolt åt sin idé.
”Det kan bli farligt, men vi skulle kunna stoppa in sömndrycken i deras mat”, sade Mischief, gnuggade tassarna och log mot Riff-Raff.
”Amigos,” började Carlos, ”om vi ska riskera att bli dödade, vilket vi gör, eftersom de har vapen, så borde vi förgifta dem, inte bara låta dem sova genom natten.”
”Si, de är våra fiender”, lade Juanita till. ”Om de får leva, måste vi bara fortsätta slåss mot dem en annan dag.”
”De skulle inte tveka att skjuta mot oss med sina vapen”, höll Pancho med lamorna, ”men hur blir det hunden? Hur kan han veta att han är en fiende? Kanske är han bara människornas slav.”
”Vissa hundar är väldigt snälla”, lade Sabo till, men undrade sedan varför hon försvarade hundar.
”Okej, söv hunden, men jag tycker vi ska döda människorna” ropade Bandit.
Judi steg fram. ”Det här våldet kommer slå tillbaka mot oss. Dessutom kanske vakterna är bolagets slavar?”
”Menar du att vi skulle kunna prata med dem och övertala dem att slåss på vår sida?” fnös Pancho. ”Löjligt! Människor är onda.”
”Jag håller verkligen med”, sade Juanita, ”det ligger i deras natur att vara själviska. Jag önskar att det var annorlunda.”
”Trots det” stod Judi på sig, ”behöver vi inte sjunka till deras nivå. Vad skulle då vara skillnaden mellan oss? Djur är bättre än så!”
Judis resonemang segrade denna gång. Djuren enades att sömnmedel skulle bli bäst. Flora och Mac stack iväg för att hitta örten vars rot skulle användas till drycken. De hade inte mycket tid på sig, men de fann en rot, vilken räckte för att söva de båda männen. Hunden skulle få en hallucinogen svamp. Hunden hade ju hur som helst inget skjutvapen.
Pancho satt på en stock och grubblade. Han hade aldrig funderat på att förgifta någon förut. Död i stridens hetta var en sak, men att i förväg planera sådant här kändes lite lömskt. Han var glad att de hade beslutat att inte genomföra ett kallblodigt mord. Ändå betraktade han inte människors liv som lika viktiga som djurs. Människor hade inte inneburit annat än problem för alla andra djur sedan de dök upp i handlingen. ”Och människor har inga svårigheter med massmord av gårdsdjur” rättfärdigade han sina tankar för sig själv. ”Varför skulle vi bry oss om människor som står i vägen för beskyddandet av skogen?” Ändå skulle han helst vilja slippa se ett annat djur lida, till och med en människa. På det här sättet skulle de kunna känna sig lite förmer i sina handlingar.

Bandit och Rascal anmälde sig frivilliga till det farliga uppdraget. Rascal, som sprang snabbast, skulle rusa över hygget så att hunden började förfölja honom. Då skulle Bandit springa och hälla sömndrycken i grytan över elden. När hunden närmade sig Rascal skulle han släppa den magiska svampen och förhoppningsvis skulle hunden äta upp den. Sedan skulle de vänta tills drogerna började verka.
Mac lagade till en särskild ekollonburgare med svampen gömd inuti, i småbitar. Han saltade lite extra, eftersom hundar gillar salt mat. Sedan hällde han upp sömndrycken i ett löv. ”Lägg det bara i grytan med löv och allt” förklarade han för Bandit.
De flesta djuren bestämde sig för att följa med och titta, men Sabo och Judi stannade med prärievargarna vid vad de nu kallade Bäcklägret.
Planer är aldrig så bra som de först verkar. Så fort som sabotörerna titta över krönet på kullen och ner över hygget förstod de att de hade stött på svårigheter. Det var inte mörkt än, men vakterna hade redan börjat äta och hunden syntes inte till någonstans.
”Vi måste skynda oss, förhoppningsvis kommer de äta en portion till. Stick! Skynda dig!” manade Carlos på.
Rascal såg på honom. ”Men jag vet inte var hunden är.”
”Han hittar dig, var så säker. Har du burgaren?”
Riff-Raff försökte muntra upp honom. ”Är du redo, Bandit?” Tvättbjörnarna nickade, deras hjärtan slog hårt. Rascal tog ett djupt andetag och sprang ut på hygget. Han zick-zackade förbi all utrustning och förbi männen, men såg ingen hund.
Männen såg honom rusa runt och sade till varandra, ”Vad är det med den där tvättbjörnen? Visst beter den sig konstigt. Tror du den har rabies?” Inget av djuren kunde höra vad männen sade till varandra, men de kunde se en av dem sträcka sig efter sitt gevär inne i tältet. Rascal fortsatte springa runt, runt, letandes efter hunden.
Ljudet av skottet väckte till slut den sovande dobermannen, som var fastkedjad i Feller-Bunchern. Det första skottet missade Rascal, men det andra gjorde det inte. Tvättbjörnen flög upp i luften när kulan träffade och föll sedan ner bland buskarna.
Utan att hinna tänka efter störtade Riff-Raff bort och tog burgaren ur Rascals knutna tass och sprang bort mot hunden. Duckandes för kulorna slängde han maten i hundens ansikte och dök i säkerhet på andra sidan hygget. ”Vi började i fel ände”, tänkte han argt när han sprang tillbaka för att dra bort kulregnet från Bandit, som bar sömndrycken. Skenmanövern lyckades. Båda männen hade nu gevären framme och siktade mot Riff-Raff. De lade inte märke till Bandit som försökte lyfta på locket till grytan. Riff-Raff fick ett skott i bakhasen och sprang in bland buskarna. Ut sprang Mischief för att ta hans plats i förvirrandet av skyttarna.

Pancho tog sig om huvudet. ”Åh, nej, om vi inte ser upp kommer vi inte ha några tvättbjörnar kvar.” Han tittade åt hundens håll, som skällde mellan tuggorna av burgaren och beskådade jakten. Bandit lade i den lövomslutna drycken i grytan och sprang bort i motsatt riktning, men Mischief visste inte att hans kompis var i säkerhet. Tvättbjörnen sprang och tillbaka som en måltavla på en skjutvall. ”Buskar, Mischief, buskar” rabblade Pancho tyst.
Plötsligt flög en skur av stenar ner bakom vakterna. De vände sig genast om och började skjuta mot stenarna. Red stack ut sina stora tass ur buskarna och drog Mischief i säkerhet. När Pancho kikade mot det håll stenarna kommit ifrån, såg han de två lamorna smyga tillbaka till de andra djuren.

”De där människorna borde bli hungriga nu efter all motion”, sade Mischief, med adrenalinet fortfarande pumpande i ådrorna. Och de verkade som om de var det. Vakterna märkte inte att locket inte låg på grytan. De såg inte lövet i stuvningen; de var för upptagna av att prata om den galna tvättbjörnen.
”Jag antar att de inte kan skilja en tvättbjörn från en annan”, tänkte Bandit som var nära nog att höra deras samtal. De åt sin stuvning och svor på att de hade träffat tvättbjörnen flera gånger. På andra sidan hygget samlades alla djuren runt Rascals kropp. Red lyfte upp honom med ena tassen och tog upp den skadade Riff-Raff i den andra och bar dem över kullen till Bäcklägret. När skymningen kom väntade de andra djuren vid hygget på att drogerna skulle börja verka.

Vid Bäcklägret hade gevärsskotten tolkats som ett ont förebud. Där hade varit för många skott för att alla skulle ha kunnat missat. När Red bar in tvättbjörnarna kunde Sabo inte hålla sig längre. Hon sjönk tillbaka in i depression, klättrade upp i ett träd och höll sig undan av kvällen.

”Planen fungerade inte riktigt så som vi hade tänkt”, sade Red sorgset. Sedan lät han Judi och ekorrarna förklara resten. Efter att ha plåstrat om Riff-Raff och lagt ut Rascals kropp så alla kunde ta avsked, väntade de på att allt skulle vara över.
Riff-Raff sade ”Jag tror inget ont kan hända nu, bara sabotaget” och somnade sedan direkt. Men ekorrarna visste att Riff-Raff var svårt skadad och inte över bäcken än. Det var fortfarande kväll och det mycket kunde ännu gå fel.

Dobermannen började bete sig konstigt, jagade sin egen svans och rullade runt, skällde plötsligt utan anledning. Männen kunde knappt hålla ögonen öppna. En gav upp och lade sig vid brasan för att sova. Den andre satte sig stadigt mot en klippa med geväret i knät. Han försökte hålla sig vaken, men sömnmedlet vann. Hans huvud föll mot bröstet och hans andetag blev lugna och regelbundna.
Hunden började utan synlig anledning att gräva en grop. Solen gick ned och himlen gick från orange till svart. Pancho stod på sin utkiksplats och höll vakt. Han såg den stora rufsiga björnen peta på männen med en pinne för att se om de verkligen sov.
Det hade blivit för mörkt för att se något, i alla fall för grisen. ”Det är därför jasg inte gör mig bra i Säkerhet”, tänkte han. Sedan kände hans känsliga tryne något. ”människor”, sade han till John Deer. ”Jag kan känna lukten av dem”.

John gled tyst bort till Red. ”Människor! Pancho känner lukten av dem”, viskade han. Red såg sig runt men märkte inget och viskade tillbaka ”antagligen de två därnere”. John vidarebefordrade svaret till grisen, som kände sig osäker.
”Kanske”, tänkte han, ”men det luktar nära”, ändå såg han ingenting och lukten blev allt svagare. Nedanför dem arbetade djuren i sabotagegruppen hårt med sina nya verktyg. De gav ifrån sig massor av oväsen, antagligen på grunds av att natten var mörk och månen skymd. Där var pang och tjong och maskiner som brakade i marken. Bonkers prövade sina nycklar i de olika maskinerna. Pancho hade sagt att det inte skulle fungera, att de nya maskinerna hade nya nycklar, men apan ville köra. Han klättrade in och satte sig i sätet på den nya lastbilen och blev frustrerad när den gamla nyckeln inte fungerade. Han började pilla på knaparna och reglagen. När han drog extra hårt i en spak tändes två ljuskäglor fram på lastbilen och lyste upp gläntan. Ljuset lös på Mischief, Juanita och Red på en sida och tre människor på den andra. Alla blev som stenstoder.
Mischief fick tillbaka fattningen först och sprang in i skuggan. Juanita och Red lade märke till något annat. Red höll upp sin skiftnyckel och människorna höll upp sina händer, i vilka de också höll skiftnycklar. Juanita var sällan rädd för människor, så hon talade: ”Vilka är ni?”
”Vi är miljöaktivister och vi är här för att riva skogsmaskiner.” Den unga skäggprydde mannen talade lugnt som för att inte skrämma någon, eller kanske för att lugna den stora björnen som stod bara några meter ifrån honom.
”Vi var här först”, morrade Red. ”Vi får göra det”.
”Var ni gänget som gjorde det för ett par nätter sedan? Det var verkligen häftigt.” Den lite ljusare rösten kom antagligen från en kvinna. Bonkers hoppade från lastbilen och skuttade in i strålkastarljuset. ”Jag körde lastbilen ut över stupet”, skröt han och snart masade de andra djuren sig in i ljuset. Människorna ryggade tillbaka när de såg hur många de var.

Panchos huvud började dunka. Han undrade varför de pratade med människor en bit bort. Attackera dem eller fly!
”Hur många människor är ni?” frågade Red.
”Fem, det är bara vi här”, sade kvinnan, när två män till klev in i det upplysta området. ”Det finns fler, men de är inte här ikväll.”
Juanita hade förstått hur svårt rivandet skulle bli. ”Hade ni människor någon plan för hur ni skulle förstöra maskinerna?” frågade hon och Red gav henne en ilsken blick.
”Ja, visst, vi kom hit för att vi tänkte spränga dem i luften”, svarade den skäggige och pekade på dynamitgubbarna i sin ficka.
”Ja! Ja! Ja!”, skrek Bonkers.
”Nej! Nej! Nej!”, tänkte Pancho.
”Skulle inte det starta en brand?” Frågan kom från John Deer.
”Förmodligen inte, om vi tömmer bensintankarna först”, svarade mannen.
”Okej, vi gör det!”, röstade Bonkers.
”Okej”, röstade sedan varje djur i tur och ordning.
Pancho kunde inte hålla sig längre. ”Nej”, ropade han från sin post. ”Sluta prata med de där människorna. De är fienden. Det är ett trick eller något. Djur kommer skadas.”
Djuren lyssnade och började hålla med.
Sedan ropade Juanita till Pancho, ”Jag tror att det är lugnt. Vi står på samma sida ikväll.”
”Det stämmer”, ropade mannen. ”Jag lovar, inga djur kommer skadas.”

Pancho var utröstad och utom sig av ilska. Det verkade som om alla andra ville se maskinerna explodera, oavsett vad det kunde innebära för deras säkerhet eller principer.
Bolaget hade många fler maskiner nu än för ett par nätter sedan, vilket innebar en hel del explosioner. Dobermannen började yla mot den icke existerande månen och Red beslutade att han kunde släppas och ledas bort till Bäcklägret, där han åter skulle kopplas tills han återfått  förståndet. Olyckligtvis band Red fast hunden vid det träd där Sabo gömt sig, vilket spädde på hennes ångest ytterligare.
Pancho blev kvar på sin post under sprängandet. Alla djuren hade blivit uppmanade att hålla sig på avstånd på grund av risken för inflygande metalldelar. De första explosionerna visade sig spännande och relativt små. Alla försökte vara försiktiga och Pancho ångrade nästan sin misstro. Maskinerna blev ordentligt förstörda. Det gick snabbt och lätt (och var riktigt roligt för somliga). För att spränga den stora lastbilen behövde de mer dynamit. Människan med det långa svarta skägget tömde bensintanken och satte fast stubinen. Ingen kände till att lastbilen hade två bensintankar.

Den enorma explosionen gjorde att metallskrot spreds mycket längre än de hade väntat. Den svarthårige mannen dödades av motorhuven som slungades genom luften. Många djur skadades och ett, John Deer, dödades av en del av motorn.  En eld uppslukade resterna av det som en gång var lastbilen och började sprida sig på marken längs pölarna av spilld bensin. Alla var tvungna att bege sig i säkerhet genast. Den rufsiga björnen plockade med sig så många skadade djur som han kunde bära. Red lyfte upp hjortens slappa kropp och alla tog sig över kullen. Lågorna tog sig till tältet där den drogade vakten sov. Hans lakan tog eld, men han vaknade aldrig upp. Kulor låter som smällare när de exploderar i sin ask. Den andre vakten träffades och dog av en flygande kula.

Människorna kämpade med sin döde vän när Carlos dök upp vid deras sida och erbjöd sin rygg. Kroppen hängde tungt över hans päls på nästan samma sätt som de väskor han ofta bar. Carlos ledde människorna till Bäcklägret. Nu avskydde Pancho att han hade haft rätt.

Den friska luften, den nya miljön och det goda sällskapet verkade få den gamle Sabo att vakna till liv igen. Katten studsade runt längs stranden och smällde tassen mot en och annan slända; svansen viftade av pur livsglädje. Pancho plaskade runt i det grunda vattnet. Det här var den sortens mysiga utflykt som han aldrig hade verkat ha tid för under sin tid på gården. Luften var stilla och ljum och solens strålar och lövens skuggor spelade med varandra. Färgerna verkade starkare och dofterna fylligare än under vanliga dagar. Pancho blundade och drog in luft i trynet och där var det, blandat med kvav mosslukt, doften av äpplen alldeles nära inpå! John Deer hade ilat i förväg. Ungdomlig styrka och långa ben hade tagit honom till randen av skogen, inom synhåll för stängslet, där han stod som en trädgårdsstaty och väntade på att de andra skulle komma ikapp. Katten och grisen kom fram mellan träden, men på grund av deras höjd eller avsaknad av höjd, kunde de inte se stängslet.
”John, var är du?” Pancho sökte bland buskarna. ”Var är den där hjorten?”
”Bu!” viskade hjorten högt i grisens öra. John hade stått så stilla att de hade sett rakt förbi honom. Sabo flög in i den närmaste busken. Hon hade fortfarande nerverna utanpå kroppen; hon var lättskrämd.
”Kom igen, rädda lilla katten”, narrades John, ”det är bara jag”.
Sabo kröp ut och försökte se likgiltig ut, men pälsen i nacken låg inte helt slätt. ”Titta”, sade hjorten, ”där är stängslet”. De mindre djuren var tvungna att smyga lite närmre för att se att det väldigt långa stängslet, som var i behov av smärre reparationer, sträckte sig så längt de kunde se i båda riktningarna. Bäcken rann rakt under brädorna och flöt ringlande genom trädgården. Vart än djuren riktade blicken såg de fruktträd och nötträd: äpplen och päron, persikor, körsbär, valnötter, mandlar och pecannötter och annat som Pancho inte visste vad det var. Till skillnad från stängslet var det inget fel på träden; de verkade digna under tyngden av all frukt. Några av äppelträden vid stängslet hade sträckt sina grenar över till den vilda sidan.
Det var hit John kom för att hämta frukt, ”Men”, förklarade han noga, ”bara fallfrukt”.
”Din mamma fostrade ett väldigt principfast barn”, sade Pancho berömmande, ”men vad kan det spela för roll om äpplena hänger på grenen eller ligger på marken? Förr eller senare kommer de hur som helst att hamna på marken. Just nu ligger bara ett dussin eller så på marken. Förmodligen kommer det falla ett dussin till imorgon, men då är vi inte här för att samla in dem. Om vi plockar dem samlar vi bara in morgondagens äpplen idag, men utan att de blir märkta av fallet.”
”Tja, jag antar att du har rätt, de kommer att falla snart. Men jag tycker inte att vi ska ta oss över stängslet”, sade John när han hjälpte till att samla in äpplena.
”Självklart, du har rätt och vi har massor av äpplen här. Men, om vi skulle vilja samla päron eller körsbär eller pecannötter”, grisen kunden nästa känna smaken av dem medan han talade, ”skulle vi inte ha något annat val än att ta oss över stängslet”.
De samlade snabbt ihop äpplena. När klädet var fullt knöt Pancho ihop det som ett luffarknyte och gömde det i en buske. Sedan åt de tre vännerna så många av de röda saftiga äpplena de orkade och spottade ur kärnorna som snabbt täcktes av myror.
Pancho tittade ner längs stängslet och mumlade högt för sig själv. ”Wow, hur stor är egentligen den här gården, tror ni?”
”Den är enorm, gigantisk!” trodde John. ”Bäcken rinner rakt igenom gården. Jag har följt stängslet till andra sidan där bäcken rinner ut. Det var långt dit.” Sen lade han plötsligt till, ”Jag har aldrig ätit päron”.
Alla ungdomar har ett behov av att pröva gränserna för föräldrarnas kontroll och John var inget undantag. Men Pancho ville inte ha en ilsken hind efter sig. ”Det finns inget i denna värld som går upp mot ett perfekt moget päron. Stanna här så ska jag hämta ett åt dig.”
Katten och grisen slank genom stängslet och gick sakta genom fruktträdgården. Träden var ordnade i sektioner och de måste passera många äppel- och persikoträd för att komma till päronen. Det verkade inte ligga någon frukt på marken på den här gården, men de valde ett troligt träd och Sabo klättrade upp i det.
”Vi kan lika gärna ta med ett par åt oss båda också”, sade Pancho, samtidigt som Sabo var i färd med att smälla till de tunga gula frukterna för att få loss dem. Pancho for runt på marken för att plocka ihop päronen som hade rullat bort, när det under hans nos dök up en orange pälsbeklädd tass på det rullande päronet. Pancho hoppade till som av en reflex och såg upp mot den stora men paranta Golden retrievern som log mot honom. När hon såg kattens skräckslagna ögon och grisen som skakande tryckte ryggen mot päronträdet, lade hon sig i en mer undergiven position som om hon just hämtat ett par tofflor. Konstigt nog fungerade detta kroppsspråk och hunden började tala, ”Jag tänker inte skada er, var inte rädda. Är det något ni vill ha?”
Pancho rädsla hade ersatts av dåligt samvete; Sabo gled ner från trädet och hoppades att hon inte skulle synas. Det skulle vara svårt att få ihop en trovärdig lögn i det här läget. Utan att kunna formulera sig, höll han upp päronet och log fåraktigt.
”Åh”, sade hunden, ”päronen är utsökta i år. Ni vet ju, att det finns inget i denna värld som går upp mot ett perfekt moget päron.”
Pancho började säga att det var otroligt hur han precis hade sagt samma sak bara ett ögonblick tidigare, när det gick upp för honom att hunden måste ha hört deras samtal. ”Jag ber verkligen om ursäkt för att ha tagit de här päronen, snälla, ta tillbaka dem.” Pancho sträckte dem mot den ovilliga hunden.
”Åh, nonsens, jag insisterar på att du tar dem. Din lilla vän har aldrig smakat päron. Jag heter Goldie och ni är gäster på vår gård. Varsågoda att ta för er vad ni behöver.”
Ordet ”behöver” störde Pancho lite. Det antydde någon slags nöd, som i nuläget, då han var proppmätt av äpplen, knappast kunde ha med päron att göra. ”Tack så väldigt mycket, min vän John kommer bli mycket glad över att få smaka sitt första päron. Jag heter Pancho och det här…”. Han såg efter katten, som tittade fram bakom en trädgren. Han vinkade fram henne och lade till ”…är Sabo”.
De började sakta röra sig mot stängslet. Den unga hjorten som vankade av och an intog sin statyposition när han såg hunden närma sig. Goldie bar försiktigt ett päron i sin mun, så försiktigt att skalet inte skadades. Hon lade det på marken och knuffade det med nosen under stängslet till John. Hjorten rullade runt frukten i gräset som för att känna på det innan han skulle provmumsa på det. Det var kärlek från första bettet och han svalde päronet med kärnor och allt.
”Här, det finns många fler”, sade Goldie och viftade åt Pancho att lägga ner deäåålen han hade sparat åt sig själv.
”De är helt fantastiska, underbara, det godaste jag någonsin ätit!” John var i en ålder då han nästan kunde äta hur mycket som helst.
Och de är väldigt nyttiga för hjortar” sade Goldie.
Pancho kände sig lite modigare nu när han var tillbaka på den säkra sidan av stängslet. ”Samtycker ägaren av den här gården till att du ger bort hans frukt till vilda djur?”
Goldie skrattade och såg på grisen, katten och den som nyss varit en kalv.
”Ni verkar inte så vilda tycker jag och”, hon hängde lite vemodigt med huvudet, ”vi har ingen ägare.”
”Verkligen”, frågade Pancho, ”inga människor på gården?”
”Nej, inte längre. Vi hade människor en gång, men först dog en och sen den andra. Det är en lång historia.” Hon bytte ämne. ”Skulle ni vilja titta på gården? Jag kan ge er en guidad tur.”
Pancho såg på Sabo, som ryckte på axlarna. Sedan såg de båda på John. ”John är en god son”, sade Pancho, ”och hans mamma vill inte att han hoppar över stängslet och blir skjuten.”
”Det kan jag tro”, sade Goldie till John. ”Jag vill inte att du ska vara olydig mot din mor. Jag var en gång själv mor. Men det finns inga vapen på den här gården. Jag ska dock säga att det finn vapen på granngården och på de flesta andra gårdar, men du är helt säker på denna. Men hur det än är måste du använda ditt eget omdöme och avgöra själv vad som är bäst.”
John funderade på sin mammas regler och också på hur djuren i Grottlägret brukade säga att de inte hade några regler och inga härskare. ”Jag är mig egen bock. Jag följer inga regler eller härskare. Jag bytte till och med namn idag. Om du säger att här inte finns några vapen… då kör vi!” och John hoppade över stängslet och in i vuxenlivet.
De andra följde efter, Goldie och Pancho bredvid varandra och Sabo lunkande efter. Sabo tog inte för vana att knalla runt med främmande hundar och även om just denna verkade ovanligt snäll, var det bästa att ta det säkra före det osäkra. John däremot, skuttade fram en bra bit och var inte särskilt intresserad av en formell guidning. De kunde utläsa av hans förtjusning att han hade varit sugen på att hoppa över det där stängslet ett bra tag. De gick genom flera hektar med träd som bar frukt av alla sorter och sedan genom ett område med ungträd som ännu var för små för att bära frukt. ”Vi planterade dessa för två ånader sedan”, sade Goldie. ”De växer verkligen fint.”
”Vem planterade dem?” frågade Pancho. ”Hundar?”
”Nej”, log Goldie, det verkade som om hon alltid log. ”Mest hästar och getter.Deär verkligen förtjusta i frukt. Men vi hjälpte alla till. ”
När djuren gått ut ur fruktträdgården såg en syn som fick dem att tappa hakan av glädje. Ängen framför dem var vidsträckt och mjukt vågig. Det gröna gräset var insprängt av kamomillblommor och maskrosor och bäcken ringlade sig genom det hela, inbruten med en och annan stenbumling eller pilträd. Friska lamm och kid hoppade runt och vinkade till Goldie och besökarna, som klev fram ur skuggan i fruktträdgården in i den starka eftermiddagssolen. Panchos ögon fylldes av tårar. Det här var hans drömmars gård, det var så här han ville att hans gamla gård skulle vara. Till och med Sabo verkade rörd. Också hon var född på en gård.
”En sådan vacker äng”, spann hon förtrollad och började jaga fjärilar i solskenet. John började samtala med de andra ynglingarna och snart var det som om de varit kompisar sen länge. För honom var det allt det nya, inte det gamla bekanta, som var det som lockade.
Pancho vände sig mot Goldie och bönföll henne: ”Du måste berätta hur ni gjorde det, hur kan det fungerar så fantastiskt här. Snälla berätta hur ni förvandlade den här gården.”
”Det är en lång historia”, sade hon igen.
”Jag skulle verkligen vilja höra den”, bad Pancho. Så de satte sig under ett pilträd vid bäcken och kastade maskrosor i vattnet och Goldie började berätta. Pancho satt helt still, med huvudet snurrande av idéer.
”Vi skapade inte den här gården, den fanns här innan någon av oss var födda. Vår människa Margaret föddes här och hennes mor också. Margaret var gammal redan när jag föddes. Hennes man var begravd sedan länge under eken och hon hade ingen att prata med utom oss. Sedan blev hon sjuk och måste stanna i huset i en säng. Hennes sysslor blev ogjorda och vi var alla beroende av henne.” Goldie såg på det strömmande vattnet och verkade ha förlorat sig i minnen. ”Så en dag sade någon, jag kan verkligen inte komma ihåg vem, men någon sade ’Vi får göra det själva’ och det verkade så rätt och riktigt. Vi gjorde det för att hjälpa Margaret såklart, men också för att hjälpa oss själva, för att om inga sysslor blev gjorda skulle vi svälta.” Hon såg på Pancho och log det där retrieverleendet. ”För att vara helt ärlig, så var det lätt och roligt. Vi upptäckte att vi redan visste hur vi skulle sköta stället, vi kunde rutinerna och vi improviserade faktiskt en massa. Vi började förändra saker.”
Goldie gjorde ett uppehåll för att se på när en vaktel och hennes kycklingar sprang över ängen. Hennes ögon avslöjade hennes tankar, men hon började inte jaga dem. Pancho hade fängslats av hennes historia och ville att hon skulle plocka upp tråden igen. ”Vilka förändringar?”
”Tja”, sade Goldie och tvingade sig tillbaka till ämnet. ”En förbättring kommer jag särskilt ihåg: Margaret satte alltid upp staket runt köksträdgården för att hålla oss djur ute, men hon ägnade mycket tid åt att bekämpa insekter, sniglar och snäckor om makten över grönsakerna. Så, när hon blev sjuk och vi tog hand om köksträdgården kom ankorna med ett bra förslag. De gillade att äta sniglar och de skulle gå försiktigt bland de små plantorna när de gjorde det. Det blev väldigt bra för oss allihop och nu har ankorna det mesta ansvaret för den odlingen.”
Sabo slutade jaga gräshoppor och bestämde sig för att ta en lur. Hon rullade ihop si i närheten för att lyssna på berättelsen.
”När Margaret dog hade vi blivit riktigt duktiga på att sköta gården. Vi märkte att ju mer vi funderade på saker, desto mer förbättrade vi stället. Med så många olika skickligheter bland alla olika djur och med så många va oss, behövde vi knappt arbeta alls!”
Pancho avbröt. ”hur gick det till? Det verkade vara raka motsatsen på vår gård!”
Hunden funderade en stund. ”Det kan vara markens magi. En del tror att det är tack vare att Margaret är ligger begravd här som det växer så bra, men jag tror att det förmodligen beror på den systerliga kärleken vi känner för varandra här.”
Pancho trodde inte på magi, men det var verkligen något stort och speciellt med det hela. ”Systerlig kärlek?” frågade han, osäker på konceptets relation till ekonomi.
”Du vet, att bry sig om varandra” svarade Goldie enkelt.
”Är er ledare?” frågade Pancho. ”Hur är han?”
”Ledare?” Goldie tänkte en stund. ”Jag antar att Margaret liksom var vår ledare, men hon dog.” sade hon och skakade på axlarna. ”Ledargrejen togs helt enkelt inte upp”.
Pancho höjde på ögonbrynen. ”Men allt är så organiserat här… vem?”
”Det har helt enkelt aldrig varit ett problem, jag natar att alla har organiserat oss själva. ” Goldie var trött på att förklara. Pancho hade fler frågor till henne när hon utbrast, ”Nämen, titta vilka som kommer där! Det är Carlos och Juanita. Dem kommer du tycka är intressanta. De var frihetskämpar i sitt gamla hemland.” Pancho såg bort över ängen mot de märkliga djur som kom emot dem. De såg ungefär ut som väldigt stora håriga getter, men inte riktigt.
”Vad är de för något?”
”De kallar sig själva lamor. De håller på att lära mig spanska.” Goldie började vifta på svansen. ”Hola, amigos, buenas tardes.”
”Buenas tardes, Goldie” sade den sammetsögda ljusbruna laman.
”Det här är Pancho och det här är Sabo” hunden gjorde en gest över den sovande katten som öppnade ögonen när hon hörde sitt namn nämnas, ”och där borta på ängen har vi John, den unga hjorten”.
”Jag heter Juanita och det här är Carlos. Så ni är skogsbeskyddarna vi har hört så mycket om.”
Pancho såg överaskad ut för de hade ännu inte kommit in på det i samtalet med Goldie. ”Känner ni till oss?” Pancho sneglade på Sabo som ryckte på axlarna.
”Era mediafåglar har tjattrat upp en storm på senare tid. Följde apan med er? Vi hade hoppats att få träffa honom.” Så Bonkers hade alltså blivit kändis.
”Nej, han följde inte med idag. Kanske en annan gång, eller om ni vill, så kan ni besöka oss i Grottlägret.”
Pancho hade bara varit artig, men lamorna hängde på direkt. ”Det skulle vara mycket roligt!” Juanitas mjuka brytning fick Pancho att tänka på fjärran länder.
”Carlos,kandu hämtapackningen?” Carlos nickade med sitt lurviga vita huvud, vände sig mot vad som måste vara ladan och struttade iväg. ”Vi har följt era expeditioner och vi stödjer alla kampen. Goldie, skulle du kunna…”
”Vattna majsen åt er?” Goldie avslutade Juanitas mening. ”Visst, varför inte.”
Carlos kom struttande tillbaka bärandes på två färgglada vävda väskor. ”Vi kan inte komma på besök tomhänta. Pancho, vad tycker du vi ska ta med oss? Låter frukt och nötter bra?”
”Perfekt”, log grisenoch märkte plötsligt att solen höll på att gå ner. ”Jag antar att vi borde ge oss iväg snart. Men vi hann aldrig se resten av gården.”
”Då har ni en anlednign att komma tillbaka.” Goldie och lamorna packade väskorna med den finaste frukten.
Pancho viskade tyst, ”Spara lite plats. Vi har redan en hög äpplen utanför stängslet.”
”Åh, dem slänger vi bara på överst” svarade Juanita. ”Carlos är så stark att han inte skulle märka av ännu en påse äpplen.” Carlos rodnade men verkade uppskatta den kommentaren; men hade fortfarande inte sagt någonting. Pancho visslade på John Deer och vinkade åt honom att han skulle komma. Kanske visste du inte att somliga grisar kan vissla, en del riktigt högt till och med. John ville inte riktigt gå ännu, men när han såg lamorna och all frukt ändrade han sig. Med sin blanka nyckel svängande runt halsen tog han täten och visade vägen hem till Grottlägret.

Gryningen kom för snabbt för sabotörerna, men gruppen ville ge sig av mot Grottlägret så fort som möjligt. När aktiebolaget upptäckte att alla deras maskiner blivit förstörda vore det bäst om de var långt därifrån.
Ekollonkakorna bar den fantastiska smaken av äpplen och Pancho frågade Mac, ekorrarnas kock för dagen, var han hade hittat äpplen. ”Hararna fann dem” och eftersom han hade tassarna upptagna, nickade han åt det håll där två ganska sjabbiga harar satt och pratade med några nötskrikor.
Grisar har orättvist nog rykte om sig att ha slafsig hygien. Det är felaktigt för grisar i allmänhet och för Pancho i synnerhet, som var noga med att alltid putsa sig själv ordentligt. Harar och kaniner å andra sidan, anses oftast vara fluffiga och rena, men för somliga hartassar kunde den stereotypen inte vara mer fel.
”Tack för att ni hittade äpplen igår. De gjorde vår segermiddag till något alldeles extra.” Pancho ville vara artig redan från början, då han aldrig hade pratat med Blackstone och Hamilton förut. Till hans förvåning svarade Blackstone, vars vänstra öra var brutet och övre halvan hängde, på ett sätt som hade kunnat komma från en Shakespearpjäs.
”Vi är själva extatiska över vår upptäckt och införskaffandet. Kokkonsten som härrör från våra hårt arbetande och välmenande medarbetare kommer annars, tyvärr, slita allt för mycket på gommen. Alla bidrag eller komplement till de vidriga ekollonen är välkomna, men jag fruktar att det kommer att dröja innan vi åter kommer att kunna njuta av Golden delicious.” Blackstone skakade sorgset på huvudet och hans sladdriga öra slog mot nosen. Hamilton fortsatte, ”Dock måste vi ära de som äras bör. Äpplena uppspårades med guds försyn av en ung hjort med det olyckliga namnet Bambi.”
”Men inte är det väl hans riktiga namn”, sade Pancho, överväldigad av medlidande.
”Jag tror att det faktiskt är så”, suckade Hamilton. ”Alldeles, alldeles, för gulligt”.
När så alla börja röra på sig grep Pancho sin ryggsäck som nu var tom och knölade ner den i den blanka gröna plastpåsen, på vilken det stod tryckt ”Änglamark”. Pancho förstod inte vad det betydde, men det lät bra.

Många souvenirer från slaget följde med tillbaka till Grottlägret. Nästan alla hade en skiftnyckel eller skruvmejsel. Bonkers hade en keps som det stod CAT på med stora bokstäver. Walter hade startat en trend med nycklarna. Bonkers bar ”Lastbil” runt halsen och Pancho bar ”Pick-Up”. Walter hade ”Verktygslåda” utöver de accessoarer av kontorsmaterial han redan bar. Men i plastpåsen gömde sig två nycklar till. Pancho ville ge en av dem till Judi, men den andra, tja, han ville helt enkelt inte starta ett slagsmål om den.
Bandit bar motorsågskedjor korsade över hans bröst som en desperado. Packningar från den nedmonterade bulldozern blev fina halsband åt rådjuren och fåglarna som hade muttrarna som ankelsmycken. Ekorrarna hade nu ett blommigt nästan nytt lakan som Red vänligt nog hade tagit med från Pick-Upens baksäte. Vägen hem kändes längre och brantare än dagen innan. Pancho, som släpade plastpåsen efter sig, hoppades att mapparna i den verkligen skulle visa sig vara viktiga.
Efter middagen fick Pancho äntligen en stund ensam med Judi och gav henne då mässingsnyckeln märkt ”Feller-Buncher”. Hon såg imponerad ut. ”Krossade ni verkligen en Feller-Buncher? De är sådana hemska maskiner. Det de gör är att, när alla stora träd är fällda, kapa alla små träd väldigt fort, som om de klippte en gräsmatta. På så sätt har människorna, när de är klara, fått med sig vartenda litet uns trä och inget blir kvar som kan växa på kalhygget. Men de är dyra, har jag hört. Bolaget kommer bli rasande när de ser vad vi har gjort!”
Hon log och lät nyckeln glida ner runt halsen och fixade till snodden och knöt det vid nacken. ”Tack, Pancho. Vad är det där andra i påsen?”
Pancho visade henne mapparna. Han hade inte hunnit titta på dem själv ännu. Judi kunde inte läsa så bra, men hon norpade snabbt åt sig en stor topografisk karta ur pappershögen. ”Jag vet var det här är”, sade hon, ”och titta, här och här”. Kartan beskrev framtida timringsplatser. ”Wow, den här behövde vi verkligen.”

Pancho började skumma igenom mapparna: datumstämplar och remisser, skogsbrukstillstånd, kontrakt och affärsbrev. Pancho kunde läsa dem men inte förstå meningen med dem i det större perspektivet, eftersom han kunde så lite om skogar och principen bakom skogsindustri.
”Vi måste visa detta för våra juridiska experter”, sade Judi.
”Vilka”, sade Pancho förbluffad, ”är våra juridiska experter?”
”Blackstone och Hamilton, så klart”, sade Judi självklart som om alla visste det. ”De är väldigt högt utbildade, tog sin examen vid Har-vard.” Hon log.
Pancho skakade på huvudet. ”Jag kan knappt tro att jag har undvikit att prata med under flera veckor och så visar de sig vara så intressanta och så välutbildade. Det hade jag aldrig gissat.”
”Man kan aldrig veta”, sade Judi. ”Och ibland gillar man verkligen någon på en gång och så visar det sig att den är spion.”
”På tal om det”, skojade Pancho, ”var är Sabo?”
”Jag skulle tro att hon kommer tillbaka imorgon, nu när aktionen är över.” Judi hade också lagt märke till den tendensen. ”Sabo är bra”, lade hon till, ”kom ihåg att inte döma för snabbt.”
Morgonen därpå efter frukosten (ekollonpannkakor) släpade Pancho plastpåsen med mapparna till de juridiska experterna. Han hade plockat ur nyckeln och magväskan, för han ville lämna över mapparna till hararna och slippa bekymra sig mer för Avhuggningsplaner, vad de nu var.
Blackstone och Hamilton såg honom komma och sade ”Äntligen, Pancho, tänker du nu visa oss vad du har i plastpåsen?” Pancho öppnade påsen och lade fram bunten med mappar och dokument. De juridiska experterna blev genast affärsmässiga. Glad över att bli av med pappersarbetet, fann Pancho sig en trevlig plätt att lägga sig på.
När han tog en välförtjänt paus i gräset, stördes Pancho av ståhej nära grottan. När han satt sig upp för att se efter såg han Sabo springa genom lägret som om det brann i svansen på henne. Hon såg Panchos huvud sticka upp i det höga gräset och satte kurs rakt mot honom, med ögonen uppspärrade i det mörka ansiktet. Hon flämtade så tungt att hon inte kunde prata. Pancho flög upp, oroad över att se Sabo så här; kanske hade hundarna på gården jagat henne med. Han gav henne en skål med vatten och när hon druckit och hämtat andan berättade hon en fruktansvärd berättelse. ”Det står mycket, mycket illa till på gården”, frustade hon fram. ”Grisarna har tagit kontrollen och de andra djuren är som fångar. Grisarna mördar alla djur som inte håller med dem.”
”Jag måste tillbaka dit” sade Pancho och mindes med ens hans gamla liv på gården.
”Nej!” kved Sabo.”Du kan aldrig gå tillbaka dit. De har berättat lögner om dig. Allt dåligt som har hänt skyller de på dig och alla som försöker försvara ditt rykte avrättas som förrädare. Du kan aldrig gå tillbaka och inte heller jag.” Sabo föll ihop, som en svart hög blänkande päls bland den gröna klövern. Pancho strök henne över ryggen och lät det hon berättat sjunka in. Hon hade återhämtat sig tillräckligt för att kunna lägga till: ”Det här är vad som händer om det finns ledare. Förr eller senare, även om de börjar med de bästa av intentioner, så slutar det i blodsspillan.”

Men Sabo blev aldrig sig själv igen. Hon haltade runt i lägret och ville inte äta. Alla djuren var oroliga, de hade aldrig sett henne så här förut. Hon låg nära Judi, men pratade inte med henne heller. Pancho visste att Sabo var chockad, men kunde inte hjälpa henne igenom det. Bonkers såg som sin personliga plikt att muntra upp Sabo. De var tillsammans skyldiga till många spratt i lägret, så Bonkers såg henne som sin tvillingsjäl. Han provade alla hennes gamla favoriter; grimascher, imitationer av andra djur, men inget fick henne att le.
En dag lugnade Bonkers ner sig. Han försökte inte längre locka fram Sabos leende. I sin hand bar han kepsen han hade tagit med sig från bulldozern. Han lade den orangea kepsen bredvid den svarta katten och visade henne bokstäverna där fram som Pancho hade läst för honom. ”C…A…T, katt. Se här Sabo, den är till dig. ” Sabo sträckte ut sin tass och rörde vid skärmen. Hon tittade på Bonkers och sedan på Pancho och därefter brast hon ut i gråt. Hon snyftade och snyftade. Bonkers och Pancho var förkrossade, men Judi klappade katten och lät henne hållas. ”Det är bra, Sabo, låt det komma bara” sade hon och nickade lugnt leende mot grisen och apan, som stod där mållösa.
Efter detta piggnade Sabo till. Hon började äta och prata, men hon verkade förändrad. Hon hade sett någonting hemskt och skulle aldrig glömma. Ett par gånger, för att göra Bonkers glad, försökte hon ha kepsen på, men den var alldeles för stor. Hon hängde upp kepsen på grottväggen och sade till Bonkers att den skulle hänga där som ett minne från deras storslagna seger. På så sätt startade hon en tradition: efter varje aktion tog gruppen med sig något att hänga på grottväggen.
Allt sedan hennes återkomst hade Sabo hållit sig nära lägret. Hon traskade aldrig iväg på egen hand som förr. Pancho tyckte detta beteende var ohälsosamt och onaturligt för Sabo. Kanske skulle hon följa med på promenad om han bjöd med henne. Kanske kunde de gå och leta efter äpplena (detta hade Pancho haft i bakhuvudet i flera dagar). Pancho mindes att hararna hade berättat att det var en ung hjort vid namn Bambi som hade funnit äpplena. Hur skulle han kunna ha glömt det namnet? Han började fråga runt efter Bambi och på ett par minuter hade någon pekat ut rådjuret för honom. Bambi såg ut som om han trodde att han skulle bli bestraffad för något när Pancho bad om en pratstund med honom. Han var inte mycket mer än en kalv, faktiskt, som just hade tappat fläckarna.
”Bambi, jag heter Pancho.”
”Jag vet”, sade hjorten med tjock röst.
”Bambi, hararna Blackstone och Hamilton berättade för mig att du visade dem var man kunde finna äpplen.”
”Jag tycker inte att det är stöld om de ligger på marken” svarade hjorten.
Pancho lade tungan rätt i munnen nu. ”Vi plockar ekollon från marken och från trädet och det är inte stöld. Det är inte skillnad på äpplen och ekollon. Varför skulle det vara stöld?” Pancho gissade sig till svaret innan det mumlades fram.
”På grund av stängslet.”
”Tja, kanske är det stängslet som är felet, kanske är stängslet som att stjäla.”
Bambi var tyst och lite konfunderad.
”Om du kunde ta oss dit, Sabo och jag, så skulle vi kunna se över situationen och avgöra vad som är stöld och vad som är hungriga djur som slåss för skogen.”
”Jag antar det”, var svaret, ”men min mamma låter mig inte hoppa över stängslet, hon säger att man kan bli skjuten”.
”Hon har rätt”, sade Pancho. ”Ska vi gå?”

De plockade upp Sabo och började gå ner längs en stig som bara en ung hjort skulle välja. De rörde sig snabbt och stannade för att rasta vid vad som borde varit precis samma bäck som den de slog läger vid, för ett par nätter sedan, fast längre nerströms. ”Bambi, jag har velat fråga dig, är Bambi ditt riktiga namn?” Pancho önskade att aldrig hade frågat när han såg hjorten rodna.
”Ja, jag hatar det!” svarade han.
”Men, varför byter du inte namn då?”
”Ja”, sköt Sabo in, ”Pancho bytte sitt, eller hur Pancho?” Sabo hade blivit sitt gamla, retsamma jag igen.
”Bytte du namn?” frågade Bambi. ”Vad hette du innan?”
Nu var det Panchos tur att rodna, hans vita ansikte blev rött som en rödbeta. ”Det var ett hemskt, fånigt, ovärdigt namn” sade Pancho. ”Det passade mig inte alls.”
”Berätta för honom” uppmuntrade Sabo. ”Gör det.”
”Inget skvaller, okej?”
Bambi nickade och grisen trippade på tå bort till hjorten och viskade i hans öra.
Om du någonsin har hört ett rådjur skratta, så vet du att det smittar av sig väldigt lätt. Snart rullade både grisen och katten runt med hjorten och skrattade.
”Jag kan helt klart förstå varför du bytte”, fnissade han.
”Pancho är bättre, det passar dig.”
”Ja, men vilket namn skulle passa dig?” frågade Sabo. ”Vad sägs om Herkules?”
”Nej, nej, nej”, sade Bambi. ”Någonting normalt, någonting enkelt. Tom, Bill, John.”
”John?” sa Pancho. ”John Hjort, John Deer? Vänta lite.” Och han drog ur sin väska fram en liten bulldozernyckel. Den såg silvrig ut och högst uppe på den fanns en etsning av en hjorttjur mitt i ett språng och namnet John Deer. ”Här får du John Deer. Den här måste vara din.”
Aldrig hade de sett hjorten så upprymd. Nycklarna hade varit det hetaste som fanns denna vecka och nu hade han en och dessutom med personlig touch. ”Wow, tack så mycket, det här är fantastiskt.” Han hoppade högre än hjorten på nyckeln. ”Jag är säker på att John är det rätta namnet för mig nu.”
”Och jag vet varför jag behöll den nyckeln”, tänkte Pancho. ”Mot äpplena?” frågade han.
”Alldeles här borta”, ropade John. Grisen och katten måste rusa för att inte hamna på efterkälken. ”Följ bara bäcken.”

Grottlägret vibrerade redan av larm och brådska när Pancho öppnade ögonen. De olika kommittéerna hukade sig över sina skålar med ekollongröt och gick igenom sina förberedelser. Ekorrarna i Nötter-Åt-Alla rusade runt och försökte få ut frukost till alla så att de skulle kunna packa ihop, för att flytta till det nya lägret. En slängde fram en skål röra framför Panchos tryne så fort han vaknade och väntade, med kännedom om hans bordskick, de trettio sekunder det tog honom att slurpa i sig frukosten, tog skålen och sprang sedan tillbaka till mässen. Judi satt omgiven av alla möjliga slags fåglar, harar, rådjur och andra tysta och snabba kurirer. De utgjorde Media och Informationskommittén; det var meningen att också Sabo skulle ingå i den.

”Var är katten Sabo?” undrade Pancho efter att ha sagt god morgon till alla. ”Är inte det här hennes vängrupp?”
”Sabo for tillbaka till gården imorse. Hon kan sprida nyheterna där och komma tillbaka med information till oss. Dessutom”, viskade Judi,” så klarar hon inte stress så bra.”

Sabo for tillbaka till gården, såklart, tänkte Pancho. När det finns uppdrag att utföra: dags för henne att försvinna. Han kunde inte minnas att hon någonsin spridit nyheter på gården, men det kanske hon gjorde, bara inte till grisar. Han visste inte säkert.
Pancho spanade efter sina kamrater sabotörerna. Han såg dem borta vid kofferten packandes och grälandes över vem som borde få använda vilket verktyg först. Det var bara hammaren och skiftnyckeln som var riktiga verktyg och Riff Raff ville ha skiftnyckeln, vilket Bonkers också ville. Båda erbjöd varandra hammaren som tröst. Grälet löstes av den risiga björnen med basrösten som deklamerade att han skulle bära båda verktygen och att alla skulle samsas om dem och använda dem vid behov. Ingen ifrågasatte idén; verktygen var tunga och björnen var stor. Pancho bar en liten packning, med rep och spik i, runt hans mage. När han snörde det på sig lade han märke till att han var smärtare än på många år, tack vare ekollonen och all motion. När alla vara packade och klara stod de i en ring och såg på varandra. Plötsligt, eller det var så Pancho upplevde det, blev han omfamnad av en rufsig björn från ena hållet och en spinkig apa från det andra. Alla djuren hade lagt armarna om varandra och någon sade ”Redo?”. Alla ropade ”Redo!” och cirkeln bröts och de formade istället ett led när de började följa korpen mot dalen.

När de marscherade i ett långt led nerför ravinen ägnade Pancho några minuter åt att komma över den första björnkramen han nyss fick. ”Tänk bara, för en vecka sedan hade jag aldrig ens sett björnar, apor eller tvättbjörnar förut.” Han tittade nedåt i ledet på sina nya kamrater. ”Nu har de bästa samtalen med Judi Björn, mina bästa diskussioner med Riff Raff och Bonkers är, det måste jag medge, riktigt rolig.” Han kände sig upprymd och kom på sig själv med att nynna en liten kampsång när de kom in under tallarnas skydd.
Nötter-Åt-Alla utgjorde eftertrupp, ett halvt dussin ekorrar och några jordekorrar bar på en gryta så stor att de alla hade kunnat sova i den. Så snart terrängen tillåt välte de den på sidan och rullade den genom att turas om att springa i den. Pancho log åt deras uppfinningsrikedom, men medan han hade huvudet vänt så han kunde se dem, gick han rakt in i en lågt hängande gren. Vesslan bakom honom fnissade till och grisen puffade upp det lilla av sin värdighet som var kvar och ökade takten för att komma ikapp björnen som var framför honom.

De kom ut ur skogen nu och vandrade genom gräs som var så högt så att till och björnarna måste stå på bakbenen för att se över det. Korpen flög synligt över dem och ledarhjorten (hjortar är väldigt bra på att trampa upp stigar) visste vart hon skulle. De andra behövde bara följa efter på den smala, nytrampade leden. När de gick genom grästunneln utan några landmärken att mäta avståndet med kändes det som om det tog en evighet. De mindre djuren började tröttna och Panchos mage kurrade när de plötsligt kom fram till en glänta, omgärdad av träd och en liten bäck. Djuren samlade sig och lade av sig packningen. Alla trängdes sedan vid bäcken för att släcka törsten och ekorrarna delade ut ekollonkakor. ”Ungefär som K-ransoner”, tänkte Pancho, som hade läst en del om militära frågor. Han tuggade på den hårda kakan. De hade vandrat hela dagen och en bit in på eftermiddagen, så vad som helst hade smakat bra.
Korpen slog sig nerpå en omkullfallen stock och började svara på frågor.
”Hur mycket längre?”
”Bara över kullen”, svarade korpen.
”Finns det människor i närheten?” Korpen visste inte och flög iväg för att hålla utkik efter faror.
Ledarhjorten talade. ”Jag känner denna plats, jag brukar skaffa föda här om vintern. Det här är den bästa platsen att slå läger”.
”Låter bra tycker vi”, pep ekorrarna och började leta mat till middagen. De hade några storätare och detta var obekanta marker. De borde sätta igång arbetet. En nötskrika flög tillbaka till Grottlägret för att meddela Judi (som hade stannat för sina skadors skull) och de andra att truppen hade kommit fram till gläntan och skulle slå sig ner där. Sabotagekommittén hade samlats vid bäcken för att diskutera sin icke-plan. De exalterade tvättbjörnarna ville sätta igång på direkten, men bestämde sig för att vänta på korpens rapport; vid mänsklig närvaro skulle de behöva byta taktik. Björnarna däremot, såg fram emot lite jakt. Pancho visste inte riktigt hur allt skulle fungera. Han hade inte planerat särskilt mycket destruktion, då konstruktion var mer hans nisch. ”De andra vet säkert vad de håller på med och det faktum att Bonkers hänger i svansen från en ekgren ska inte tolkas som brist på seriös inställning.” Pancho satt vid bäcken och plaskade med klövarna, som var varma och ömma av vandringen, i vattnet. Han såg på när matkommittén sände iväg ett par mediaharar att leta efter ätbart i närområdet. Fåglarna cirklade runt ovanför och vakade över dem.

Den stora svarta korpen bröt plötsligt igenom deras formering. Hon störtdök ner genom lägret, svängde runt och nöp apan i rumpan vilket sände honom skrikandes till marken. Djuren rusade fram för att höra hennes nyheter, när korpen intog sin plats på stocken.
Quoth började med att harkla sig flera gånger. För att ytterligare öka spänningen ägnade hon en stund åt att putsa och ordna till fjädrarna. Djuren observerade noga varenda rörelse och väntade på att hon skulle börja tala och korpen riktigt sög i sig all uppmärksamhet. Till slut, när hon såg att spänning och förväntan hade nått maximum, precis innan det slog över i vrede och frustration, började hon.
”Jag har just återvänt från min rekognosering över fiendens fäste”. Hon viskade mycket högt effektens skull. ”Det finns fyra stora maskiner på kalhygget, ett litet skjul och ett större skjul på hjul.”
”Å-å-åh”, flämtade de hänförda åhörarna.
Quoth fortsatte, ”Jag tror det finns en människa där; jag kunde inte se in i det lilla skjulet”.
”Ja!” Två björntassar slog ihop i luften när den stora rufsiga björnen, Arthur, och den mindre guldfärgade (som konstigt nog hette Red) log menande mot varandra.
”Om vi startar nu, borde vi hinna dit innan mörkret faller. Ser ut att bli mycket skoj för oss allihop!” viskade korpen.
Sabotagekommittén började packa ihop sina säckar med bus. Både Bonkers och Riff Raff kollade noggrant att skiftnyckeln helt säkert kom med.

Pancho höll fortfarande på att knyta ihop sin packning när vesslan och tvättbjörnarna började klättra upp för kullen. ”Vänta, jag leder er dit”, hojtade hjorten, vars lena röst knappast kunde kallas hojtande. Djuren väntade tills hon skuttat längst fram i truppen så att Pancho kunde hinna komma med de sista. Informationsfåglarna flög i förväg och de andra hjortarna och hararna spred sig omärkligt ut åt sidorna. Det tog dem ungefär fem minuter att ta sig upp på krönet av kullen, där de spred ut sig i en linje och gömde sig bakom stenar och klippblock och spejade. Från denna höga position kunde de se dalen öppna sig nedanför dem. I det avtagande ljuset såg de den nylagda timmervägen och hygget med skjulen och maskinerna.
Pancho frågade tvättbjörnen på hans vänstra sida vad det var människorna planerade att göra. ”De kommer hugga ner vartenda träd i dalen”, väste Bandit med avsky, ”och skicka ner dem på den där vägen de byggt. Bergssidorna kommer bli våldtagna och skändade och i vår kommer regnen att skölja bort all mull och fylla floden med lera. Nya träd kommer inte kunna få fäste eftersom de sköljs bort hela tiden. De jävla slaktarna…”

Björnen Red lade en tass på Bandits axel för att lugna den upphetsade tvättbjörnen. ”Han blir väldigt lätt upprörd av den här frågan”, brummade Red. ”Det blir vi alla. Men nu är det läge att vara lugn och rationell”. Pancho kände sig orolig och såg ner i dalen och dess förestående förstörelse. Människor var i verkligen onda varelser. Det hade han lärt sig av livet på gården, men aldrig hade han sett hur destruktiva de kunde vara.
”Det är nästan mörkt nu”, gnällde vesslan. ”Nu kör vi.”
Någonstans bakåt i ledet brummade en björn ”Okej, nu kör vi”, och sabotörerna gled nerför kullen, genom buskaget och in på hygget nedanför. De stannade bakom en buske som bara låg ett hjortsprång från en stor gulaktig maskin. Pancho kunde inte identifiera den, men önskade i hemlighet att han hade ägt en sådan kraftig manick hemma på hans gamla gård. ”Den bygger vägen”, sade Bandit. ”Det är en ond maskin, alla maskiner är onda”.
Bandit var upparbetad, så Pancho sade inte emot. Fast, tänkte han, det är inte maskinen som är ond utan vad den används till.
Panchos överseende mot maskinen skonade inte det gula monstret från miljöaktivisternas vrede. Alla lossade sin packning och lade fram vad verktyg och redskap de hade. Överraskande nog invände inte Riff Raff när Bonkers knep åt sig skiftnyckeln och lämnade hammaren till honom. Istället stack tvättbjörnarna iväg för att spika några träd. Det var ett jobb för två tvättbjörnar: en höll spiken och den andra slog in den i trädet.

Andra djur band garn och snören runt grenar till ett riktigt trassligt nät, vilket var hyfsat effektivt mot motorsågar och dessutom riktigt skojigt. Skiftnyckeln jobbade hårt mot bulldozerns många bultar. Bonkers visade sig vara riktigt flink på att montera ner maskinen. Björnarna och Walter, vilket var vesslans ganska försynta namn, hade gett sig på att leta upp människan. De spårade upp honom, inlåst i det lilla skjulet med den fräna stanken, men innan de gjorde någonting hämtade de Pancho som fick läsa vad det stod på dörren.
”B-a-j-a-M-a-j-a” läste han högt och skakade på huvudet. ”Jag vet inte vad det betyder, men det står i alla fall inte ’fara’ eller ’dynamit’”.
”Vi kör på”, sade björnarna och, ståendes på varsin sida, började de gunga det lilla skjulet fram och tillbaka. Först hörde de skrik inifrån Baja-Majan, men sen, efter att de morrat elakt, blev det helt tyst. Eftersom människan vägrade komma ut och bli jagad, gav björnarna skjulet en extra hård knuff, så att det välte. De började rulla skjulet och dess brukare nedför den nylagda timmervägen som två barn som sparkar på en burk.
Under tiden smög Walter runt det stora skjulet. Det var en förhållandevis ny byggarbetarkoja av metall och erbjöd inga lätta öppningar i marknivå, men vesslor kan ta sig in var som helst, bara de vill. Uppe på taket hittade han utstående luftventiler av vilka en satt lite på sniskan. Det visade sig var tillräckligt. Pancho såg förbluffad på när Walter pressade sig genom springan och gled in. Det var en lätt match för vesslan att öppna dörren inifrån och sedan började han och Pancho skövla kojan. Pancho hade mer erfarenhet av mänskliga saker, så han visste att vissa papper borde läsas innan de mosades. Han började proppa ner mappar som såg viktiga ut i en plastkasse som han hittat i ett skåp.

Walter började gå igenom skrivbordslådorna och prydde sig själv med allt som verkade intressant. Han slank bort för att se vad det var Pancho pulade ner i kassen. Vesslan hade gem fästa i öronen, gummisnoddar som armband och runt halsen hade han satt en nyckel med en bricka som det stod ’Pick-Up’ på. Pancho sträckte sig efter nyckeln och Walter ropade ”Hallå”, den här är min. Det finns ännu fler där borta.” och pekade bort mot den översta lådan. Pancho undersökte nycklarna märkta med ”Bulldozer”, ”Feller-Buncher”, ”Lastb.” och ”Verktygslåda”. Bara den sista förstod han vad det var.
”Walter, människor låser viktiga saker. Hitta en stor låda med ett lås”.
Walter slank ur kojan för att leta. Pancho knep de återstående mapparna och alla nycklar han kunde hitta och stoppade dem i påsen. Utanför arbetade alla med att montera ner maskinerna. Tvättbjörnarna hade använt upp allt garn och alla spikar och björnarna kom tillbaka från vart de nu hade rullat människan.
”Se här, allihop!” Pancho visade upp nycklarna. Han fick bara förbryllade miner till svar. Grisen insåg att de inte begrepp nycklars magi.
Sedan hojtade Walter, ”Pancho, kanske är det här lådan!” Alla ställde sig bakom byggkojan och såg en väldigt stor, vit låda med ett hänglås utanpå. Alla trängdes så mycket att Pancho knappt kunde vrida om nyckeln. Klick, låset öppnades. Ett dussin tassar slet upp locket och djuren häpnade inför vad de såg: verktyg bortom deras vildaste fantasier. Skiftnycklar åt alla i alla storlekar, hammare, skruvmejslar och allsköns underbara prylar de inte hade namn för. Tvättbjörnarna rotade runt i verktygslådan och sen störtade de mot den delvis skiftnycklade bulldozern.
Bonkers däremot, gick nästan som i trans bort till Pancho och såg på nycklarna. ”Vad går de andra till?” frågade han, med mystisk röst.
”Jag vet inte”, sade Pancho, ”men de kan tänkas gå till maskinerna”.
Apans ögon blev stora som tefat och han stirrade intensivt rakt in i Panchos sneda grisögon. ”Vi gör det!”
Pancho lade ner nycklarna på marken. ”Walter! Kom hit, vi behöver använda din nyckel, hojtade Pancho.
Walter kastade över nyckeln. ”Det är lugnt, jag gillar verktygslådanyckeln”, ropade han tillbaka. ”Den har en röd bricka”. Sedan fortsatte han envetet att bearbeta bulldozern.
Pancho läste orden på nycklarna för Bonkers. ”Dozer, Feller-Buncher och Lastbil. Förstår du vad något av dessa ord betyder?” Bonkers skakade på huvudet. Pancho plockade upp nycklarna och gick bort till det minsta fordonet. De letade över hela maskinen efter ställen där nycklarna skulle kunna passa och lade märke till flera möjliga ställen. Bonkers var bra på att hantera nycklarna och fann snart att ”Pick-Up” passade i dörrhålet. När han så försiktigt vred om visste han inte vad han kunde vänta sig.

Dörren svängde makligt upp, ett dunkelt ljus tändes och de stack båda in huvudet. När så Bonkers satte sig i sätet vid ratten och maniskt börja vrida på alla knappar och dra i spakarna, upptäckte Pancho att bilens bruksanvisning satt i en ficka vid förarplatsen. Efter att ha bläddrat en stund i den flottiga manualen hittade han beskrivningen av instrumentpanelen. Han tryckte trynet framför Bonkers, pekade han med klöven mot det lilla tändningslåset. Bonkers fibblade med nyckeln en stund, sedan vred han nyckeln medsols och motorn brummade till. Båda djuren ryckte till, men motorn dog. Upplyft av detta läste Pancho högt delar ur bruksanvisningen för Bonkers, som verkade lägga det på minnet omedelbart. Grisen kunde läsa orden, men Bonkers förstod verkligen hela processen. ”Walter!” skrek Bonkers, ”Kom hit, vi behöver dig”.
Walter sprang dit och Bonkers började förklara broms-, växel- och gaspedalerna. ”Jag kan sköta resten om du sköter pedalerna, Walter. Pancho, flytta på dig!”.
Så, efter ett par tjyvstopp på grund av koordinationssvårigheter, for de iväg. Tvättbjörnarna och björnarna stod häpna och såg på när Bonkers och Walter krängde bilen fram och tillbaka, åt höger och åt vänster och började få kläm på körningen. De satte fart runt hygget och tog kurvorna alldeles för fort. Sen fick Bonkers en inte helt bra idé. Han backade bilen och tog sikte på den stora lastbilen, med syfte att ramma den.
”Stopp, vänta!” Det var inte bara Pancho som såg problem med denna idé; björnarna sprang fram och hann stoppa Bonkers i tid.
”Använd den stora lastbilen för att krossa de små sakerna, det är rätta sättet”, sade Red. ”Annars kommer du skada dig själv”.
”Jag tänkte hoppa ut genom fönstret innan krocken”, förklarade Bonkers.
”Och jag då?” skrek Walter. ”Jag visste inte ens vart vi skulle”.
Men Bonkers hade redan börjat lufsa bort till lastbilen och hade redan bestämt sig för att den skulle vara roligare att köra hur som helst. ”Skynda dig, Walter, den är nästan likadan!”
Apan hittade rätt nyckel och med en inte riktigt lika entusiastisk vessla på plats började han manövrera det stora fordonet. Den enda svårigheten visade sig vara en seg och lynnig växelspak. I Pick-Upen kunde Bonkers manövrera växelspaken med svansen, men i lastbilen behövdes kraften från ett bakben också. Bonkers var som besatt och inget kunde stoppa honom. Pancho grep sin plastpåse och sprang för livet och de andra djuren flydde för att inte krossas.
Bonkers backade så mycket han kunde och störtade sedan rakt fram mot den intet ont anande Pick-Upen. Ljudet från kraschen var öronbedövande. Bonkers backade tillbaka igen och kraschade in i Pick-Upen tre gånger till och tredje gången körde han över bilen och kvar blev bara en hög av metall. Lastbilen verkade oskadd och oberörd av allt våld mot sin lillebror. Bonkers gjorde sig beredd att anfalla byggkojan. Smällen träffade kojans bakre del, slog undan bromsklossarna och satte kojan i rullning så att den sedan tumlade ner för en liten ravin nedanför kalhygget.

Detta gjorde alla galna av glädje. Hurrande och hoppande, men ändå på säkert avstånd, såg djuren Bonkers ta sikte på det Pancho hade listat ut måste vara Feller-Bunchern (eftersom Dozernyckeln passade den andra maskinen). En skräckinjagande maskin med stora metallkäftar där fram, men den var ingen match för apan och vesslan i lastbilen. Krossad och manglad av ett halvdussin ramningar knuffades metallstrimlorna ner för samma ravin. Bara Dozern var kvar och även om den var nästan helt isärtagen var Bonkers inte nöjd. De körde över olika delar av maskinen bara för sakens skull.
Aldrig förr hade djuren skapat så mycket förödelse. Bonkers och Walter var hjältar och skuttade ur lastbilen och dansade en liten segerdans.
Pancho klättrade in i förarhytten på lastbilen. Han tänkte att den såg märklig ut och att måste kallas last-bil av en anledning. Han fann ingen bruksanvisning så han började vrida och dra i reglagen. Plötsligt började flaket på lastbilen att tippa bakåt och alla möjliga tunga föremål föll ur på marken och krossade nästan några av de festande djuren bakom den. Vettskrämd rusade Pancho för att kolla att hans kompisar, som eftersom de inte hade skadats, var i full färd med att undersöka motorsågarna.
Bandit var alldeles utom sig. ”De här är de mest förskräckliga av alla maskinerna, även om de är små. Bara deras ljud får blodet att isas i ådrorna.”
”Okej, Bandit”, sade Red. ”Vi dödar dem. Du bestämmer hur.”
Bandit satt länge och funderade, men kunde bara komma på att köra över dem med lastbilen. Quoth hade ett förslag. ”Jag vet ett ställe vid timmervägen där det ligger ett stup, som är så högt att de kommer krossas av fallet. Vi kan köra över dem lite grann, sedan lägga tillbaka dem i lastbilen och Bonkers kan köra dem och tippa dem utför stupet.” Detta tyckte Bandit lät bra och Bonkers också, för han var inte klar med körning. Så de körde fram och tillbaka över motorsågarna tills de var mos och blödde olja. Sedan slängde de på dem på flaket igen och iväg for de, ledda av korpen nedför vägen och bort till stupet. De andra djuren stannade kvar på hygget, samlade ihop de bästa verktygen och förberedde vandringen tillbaka för att sedan ta en sen middag.

Ett ofantligt brak skakade skogen och, för ett ögonblick, slog en flamma av ljus igenom nattens mörker. Djuren stelnade till och stirrade mot himlen tills ljuset åter bleknat. De vände sig långsamt och började klättringen tillbaka uppför kullen; kvällens eufori byttes ut mot fruktan när de traskade uppför kullen och tillbaka till deras basläger.
När de så korsade bäcken vid gränsen till lägret kunde höra Quoth framföra sin berättelse med mesta möjliga dramatik. Och när de kom närmare såg de Bonkers hänga från ekgrenen och Walter springa runt och visa upp sina nya smycken.
När Bonkers och Walter såg de utmattade sabotörerna vada över bäcken sprang de för att möta dem. ”Det var grymt! Ni skulle sett det”, tjattrade Bonkers. ”Det var grymt! Det var grymt! Vi satte en sten på gaspedalen istället för Walter och skickade lastbilen över stupet. Jag hoppade ur precis innan.”
”Pang, den exploderade!” lade Walter till. ”Och började brinna.” Berättelsen blev längre och häftigare hela kvällen när den berättades om och om igen över ångande skålar med Ekollon Surprise. Pancho glufsade i sig de första två skålarna, men på hans tredje förstod han att det inte bara var hungern som gjorde att maten smakade så bra. ”Överraskningen” i Ekollon Surprise var äpplen.

Det var redan sen morgon när han först slog upp ögonen. Dagsljuset nådde knappt in i buskaget under tallarna. Pancho vaknade ur en lång men orolig sömn. Han hade drömt om hundarna som jagat honom och om den fruktansvärda massakern i hönshuset. Nu plirade han med sina små rosa ögon på svartvinbärstaggarna framför honom och han förstod att det inte hade varit bara en dröm.

Han stönade och kämpade sig upp på fötter. Varenda muskel värkte och varenda steg minde om gårdagen. Han kravlade fram ur buskaget för att försöka få en känsla av läget och han upptäckte att han inte hade en aning om hur han hamnat där. Han gick runt buskarna och letade efter ledtrådar och sniffade på träden närmast. ”Jag vet inte var jag är, inte hur jag kom hit och inte vart jag ska, men… kanske spelar det ingen roll.” Det här krävde en enorm tankeprocess av honom. ”Det enda som spelar roll just nu är att jag är hungrig.” Sedan han rankat sina prioriteringar blundade han och sniffade i luften. Det fanns många okända lukter i skogen men ingen tydlig doft av majs, äpplen eller morötter, men något kände han. Något fuktigt, kanske var det vatten. Stolt över sin ganska smarta slutsats, satte han av norrut, eller var det österut? Hur som helst så gick han mot vattenlukten.

Skogen var mycket mindre skrämmande på dagen och då där ingen fanns som jagade honom, njöt han av morgonpromenaden. Han stannade då och då upp för att sniffa i luften efter rätt kurs. Trots värkande muskler tog han sig fram i snabbt tempo. ”Hitta vatten måste vara en viktig uppgift”, sade han för sig själv. ”Det ingick i min ursprungliga plan, vill jag minnas. Det kanske finns växter här vid flodens strand som blir bra till frukost.”
I snåren, till vänster om honom, hörde han en stor gren knäckas. Pancho blev snabbt på helspänn och vände sig mot ljudet och sniffade i luften. Ingen chans att ta fel på den lukten.
”Tvättbjörnar”, suckade han. ”Jag går till höger så jag slipper dem”. Bara några steg senare hörde han fnissande bakom ett träd på höger sida. Han funderade på att gå tillbaka i en vid båge för att undvika dem, när han fick se två tvättbjörnar duckandes bakom en stam då han just vänt sig om. Om Pancho ville undvika en konfrontation verkade det bara finnas ett håll att gå: framåt. Han kände lukten av hans eskort och kunde ibland också höra dem, men de höll sig mestadels utom synhåll. Men varje gång han försökte gå mot vattenlukten, var vägen blockerad.

Jag undrar jag om tvättbjörnarna försöker skydda vattnet och ha det för sig själva?” Sakta men säkert fann sig Pancho klättrandes uppåt, i precis motsatt riktning från vattnet längre ner. Snart kom han till en stig som snirklade sig genom en äng med högt, vildvuxet gräs. ”Många djur har gått på den här stigen”, tänkte han. Att färdas på allmän väg gjorde att han kände sig mindre vilsen och snart hade han glömt att först velat gå till vattnet. Tvättbjörnarna flankerade honom inte längre utan höll sig bakom honom på ett respektfullt avstånd. Allteftersom terrängen blev värre blev stigen allt smalare och började slutta brant uppåt. På ena sidan låg stigen slickad kring bergsväggen, på andra sidan stupade det rakt ner, så Pancho var tvungen att gå rakt fram om han inte ville konfrontera tvättbjörnarna. Dessutom var det verkligen vackert här uppe och uppenbarligen ledde stigen någonstans, fast han inte hade en aning om vart.

Stigen började slingra sig kraftigt och blev ännu brantare. Grisens mage började kurra av hunger och de stela benen började värka. Pancho satte sig ner för att vila en liten stund, men upptäckte då att tvättbjörnarna också hade stannat bara en slingrig kurva bakom honom. ”Vart är vi på väg?”, flåsade han när han rundade nästa kurva och samtidigt besvarades hans fråga. Stigen tog slut och framför honom och han stod vid öppningen till en stor mörk grotta.
”Toppen!”, pep han. ”Jag är fast!” Han tog ett försiktigt steg in i grottans mynning. Han kunde inte se i mörkret ännu, men hans tryne avslöjade allt. Vilken lukt! ”Jag har inte en susning om vad som gömmer sig därinne, men jag tar hellre itu med tvättbjörnarna”, tänkte han och började gå fort bort från grottan.
Då hörde han ett bekant jamande: ”Hallå, det är jag!”
Pancho såg två gula ögon och en suddig kontur av en svart katt i den mörka grottan.
”Sabo?” viskade han. Det var katten från hans gamla gård.
”Det är lugnt,” spann hon. ”Följ mig.”
Pancho sneglade bakåt och såg tvättbjörnarna komma in genom mynningen. Han skyndade ikapp katten som inte verkade ha några problem att navigera i mörkret. ”Katten kan se i mörkret, tvättbjörnarna kan se i mörkret – det är bara jag som inte kan!”, mumlade han och snavade på en sten. Stanken i grottan var hemsk; där fanns så många olika lukter som överlappade varandra att hans tryne kollapsade. Katten gick en bit framför honom, tvättbjörnarna en bit bakom. ”Vart är vi på väg, Sabo?” frågade Pancho och ansträngde sig för att låta nonchalant. Var det här en fälla som hans gamla fiender från farmen hade lagt?
”Jag vill att du ska hälsa på ett par vänner”, sa katten.
”Men, varför kom du inte och plockade upp mig själv?”, frågade grisen misstänksamt.
”Tvättbjörnarna anmälde sig som frivilliga”, sa katten urskuldrande.
Det hördes fnissande en bit bort, men när Pancho vände sig och stirrade på dem, log de bara inställsamt.
”Nu är vi framme”, sa katten. De gick runt ett hörn och kom in i den inre delen av grottan. Solen sken in från ett hål i schaktets tak och fyllde rummet med härligt syre. Golvytan var fylld av djur, tvättbjörnar förstås och ekorrar och rådjur. Sen såg Pancho något bakom cirkeln av djur, fem enorma skepnader, så stora och skrämmande att han, trots att han aldrig hade sett någon förut, genast visste att det var: Björnar!
Han vacklade bakåt tills han stod tryckt mot den kalla klippväggen. Han sköt blixtar ur ögonen mot katten när hon släntrade bort och rullade ihop sig vid fötterna hos en mindre björn, som satt nära mitten.
”Välkommen”, sa den lilla björnen.
Pancho kände sig svag, hans knän vek sig under honom och han var blek (vilket är verkligt imponerande av ett djur som redan är vitt). Nästan genast dök en silverfärgad ekorre upp bredvid honom med en träskål.
”Skulle du vilja ha lite vatten?” frågade han grisen. Pancho nickade och lapade i sig vattnet.
”Det är lugnt, du är bland vänner”, viskade ekorren och försvann sen med den tömda skålen.
Allas blickar var riktade mot den vita grisen. Han kände att hans värdighet krävde att han visade en gnutta mod. Han tvingade sig på skakiga ben ut i mitten av cirkeln. ”Tack så mycket för vattnet”, började han. ”Jag var så törstig att jag nästan svimmade!”
Oavsett om han blev trodd eller inte, så fyllde bluffen sitt syfte.
Du är säkert hungrig också. Vi ska snart äta lunch. Jag heter Judi”, sade björnen.
”Jag heter…”, hans mun var fortfarande inte van vid namnet. ”Jag heter Pancho”, sade grisen och sneglade mot katten Sabo, som rullade med ögonen utan att säga något.
Ingen annan sa heller något, så för att bryta isen bestämde sig Pancho för att fråga vad den skulle bli till lunch och han hoppades att det inte skulle vara fläsk.

Nu talade Sabo, ”Jag berättade för dem om vad som hände på farmen igår. Vi tänkte att du kanske ville ansluta dig till oss”.
Oss? Pancho hade trott att Sabo var en bondkatt, men hon hade tydligen levt ett dubbelliv.
En gigantisk, rufsig brunbjörn, med en basröst som fick Pancho att vilja harkla sig, brummade ”Sabo säger att du kan läsa. Vad kan du mer?”
”Tja”, stammade Pancho, ”jag kan skriva också och räkna lite grann. Jag gör upp planer och övervakar och organiserar andra djur”.
Björnarna viskade, inte tillräckligt tyst, med varandra och Pancho uppfattade en del besvikelse.
Basröstbjörnen frågade ”Kan du stoppa en skogsskövling?”.
Tvättbjörnen Riff-Raff frågade ”Kan du hitta mat i skogen?”
Och ett nytt djur i hopen skuttade fram. Han kilade över till Pancho och satte sitt lustiga ansikte rätt i grisens tryne. ”Kan du bygga saker?”
Grisen andades in lukten av detta häpnadsväckande djur. Vig och spänstig gjorde det pyttelilla djuren en bakåtvolt och skuttade upp och satte sig på axeln på den stora björnen.
”Jag kan inte riktigt bygga saker”, sade Pancho, ”men jag är jättebra på att övervaka andra när de bygger saker.”
”Jo, det är vi väl allihop!” tjattrade det konstiga djuret och började skratta högljutt, ett skratt som spred sig som en löpeld genom tvättbjörnarna.
Sabo lutade sig åt Panchos håll och sa, ”Det där är Bonkers. Han är en apa. På rymmen!”
Björnen Judi började prata och skrattet lade sig. ”Om du inte kan göra något, hur kan du då övervaka dem som gör det?”
Pancho blev ställd. Trött på att bli utskrattad vände han på frågan. ”Exakt vad är det ni gör? Har ni en gård?” Det var en bra fråga. Det här var en märklig samling djur.
”Ingen farm”, sa Judi. Vi bor här i skogen och arbetar för att beskydda den.
”Så ni bor och arbetar tillsammans?”
”Vi bor nära varandra och ibland arbetar vi tillsammans, ibland inte” sa hon.
”Är du ledaren?” Hans fråga var ärlig och han menade inget illa med den, men mumlet som kom från djuren gjorde klart att han hade gjort bort dig.
”Vi har inga ledare” fräste Bonkers. ”Inga ledare, inga efterföljare.”
Den pinsamma situationen underlättades av den pipiga rösten från en ekorre: ”Nu äter vi.” Sen rusade alla djur till grottans mynning.

Judi rörde sig långsammare än de andra. Hon hade nyss blivit skadad av en fälla som människor hade satt ut och höll fortfarande på att återhämta sig. ”Oroa dig inte, det finns tillräckligt”, sa Judi. Sabo och Pancho sänkte farten och gjorde henne sällskap.
Maten serverades under träden en bit bort från grottan. Många fler djur kom och åt än dem som varit på mötet i grottan. Ekorrarna hade lagat till en stuvning av ekollon och även om det var enkelt så var det gott och mättande för en hungrig gris. Över maten fladdrade en flagga med texten ”Nötter-Åt-Alla”. Det var namnet på ekorrarna som hade det fantastiska modet att ta på sig att utfodra en så stor och brokig skara.

Pancho satte sig mellan Sabo och Judi. ”Sabo har berättat för mig om din gård”, sade Judi. ”Det verkar ha börjat bra med ett lyckat uppror. Det är synd att en del djur kom att bli lika usla som människorna.” Pancho tappade hakan. Var det så här Sabo hade sett på alla ansträngningar och insatser på gården? Och sedan slog det honom, var hade hon varit när det hade funnits jobb att göra på farmen? Här, utan tvivel. Pancho sa ingenting och Judi fortsatte. ”Jag har alltid undrat, när ni sen var fria, varför stannade ni kvar på gården och fortsatte att arbeta som slavar? Varför sprang ni inte till skogs och levde verkligt fritt?”
Det hade aldrig slagit honom och ingen annan heller så vitt han visste. Pancho skakade på huvudet och sa helt enkelt ”Jag vet inte”. Och det visste han inte heller.
Grisen såg upp och lade märke till att ett par av gårdagkvällens tvättbjörnar, Mischief och kanske Rascal, på nytt hade ställt sig i matkön för en andra portion. ”Jag såg de där tvättbjörnarna plundra ett hönshus igår kväll,” sa Pancho menande. ”Det var en fruktansvärd upplevelse, men jag intalade mig själv att de antagligen var väldigt hungriga. Nu förstår jag att de hade kunnat äta här och gjorde det förmodligen och var bara ute efter att bråka.”
Judi och Sabo skrattade tyst. Sabo spann och sade lågmält, så att inte ekorrarna skulle höra det: ”Trötta på ekollon”.
”Det är väl ingen ursäkt,” tänkte Pancho, men han noterade att fastän hans skål var tom, så hade de andra två knappt rört sina.
Sabo sköt över sin skål till Pancho. ”Ta för dig, jag är var inte så hungrig som jag trodde,” sa katten, lättad över att räddas från stuvningen.
”Tack,” fnyste Pancho när han högg in.
”Du har rätt, Pancho”, sade björnen. ”Det är verkligt näringsrik mat och ekorrarna har slitit hårt med att fixa den” och hon började äta den, men inte med grisens aptit.
Grisen blev klar fort. Med full mage, kunde han nu tänka på annat. ”Du sade att ni arbetade för att skydda skogen. Vem arbetar ni för?” frågade han björnen.
”Vi arbetar för skogen”, svarade hon, ”och skogen betalar tillbaka genom att ge oss mat och skydd”. Pancho satt tyst en stund, så Judi fortsatte. ”Människorna hugger ner för mycket skog för snabbt och förstör många hem i skogen. Djuren måste förena sig för att rädda sig själva och träden och forsarna”. Hon var inne på sitt favoritämne nu och hade en ny fascinerad lyssnare. Judi pratade på ett mycket personligt sätt om miljökatastroferna och öppnade Panchos sinne för de globala konsekvenserna.
Pancho blev rörd till tårar. Han kände hur viktig denna kamp var. ”Jag ska hjälpa till på alla sätt jag kan”, lovade han, ”men jag har ingen plan”.
”Det är lugnt”, sade Judi. ”Det finns många andra som har planer.” Pancho log och såg nu runt på sina nya vänner. Han hoppades att det inte var Bonkers eller tvättbjörnarna som hade dessa planer.

De närmast efterföljande dagarna lärde Pancho känna denna vilda skara. De var inte så intresserade av planer och organisation, men många var intelligenta och kunniga. Grisen undrade hur han skulle passa in och på vad han kunde bidra med. ”Jag är i alla fall entusiastisk”, tänkte han när han försökte lära sig göra upp eld.
Pancho tyckte om att ständigt vara sysselsatt och de lata dagarna vid Grottlägret hade börjat tråka ut honom. Många av de andra djuren hade njutit av fritiden och tagit tupplurar i solen, lekt och pratat om eko-revolution, men inte gjort så mycket, utan bara dykt upp till måltiderna och spelat trumma på kvällsmötena. Efter att under några dagar ha gått ner i varv, ställde Pancho upp som frivillig till Nötter-Åt-Alla. Ekorrarna hade farit som raketer genom skogen och samlat allt ätbart inom räckhåll, speciellt ekollon och Pancho hade haft svårt att hänga med. Så istället prövade han på att laga mat. Nötter-Åt-Alla-receptet förblev likadant: ta allt ätbart man hittat den dagen, lägg det i en stor gryta, koka det några timmar, hitta på ett nytt namn för rätten och servera.
Det här tyckte grisen var roligt, då han älskade att leka med mat, men det verkade inte vara så intellektuellt stimulerande. Han hade däremot utvecklat en djup respekt och beundran för ekorrarna. Pancho hade aldrig riktigt stött på några ekorrar förut. Han hade utgått från att de var mindre dugliga än de flesta lantdjur han kände. Men aldrig hade han förut sett en sådan hängivenhet, energi, klipskhet och uppoffring, allt detta utan kontroll uppifrån. De var det tysta hjärtat som fick hela denna grupp av djur att fungera.

Pancho lyssnade mer än han pratade under de sporadiska mötena, men han högg tag i Judi senare för att få mer utförliga förklaringar.
”Bolag”, undrade grisen. ”Är de den nya fienden, eller är det bara det nya ordet för människor?”
”Det är samma gamla fiende i ny förklädnad”, berättade Judi för honom. ”Väldigt knepiga och svåra att slåss mot.”
”Varför sliter vi inte bara av deras förklädnad då?”, sade grisen.
”Det är precis det vi försöker göra”, sade björnen, ”men det är svårare än det ser ut”.
Judi tog ett djupt andetag och började sedan förklara. ”Bolagen säger, vilket är helt sant, att det enda de är till för är att tjäna pengar till sina aktieägare, det vill säga dem själva.”
Pancho nickade. ”Det visste jag. Det kommer inte som någon överraskning att de inte bryr sig om djuren som skapar deras vinster, eller om miljön”.
Judi sträckte upp sin tass för att understryka det hon sade. ”Men varför är de bolag? Jag menar istället för bara företag?”
Pancho kliade sig i huvudet. Han visste att han borde kunna svaret…men det gjorde han inte. Han hatade när det var så.
Men björnen fortsatte: ”Lagarna skyddar bolag så att de inte har något personligt ansvar. Och du vet vad vi alla tycker om personligt ansvar!”
”Ja, absolut!” svarade Pancho snabbt. Han hade lärt sig mycket om ämnet sedan han kommit till Grottlägret. Det viktigaste av allt, om det inte finns ledare eller regler, är personligt ansvar. ”Är de så de kommer undan med att förstöra skogen?”
”Det och deras andra kriminella aktiviteter.” Judi ryste till av äckel. ”Så vi slåss mot dem med allt vi har, men spelet är riggat till vår nackdel”.

Pancho ryste också. Dessa bolag måste stoppas eller hållas ansvariga. Grisen, som alldeles nyss utövade makt på sin gamla gård, kände sig nu förbannad men hjälplöshet. Vad kunde han göra?
”När kan vi börja skydda skogen?” frågade grisen.
”Snart”, kom svaret. ”När korpen kommer tillbaka.” Judi suckade. ”Njut av lugnet medan du kan.”
Men Pancho längtade efter handling. På eftermiddagen den dagen, när han låg i det ljuvliga gräset och tittade på molnen som gled förbi och med magen full av ekollon, så muttrade han upp i skyn, ”Jag önskar att korpen kunde komma snart”. Som för att bevilja hans önskning, bröt sig en stor svart fågel igenom molnen. Hon cirklade över ängen där Pancho låg innan hon landade på en klippa intill det provisoriska köket. Alla djuren samlades och Pancho sprang för att få en bra plats i cirkeln runt fågeln.

Korpen Quoth spatserade fram och tillbaka på klippan tills alla hade kommit. Hon kom med stora nyheter och visste att lägret knappt kunde vänta på att få höra dem. ”Bolaget planerar ett nytt kalhygge”, kraxade hon. ”Ett par dalar bort, de har redan anlagt vägen!”
Skogens beskyddare fräste och stönade.
”Det finns ingen tid att förlora!” skrek Bandit. ”Vi måste ge oss av omedelbart.”
Men de beslöt att stanna tills nästföljande morgon. Ikväll skulle de förbereda sig.
En upphetsad Pancho bönade och bad att få vara med i sabotagekommittén; det lät som det viktigaste och mest äventyrliga. I kommittén ingick några björnar, alla tvättbjörnarna, apan Bonkers, en vessla samt Pancho.
”Vad har vi för plan?” frågade grisen gång på gång under tiden som sabotörerna kilade omkring och samlade verktyg och redskap till aktionen. ”Ska vi spika träd, förstöra utrustning, blockera vägen?”
”Sluta fråga alla dessa grisfrågor”, avbröt apan honom. ”Hur ska vi veta vad vi ska göra innan vi kommer dit?” Bonkers himlade med ögonen som om vem som helst skulle hålla med honom.
Red lade en tass på Panchos axel. ”Det är lugnt”, sade han. ”Vi tar med allt vi behöver för att göra vadhelst vi kan.” Red blinkade mot sin sjabbiga björnkamrat som stod vid Panchos andra axel och lade till, ”Arthur och jag är alltid förberedda på att vi kanske måste jaga en och annan människa.” De två björnarna skrattade rått.
Pancho kände sig övertygad. ”Planen är”, sade han för sig själv, ”att vara förberedd på alla situationer” och han måste medge att det lät smart.
Snart var den brandskadade kofferten proppfull med sabotagematerial och en del ramlade ur. Sabotörerna betraktade den med belåtna blickar, men enades om att det var alldeles för mycket att bära med sig på en så lång vandring. ”Snöret är bra och det här garnet också”, sade Rascal, som tyckte bättre om att linda in träd i garn än att spika dem.
”Hammaren och de långa spikarna och den här skiftnyckeln”, sade Bonkers. ”De är tunga, men viktiga.”
”Den här stenen och den här träklubban kan vi lämna, vi hittar sådant där. Mat och vatten och plåsterlåda, ut i fall att”, rådde Red. Pancho gillade inte hur det lät.
”Är det middagstrumman som låter?” undrade den hungriga grisen.
Det var lite väl tidigt, men djuren lade ner arbetet och samlades. Pancho kände på doften att maten var nästintill färdig, men han kände något annat också.
”Oj, det är ju Tex och Mex!” ropade Riff Raff och rusade tillsammans med de andra tvättbjörnarna bort mot de två slitna gamla prärievargarna som hängde vid trumman. Besökarna bar ett par nötta gitarrer på ryggen och var slängda i käften. Djuren vid lägret hälsade prärievargarna med en sådan entusiasm att grisen bestämde sig för att inte fastna vid det första intryck han fått av dem.
”Ni killar har verkligen grym tajming, inte bara för att ni kom precis till middagen, utan för att vi imorgon dessutom ska dra iväg på skogsaktion” sade Mischief och flinade mot Tex och Mex.
”Vi skulle verkligen uppskatta lite middag, men vi måste nog stå över aktionen”, dreglade Tex. ”Blivit för gammal.”
Pancho tvivlade på det, men fann det de sade intressant, så när ekollonstuvningen kom, tog han sin tallrik och satte sig med tvättbjörnarna nedanför prärievargarna.
”Gissa var vi tillbringade natten igår?” frågade Mex tvättbjörnarna. ”Kommer ni ihåg gården med det där stora hönshuset?”
”Såklart vi gör, vi gjorde en räd där förra veckan, eller hur Pancho?”
”Jag gjorde ingen räd mot något hönshus”, förklarade Pancho för alla som hörde på. ”Jag skulle aldrig attackera höns på det där viset”.
”Vi var inte ute efter hönsen, vi var ute efter äggen”, sade Mischief.
”Självklart, det var vi också”, lade Tex till.
”Är det så mycket bättre?” Panchos röst hade den där överlägsna tonen.
”Ägg är ju kycklingar, som ännu ej kläckts.”
”Nä, inte de här, de är inte befruktade” stack Mischief in.
”Och även om de var befruktade, tycker jag inte att de är kycklingar förrän de kläckts”, sade Mex.
”Och bortsett från det så skulle annars människorna ta dem” lade Tex till. ”Missförstå mig inte, jag har inget emot kycklingar.”
”Han älskar kycklingar” skrattade Mex, ”men hur som helst, ni minns den där gården? Den är borta nu.”
”Borta?” utropade Pancho. ”Hur kan det komma sig?”
”Ja, alltså, marken är ju fortfarande kvar”, sade Mex. ”Men ingen gård. Bolaget rev det, sägs det. Vet inte vad de ska bygga, djuren är borta och bonden också.”
”Inga fler ägg”, suckade Mischief.
”Bara så där?” Pancho kunde knappt tro det.
”Bara så där. Ska nog ta lite mer av den där goda stuvningen”, sade Tex och masade sig bort till matbordet. ”Tror inte jag ätit såhär bra mat sen sist vi var här.”
Pancho tänkte på den stackars hönsgården. Han hade till och med övervägt om han skulle stanna där, om det inte hade varit för den där galten. ”Tur att jag avstod”, tänkte han. ”Var skulle jag vara nu i så fall?”

Efter middagen samlade ynglingarna ihop pinnar och grenar och byggde ut lägerelden till en jättebrasa som skulle räcka långt in på natten. Alla i lägret drog sig närmare prärievargarna som stämde de slitna och nötta gitarrerna. Med ett sorgfyllt ylande drog de igång sjungandet. Tex och Mex sjöng verserna, men i refrängerna fyllde alla i med skall, pip och gläfsanden. Pancho hade hört bättre sång, men aldrig så sorgsna visor förut. Prärievargarna sjöng om det ensamma, kringströvande livet för hemlösa vandrare. Även om rimmen ibland inte riktigt klaffade, så kunde du i alla fall känna hemlängtan som en klump i magtrakten. Om han inte hade varit omgiven av vänner, hade Pancho känt sig väldigt nedstämd. Han såg sig runt efter Sabo, hans gamla vän från gården. Och där var hon, så rörd att hon hade måst lägga tassarna för öronen. Han masade sig bort och satte sig bredvid henne, för att dela minnen från förr.
Katten stod på tå och viskade i Panchos öra, ”Det är så bra att det gör ont.”
”Precis vad jag tänkte”, suckade Pancho och han lyssnade till de sista sorgsna stroferna av sången.
”Berätta en saga!” hördes en av ynglingarna ropa.
”En saga, en saga!” upprepade en annan.
”Okej, okej”, skrattade Tex när hans yngsta fans samlades vid hans dammiga tassar. ”Vilken slags saga vill ni höra då? En rivig räv-saga? En bamsig björn-saga? Eller vad säger ni om en mjau-tastiskt bra katt-saga?”
”En katt-saga!” hojtade en ung bock. Alla djuren höll med.
”En katt-saga ska det bli” flinade Tex när han lade ner gitarren bredvid sig. ”Den här katt-sagan handlar om mod, hjältedom och uppoffring. Men den är ärlig och sann, en sann saga.”
Och Tex började: ”För inte så länge sedan, på andra sidan havet, levde katterna i Katt-alonien i förtryck under en människa som kallade sig själv för kung. ’Ni katter måste göra si och inte så, ni måste lyda det där, ni måste tro på det här!’ Makt kan vara något fruktansvärt, och regeringsmakt, ja det vet vi hur det är. Katterna i Katt-alonien var slitna och trötta på att köras med och utnyttjade. Det pratades om att göra uppror och störta kungen. Katterna i Katt-alonien ville leva fritt igen!”
Tex skrattade åt sitt eget nödrim.
”Men de maktgiriga tänkte inte låta det ske. Regeringen sade, ’Ni katter kan inte sköta er själva. Ni behöver vår hjälp. Ni har inte tillräcklig utbildning. Sådant här kräver experter, proffs. Ni katter är inte starka nog att skydda er själva mot fiender.’
Snart blev en del katter ängsliga. ’Kanske har regeringen rätt. Kanske kan vi inte ta hand om oss själva.’
Andra katter var arga. ’Vi katter kan ta hand om varandra. Vi kommer klara oss fint. Och vilka är egentligen fienden? Regeringen, tycker vi!’
’Oroa er inte’, sade regeringen. ’Ni kommer inte tvingas göra någonting. Se här, ni har ju ett fritt val. Ni kan rösta på den här ledaren, eller den här.’
Katterna var överens. ’Vi ska välja den trevligaste ledaren. Vi ska rösta på en ledare som står på katternas sida.’ Och det var det de gjorde.
’Åh nej’, skrek militären. ’Ni katter valde fel ledare. Det visar att ni inte kan ta ansvar för er själva. General Skunko kommer att ta över från och med nu. Han kommer visa er katter hur saker måste fungera.’
General Skunko var riktigt grym. Han var företagens man, han var regeringens man, men mest av allt var han militärens man. Skunko hade alla soldater och alla vapen, så vad kunde stackars Katt-alonien göra?”
Tex gjorde en paus och väntade på reaktioner från sin publik.
”Slåss!” ropade skogens beskyddare.
”Just det”, nickade Tex. ”Och det var precis vad de gjorde: slåss! Skunko hade mäktiga vapen, men katterna stod inte ensamma. Björnarna från Björn-celona jagade bort soldaterna från sin stad och tog deras vapen. ”
Från björnarna bland åhörarna kom ett vrål av bifall.
”Medan de starkaste djuren fortsatte bekämpa Skunko, som kontrollerade andra delar av landet, gjorde de andra djuren något fantastiskt. De började ett nytt sätt att leva tillsammans. De delade med sig av sin mat, utbytte saker och tjänster med varandra istället för att använda regeringens pengar och förkastade lagar och ledare. Djur runt om i världen beskådade allt med förundran, inte krigandet, det hade man sett tillräckligt förut, men för att se det nya sättet att leva. En del åkte hela vägen till Katt-alonien för att slåss för att beskydda det nya sättet att leva.
Men General Skunko var skoningslös och hans armé växte sig starkare då makter utomlands öste in militärt stöd till Skunkos krigsmaskin. Uträknade och utslagna dödades många djur och andra lade ner striden. En del gick till och med över till Skunko för att vara på den vinnande sidan. Katt-alonien föll och det nya sättet att leva krossades.”
Tex tog ett djupt andetag och såg runt på de nedslagna minerna bland hans åhörare.
”Katt-alonien och djuren som levde där led fruktansvärt och gör det än idag. Men de visade världen någonting mycket viktigt. Djur över hela världen känner hopp tack vare dem. De skapade ett nytt och friare sätt att leva och även om det bara varade en kort period, så såg världen att det kunde fungera. Regeringar fruktar den, aktiebolagen hatar den och den gör alldeles säkert militären rasande, men sagan om Katt-alonien är en källa till inspiration för djur överallt.”
Tex avslutade sin berättelse.
Sabo såg ut att vara djupt försjunken i tankar. ”Gjorde katter verkligen allt det där? Gick det verkligen till så?” frågade hon prärievargen.
”Ja, Sabo, det gick verkligen till precis så”, svarade Tex.
”Wow, vilka coola katter de var”, sade Sabo stolt.

Mycket senare, på en helt annan gård, på andra sidan skogen…

Hans hjärna skenade lika snabbt som hjärtat; om bara hans ben kunde hänga med! Han slog i marken och sprang för livet med hundarna alldeles bakom honom, tvärs över den leriga beteshagen. Klumpar av lera for från hans fötter in i deras dreglande gap. ”Vad ska jag göra? Jag kommer inte över staketet. Jag är fångad”, tänkte han. Plötsligt halkade han i en lerpöl och för på sidan rakt in i en träpåle. En smula bedövad av smällen kravlade han sig upp och satte av igen längs staketet.

”Oj, det var nära! Otroligt att de inte hann fånga mig.” Han tittade snabbt över axeln. Dobermanhundarna verkade ha saktat ner, men de skällde och morrade fortfarande lika högt. Han kom till hörnet av staketet och vek av nittio grader, då han plötsligt mindes: ”Det finns ett hål i staketet. Jag tänkte kommendera en grupp att ta hand om det imorgon. Jag hoppas jag kan hitta det.” Han sänkte farten för att leta efter hålet. Konstigt nog gjorde hundarna det också. ”Där är det, jag hoppas jag kommer igenom det.” Hålet, som förmodligen gjorts av ett litet djur, kanske en hare, skulle bli trångt att klämma sig genom. När han tryckt in främre halvan av sin kropp, fastnade han med bakre halvan. Hundarna tvärnitade framför det tilltäppta hålet. De fnissade sarkastiskt och den ena av dem bet tag i den vita knorrade svansen, vilket var just det som behövdes för att motivera grisen att klämma sig ut helt.
Hundbettet skickade en ny adrenalinrush genom grisen som for iväg tvärs över grannens majsfält och djupt in i skogen bortanför. Bara när han snubblade på en trädrot stannade han till. Han tog skydd bakom en buske och spanade runt för att försäkra sig om att han inte var förföljd.
Han satte sig under en tall för att hämta andan och titta till sin hundbitna svans. Den gjorde ont, men det var ingen större fara med den. ”Den där hunden kunde lätt ha bitit av den.” Han tänkte att han hade haft tur, men varför? Då kom han på det. ”De följde order. De skulle jaga mig bort från gården men inte döda mig. Självklart, de kunde inte döda mig inför de andra djuren. De älskar mig, jag är deras ledare. De letar säkert redan efter mig, för att ta med mig hem igen.” Men ingen kom inom synhåll. Grisen tänkte en stund. Saker och ting hade ändrats på farmen. I början hade han känt kärlek och stöd från de andra djuren, men nu då? Han hade spenderat allt mindre tid tillsammans med fåren, kossorna och kycklingarna. Han hade umgåtts nästan uteslutande med de andra grisarna. ”Och nu har grisarna vänt sig mot mig och de andra djuren bryr sig inte om att göra något mot det. Efter allt som jag har gjort för dem.”
Han lutade sig mot den knaggliga barken, en tår trillade nerför kinden när han mindes hur det var förr i tiden. Revolutionen, ah, den hade varit fantastisk. Han hade varit en hjälte och fick en medalj som bevis för det. Att kasta ut den där giriga bonden från farmen och låta djuren ta över farmen för allas tillkommande, det hade verkligen varit en bedrift. Grisen log åt minnena av paraderna han lett och de fantastiska tal han hållit för de tacksamma djuren, dagarna strax efter revolutionen.
Som gris hade han haft lätt att falla in i rollen som ledare, mer än kanske får och ankor hade gjort. Var det hans fel att inte alla grisar visade sig vara goda och rättvisa? Hans ögon smalnade till streck när han tänkte på grisen som tränat Dobermanhundarna till de blodtörstiga bestar som alld nyss jagat iväg honom från farmen. Den farm där han föddes och hade levt hela sitt liv. Faktum var att farmen var hela hans liv; att göra upp planer, organisera djuren och inspirera alla under hårda tider… ”Och det här är tacken man får” tänkte han surt och gned sin sårade svans.
Minnet från hans uppgång och oförutsagda fall gjorde att det knöt sig i magen på honom. Eller så var han bara hungrig.

Grisen såg sig om. Träd. Inte någon gång under hela sitt liv hade han satt sin fot utanför farmen. Nu hade han ingen mat, inga vänner, ingenstans att sova och ingen plan. Det sista var det läskigaste av allt. Han hade alltid en plan. Men nu blev det allt mörkare i en obekant skog och han var alldeles ensam, utan plan.
Han plockade upp en pinne och skred till verket. Från buskarna en bit bort betraktade ett dussin ögon en lortig vit gris med en pinne ritandes konstiga streck i marken:
”Plan för att Överleva i Skogen.
1. Hitta mat.
A. Äpplen eller annan frukt om möjligt.
B. Bra vattenskälla
2. Hitta sovplats
A. Måste vara säkert
B. Varmt och mjukt
Ögonen närmade sig och försökte uttyda strecken.
3. Hitta…”
Grisen böjde sig ner ännu mer för att betrakta listan då det blev allt mörkare. När han funderat en stund på punkt 3 bestämde han sig för att sopa bort den. ”Ja, punkt 1 och 2 är planens verkliga essens” utbrast han plötsligt och klev upp för att beundra sitt verk.
Hans blick for snabbt till buskarna då där inte var tyst längre. Han stelnade till och svansen ryckte av och an när han förstod att han inte var ensam. Hans ögon spärrades upp, han försökte se igenom mörkret och han fick bara fram ett krax när han frågade: ”Kamrater?”
Först var det tyst, sedan hördes knuffande och kvävt fnissande. Alla grisar har ett väl utvecklat luktsinne. Även en gris som var så långt från sin sanna natur som den här, kunde utröna mycket med sitt tryne. Han kunde avgöra vad detta inte var: gris, ko, får, människa eller hund. Faktum var att detta inte luktade som något djur han luktat på förut. Då lukten var stark och okänd för honom började hans hjärna försöka rada upp möjligheter.
”Vad bor i skogen? Björnar! Vargar! Tigrar? Nej, inte här. Men rådjur och kaniner”. Rakt ut sade han: ”Är ni kaniner?” Svaret: ännu mer fnissande. ”Var inte rädda kaninkamrater, jag tänker inte göra er illa.”
Nu träffade han en nerv och skrattet växte hotfullt samtidigt som sex unga tvättbjörnar tumlade fram ur buskarna och omringade grisen. Tvättbjörnarna rörde sig tystare nu och gick i en cirkel runt grisen. Efter att ha återfunnit fattningen försökte grisen med en vänligare taktik.
”Jaha, jag hade visst fel, jag ber om ursäkt, ni är visst inte kaniner utan ekorrar.”
”Ekorrar!” En av de större tvättbjörnarna hoppade fram och trots det dåliga ljuset kunde han se att han gissat fel. ”Vem kallar du ekorre, va?” Grisen sniffade på djuret framför honom men kunde fortfarande inte identifiera det. ”Ni är väl inte björnar, eller?” Alla djur på farmen hade hört talas om björnar, men få hade någonsin sett en. Men historier om deras farlighet och styrka berättades ofta i ladan för små griskultingar för att underhålla dem och skrämma dem från att gå utanför farmens gränser.
”Nja, vi är inte björnar precis,” medgav en av tvättbjörnarna. ”Men var kommer du ifrån egentligen?”
”Jag kommer från en gård som ligger där borta, eller… kanske där borta.” Han snodde runt och upptäckte att han inte visste från vilket håll han kommit. ”Det var en underbar farm, skött helt och hållet av djur. Jag var deras älskade ledare tills idag, då jag blev bortjagad av ett par Dobermanhundar.”
”Dobermanhundar!” En ilning for längs tvättbjörnarnas ryggar. ”Vi avskyr verkligen Dobermanhundar. Jag heter Riff Raff och vi är tvättbjörnar.” Han talade långsamt så att grisen inte skulle missta sig igen. ”Det här är Bandit, Rascal, Mischief, Rags och Ripper.
Grisen började säga sitt namn ”S…” innan hindrade sig själv. Han var en rebell på rymmen nu. Det skulle aldrig gå att avslöja sitt riktiga namn nu. Dessutom hatade han det. Det var ovärdigt och oromantiskt. Han behövde ett namn som skapade legender och ingav respekt. Han visste precis vilket namn han skulle ta, han hade alltid sett sig själv som…
”Pancho,” sade han, ”mitt namn är Pancho,” för att sedan smacka till Riff Raffs lyfta tass med sin klöv. ”Trevligt att träffa er.” Pancho var inte alls säker på att han verkligen tyckte att det var trevligt att träffa dem, för tvättbjörnar hade dåligt rykte bland gårdsdjur. Men eftersom han aldrig förr träffat några så bestämde han sig för ett öppet sinne.
”Vi kollade in dig när du skrapade med pinnen,” sade Mischief. ”Jaså, jaha,” sade Pancho. ”Jag gjorde upp en plan.” Det var bra mörkt nu och Pancho kunde knappt se linjerna i marken, men tvättbjörnarna verkade inte har några problem med det. ”Ska jag läsa upp den för er?” Han tyckte alltid o att ha en plan att presentera för någon. Tvättbjörnarna hukade över planen, så nära att de skymde sikten om där hade varit tillräckligt ljust för att se något. Det spelade dock ingen roll, då Pancho kunde det som stod där utantill. ”Längst upp står där, #1 Hitta mat, #2 Hitta ett sovställe,” kungjorde han. En stunds tystnad följde, sedan frågade Riff Raff, ”Var det allt?”
”Nja, jag utelämnade ett par A:n och B:n, men ja, det är ungefär allt.” Pancho var den som var tyst nu, han tänkte att han kanske glömt några viktiga punkter för överlevnad. En möjlig #3 hoppade upp i hans tankar: Undvika tvättbjörnar. Tills slut sade Rags, efter att ha sniffat sönder nästan hela planen, ”Jag fattar inte.”
”Du fattar inte? Vilken del var det du hade svårt att förstå?” sade grisen i en mässande ton. Han hade många gånger förr förklarat komplicerade planer för djur med mindre skarpa intellekt. Tvättbjörnar verkade falla under denna etikett.
Rags ignorerade Panchos ton. ”Vi fattar inte”, sade han i samlad ton, ”varför du slösar tid på att skriva ’Hitta mat’. Om du vill hitta mat, varför gör du det inte bara?” Efter att ha konstaterat detta tog han ett par tvättbjörnsdanssteg över planen. De andra tvättbjörnarna fann detta ganska kul. Under skratt och skojknuffande sade Bandit ”Ni drar vi”.
”Vänta!” skrek Pancho, ”Vart ska ni?” Tvättbjörnarna vände sig alla mot grisen. De sneglade på varandra för att tajma svaret och de ropade ”Hitta mat!” och så försvann de. På en sekund visste Pancho vad han måste göra. I mörkret var hans grisögon nästan värdelösa, men de sex tvättbjörnarnas lukt var svår att missa. Dessutom gjorde deras skratt och tjut det lätt, även för en gårdsgris, att följa dem. De var unga och rörde sig snabbt. Pancho snubblade, krockade med ett träd, sprang genom ett svartvinbärssnår och fick med sig ett gäng stickor och halkade ner i en å då han försökte härma tvättbjörnarnas skuttande från sten till sten. Han fick mer motion än han vanligtvis fick under ett helt år. Vilken dag! Vilken natt! Plötsligt hörde han varken skratt, skojande eller några andra ljud över huvudtaget. Tvättbjörnarna rörde sig sakta och försiktigt när de närmade sig ett gammalt staket av trä. När de klev ut i månljuset kunde Pancho plötsligt se något. ”Det är en farm!” hasplade han ur sig.
”Schhh,” Sex huvuden vände sig om för att skälla på honom. ”Om du ska med, får du vara tyst”.
Han nickade och de kravlade alla under stängslet. Riff Raff signalerade till honom att hålla sig en bit bakom dem och Pancho lydde. Han stannade kvar och såg på när de sex små figurerna gled över betesmarken. När han närmade sig ladan fångade hans tryne upp en bekant doft: grisar. När han sniffade reda på stian såg han tvättbjörnarna röra sig runt vad som verkade vara ett stort hönshus. Ryktena han hört på farmen var alltså sanna.

I stian såg Pancho flera suggor och kultingar sovandes i ett hörn. Han smög under grinden och gick på tå fram till tråget. Hurra! Majs, och det fanns lite kvar. Pancho började böka runt som bara grisar kan. Han försökte äta både tyst och snabbt, inte helt lätt att kombinera, särskilt för grisar. Han antog att det han gjorde var att stjäla, rent tekniskt, så det var egentligen fel. Men dessa systergrisar hade ätit sin del och lämnat detta för hans rebelliska uppgift. ”Om de var vakna” tänkte han, ”är jag säker på att de skulle dela med sig av maten till mig, de skulle vara stolta att få göra det”, men ändå aktade han sig för att väcka dem. Tvättbjörnarna aktade sig inte.
I hönshuset yrde fjädrarna. Hönorna, som var inringade av sex hungriga tvättbjörnar, skrek på hjälp. Skräcken i deras röster fick Panchos blod att isa sig. En collie kom springande för att hjälpa dem och skällde så högt att det kunde väcka hela farmen. Ljuset tändes i huset och den halvklädda bonden rusade ut skrikandes och skjutandes grovt hagel med sitt gevär. Pancho sjönk ner i den mjuka dyn i stian. Kanske kunde han stanna här. Han kunde säkert passa in bland grisarna här och så småningom starta ett nytt uppror på den här farmen. Tvättbjörnarna stack iväg, förföljda av bonden och collien, skällande och skjutande hördes över åkern.
”Ja,” tänkte han, ”jag stannar här”. När han vände sig om för att beskåda sitt nya hem, upptäckte han för första gången en enorm galt som stod lutad vid ladan. Han hade väckts av kaoset i hönshuset och hade just fått syn på Pancho. ”Ny plan” var det enda han hann tänka innan han kravlade under grinden och stack iväg springandes mot skogen, bort också från tvättbjörnarna.
När han kom under trädkronorna saktade han farten. Det var för mörkt för att springa i skogen och han var väldigt trött. ”Jag måste komma djupare in i skogen för att vara trygg” tänkte han. ”Men hur mycket djupare och hur säkert blir det egentligen?” Samtidigt som han gick och funderade gick han rakt in i svartvinbärssnåret igen. Han lade sig ner, somnade och mumlade för sig själv, ”Jag måste göra upp en plan”.