Gryningen kom för snabbt för sabotörerna, men gruppen ville ge sig av mot Grottlägret så fort som möjligt. När aktiebolaget upptäckte att alla deras maskiner blivit förstörda vore det bäst om de var långt därifrån.
Ekollonkakorna bar den fantastiska smaken av äpplen och Pancho frågade Mac, ekorrarnas kock för dagen, var han hade hittat äpplen. ”Hararna fann dem” och eftersom han hade tassarna upptagna, nickade han åt det håll där två ganska sjabbiga harar satt och pratade med några nötskrikor.
Grisar har orättvist nog rykte om sig att ha slafsig hygien. Det är felaktigt för grisar i allmänhet och för Pancho i synnerhet, som var noga med att alltid putsa sig själv ordentligt. Harar och kaniner å andra sidan, anses oftast vara fluffiga och rena, men för somliga hartassar kunde den stereotypen inte vara mer fel.
”Tack för att ni hittade äpplen igår. De gjorde vår segermiddag till något alldeles extra.” Pancho ville vara artig redan från början, då han aldrig hade pratat med Blackstone och Hamilton förut. Till hans förvåning svarade Blackstone, vars vänstra öra var brutet och övre halvan hängde, på ett sätt som hade kunnat komma från en Shakespearpjäs.
”Vi är själva extatiska över vår upptäckt och införskaffandet. Kokkonsten som härrör från våra hårt arbetande och välmenande medarbetare kommer annars, tyvärr, slita allt för mycket på gommen. Alla bidrag eller komplement till de vidriga ekollonen är välkomna, men jag fruktar att det kommer att dröja innan vi åter kommer att kunna njuta av Golden delicious.” Blackstone skakade sorgset på huvudet och hans sladdriga öra slog mot nosen. Hamilton fortsatte, ”Dock måste vi ära de som äras bör. Äpplena uppspårades med guds försyn av en ung hjort med det olyckliga namnet Bambi.”
”Men inte är det väl hans riktiga namn”, sade Pancho, överväldigad av medlidande.
”Jag tror att det faktiskt är så”, suckade Hamilton. ”Alldeles, alldeles, för gulligt”.
När så alla börja röra på sig grep Pancho sin ryggsäck som nu var tom och knölade ner den i den blanka gröna plastpåsen, på vilken det stod tryckt ”Änglamark”. Pancho förstod inte vad det betydde, men det lät bra.

Många souvenirer från slaget följde med tillbaka till Grottlägret. Nästan alla hade en skiftnyckel eller skruvmejsel. Bonkers hade en keps som det stod CAT på med stora bokstäver. Walter hade startat en trend med nycklarna. Bonkers bar ”Lastbil” runt halsen och Pancho bar ”Pick-Up”. Walter hade ”Verktygslåda” utöver de accessoarer av kontorsmaterial han redan bar. Men i plastpåsen gömde sig två nycklar till. Pancho ville ge en av dem till Judi, men den andra, tja, han ville helt enkelt inte starta ett slagsmål om den.
Bandit bar motorsågskedjor korsade över hans bröst som en desperado. Packningar från den nedmonterade bulldozern blev fina halsband åt rådjuren och fåglarna som hade muttrarna som ankelsmycken. Ekorrarna hade nu ett blommigt nästan nytt lakan som Red vänligt nog hade tagit med från Pick-Upens baksäte. Vägen hem kändes längre och brantare än dagen innan. Pancho, som släpade plastpåsen efter sig, hoppades att mapparna i den verkligen skulle visa sig vara viktiga.
Efter middagen fick Pancho äntligen en stund ensam med Judi och gav henne då mässingsnyckeln märkt ”Feller-Buncher”. Hon såg imponerad ut. ”Krossade ni verkligen en Feller-Buncher? De är sådana hemska maskiner. Det de gör är att, när alla stora träd är fällda, kapa alla små träd väldigt fort, som om de klippte en gräsmatta. På så sätt har människorna, när de är klara, fått med sig vartenda litet uns trä och inget blir kvar som kan växa på kalhygget. Men de är dyra, har jag hört. Bolaget kommer bli rasande när de ser vad vi har gjort!”
Hon log och lät nyckeln glida ner runt halsen och fixade till snodden och knöt det vid nacken. ”Tack, Pancho. Vad är det där andra i påsen?”
Pancho visade henne mapparna. Han hade inte hunnit titta på dem själv ännu. Judi kunde inte läsa så bra, men hon norpade snabbt åt sig en stor topografisk karta ur pappershögen. ”Jag vet var det här är”, sade hon, ”och titta, här och här”. Kartan beskrev framtida timringsplatser. ”Wow, den här behövde vi verkligen.”

Pancho började skumma igenom mapparna: datumstämplar och remisser, skogsbrukstillstånd, kontrakt och affärsbrev. Pancho kunde läsa dem men inte förstå meningen med dem i det större perspektivet, eftersom han kunde så lite om skogar och principen bakom skogsindustri.
”Vi måste visa detta för våra juridiska experter”, sade Judi.
”Vilka”, sade Pancho förbluffad, ”är våra juridiska experter?”
”Blackstone och Hamilton, så klart”, sade Judi självklart som om alla visste det. ”De är väldigt högt utbildade, tog sin examen vid Har-vard.” Hon log.
Pancho skakade på huvudet. ”Jag kan knappt tro att jag har undvikit att prata med under flera veckor och så visar de sig vara så intressanta och så välutbildade. Det hade jag aldrig gissat.”
”Man kan aldrig veta”, sade Judi. ”Och ibland gillar man verkligen någon på en gång och så visar det sig att den är spion.”
”På tal om det”, skojade Pancho, ”var är Sabo?”
”Jag skulle tro att hon kommer tillbaka imorgon, nu när aktionen är över.” Judi hade också lagt märke till den tendensen. ”Sabo är bra”, lade hon till, ”kom ihåg att inte döma för snabbt.”
Morgonen därpå efter frukosten (ekollonpannkakor) släpade Pancho plastpåsen med mapparna till de juridiska experterna. Han hade plockat ur nyckeln och magväskan, för han ville lämna över mapparna till hararna och slippa bekymra sig mer för Avhuggningsplaner, vad de nu var.
Blackstone och Hamilton såg honom komma och sade ”Äntligen, Pancho, tänker du nu visa oss vad du har i plastpåsen?” Pancho öppnade påsen och lade fram bunten med mappar och dokument. De juridiska experterna blev genast affärsmässiga. Glad över att bli av med pappersarbetet, fann Pancho sig en trevlig plätt att lägga sig på.
När han tog en välförtjänt paus i gräset, stördes Pancho av ståhej nära grottan. När han satt sig upp för att se efter såg han Sabo springa genom lägret som om det brann i svansen på henne. Hon såg Panchos huvud sticka upp i det höga gräset och satte kurs rakt mot honom, med ögonen uppspärrade i det mörka ansiktet. Hon flämtade så tungt att hon inte kunde prata. Pancho flög upp, oroad över att se Sabo så här; kanske hade hundarna på gården jagat henne med. Han gav henne en skål med vatten och när hon druckit och hämtat andan berättade hon en fruktansvärd berättelse. ”Det står mycket, mycket illa till på gården”, frustade hon fram. ”Grisarna har tagit kontrollen och de andra djuren är som fångar. Grisarna mördar alla djur som inte håller med dem.”
”Jag måste tillbaka dit” sade Pancho och mindes med ens hans gamla liv på gården.
”Nej!” kved Sabo.”Du kan aldrig gå tillbaka dit. De har berättat lögner om dig. Allt dåligt som har hänt skyller de på dig och alla som försöker försvara ditt rykte avrättas som förrädare. Du kan aldrig gå tillbaka och inte heller jag.” Sabo föll ihop, som en svart hög blänkande päls bland den gröna klövern. Pancho strök henne över ryggen och lät det hon berättat sjunka in. Hon hade återhämtat sig tillräckligt för att kunna lägga till: ”Det här är vad som händer om det finns ledare. Förr eller senare, även om de börjar med de bästa av intentioner, så slutar det i blodsspillan.”

Men Sabo blev aldrig sig själv igen. Hon haltade runt i lägret och ville inte äta. Alla djuren var oroliga, de hade aldrig sett henne så här förut. Hon låg nära Judi, men pratade inte med henne heller. Pancho visste att Sabo var chockad, men kunde inte hjälpa henne igenom det. Bonkers såg som sin personliga plikt att muntra upp Sabo. De var tillsammans skyldiga till många spratt i lägret, så Bonkers såg henne som sin tvillingsjäl. Han provade alla hennes gamla favoriter; grimascher, imitationer av andra djur, men inget fick henne att le.
En dag lugnade Bonkers ner sig. Han försökte inte längre locka fram Sabos leende. I sin hand bar han kepsen han hade tagit med sig från bulldozern. Han lade den orangea kepsen bredvid den svarta katten och visade henne bokstäverna där fram som Pancho hade läst för honom. ”C…A…T, katt. Se här Sabo, den är till dig. ” Sabo sträckte ut sin tass och rörde vid skärmen. Hon tittade på Bonkers och sedan på Pancho och därefter brast hon ut i gråt. Hon snyftade och snyftade. Bonkers och Pancho var förkrossade, men Judi klappade katten och lät henne hållas. ”Det är bra, Sabo, låt det komma bara” sade hon och nickade lugnt leende mot grisen och apan, som stod där mållösa.
Efter detta piggnade Sabo till. Hon började äta och prata, men hon verkade förändrad. Hon hade sett någonting hemskt och skulle aldrig glömma. Ett par gånger, för att göra Bonkers glad, försökte hon ha kepsen på, men den var alldeles för stor. Hon hängde upp kepsen på grottväggen och sade till Bonkers att den skulle hänga där som ett minne från deras storslagna seger. På så sätt startade hon en tradition: efter varje aktion tog gruppen med sig något att hänga på grottväggen.
Allt sedan hennes återkomst hade Sabo hållit sig nära lägret. Hon traskade aldrig iväg på egen hand som förr. Pancho tyckte detta beteende var ohälsosamt och onaturligt för Sabo. Kanske skulle hon följa med på promenad om han bjöd med henne. Kanske kunde de gå och leta efter äpplena (detta hade Pancho haft i bakhuvudet i flera dagar). Pancho mindes att hararna hade berättat att det var en ung hjort vid namn Bambi som hade funnit äpplena. Hur skulle han kunna ha glömt det namnet? Han började fråga runt efter Bambi och på ett par minuter hade någon pekat ut rådjuret för honom. Bambi såg ut som om han trodde att han skulle bli bestraffad för något när Pancho bad om en pratstund med honom. Han var inte mycket mer än en kalv, faktiskt, som just hade tappat fläckarna.
”Bambi, jag heter Pancho.”
”Jag vet”, sade hjorten med tjock röst.
”Bambi, hararna Blackstone och Hamilton berättade för mig att du visade dem var man kunde finna äpplen.”
”Jag tycker inte att det är stöld om de ligger på marken” svarade hjorten.
Pancho lade tungan rätt i munnen nu. ”Vi plockar ekollon från marken och från trädet och det är inte stöld. Det är inte skillnad på äpplen och ekollon. Varför skulle det vara stöld?” Pancho gissade sig till svaret innan det mumlades fram.
”På grund av stängslet.”
”Tja, kanske är det stängslet som är felet, kanske är stängslet som att stjäla.”
Bambi var tyst och lite konfunderad.
”Om du kunde ta oss dit, Sabo och jag, så skulle vi kunna se över situationen och avgöra vad som är stöld och vad som är hungriga djur som slåss för skogen.”
”Jag antar det”, var svaret, ”men min mamma låter mig inte hoppa över stängslet, hon säger att man kan bli skjuten”.
”Hon har rätt”, sade Pancho. ”Ska vi gå?”

De plockade upp Sabo och började gå ner längs en stig som bara en ung hjort skulle välja. De rörde sig snabbt och stannade för att rasta vid vad som borde varit precis samma bäck som den de slog läger vid, för ett par nätter sedan, fast längre nerströms. ”Bambi, jag har velat fråga dig, är Bambi ditt riktiga namn?” Pancho önskade att aldrig hade frågat när han såg hjorten rodna.
”Ja, jag hatar det!” svarade han.
”Men, varför byter du inte namn då?”
”Ja”, sköt Sabo in, ”Pancho bytte sitt, eller hur Pancho?” Sabo hade blivit sitt gamla, retsamma jag igen.
”Bytte du namn?” frågade Bambi. ”Vad hette du innan?”
Nu var det Panchos tur att rodna, hans vita ansikte blev rött som en rödbeta. ”Det var ett hemskt, fånigt, ovärdigt namn” sade Pancho. ”Det passade mig inte alls.”
”Berätta för honom” uppmuntrade Sabo. ”Gör det.”
”Inget skvaller, okej?”
Bambi nickade och grisen trippade på tå bort till hjorten och viskade i hans öra.
Om du någonsin har hört ett rådjur skratta, så vet du att det smittar av sig väldigt lätt. Snart rullade både grisen och katten runt med hjorten och skrattade.
”Jag kan helt klart förstå varför du bytte”, fnissade han.
”Pancho är bättre, det passar dig.”
”Ja, men vilket namn skulle passa dig?” frågade Sabo. ”Vad sägs om Herkules?”
”Nej, nej, nej”, sade Bambi. ”Någonting normalt, någonting enkelt. Tom, Bill, John.”
”John?” sa Pancho. ”John Hjort, John Deer? Vänta lite.” Och han drog ur sin väska fram en liten bulldozernyckel. Den såg silvrig ut och högst uppe på den fanns en etsning av en hjorttjur mitt i ett språng och namnet John Deer. ”Här får du John Deer. Den här måste vara din.”
Aldrig hade de sett hjorten så upprymd. Nycklarna hade varit det hetaste som fanns denna vecka och nu hade han en och dessutom med personlig touch. ”Wow, tack så mycket, det här är fantastiskt.” Han hoppade högre än hjorten på nyckeln. ”Jag är säker på att John är det rätta namnet för mig nu.”
”Och jag vet varför jag behöll den nyckeln”, tänkte Pancho. ”Mot äpplena?” frågade han.
”Alldeles här borta”, ropade John. Grisen och katten måste rusa för att inte hamna på efterkälken. ”Följ bara bäcken.”

Grottlägret vibrerade redan av larm och brådska när Pancho öppnade ögonen. De olika kommittéerna hukade sig över sina skålar med ekollongröt och gick igenom sina förberedelser. Ekorrarna i Nötter-Åt-Alla rusade runt och försökte få ut frukost till alla så att de skulle kunna packa ihop, för att flytta till det nya lägret. En slängde fram en skål röra framför Panchos tryne så fort han vaknade och väntade, med kännedom om hans bordskick, de trettio sekunder det tog honom att slurpa i sig frukosten, tog skålen och sprang sedan tillbaka till mässen. Judi satt omgiven av alla möjliga slags fåglar, harar, rådjur och andra tysta och snabba kurirer. De utgjorde Media och Informationskommittén; det var meningen att också Sabo skulle ingå i den.

”Var är katten Sabo?” undrade Pancho efter att ha sagt god morgon till alla. ”Är inte det här hennes vängrupp?”
”Sabo for tillbaka till gården imorse. Hon kan sprida nyheterna där och komma tillbaka med information till oss. Dessutom”, viskade Judi,” så klarar hon inte stress så bra.”

Sabo for tillbaka till gården, såklart, tänkte Pancho. När det finns uppdrag att utföra: dags för henne att försvinna. Han kunde inte minnas att hon någonsin spridit nyheter på gården, men det kanske hon gjorde, bara inte till grisar. Han visste inte säkert.
Pancho spanade efter sina kamrater sabotörerna. Han såg dem borta vid kofferten packandes och grälandes över vem som borde få använda vilket verktyg först. Det var bara hammaren och skiftnyckeln som var riktiga verktyg och Riff Raff ville ha skiftnyckeln, vilket Bonkers också ville. Båda erbjöd varandra hammaren som tröst. Grälet löstes av den risiga björnen med basrösten som deklamerade att han skulle bära båda verktygen och att alla skulle samsas om dem och använda dem vid behov. Ingen ifrågasatte idén; verktygen var tunga och björnen var stor. Pancho bar en liten packning, med rep och spik i, runt hans mage. När han snörde det på sig lade han märke till att han var smärtare än på många år, tack vare ekollonen och all motion. När alla vara packade och klara stod de i en ring och såg på varandra. Plötsligt, eller det var så Pancho upplevde det, blev han omfamnad av en rufsig björn från ena hållet och en spinkig apa från det andra. Alla djuren hade lagt armarna om varandra och någon sade ”Redo?”. Alla ropade ”Redo!” och cirkeln bröts och de formade istället ett led när de började följa korpen mot dalen.

När de marscherade i ett långt led nerför ravinen ägnade Pancho några minuter åt att komma över den första björnkramen han nyss fick. ”Tänk bara, för en vecka sedan hade jag aldrig ens sett björnar, apor eller tvättbjörnar förut.” Han tittade nedåt i ledet på sina nya kamrater. ”Nu har de bästa samtalen med Judi Björn, mina bästa diskussioner med Riff Raff och Bonkers är, det måste jag medge, riktigt rolig.” Han kände sig upprymd och kom på sig själv med att nynna en liten kampsång när de kom in under tallarnas skydd.
Nötter-Åt-Alla utgjorde eftertrupp, ett halvt dussin ekorrar och några jordekorrar bar på en gryta så stor att de alla hade kunnat sova i den. Så snart terrängen tillåt välte de den på sidan och rullade den genom att turas om att springa i den. Pancho log åt deras uppfinningsrikedom, men medan han hade huvudet vänt så han kunde se dem, gick han rakt in i en lågt hängande gren. Vesslan bakom honom fnissade till och grisen puffade upp det lilla av sin värdighet som var kvar och ökade takten för att komma ikapp björnen som var framför honom.

De kom ut ur skogen nu och vandrade genom gräs som var så högt så att till och björnarna måste stå på bakbenen för att se över det. Korpen flög synligt över dem och ledarhjorten (hjortar är väldigt bra på att trampa upp stigar) visste vart hon skulle. De andra behövde bara följa efter på den smala, nytrampade leden. När de gick genom grästunneln utan några landmärken att mäta avståndet med kändes det som om det tog en evighet. De mindre djuren började tröttna och Panchos mage kurrade när de plötsligt kom fram till en glänta, omgärdad av träd och en liten bäck. Djuren samlade sig och lade av sig packningen. Alla trängdes sedan vid bäcken för att släcka törsten och ekorrarna delade ut ekollonkakor. ”Ungefär som K-ransoner”, tänkte Pancho, som hade läst en del om militära frågor. Han tuggade på den hårda kakan. De hade vandrat hela dagen och en bit in på eftermiddagen, så vad som helst hade smakat bra.
Korpen slog sig nerpå en omkullfallen stock och började svara på frågor.
”Hur mycket längre?”
”Bara över kullen”, svarade korpen.
”Finns det människor i närheten?” Korpen visste inte och flög iväg för att hålla utkik efter faror.
Ledarhjorten talade. ”Jag känner denna plats, jag brukar skaffa föda här om vintern. Det här är den bästa platsen att slå läger”.
”Låter bra tycker vi”, pep ekorrarna och började leta mat till middagen. De hade några storätare och detta var obekanta marker. De borde sätta igång arbetet. En nötskrika flög tillbaka till Grottlägret för att meddela Judi (som hade stannat för sina skadors skull) och de andra att truppen hade kommit fram till gläntan och skulle slå sig ner där. Sabotagekommittén hade samlats vid bäcken för att diskutera sin icke-plan. De exalterade tvättbjörnarna ville sätta igång på direkten, men bestämde sig för att vänta på korpens rapport; vid mänsklig närvaro skulle de behöva byta taktik. Björnarna däremot, såg fram emot lite jakt. Pancho visste inte riktigt hur allt skulle fungera. Han hade inte planerat särskilt mycket destruktion, då konstruktion var mer hans nisch. ”De andra vet säkert vad de håller på med och det faktum att Bonkers hänger i svansen från en ekgren ska inte tolkas som brist på seriös inställning.” Pancho satt vid bäcken och plaskade med klövarna, som var varma och ömma av vandringen, i vattnet. Han såg på när matkommittén sände iväg ett par mediaharar att leta efter ätbart i närområdet. Fåglarna cirklade runt ovanför och vakade över dem.

Den stora svarta korpen bröt plötsligt igenom deras formering. Hon störtdök ner genom lägret, svängde runt och nöp apan i rumpan vilket sände honom skrikandes till marken. Djuren rusade fram för att höra hennes nyheter, när korpen intog sin plats på stocken.
Quoth började med att harkla sig flera gånger. För att ytterligare öka spänningen ägnade hon en stund åt att putsa och ordna till fjädrarna. Djuren observerade noga varenda rörelse och väntade på att hon skulle börja tala och korpen riktigt sög i sig all uppmärksamhet. Till slut, när hon såg att spänning och förväntan hade nått maximum, precis innan det slog över i vrede och frustration, började hon.
”Jag har just återvänt från min rekognosering över fiendens fäste”. Hon viskade mycket högt effektens skull. ”Det finns fyra stora maskiner på kalhygget, ett litet skjul och ett större skjul på hjul.”
”Å-å-åh”, flämtade de hänförda åhörarna.
Quoth fortsatte, ”Jag tror det finns en människa där; jag kunde inte se in i det lilla skjulet”.
”Ja!” Två björntassar slog ihop i luften när den stora rufsiga björnen, Arthur, och den mindre guldfärgade (som konstigt nog hette Red) log menande mot varandra.
”Om vi startar nu, borde vi hinna dit innan mörkret faller. Ser ut att bli mycket skoj för oss allihop!” viskade korpen.
Sabotagekommittén började packa ihop sina säckar med bus. Både Bonkers och Riff Raff kollade noggrant att skiftnyckeln helt säkert kom med.

Pancho höll fortfarande på att knyta ihop sin packning när vesslan och tvättbjörnarna började klättra upp för kullen. ”Vänta, jag leder er dit”, hojtade hjorten, vars lena röst knappast kunde kallas hojtande. Djuren väntade tills hon skuttat längst fram i truppen så att Pancho kunde hinna komma med de sista. Informationsfåglarna flög i förväg och de andra hjortarna och hararna spred sig omärkligt ut åt sidorna. Det tog dem ungefär fem minuter att ta sig upp på krönet av kullen, där de spred ut sig i en linje och gömde sig bakom stenar och klippblock och spejade. Från denna höga position kunde de se dalen öppna sig nedanför dem. I det avtagande ljuset såg de den nylagda timmervägen och hygget med skjulen och maskinerna.
Pancho frågade tvättbjörnen på hans vänstra sida vad det var människorna planerade att göra. ”De kommer hugga ner vartenda träd i dalen”, väste Bandit med avsky, ”och skicka ner dem på den där vägen de byggt. Bergssidorna kommer bli våldtagna och skändade och i vår kommer regnen att skölja bort all mull och fylla floden med lera. Nya träd kommer inte kunna få fäste eftersom de sköljs bort hela tiden. De jävla slaktarna…”

Björnen Red lade en tass på Bandits axel för att lugna den upphetsade tvättbjörnen. ”Han blir väldigt lätt upprörd av den här frågan”, brummade Red. ”Det blir vi alla. Men nu är det läge att vara lugn och rationell”. Pancho kände sig orolig och såg ner i dalen och dess förestående förstörelse. Människor var i verkligen onda varelser. Det hade han lärt sig av livet på gården, men aldrig hade han sett hur destruktiva de kunde vara.
”Det är nästan mörkt nu”, gnällde vesslan. ”Nu kör vi.”
Någonstans bakåt i ledet brummade en björn ”Okej, nu kör vi”, och sabotörerna gled nerför kullen, genom buskaget och in på hygget nedanför. De stannade bakom en buske som bara låg ett hjortsprång från en stor gulaktig maskin. Pancho kunde inte identifiera den, men önskade i hemlighet att han hade ägt en sådan kraftig manick hemma på hans gamla gård. ”Den bygger vägen”, sade Bandit. ”Det är en ond maskin, alla maskiner är onda”.
Bandit var upparbetad, så Pancho sade inte emot. Fast, tänkte han, det är inte maskinen som är ond utan vad den används till.
Panchos överseende mot maskinen skonade inte det gula monstret från miljöaktivisternas vrede. Alla lossade sin packning och lade fram vad verktyg och redskap de hade. Överraskande nog invände inte Riff Raff när Bonkers knep åt sig skiftnyckeln och lämnade hammaren till honom. Istället stack tvättbjörnarna iväg för att spika några träd. Det var ett jobb för två tvättbjörnar: en höll spiken och den andra slog in den i trädet.

Andra djur band garn och snören runt grenar till ett riktigt trassligt nät, vilket var hyfsat effektivt mot motorsågar och dessutom riktigt skojigt. Skiftnyckeln jobbade hårt mot bulldozerns många bultar. Bonkers visade sig vara riktigt flink på att montera ner maskinen. Björnarna och Walter, vilket var vesslans ganska försynta namn, hade gett sig på att leta upp människan. De spårade upp honom, inlåst i det lilla skjulet med den fräna stanken, men innan de gjorde någonting hämtade de Pancho som fick läsa vad det stod på dörren.
”B-a-j-a-M-a-j-a” läste han högt och skakade på huvudet. ”Jag vet inte vad det betyder, men det står i alla fall inte ’fara’ eller ’dynamit’”.
”Vi kör på”, sade björnarna och, ståendes på varsin sida, började de gunga det lilla skjulet fram och tillbaka. Först hörde de skrik inifrån Baja-Majan, men sen, efter att de morrat elakt, blev det helt tyst. Eftersom människan vägrade komma ut och bli jagad, gav björnarna skjulet en extra hård knuff, så att det välte. De började rulla skjulet och dess brukare nedför den nylagda timmervägen som två barn som sparkar på en burk.
Under tiden smög Walter runt det stora skjulet. Det var en förhållandevis ny byggarbetarkoja av metall och erbjöd inga lätta öppningar i marknivå, men vesslor kan ta sig in var som helst, bara de vill. Uppe på taket hittade han utstående luftventiler av vilka en satt lite på sniskan. Det visade sig var tillräckligt. Pancho såg förbluffad på när Walter pressade sig genom springan och gled in. Det var en lätt match för vesslan att öppna dörren inifrån och sedan började han och Pancho skövla kojan. Pancho hade mer erfarenhet av mänskliga saker, så han visste att vissa papper borde läsas innan de mosades. Han började proppa ner mappar som såg viktiga ut i en plastkasse som han hittat i ett skåp.

Walter började gå igenom skrivbordslådorna och prydde sig själv med allt som verkade intressant. Han slank bort för att se vad det var Pancho pulade ner i kassen. Vesslan hade gem fästa i öronen, gummisnoddar som armband och runt halsen hade han satt en nyckel med en bricka som det stod ’Pick-Up’ på. Pancho sträckte sig efter nyckeln och Walter ropade ”Hallå”, den här är min. Det finns ännu fler där borta.” och pekade bort mot den översta lådan. Pancho undersökte nycklarna märkta med ”Bulldozer”, ”Feller-Buncher”, ”Lastb.” och ”Verktygslåda”. Bara den sista förstod han vad det var.
”Walter, människor låser viktiga saker. Hitta en stor låda med ett lås”.
Walter slank ur kojan för att leta. Pancho knep de återstående mapparna och alla nycklar han kunde hitta och stoppade dem i påsen. Utanför arbetade alla med att montera ner maskinerna. Tvättbjörnarna hade använt upp allt garn och alla spikar och björnarna kom tillbaka från vart de nu hade rullat människan.
”Se här, allihop!” Pancho visade upp nycklarna. Han fick bara förbryllade miner till svar. Grisen insåg att de inte begrepp nycklars magi.
Sedan hojtade Walter, ”Pancho, kanske är det här lådan!” Alla ställde sig bakom byggkojan och såg en väldigt stor, vit låda med ett hänglås utanpå. Alla trängdes så mycket att Pancho knappt kunde vrida om nyckeln. Klick, låset öppnades. Ett dussin tassar slet upp locket och djuren häpnade inför vad de såg: verktyg bortom deras vildaste fantasier. Skiftnycklar åt alla i alla storlekar, hammare, skruvmejslar och allsköns underbara prylar de inte hade namn för. Tvättbjörnarna rotade runt i verktygslådan och sen störtade de mot den delvis skiftnycklade bulldozern.
Bonkers däremot, gick nästan som i trans bort till Pancho och såg på nycklarna. ”Vad går de andra till?” frågade han, med mystisk röst.
”Jag vet inte”, sade Pancho, ”men de kan tänkas gå till maskinerna”.
Apans ögon blev stora som tefat och han stirrade intensivt rakt in i Panchos sneda grisögon. ”Vi gör det!”
Pancho lade ner nycklarna på marken. ”Walter! Kom hit, vi behöver använda din nyckel, hojtade Pancho.
Walter kastade över nyckeln. ”Det är lugnt, jag gillar verktygslådanyckeln”, ropade han tillbaka. ”Den har en röd bricka”. Sedan fortsatte han envetet att bearbeta bulldozern.
Pancho läste orden på nycklarna för Bonkers. ”Dozer, Feller-Buncher och Lastbil. Förstår du vad något av dessa ord betyder?” Bonkers skakade på huvudet. Pancho plockade upp nycklarna och gick bort till det minsta fordonet. De letade över hela maskinen efter ställen där nycklarna skulle kunna passa och lade märke till flera möjliga ställen. Bonkers var bra på att hantera nycklarna och fann snart att ”Pick-Up” passade i dörrhålet. När han så försiktigt vred om visste han inte vad han kunde vänta sig.

Dörren svängde makligt upp, ett dunkelt ljus tändes och de stack båda in huvudet. När så Bonkers satte sig i sätet vid ratten och maniskt börja vrida på alla knappar och dra i spakarna, upptäckte Pancho att bilens bruksanvisning satt i en ficka vid förarplatsen. Efter att ha bläddrat en stund i den flottiga manualen hittade han beskrivningen av instrumentpanelen. Han tryckte trynet framför Bonkers, pekade han med klöven mot det lilla tändningslåset. Bonkers fibblade med nyckeln en stund, sedan vred han nyckeln medsols och motorn brummade till. Båda djuren ryckte till, men motorn dog. Upplyft av detta läste Pancho högt delar ur bruksanvisningen för Bonkers, som verkade lägga det på minnet omedelbart. Grisen kunde läsa orden, men Bonkers förstod verkligen hela processen. ”Walter!” skrek Bonkers, ”Kom hit, vi behöver dig”.
Walter sprang dit och Bonkers började förklara broms-, växel- och gaspedalerna. ”Jag kan sköta resten om du sköter pedalerna, Walter. Pancho, flytta på dig!”.
Så, efter ett par tjyvstopp på grund av koordinationssvårigheter, for de iväg. Tvättbjörnarna och björnarna stod häpna och såg på när Bonkers och Walter krängde bilen fram och tillbaka, åt höger och åt vänster och började få kläm på körningen. De satte fart runt hygget och tog kurvorna alldeles för fort. Sen fick Bonkers en inte helt bra idé. Han backade bilen och tog sikte på den stora lastbilen, med syfte att ramma den.
”Stopp, vänta!” Det var inte bara Pancho som såg problem med denna idé; björnarna sprang fram och hann stoppa Bonkers i tid.
”Använd den stora lastbilen för att krossa de små sakerna, det är rätta sättet”, sade Red. ”Annars kommer du skada dig själv”.
”Jag tänkte hoppa ut genom fönstret innan krocken”, förklarade Bonkers.
”Och jag då?” skrek Walter. ”Jag visste inte ens vart vi skulle”.
Men Bonkers hade redan börjat lufsa bort till lastbilen och hade redan bestämt sig för att den skulle vara roligare att köra hur som helst. ”Skynda dig, Walter, den är nästan likadan!”
Apan hittade rätt nyckel och med en inte riktigt lika entusiastisk vessla på plats började han manövrera det stora fordonet. Den enda svårigheten visade sig vara en seg och lynnig växelspak. I Pick-Upen kunde Bonkers manövrera växelspaken med svansen, men i lastbilen behövdes kraften från ett bakben också. Bonkers var som besatt och inget kunde stoppa honom. Pancho grep sin plastpåse och sprang för livet och de andra djuren flydde för att inte krossas.
Bonkers backade så mycket han kunde och störtade sedan rakt fram mot den intet ont anande Pick-Upen. Ljudet från kraschen var öronbedövande. Bonkers backade tillbaka igen och kraschade in i Pick-Upen tre gånger till och tredje gången körde han över bilen och kvar blev bara en hög av metall. Lastbilen verkade oskadd och oberörd av allt våld mot sin lillebror. Bonkers gjorde sig beredd att anfalla byggkojan. Smällen träffade kojans bakre del, slog undan bromsklossarna och satte kojan i rullning så att den sedan tumlade ner för en liten ravin nedanför kalhygget.

Detta gjorde alla galna av glädje. Hurrande och hoppande, men ändå på säkert avstånd, såg djuren Bonkers ta sikte på det Pancho hade listat ut måste vara Feller-Bunchern (eftersom Dozernyckeln passade den andra maskinen). En skräckinjagande maskin med stora metallkäftar där fram, men den var ingen match för apan och vesslan i lastbilen. Krossad och manglad av ett halvdussin ramningar knuffades metallstrimlorna ner för samma ravin. Bara Dozern var kvar och även om den var nästan helt isärtagen var Bonkers inte nöjd. De körde över olika delar av maskinen bara för sakens skull.
Aldrig förr hade djuren skapat så mycket förödelse. Bonkers och Walter var hjältar och skuttade ur lastbilen och dansade en liten segerdans.
Pancho klättrade in i förarhytten på lastbilen. Han tänkte att den såg märklig ut och att måste kallas last-bil av en anledning. Han fann ingen bruksanvisning så han började vrida och dra i reglagen. Plötsligt började flaket på lastbilen att tippa bakåt och alla möjliga tunga föremål föll ur på marken och krossade nästan några av de festande djuren bakom den. Vettskrämd rusade Pancho för att kolla att hans kompisar, som eftersom de inte hade skadats, var i full färd med att undersöka motorsågarna.
Bandit var alldeles utom sig. ”De här är de mest förskräckliga av alla maskinerna, även om de är små. Bara deras ljud får blodet att isas i ådrorna.”
”Okej, Bandit”, sade Red. ”Vi dödar dem. Du bestämmer hur.”
Bandit satt länge och funderade, men kunde bara komma på att köra över dem med lastbilen. Quoth hade ett förslag. ”Jag vet ett ställe vid timmervägen där det ligger ett stup, som är så högt att de kommer krossas av fallet. Vi kan köra över dem lite grann, sedan lägga tillbaka dem i lastbilen och Bonkers kan köra dem och tippa dem utför stupet.” Detta tyckte Bandit lät bra och Bonkers också, för han var inte klar med körning. Så de körde fram och tillbaka över motorsågarna tills de var mos och blödde olja. Sedan slängde de på dem på flaket igen och iväg for de, ledda av korpen nedför vägen och bort till stupet. De andra djuren stannade kvar på hygget, samlade ihop de bästa verktygen och förberedde vandringen tillbaka för att sedan ta en sen middag.

Ett ofantligt brak skakade skogen och, för ett ögonblick, slog en flamma av ljus igenom nattens mörker. Djuren stelnade till och stirrade mot himlen tills ljuset åter bleknat. De vände sig långsamt och började klättringen tillbaka uppför kullen; kvällens eufori byttes ut mot fruktan när de traskade uppför kullen och tillbaka till deras basläger.
När de så korsade bäcken vid gränsen till lägret kunde höra Quoth framföra sin berättelse med mesta möjliga dramatik. Och när de kom närmare såg de Bonkers hänga från ekgrenen och Walter springa runt och visa upp sina nya smycken.
När Bonkers och Walter såg de utmattade sabotörerna vada över bäcken sprang de för att möta dem. ”Det var grymt! Ni skulle sett det”, tjattrade Bonkers. ”Det var grymt! Det var grymt! Vi satte en sten på gaspedalen istället för Walter och skickade lastbilen över stupet. Jag hoppade ur precis innan.”
”Pang, den exploderade!” lade Walter till. ”Och började brinna.” Berättelsen blev längre och häftigare hela kvällen när den berättades om och om igen över ångande skålar med Ekollon Surprise. Pancho glufsade i sig de första två skålarna, men på hans tredje förstod han att det inte bara var hungern som gjorde att maten smakade så bra. ”Överraskningen” i Ekollon Surprise var äpplen.

Det var redan sen morgon när han först slog upp ögonen. Dagsljuset nådde knappt in i buskaget under tallarna. Pancho vaknade ur en lång men orolig sömn. Han hade drömt om hundarna som jagat honom och om den fruktansvärda massakern i hönshuset. Nu plirade han med sina små rosa ögon på svartvinbärstaggarna framför honom och han förstod att det inte hade varit bara en dröm.

Han stönade och kämpade sig upp på fötter. Varenda muskel värkte och varenda steg minde om gårdagen. Han kravlade fram ur buskaget för att försöka få en känsla av läget och han upptäckte att han inte hade en aning om hur han hamnat där. Han gick runt buskarna och letade efter ledtrådar och sniffade på träden närmast. ”Jag vet inte var jag är, inte hur jag kom hit och inte vart jag ska, men… kanske spelar det ingen roll.” Det här krävde en enorm tankeprocess av honom. ”Det enda som spelar roll just nu är att jag är hungrig.” Sedan han rankat sina prioriteringar blundade han och sniffade i luften. Det fanns många okända lukter i skogen men ingen tydlig doft av majs, äpplen eller morötter, men något kände han. Något fuktigt, kanske var det vatten. Stolt över sin ganska smarta slutsats, satte han av norrut, eller var det österut? Hur som helst så gick han mot vattenlukten.

Skogen var mycket mindre skrämmande på dagen och då där ingen fanns som jagade honom, njöt han av morgonpromenaden. Han stannade då och då upp för att sniffa i luften efter rätt kurs. Trots värkande muskler tog han sig fram i snabbt tempo. ”Hitta vatten måste vara en viktig uppgift”, sade han för sig själv. ”Det ingick i min ursprungliga plan, vill jag minnas. Det kanske finns växter här vid flodens strand som blir bra till frukost.”
I snåren, till vänster om honom, hörde han en stor gren knäckas. Pancho blev snabbt på helspänn och vände sig mot ljudet och sniffade i luften. Ingen chans att ta fel på den lukten.
”Tvättbjörnar”, suckade han. ”Jag går till höger så jag slipper dem”. Bara några steg senare hörde han fnissande bakom ett träd på höger sida. Han funderade på att gå tillbaka i en vid båge för att undvika dem, när han fick se två tvättbjörnar duckandes bakom en stam då han just vänt sig om. Om Pancho ville undvika en konfrontation verkade det bara finnas ett håll att gå: framåt. Han kände lukten av hans eskort och kunde ibland också höra dem, men de höll sig mestadels utom synhåll. Men varje gång han försökte gå mot vattenlukten, var vägen blockerad.

Jag undrar jag om tvättbjörnarna försöker skydda vattnet och ha det för sig själva?” Sakta men säkert fann sig Pancho klättrandes uppåt, i precis motsatt riktning från vattnet längre ner. Snart kom han till en stig som snirklade sig genom en äng med högt, vildvuxet gräs. ”Många djur har gått på den här stigen”, tänkte han. Att färdas på allmän väg gjorde att han kände sig mindre vilsen och snart hade han glömt att först velat gå till vattnet. Tvättbjörnarna flankerade honom inte längre utan höll sig bakom honom på ett respektfullt avstånd. Allteftersom terrängen blev värre blev stigen allt smalare och började slutta brant uppåt. På ena sidan låg stigen slickad kring bergsväggen, på andra sidan stupade det rakt ner, så Pancho var tvungen att gå rakt fram om han inte ville konfrontera tvättbjörnarna. Dessutom var det verkligen vackert här uppe och uppenbarligen ledde stigen någonstans, fast han inte hade en aning om vart.

Stigen började slingra sig kraftigt och blev ännu brantare. Grisens mage började kurra av hunger och de stela benen började värka. Pancho satte sig ner för att vila en liten stund, men upptäckte då att tvättbjörnarna också hade stannat bara en slingrig kurva bakom honom. ”Vart är vi på väg?”, flåsade han när han rundade nästa kurva och samtidigt besvarades hans fråga. Stigen tog slut och framför honom och han stod vid öppningen till en stor mörk grotta.
”Toppen!”, pep han. ”Jag är fast!” Han tog ett försiktigt steg in i grottans mynning. Han kunde inte se i mörkret ännu, men hans tryne avslöjade allt. Vilken lukt! ”Jag har inte en susning om vad som gömmer sig därinne, men jag tar hellre itu med tvättbjörnarna”, tänkte han och började gå fort bort från grottan.
Då hörde han ett bekant jamande: ”Hallå, det är jag!”
Pancho såg två gula ögon och en suddig kontur av en svart katt i den mörka grottan.
”Sabo?” viskade han. Det var katten från hans gamla gård.
”Det är lugnt,” spann hon. ”Följ mig.”
Pancho sneglade bakåt och såg tvättbjörnarna komma in genom mynningen. Han skyndade ikapp katten som inte verkade ha några problem att navigera i mörkret. ”Katten kan se i mörkret, tvättbjörnarna kan se i mörkret – det är bara jag som inte kan!”, mumlade han och snavade på en sten. Stanken i grottan var hemsk; där fanns så många olika lukter som överlappade varandra att hans tryne kollapsade. Katten gick en bit framför honom, tvättbjörnarna en bit bakom. ”Vart är vi på väg, Sabo?” frågade Pancho och ansträngde sig för att låta nonchalant. Var det här en fälla som hans gamla fiender från farmen hade lagt?
”Jag vill att du ska hälsa på ett par vänner”, sa katten.
”Men, varför kom du inte och plockade upp mig själv?”, frågade grisen misstänksamt.
”Tvättbjörnarna anmälde sig som frivilliga”, sa katten urskuldrande.
Det hördes fnissande en bit bort, men när Pancho vände sig och stirrade på dem, log de bara inställsamt.
”Nu är vi framme”, sa katten. De gick runt ett hörn och kom in i den inre delen av grottan. Solen sken in från ett hål i schaktets tak och fyllde rummet med härligt syre. Golvytan var fylld av djur, tvättbjörnar förstås och ekorrar och rådjur. Sen såg Pancho något bakom cirkeln av djur, fem enorma skepnader, så stora och skrämmande att han, trots att han aldrig hade sett någon förut, genast visste att det var: Björnar!
Han vacklade bakåt tills han stod tryckt mot den kalla klippväggen. Han sköt blixtar ur ögonen mot katten när hon släntrade bort och rullade ihop sig vid fötterna hos en mindre björn, som satt nära mitten.
”Välkommen”, sa den lilla björnen.
Pancho kände sig svag, hans knän vek sig under honom och han var blek (vilket är verkligt imponerande av ett djur som redan är vitt). Nästan genast dök en silverfärgad ekorre upp bredvid honom med en träskål.
”Skulle du vilja ha lite vatten?” frågade han grisen. Pancho nickade och lapade i sig vattnet.
”Det är lugnt, du är bland vänner”, viskade ekorren och försvann sen med den tömda skålen.
Allas blickar var riktade mot den vita grisen. Han kände att hans värdighet krävde att han visade en gnutta mod. Han tvingade sig på skakiga ben ut i mitten av cirkeln. ”Tack så mycket för vattnet”, började han. ”Jag var så törstig att jag nästan svimmade!”
Oavsett om han blev trodd eller inte, så fyllde bluffen sitt syfte.
Du är säkert hungrig också. Vi ska snart äta lunch. Jag heter Judi”, sade björnen.
”Jag heter…”, hans mun var fortfarande inte van vid namnet. ”Jag heter Pancho”, sade grisen och sneglade mot katten Sabo, som rullade med ögonen utan att säga något.
Ingen annan sa heller något, så för att bryta isen bestämde sig Pancho för att fråga vad den skulle bli till lunch och han hoppades att det inte skulle vara fläsk.

Nu talade Sabo, ”Jag berättade för dem om vad som hände på farmen igår. Vi tänkte att du kanske ville ansluta dig till oss”.
Oss? Pancho hade trott att Sabo var en bondkatt, men hon hade tydligen levt ett dubbelliv.
En gigantisk, rufsig brunbjörn, med en basröst som fick Pancho att vilja harkla sig, brummade ”Sabo säger att du kan läsa. Vad kan du mer?”
”Tja”, stammade Pancho, ”jag kan skriva också och räkna lite grann. Jag gör upp planer och övervakar och organiserar andra djur”.
Björnarna viskade, inte tillräckligt tyst, med varandra och Pancho uppfattade en del besvikelse.
Basröstbjörnen frågade ”Kan du stoppa en skogsskövling?”.
Tvättbjörnen Riff-Raff frågade ”Kan du hitta mat i skogen?”
Och ett nytt djur i hopen skuttade fram. Han kilade över till Pancho och satte sitt lustiga ansikte rätt i grisens tryne. ”Kan du bygga saker?”
Grisen andades in lukten av detta häpnadsväckande djur. Vig och spänstig gjorde det pyttelilla djuren en bakåtvolt och skuttade upp och satte sig på axeln på den stora björnen.
”Jag kan inte riktigt bygga saker”, sade Pancho, ”men jag är jättebra på att övervaka andra när de bygger saker.”
”Jo, det är vi väl allihop!” tjattrade det konstiga djuret och började skratta högljutt, ett skratt som spred sig som en löpeld genom tvättbjörnarna.
Sabo lutade sig åt Panchos håll och sa, ”Det där är Bonkers. Han är en apa. På rymmen!”
Björnen Judi började prata och skrattet lade sig. ”Om du inte kan göra något, hur kan du då övervaka dem som gör det?”
Pancho blev ställd. Trött på att bli utskrattad vände han på frågan. ”Exakt vad är det ni gör? Har ni en gård?” Det var en bra fråga. Det här var en märklig samling djur.
”Ingen farm”, sa Judi. Vi bor här i skogen och arbetar för att beskydda den.
”Så ni bor och arbetar tillsammans?”
”Vi bor nära varandra och ibland arbetar vi tillsammans, ibland inte” sa hon.
”Är du ledaren?” Hans fråga var ärlig och han menade inget illa med den, men mumlet som kom från djuren gjorde klart att han hade gjort bort dig.
”Vi har inga ledare” fräste Bonkers. ”Inga ledare, inga efterföljare.”
Den pinsamma situationen underlättades av den pipiga rösten från en ekorre: ”Nu äter vi.” Sen rusade alla djur till grottans mynning.

Judi rörde sig långsammare än de andra. Hon hade nyss blivit skadad av en fälla som människor hade satt ut och höll fortfarande på att återhämta sig. ”Oroa dig inte, det finns tillräckligt”, sa Judi. Sabo och Pancho sänkte farten och gjorde henne sällskap.
Maten serverades under träden en bit bort från grottan. Många fler djur kom och åt än dem som varit på mötet i grottan. Ekorrarna hade lagat till en stuvning av ekollon och även om det var enkelt så var det gott och mättande för en hungrig gris. Över maten fladdrade en flagga med texten ”Nötter-Åt-Alla”. Det var namnet på ekorrarna som hade det fantastiska modet att ta på sig att utfodra en så stor och brokig skara.

Pancho satte sig mellan Sabo och Judi. ”Sabo har berättat för mig om din gård”, sade Judi. ”Det verkar ha börjat bra med ett lyckat uppror. Det är synd att en del djur kom att bli lika usla som människorna.” Pancho tappade hakan. Var det så här Sabo hade sett på alla ansträngningar och insatser på gården? Och sedan slog det honom, var hade hon varit när det hade funnits jobb att göra på farmen? Här, utan tvivel. Pancho sa ingenting och Judi fortsatte. ”Jag har alltid undrat, när ni sen var fria, varför stannade ni kvar på gården och fortsatte att arbeta som slavar? Varför sprang ni inte till skogs och levde verkligt fritt?”
Det hade aldrig slagit honom och ingen annan heller så vitt han visste. Pancho skakade på huvudet och sa helt enkelt ”Jag vet inte”. Och det visste han inte heller.
Grisen såg upp och lade märke till att ett par av gårdagkvällens tvättbjörnar, Mischief och kanske Rascal, på nytt hade ställt sig i matkön för en andra portion. ”Jag såg de där tvättbjörnarna plundra ett hönshus igår kväll,” sa Pancho menande. ”Det var en fruktansvärd upplevelse, men jag intalade mig själv att de antagligen var väldigt hungriga. Nu förstår jag att de hade kunnat äta här och gjorde det förmodligen och var bara ute efter att bråka.”
Judi och Sabo skrattade tyst. Sabo spann och sade lågmält, så att inte ekorrarna skulle höra det: ”Trötta på ekollon”.
”Det är väl ingen ursäkt,” tänkte Pancho, men han noterade att fastän hans skål var tom, så hade de andra två knappt rört sina.
Sabo sköt över sin skål till Pancho. ”Ta för dig, jag är var inte så hungrig som jag trodde,” sa katten, lättad över att räddas från stuvningen.
”Tack,” fnyste Pancho när han högg in.
”Du har rätt, Pancho”, sade björnen. ”Det är verkligt näringsrik mat och ekorrarna har slitit hårt med att fixa den” och hon började äta den, men inte med grisens aptit.
Grisen blev klar fort. Med full mage, kunde han nu tänka på annat. ”Du sade att ni arbetade för att skydda skogen. Vem arbetar ni för?” frågade han björnen.
”Vi arbetar för skogen”, svarade hon, ”och skogen betalar tillbaka genom att ge oss mat och skydd”. Pancho satt tyst en stund, så Judi fortsatte. ”Människorna hugger ner för mycket skog för snabbt och förstör många hem i skogen. Djuren måste förena sig för att rädda sig själva och träden och forsarna”. Hon var inne på sitt favoritämne nu och hade en ny fascinerad lyssnare. Judi pratade på ett mycket personligt sätt om miljökatastroferna och öppnade Panchos sinne för de globala konsekvenserna.
Pancho blev rörd till tårar. Han kände hur viktig denna kamp var. ”Jag ska hjälpa till på alla sätt jag kan”, lovade han, ”men jag har ingen plan”.
”Det är lugnt”, sade Judi. ”Det finns många andra som har planer.” Pancho log och såg nu runt på sina nya vänner. Han hoppades att det inte var Bonkers eller tvättbjörnarna som hade dessa planer.

De närmast efterföljande dagarna lärde Pancho känna denna vilda skara. De var inte så intresserade av planer och organisation, men många var intelligenta och kunniga. Grisen undrade hur han skulle passa in och på vad han kunde bidra med. ”Jag är i alla fall entusiastisk”, tänkte han när han försökte lära sig göra upp eld.
Pancho tyckte om att ständigt vara sysselsatt och de lata dagarna vid Grottlägret hade börjat tråka ut honom. Många av de andra djuren hade njutit av fritiden och tagit tupplurar i solen, lekt och pratat om eko-revolution, men inte gjort så mycket, utan bara dykt upp till måltiderna och spelat trumma på kvällsmötena. Efter att under några dagar ha gått ner i varv, ställde Pancho upp som frivillig till Nötter-Åt-Alla. Ekorrarna hade farit som raketer genom skogen och samlat allt ätbart inom räckhåll, speciellt ekollon och Pancho hade haft svårt att hänga med. Så istället prövade han på att laga mat. Nötter-Åt-Alla-receptet förblev likadant: ta allt ätbart man hittat den dagen, lägg det i en stor gryta, koka det några timmar, hitta på ett nytt namn för rätten och servera.
Det här tyckte grisen var roligt, då han älskade att leka med mat, men det verkade inte vara så intellektuellt stimulerande. Han hade däremot utvecklat en djup respekt och beundran för ekorrarna. Pancho hade aldrig riktigt stött på några ekorrar förut. Han hade utgått från att de var mindre dugliga än de flesta lantdjur han kände. Men aldrig hade han förut sett en sådan hängivenhet, energi, klipskhet och uppoffring, allt detta utan kontroll uppifrån. De var det tysta hjärtat som fick hela denna grupp av djur att fungera.

Pancho lyssnade mer än han pratade under de sporadiska mötena, men han högg tag i Judi senare för att få mer utförliga förklaringar.
”Bolag”, undrade grisen. ”Är de den nya fienden, eller är det bara det nya ordet för människor?”
”Det är samma gamla fiende i ny förklädnad”, berättade Judi för honom. ”Väldigt knepiga och svåra att slåss mot.”
”Varför sliter vi inte bara av deras förklädnad då?”, sade grisen.
”Det är precis det vi försöker göra”, sade björnen, ”men det är svårare än det ser ut”.
Judi tog ett djupt andetag och började sedan förklara. ”Bolagen säger, vilket är helt sant, att det enda de är till för är att tjäna pengar till sina aktieägare, det vill säga dem själva.”
Pancho nickade. ”Det visste jag. Det kommer inte som någon överraskning att de inte bryr sig om djuren som skapar deras vinster, eller om miljön”.
Judi sträckte upp sin tass för att understryka det hon sade. ”Men varför är de bolag? Jag menar istället för bara företag?”
Pancho kliade sig i huvudet. Han visste att han borde kunna svaret…men det gjorde han inte. Han hatade när det var så.
Men björnen fortsatte: ”Lagarna skyddar bolag så att de inte har något personligt ansvar. Och du vet vad vi alla tycker om personligt ansvar!”
”Ja, absolut!” svarade Pancho snabbt. Han hade lärt sig mycket om ämnet sedan han kommit till Grottlägret. Det viktigaste av allt, om det inte finns ledare eller regler, är personligt ansvar. ”Är de så de kommer undan med att förstöra skogen?”
”Det och deras andra kriminella aktiviteter.” Judi ryste till av äckel. ”Så vi slåss mot dem med allt vi har, men spelet är riggat till vår nackdel”.

Pancho ryste också. Dessa bolag måste stoppas eller hållas ansvariga. Grisen, som alldeles nyss utövade makt på sin gamla gård, kände sig nu förbannad men hjälplöshet. Vad kunde han göra?
”När kan vi börja skydda skogen?” frågade grisen.
”Snart”, kom svaret. ”När korpen kommer tillbaka.” Judi suckade. ”Njut av lugnet medan du kan.”
Men Pancho längtade efter handling. På eftermiddagen den dagen, när han låg i det ljuvliga gräset och tittade på molnen som gled förbi och med magen full av ekollon, så muttrade han upp i skyn, ”Jag önskar att korpen kunde komma snart”. Som för att bevilja hans önskning, bröt sig en stor svart fågel igenom molnen. Hon cirklade över ängen där Pancho låg innan hon landade på en klippa intill det provisoriska köket. Alla djuren samlades och Pancho sprang för att få en bra plats i cirkeln runt fågeln.

Korpen Quoth spatserade fram och tillbaka på klippan tills alla hade kommit. Hon kom med stora nyheter och visste att lägret knappt kunde vänta på att få höra dem. ”Bolaget planerar ett nytt kalhygge”, kraxade hon. ”Ett par dalar bort, de har redan anlagt vägen!”
Skogens beskyddare fräste och stönade.
”Det finns ingen tid att förlora!” skrek Bandit. ”Vi måste ge oss av omedelbart.”
Men de beslöt att stanna tills nästföljande morgon. Ikväll skulle de förbereda sig.
En upphetsad Pancho bönade och bad att få vara med i sabotagekommittén; det lät som det viktigaste och mest äventyrliga. I kommittén ingick några björnar, alla tvättbjörnarna, apan Bonkers, en vessla samt Pancho.
”Vad har vi för plan?” frågade grisen gång på gång under tiden som sabotörerna kilade omkring och samlade verktyg och redskap till aktionen. ”Ska vi spika träd, förstöra utrustning, blockera vägen?”
”Sluta fråga alla dessa grisfrågor”, avbröt apan honom. ”Hur ska vi veta vad vi ska göra innan vi kommer dit?” Bonkers himlade med ögonen som om vem som helst skulle hålla med honom.
Red lade en tass på Panchos axel. ”Det är lugnt”, sade han. ”Vi tar med allt vi behöver för att göra vadhelst vi kan.” Red blinkade mot sin sjabbiga björnkamrat som stod vid Panchos andra axel och lade till, ”Arthur och jag är alltid förberedda på att vi kanske måste jaga en och annan människa.” De två björnarna skrattade rått.
Pancho kände sig övertygad. ”Planen är”, sade han för sig själv, ”att vara förberedd på alla situationer” och han måste medge att det lät smart.
Snart var den brandskadade kofferten proppfull med sabotagematerial och en del ramlade ur. Sabotörerna betraktade den med belåtna blickar, men enades om att det var alldeles för mycket att bära med sig på en så lång vandring. ”Snöret är bra och det här garnet också”, sade Rascal, som tyckte bättre om att linda in träd i garn än att spika dem.
”Hammaren och de långa spikarna och den här skiftnyckeln”, sade Bonkers. ”De är tunga, men viktiga.”
”Den här stenen och den här träklubban kan vi lämna, vi hittar sådant där. Mat och vatten och plåsterlåda, ut i fall att”, rådde Red. Pancho gillade inte hur det lät.
”Är det middagstrumman som låter?” undrade den hungriga grisen.
Det var lite väl tidigt, men djuren lade ner arbetet och samlades. Pancho kände på doften att maten var nästintill färdig, men han kände något annat också.
”Oj, det är ju Tex och Mex!” ropade Riff Raff och rusade tillsammans med de andra tvättbjörnarna bort mot de två slitna gamla prärievargarna som hängde vid trumman. Besökarna bar ett par nötta gitarrer på ryggen och var slängda i käften. Djuren vid lägret hälsade prärievargarna med en sådan entusiasm att grisen bestämde sig för att inte fastna vid det första intryck han fått av dem.
”Ni killar har verkligen grym tajming, inte bara för att ni kom precis till middagen, utan för att vi imorgon dessutom ska dra iväg på skogsaktion” sade Mischief och flinade mot Tex och Mex.
”Vi skulle verkligen uppskatta lite middag, men vi måste nog stå över aktionen”, dreglade Tex. ”Blivit för gammal.”
Pancho tvivlade på det, men fann det de sade intressant, så när ekollonstuvningen kom, tog han sin tallrik och satte sig med tvättbjörnarna nedanför prärievargarna.
”Gissa var vi tillbringade natten igår?” frågade Mex tvättbjörnarna. ”Kommer ni ihåg gården med det där stora hönshuset?”
”Såklart vi gör, vi gjorde en räd där förra veckan, eller hur Pancho?”
”Jag gjorde ingen räd mot något hönshus”, förklarade Pancho för alla som hörde på. ”Jag skulle aldrig attackera höns på det där viset”.
”Vi var inte ute efter hönsen, vi var ute efter äggen”, sade Mischief.
”Självklart, det var vi också”, lade Tex till.
”Är det så mycket bättre?” Panchos röst hade den där överlägsna tonen.
”Ägg är ju kycklingar, som ännu ej kläckts.”
”Nä, inte de här, de är inte befruktade” stack Mischief in.
”Och även om de var befruktade, tycker jag inte att de är kycklingar förrän de kläckts”, sade Mex.
”Och bortsett från det så skulle annars människorna ta dem” lade Tex till. ”Missförstå mig inte, jag har inget emot kycklingar.”
”Han älskar kycklingar” skrattade Mex, ”men hur som helst, ni minns den där gården? Den är borta nu.”
”Borta?” utropade Pancho. ”Hur kan det komma sig?”
”Ja, alltså, marken är ju fortfarande kvar”, sade Mex. ”Men ingen gård. Bolaget rev det, sägs det. Vet inte vad de ska bygga, djuren är borta och bonden också.”
”Inga fler ägg”, suckade Mischief.
”Bara så där?” Pancho kunde knappt tro det.
”Bara så där. Ska nog ta lite mer av den där goda stuvningen”, sade Tex och masade sig bort till matbordet. ”Tror inte jag ätit såhär bra mat sen sist vi var här.”
Pancho tänkte på den stackars hönsgården. Han hade till och med övervägt om han skulle stanna där, om det inte hade varit för den där galten. ”Tur att jag avstod”, tänkte han. ”Var skulle jag vara nu i så fall?”

Efter middagen samlade ynglingarna ihop pinnar och grenar och byggde ut lägerelden till en jättebrasa som skulle räcka långt in på natten. Alla i lägret drog sig närmare prärievargarna som stämde de slitna och nötta gitarrerna. Med ett sorgfyllt ylande drog de igång sjungandet. Tex och Mex sjöng verserna, men i refrängerna fyllde alla i med skall, pip och gläfsanden. Pancho hade hört bättre sång, men aldrig så sorgsna visor förut. Prärievargarna sjöng om det ensamma, kringströvande livet för hemlösa vandrare. Även om rimmen ibland inte riktigt klaffade, så kunde du i alla fall känna hemlängtan som en klump i magtrakten. Om han inte hade varit omgiven av vänner, hade Pancho känt sig väldigt nedstämd. Han såg sig runt efter Sabo, hans gamla vän från gården. Och där var hon, så rörd att hon hade måst lägga tassarna för öronen. Han masade sig bort och satte sig bredvid henne, för att dela minnen från förr.
Katten stod på tå och viskade i Panchos öra, ”Det är så bra att det gör ont.”
”Precis vad jag tänkte”, suckade Pancho och han lyssnade till de sista sorgsna stroferna av sången.
”Berätta en saga!” hördes en av ynglingarna ropa.
”En saga, en saga!” upprepade en annan.
”Okej, okej”, skrattade Tex när hans yngsta fans samlades vid hans dammiga tassar. ”Vilken slags saga vill ni höra då? En rivig räv-saga? En bamsig björn-saga? Eller vad säger ni om en mjau-tastiskt bra katt-saga?”
”En katt-saga!” hojtade en ung bock. Alla djuren höll med.
”En katt-saga ska det bli” flinade Tex när han lade ner gitarren bredvid sig. ”Den här katt-sagan handlar om mod, hjältedom och uppoffring. Men den är ärlig och sann, en sann saga.”
Och Tex började: ”För inte så länge sedan, på andra sidan havet, levde katterna i Katt-alonien i förtryck under en människa som kallade sig själv för kung. ’Ni katter måste göra si och inte så, ni måste lyda det där, ni måste tro på det här!’ Makt kan vara något fruktansvärt, och regeringsmakt, ja det vet vi hur det är. Katterna i Katt-alonien var slitna och trötta på att köras med och utnyttjade. Det pratades om att göra uppror och störta kungen. Katterna i Katt-alonien ville leva fritt igen!”
Tex skrattade åt sitt eget nödrim.
”Men de maktgiriga tänkte inte låta det ske. Regeringen sade, ’Ni katter kan inte sköta er själva. Ni behöver vår hjälp. Ni har inte tillräcklig utbildning. Sådant här kräver experter, proffs. Ni katter är inte starka nog att skydda er själva mot fiender.’
Snart blev en del katter ängsliga. ’Kanske har regeringen rätt. Kanske kan vi inte ta hand om oss själva.’
Andra katter var arga. ’Vi katter kan ta hand om varandra. Vi kommer klara oss fint. Och vilka är egentligen fienden? Regeringen, tycker vi!’
’Oroa er inte’, sade regeringen. ’Ni kommer inte tvingas göra någonting. Se här, ni har ju ett fritt val. Ni kan rösta på den här ledaren, eller den här.’
Katterna var överens. ’Vi ska välja den trevligaste ledaren. Vi ska rösta på en ledare som står på katternas sida.’ Och det var det de gjorde.
’Åh nej’, skrek militären. ’Ni katter valde fel ledare. Det visar att ni inte kan ta ansvar för er själva. General Skunko kommer att ta över från och med nu. Han kommer visa er katter hur saker måste fungera.’
General Skunko var riktigt grym. Han var företagens man, han var regeringens man, men mest av allt var han militärens man. Skunko hade alla soldater och alla vapen, så vad kunde stackars Katt-alonien göra?”
Tex gjorde en paus och väntade på reaktioner från sin publik.
”Slåss!” ropade skogens beskyddare.
”Just det”, nickade Tex. ”Och det var precis vad de gjorde: slåss! Skunko hade mäktiga vapen, men katterna stod inte ensamma. Björnarna från Björn-celona jagade bort soldaterna från sin stad och tog deras vapen. ”
Från björnarna bland åhörarna kom ett vrål av bifall.
”Medan de starkaste djuren fortsatte bekämpa Skunko, som kontrollerade andra delar av landet, gjorde de andra djuren något fantastiskt. De började ett nytt sätt att leva tillsammans. De delade med sig av sin mat, utbytte saker och tjänster med varandra istället för att använda regeringens pengar och förkastade lagar och ledare. Djur runt om i världen beskådade allt med förundran, inte krigandet, det hade man sett tillräckligt förut, men för att se det nya sättet att leva. En del åkte hela vägen till Katt-alonien för att slåss för att beskydda det nya sättet att leva.
Men General Skunko var skoningslös och hans armé växte sig starkare då makter utomlands öste in militärt stöd till Skunkos krigsmaskin. Uträknade och utslagna dödades många djur och andra lade ner striden. En del gick till och med över till Skunko för att vara på den vinnande sidan. Katt-alonien föll och det nya sättet att leva krossades.”
Tex tog ett djupt andetag och såg runt på de nedslagna minerna bland hans åhörare.
”Katt-alonien och djuren som levde där led fruktansvärt och gör det än idag. Men de visade världen någonting mycket viktigt. Djur över hela världen känner hopp tack vare dem. De skapade ett nytt och friare sätt att leva och även om det bara varade en kort period, så såg världen att det kunde fungera. Regeringar fruktar den, aktiebolagen hatar den och den gör alldeles säkert militären rasande, men sagan om Katt-alonien är en källa till inspiration för djur överallt.”
Tex avslutade sin berättelse.
Sabo såg ut att vara djupt försjunken i tankar. ”Gjorde katter verkligen allt det där? Gick det verkligen till så?” frågade hon prärievargen.
”Ja, Sabo, det gick verkligen till precis så”, svarade Tex.
”Wow, vilka coola katter de var”, sade Sabo stolt.

Mycket senare, på en helt annan gård, på andra sidan skogen…

Hans hjärna skenade lika snabbt som hjärtat; om bara hans ben kunde hänga med! Han slog i marken och sprang för livet med hundarna alldeles bakom honom, tvärs över den leriga beteshagen. Klumpar av lera for från hans fötter in i deras dreglande gap. ”Vad ska jag göra? Jag kommer inte över staketet. Jag är fångad”, tänkte han. Plötsligt halkade han i en lerpöl och för på sidan rakt in i en träpåle. En smula bedövad av smällen kravlade han sig upp och satte av igen längs staketet.

”Oj, det var nära! Otroligt att de inte hann fånga mig.” Han tittade snabbt över axeln. Dobermanhundarna verkade ha saktat ner, men de skällde och morrade fortfarande lika högt. Han kom till hörnet av staketet och vek av nittio grader, då han plötsligt mindes: ”Det finns ett hål i staketet. Jag tänkte kommendera en grupp att ta hand om det imorgon. Jag hoppas jag kan hitta det.” Han sänkte farten för att leta efter hålet. Konstigt nog gjorde hundarna det också. ”Där är det, jag hoppas jag kommer igenom det.” Hålet, som förmodligen gjorts av ett litet djur, kanske en hare, skulle bli trångt att klämma sig genom. När han tryckt in främre halvan av sin kropp, fastnade han med bakre halvan. Hundarna tvärnitade framför det tilltäppta hålet. De fnissade sarkastiskt och den ena av dem bet tag i den vita knorrade svansen, vilket var just det som behövdes för att motivera grisen att klämma sig ut helt.
Hundbettet skickade en ny adrenalinrush genom grisen som for iväg tvärs över grannens majsfält och djupt in i skogen bortanför. Bara när han snubblade på en trädrot stannade han till. Han tog skydd bakom en buske och spanade runt för att försäkra sig om att han inte var förföljd.
Han satte sig under en tall för att hämta andan och titta till sin hundbitna svans. Den gjorde ont, men det var ingen större fara med den. ”Den där hunden kunde lätt ha bitit av den.” Han tänkte att han hade haft tur, men varför? Då kom han på det. ”De följde order. De skulle jaga mig bort från gården men inte döda mig. Självklart, de kunde inte döda mig inför de andra djuren. De älskar mig, jag är deras ledare. De letar säkert redan efter mig, för att ta med mig hem igen.” Men ingen kom inom synhåll. Grisen tänkte en stund. Saker och ting hade ändrats på farmen. I början hade han känt kärlek och stöd från de andra djuren, men nu då? Han hade spenderat allt mindre tid tillsammans med fåren, kossorna och kycklingarna. Han hade umgåtts nästan uteslutande med de andra grisarna. ”Och nu har grisarna vänt sig mot mig och de andra djuren bryr sig inte om att göra något mot det. Efter allt som jag har gjort för dem.”
Han lutade sig mot den knaggliga barken, en tår trillade nerför kinden när han mindes hur det var förr i tiden. Revolutionen, ah, den hade varit fantastisk. Han hade varit en hjälte och fick en medalj som bevis för det. Att kasta ut den där giriga bonden från farmen och låta djuren ta över farmen för allas tillkommande, det hade verkligen varit en bedrift. Grisen log åt minnena av paraderna han lett och de fantastiska tal han hållit för de tacksamma djuren, dagarna strax efter revolutionen.
Som gris hade han haft lätt att falla in i rollen som ledare, mer än kanske får och ankor hade gjort. Var det hans fel att inte alla grisar visade sig vara goda och rättvisa? Hans ögon smalnade till streck när han tänkte på grisen som tränat Dobermanhundarna till de blodtörstiga bestar som alld nyss jagat iväg honom från farmen. Den farm där han föddes och hade levt hela sitt liv. Faktum var att farmen var hela hans liv; att göra upp planer, organisera djuren och inspirera alla under hårda tider… ”Och det här är tacken man får” tänkte han surt och gned sin sårade svans.
Minnet från hans uppgång och oförutsagda fall gjorde att det knöt sig i magen på honom. Eller så var han bara hungrig.

Grisen såg sig om. Träd. Inte någon gång under hela sitt liv hade han satt sin fot utanför farmen. Nu hade han ingen mat, inga vänner, ingenstans att sova och ingen plan. Det sista var det läskigaste av allt. Han hade alltid en plan. Men nu blev det allt mörkare i en obekant skog och han var alldeles ensam, utan plan.
Han plockade upp en pinne och skred till verket. Från buskarna en bit bort betraktade ett dussin ögon en lortig vit gris med en pinne ritandes konstiga streck i marken:
”Plan för att Överleva i Skogen.
1. Hitta mat.
A. Äpplen eller annan frukt om möjligt.
B. Bra vattenskälla
2. Hitta sovplats
A. Måste vara säkert
B. Varmt och mjukt
Ögonen närmade sig och försökte uttyda strecken.
3. Hitta…”
Grisen böjde sig ner ännu mer för att betrakta listan då det blev allt mörkare. När han funderat en stund på punkt 3 bestämde han sig för att sopa bort den. ”Ja, punkt 1 och 2 är planens verkliga essens” utbrast han plötsligt och klev upp för att beundra sitt verk.
Hans blick for snabbt till buskarna då där inte var tyst längre. Han stelnade till och svansen ryckte av och an när han förstod att han inte var ensam. Hans ögon spärrades upp, han försökte se igenom mörkret och han fick bara fram ett krax när han frågade: ”Kamrater?”
Först var det tyst, sedan hördes knuffande och kvävt fnissande. Alla grisar har ett väl utvecklat luktsinne. Även en gris som var så långt från sin sanna natur som den här, kunde utröna mycket med sitt tryne. Han kunde avgöra vad detta inte var: gris, ko, får, människa eller hund. Faktum var att detta inte luktade som något djur han luktat på förut. Då lukten var stark och okänd för honom började hans hjärna försöka rada upp möjligheter.
”Vad bor i skogen? Björnar! Vargar! Tigrar? Nej, inte här. Men rådjur och kaniner”. Rakt ut sade han: ”Är ni kaniner?” Svaret: ännu mer fnissande. ”Var inte rädda kaninkamrater, jag tänker inte göra er illa.”
Nu träffade han en nerv och skrattet växte hotfullt samtidigt som sex unga tvättbjörnar tumlade fram ur buskarna och omringade grisen. Tvättbjörnarna rörde sig tystare nu och gick i en cirkel runt grisen. Efter att ha återfunnit fattningen försökte grisen med en vänligare taktik.
”Jaha, jag hade visst fel, jag ber om ursäkt, ni är visst inte kaniner utan ekorrar.”
”Ekorrar!” En av de större tvättbjörnarna hoppade fram och trots det dåliga ljuset kunde han se att han gissat fel. ”Vem kallar du ekorre, va?” Grisen sniffade på djuret framför honom men kunde fortfarande inte identifiera det. ”Ni är väl inte björnar, eller?” Alla djur på farmen hade hört talas om björnar, men få hade någonsin sett en. Men historier om deras farlighet och styrka berättades ofta i ladan för små griskultingar för att underhålla dem och skrämma dem från att gå utanför farmens gränser.
”Nja, vi är inte björnar precis,” medgav en av tvättbjörnarna. ”Men var kommer du ifrån egentligen?”
”Jag kommer från en gård som ligger där borta, eller… kanske där borta.” Han snodde runt och upptäckte att han inte visste från vilket håll han kommit. ”Det var en underbar farm, skött helt och hållet av djur. Jag var deras älskade ledare tills idag, då jag blev bortjagad av ett par Dobermanhundar.”
”Dobermanhundar!” En ilning for längs tvättbjörnarnas ryggar. ”Vi avskyr verkligen Dobermanhundar. Jag heter Riff Raff och vi är tvättbjörnar.” Han talade långsamt så att grisen inte skulle missta sig igen. ”Det här är Bandit, Rascal, Mischief, Rags och Ripper.
Grisen började säga sitt namn ”S…” innan hindrade sig själv. Han var en rebell på rymmen nu. Det skulle aldrig gå att avslöja sitt riktiga namn nu. Dessutom hatade han det. Det var ovärdigt och oromantiskt. Han behövde ett namn som skapade legender och ingav respekt. Han visste precis vilket namn han skulle ta, han hade alltid sett sig själv som…
”Pancho,” sade han, ”mitt namn är Pancho,” för att sedan smacka till Riff Raffs lyfta tass med sin klöv. ”Trevligt att träffa er.” Pancho var inte alls säker på att han verkligen tyckte att det var trevligt att träffa dem, för tvättbjörnar hade dåligt rykte bland gårdsdjur. Men eftersom han aldrig förr träffat några så bestämde han sig för ett öppet sinne.
”Vi kollade in dig när du skrapade med pinnen,” sade Mischief. ”Jaså, jaha,” sade Pancho. ”Jag gjorde upp en plan.” Det var bra mörkt nu och Pancho kunde knappt se linjerna i marken, men tvättbjörnarna verkade inte har några problem med det. ”Ska jag läsa upp den för er?” Han tyckte alltid o att ha en plan att presentera för någon. Tvättbjörnarna hukade över planen, så nära att de skymde sikten om där hade varit tillräckligt ljust för att se något. Det spelade dock ingen roll, då Pancho kunde det som stod där utantill. ”Längst upp står där, #1 Hitta mat, #2 Hitta ett sovställe,” kungjorde han. En stunds tystnad följde, sedan frågade Riff Raff, ”Var det allt?”
”Nja, jag utelämnade ett par A:n och B:n, men ja, det är ungefär allt.” Pancho var den som var tyst nu, han tänkte att han kanske glömt några viktiga punkter för överlevnad. En möjlig #3 hoppade upp i hans tankar: Undvika tvättbjörnar. Tills slut sade Rags, efter att ha sniffat sönder nästan hela planen, ”Jag fattar inte.”
”Du fattar inte? Vilken del var det du hade svårt att förstå?” sade grisen i en mässande ton. Han hade många gånger förr förklarat komplicerade planer för djur med mindre skarpa intellekt. Tvättbjörnar verkade falla under denna etikett.
Rags ignorerade Panchos ton. ”Vi fattar inte”, sade han i samlad ton, ”varför du slösar tid på att skriva ’Hitta mat’. Om du vill hitta mat, varför gör du det inte bara?” Efter att ha konstaterat detta tog han ett par tvättbjörnsdanssteg över planen. De andra tvättbjörnarna fann detta ganska kul. Under skratt och skojknuffande sade Bandit ”Ni drar vi”.
”Vänta!” skrek Pancho, ”Vart ska ni?” Tvättbjörnarna vände sig alla mot grisen. De sneglade på varandra för att tajma svaret och de ropade ”Hitta mat!” och så försvann de. På en sekund visste Pancho vad han måste göra. I mörkret var hans grisögon nästan värdelösa, men de sex tvättbjörnarnas lukt var svår att missa. Dessutom gjorde deras skratt och tjut det lätt, även för en gårdsgris, att följa dem. De var unga och rörde sig snabbt. Pancho snubblade, krockade med ett träd, sprang genom ett svartvinbärssnår och fick med sig ett gäng stickor och halkade ner i en å då han försökte härma tvättbjörnarnas skuttande från sten till sten. Han fick mer motion än han vanligtvis fick under ett helt år. Vilken dag! Vilken natt! Plötsligt hörde han varken skratt, skojande eller några andra ljud över huvudtaget. Tvättbjörnarna rörde sig sakta och försiktigt när de närmade sig ett gammalt staket av trä. När de klev ut i månljuset kunde Pancho plötsligt se något. ”Det är en farm!” hasplade han ur sig.
”Schhh,” Sex huvuden vände sig om för att skälla på honom. ”Om du ska med, får du vara tyst”.
Han nickade och de kravlade alla under stängslet. Riff Raff signalerade till honom att hålla sig en bit bakom dem och Pancho lydde. Han stannade kvar och såg på när de sex små figurerna gled över betesmarken. När han närmade sig ladan fångade hans tryne upp en bekant doft: grisar. När han sniffade reda på stian såg han tvättbjörnarna röra sig runt vad som verkade vara ett stort hönshus. Ryktena han hört på farmen var alltså sanna.

I stian såg Pancho flera suggor och kultingar sovandes i ett hörn. Han smög under grinden och gick på tå fram till tråget. Hurra! Majs, och det fanns lite kvar. Pancho började böka runt som bara grisar kan. Han försökte äta både tyst och snabbt, inte helt lätt att kombinera, särskilt för grisar. Han antog att det han gjorde var att stjäla, rent tekniskt, så det var egentligen fel. Men dessa systergrisar hade ätit sin del och lämnat detta för hans rebelliska uppgift. ”Om de var vakna” tänkte han, ”är jag säker på att de skulle dela med sig av maten till mig, de skulle vara stolta att få göra det”, men ändå aktade han sig för att väcka dem. Tvättbjörnarna aktade sig inte.
I hönshuset yrde fjädrarna. Hönorna, som var inringade av sex hungriga tvättbjörnar, skrek på hjälp. Skräcken i deras röster fick Panchos blod att isa sig. En collie kom springande för att hjälpa dem och skällde så högt att det kunde väcka hela farmen. Ljuset tändes i huset och den halvklädda bonden rusade ut skrikandes och skjutandes grovt hagel med sitt gevär. Pancho sjönk ner i den mjuka dyn i stian. Kanske kunde han stanna här. Han kunde säkert passa in bland grisarna här och så småningom starta ett nytt uppror på den här farmen. Tvättbjörnarna stack iväg, förföljda av bonden och collien, skällande och skjutande hördes över åkern.
”Ja,” tänkte han, ”jag stannar här”. När han vände sig om för att beskåda sitt nya hem, upptäckte han för första gången en enorm galt som stod lutad vid ladan. Han hade väckts av kaoset i hönshuset och hade just fått syn på Pancho. ”Ny plan” var det enda han hann tänka innan han kravlade under grinden och stack iväg springandes mot skogen, bort också från tvättbjörnarna.
När han kom under trädkronorna saktade han farten. Det var för mörkt för att springa i skogen och han var väldigt trött. ”Jag måste komma djupare in i skogen för att vara trygg” tänkte han. ”Men hur mycket djupare och hur säkert blir det egentligen?” Samtidigt som han gick och funderade gick han rakt in i svartvinbärssnåret igen. Han lade sig ner, somnade och mumlade för sig själv, ”Jag måste göra upp en plan”.