Det var redan sen morgon när han först slog upp ögonen. Dagsljuset nådde knappt in i buskaget under tallarna. Pancho vaknade ur en lång men orolig sömn. Han hade drömt om hundarna som jagat honom och om den fruktansvärda massakern i hönshuset. Nu plirade han med sina små rosa ögon på svartvinbärstaggarna framför honom och han förstod att det inte hade varit bara en dröm.
Han stönade och kämpade sig upp på fötter. Varenda muskel värkte och varenda steg minde om gårdagen. Han kravlade fram ur buskaget för att försöka få en känsla av läget och han upptäckte att han inte hade en aning om hur han hamnat där. Han gick runt buskarna och letade efter ledtrådar och sniffade på träden närmast. ”Jag vet inte var jag är, inte hur jag kom hit och inte vart jag ska, men… kanske spelar det ingen roll.” Det här krävde en enorm tankeprocess av honom. ”Det enda som spelar roll just nu är att jag är hungrig.” Sedan han rankat sina prioriteringar blundade han och sniffade i luften. Det fanns många okända lukter i skogen men ingen tydlig doft av majs, äpplen eller morötter, men något kände han. Något fuktigt, kanske var det vatten. Stolt över sin ganska smarta slutsats, satte han av norrut, eller var det österut? Hur som helst så gick han mot vattenlukten.
Skogen var mycket mindre skrämmande på dagen och då där ingen fanns som jagade honom, njöt han av morgonpromenaden. Han stannade då och då upp för att sniffa i luften efter rätt kurs. Trots värkande muskler tog han sig fram i snabbt tempo. ”Hitta vatten måste vara en viktig uppgift”, sade han för sig själv. ”Det ingick i min ursprungliga plan, vill jag minnas. Det kanske finns växter här vid flodens strand som blir bra till frukost.”
I snåren, till vänster om honom, hörde han en stor gren knäckas. Pancho blev snabbt på helspänn och vände sig mot ljudet och sniffade i luften. Ingen chans att ta fel på den lukten.
”Tvättbjörnar”, suckade han. ”Jag går till höger så jag slipper dem”. Bara några steg senare hörde han fnissande bakom ett träd på höger sida. Han funderade på att gå tillbaka i en vid båge för att undvika dem, när han fick se två tvättbjörnar duckandes bakom en stam då han just vänt sig om. Om Pancho ville undvika en konfrontation verkade det bara finnas ett håll att gå: framåt. Han kände lukten av hans eskort och kunde ibland också höra dem, men de höll sig mestadels utom synhåll. Men varje gång han försökte gå mot vattenlukten, var vägen blockerad.
Jag undrar jag om tvättbjörnarna försöker skydda vattnet och ha det för sig själva?” Sakta men säkert fann sig Pancho klättrandes uppåt, i precis motsatt riktning från vattnet längre ner. Snart kom han till en stig som snirklade sig genom en äng med högt, vildvuxet gräs. ”Många djur har gått på den här stigen”, tänkte han. Att färdas på allmän väg gjorde att han kände sig mindre vilsen och snart hade han glömt att först velat gå till vattnet. Tvättbjörnarna flankerade honom inte längre utan höll sig bakom honom på ett respektfullt avstånd. Allteftersom terrängen blev värre blev stigen allt smalare och började slutta brant uppåt. På ena sidan låg stigen slickad kring bergsväggen, på andra sidan stupade det rakt ner, så Pancho var tvungen att gå rakt fram om han inte ville konfrontera tvättbjörnarna. Dessutom var det verkligen vackert här uppe och uppenbarligen ledde stigen någonstans, fast han inte hade en aning om vart.
Stigen började slingra sig kraftigt och blev ännu brantare. Grisens mage började kurra av hunger och de stela benen började värka. Pancho satte sig ner för att vila en liten stund, men upptäckte då att tvättbjörnarna också hade stannat bara en slingrig kurva bakom honom. ”Vart är vi på väg?”, flåsade han när han rundade nästa kurva och samtidigt besvarades hans fråga. Stigen tog slut och framför honom och han stod vid öppningen till en stor mörk grotta.
”Toppen!”, pep han. ”Jag är fast!” Han tog ett försiktigt steg in i grottans mynning. Han kunde inte se i mörkret ännu, men hans tryne avslöjade allt. Vilken lukt! ”Jag har inte en susning om vad som gömmer sig därinne, men jag tar hellre itu med tvättbjörnarna”, tänkte han och började gå fort bort från grottan.
Då hörde han ett bekant jamande: ”Hallå, det är jag!”
Pancho såg två gula ögon och en suddig kontur av en svart katt i den mörka grottan.
”Sabo?” viskade han. Det var katten från hans gamla gård.
”Det är lugnt,” spann hon. ”Följ mig.”
Pancho sneglade bakåt och såg tvättbjörnarna komma in genom mynningen. Han skyndade ikapp katten som inte verkade ha några problem att navigera i mörkret. ”Katten kan se i mörkret, tvättbjörnarna kan se i mörkret – det är bara jag som inte kan!”, mumlade han och snavade på en sten. Stanken i grottan var hemsk; där fanns så många olika lukter som överlappade varandra att hans tryne kollapsade. Katten gick en bit framför honom, tvättbjörnarna en bit bakom. ”Vart är vi på väg, Sabo?” frågade Pancho och ansträngde sig för att låta nonchalant. Var det här en fälla som hans gamla fiender från farmen hade lagt?
”Jag vill att du ska hälsa på ett par vänner”, sa katten.
”Men, varför kom du inte och plockade upp mig själv?”, frågade grisen misstänksamt.
”Tvättbjörnarna anmälde sig som frivilliga”, sa katten urskuldrande.
Det hördes fnissande en bit bort, men när Pancho vände sig och stirrade på dem, log de bara inställsamt.
”Nu är vi framme”, sa katten. De gick runt ett hörn och kom in i den inre delen av grottan. Solen sken in från ett hål i schaktets tak och fyllde rummet med härligt syre. Golvytan var fylld av djur, tvättbjörnar förstås och ekorrar och rådjur. Sen såg Pancho något bakom cirkeln av djur, fem enorma skepnader, så stora och skrämmande att han, trots att han aldrig hade sett någon förut, genast visste att det var: Björnar!
Han vacklade bakåt tills han stod tryckt mot den kalla klippväggen. Han sköt blixtar ur ögonen mot katten när hon släntrade bort och rullade ihop sig vid fötterna hos en mindre björn, som satt nära mitten.
”Välkommen”, sa den lilla björnen.
Pancho kände sig svag, hans knän vek sig under honom och han var blek (vilket är verkligt imponerande av ett djur som redan är vitt). Nästan genast dök en silverfärgad ekorre upp bredvid honom med en träskål.
”Skulle du vilja ha lite vatten?” frågade han grisen. Pancho nickade och lapade i sig vattnet.
”Det är lugnt, du är bland vänner”, viskade ekorren och försvann sen med den tömda skålen.
Allas blickar var riktade mot den vita grisen. Han kände att hans värdighet krävde att han visade en gnutta mod. Han tvingade sig på skakiga ben ut i mitten av cirkeln. ”Tack så mycket för vattnet”, började han. ”Jag var så törstig att jag nästan svimmade!”
Oavsett om han blev trodd eller inte, så fyllde bluffen sitt syfte.
Du är säkert hungrig också. Vi ska snart äta lunch. Jag heter Judi”, sade björnen.
”Jag heter…”, hans mun var fortfarande inte van vid namnet. ”Jag heter Pancho”, sade grisen och sneglade mot katten Sabo, som rullade med ögonen utan att säga något.
Ingen annan sa heller något, så för att bryta isen bestämde sig Pancho för att fråga vad den skulle bli till lunch och han hoppades att det inte skulle vara fläsk.
Nu talade Sabo, ”Jag berättade för dem om vad som hände på farmen igår. Vi tänkte att du kanske ville ansluta dig till oss”.
Oss? Pancho hade trott att Sabo var en bondkatt, men hon hade tydligen levt ett dubbelliv.
En gigantisk, rufsig brunbjörn, med en basröst som fick Pancho att vilja harkla sig, brummade ”Sabo säger att du kan läsa. Vad kan du mer?”
”Tja”, stammade Pancho, ”jag kan skriva också och räkna lite grann. Jag gör upp planer och övervakar och organiserar andra djur”.
Björnarna viskade, inte tillräckligt tyst, med varandra och Pancho uppfattade en del besvikelse.
Basröstbjörnen frågade ”Kan du stoppa en skogsskövling?”.
Tvättbjörnen Riff-Raff frågade ”Kan du hitta mat i skogen?”
Och ett nytt djur i hopen skuttade fram. Han kilade över till Pancho och satte sitt lustiga ansikte rätt i grisens tryne. ”Kan du bygga saker?”
Grisen andades in lukten av detta häpnadsväckande djur. Vig och spänstig gjorde det pyttelilla djuren en bakåtvolt och skuttade upp och satte sig på axeln på den stora björnen.
”Jag kan inte riktigt bygga saker”, sade Pancho, ”men jag är jättebra på att övervaka andra när de bygger saker.”
”Jo, det är vi väl allihop!” tjattrade det konstiga djuret och började skratta högljutt, ett skratt som spred sig som en löpeld genom tvättbjörnarna.
Sabo lutade sig åt Panchos håll och sa, ”Det där är Bonkers. Han är en apa. På rymmen!”
Björnen Judi började prata och skrattet lade sig. ”Om du inte kan göra något, hur kan du då övervaka dem som gör det?”
Pancho blev ställd. Trött på att bli utskrattad vände han på frågan. ”Exakt vad är det ni gör? Har ni en gård?” Det var en bra fråga. Det här var en märklig samling djur.
”Ingen farm”, sa Judi. Vi bor här i skogen och arbetar för att beskydda den.
”Så ni bor och arbetar tillsammans?”
”Vi bor nära varandra och ibland arbetar vi tillsammans, ibland inte” sa hon.
”Är du ledaren?” Hans fråga var ärlig och han menade inget illa med den, men mumlet som kom från djuren gjorde klart att han hade gjort bort dig.
”Vi har inga ledare” fräste Bonkers. ”Inga ledare, inga efterföljare.”
Den pinsamma situationen underlättades av den pipiga rösten från en ekorre: ”Nu äter vi.” Sen rusade alla djur till grottans mynning.
Judi rörde sig långsammare än de andra. Hon hade nyss blivit skadad av en fälla som människor hade satt ut och höll fortfarande på att återhämta sig. ”Oroa dig inte, det finns tillräckligt”, sa Judi. Sabo och Pancho sänkte farten och gjorde henne sällskap.
Maten serverades under träden en bit bort från grottan. Många fler djur kom och åt än dem som varit på mötet i grottan. Ekorrarna hade lagat till en stuvning av ekollon och även om det var enkelt så var det gott och mättande för en hungrig gris. Över maten fladdrade en flagga med texten ”Nötter-Åt-Alla”. Det var namnet på ekorrarna som hade det fantastiska modet att ta på sig att utfodra en så stor och brokig skara.
Pancho satte sig mellan Sabo och Judi. ”Sabo har berättat för mig om din gård”, sade Judi. ”Det verkar ha börjat bra med ett lyckat uppror. Det är synd att en del djur kom att bli lika usla som människorna.” Pancho tappade hakan. Var det så här Sabo hade sett på alla ansträngningar och insatser på gården? Och sedan slog det honom, var hade hon varit när det hade funnits jobb att göra på farmen? Här, utan tvivel. Pancho sa ingenting och Judi fortsatte. ”Jag har alltid undrat, när ni sen var fria, varför stannade ni kvar på gården och fortsatte att arbeta som slavar? Varför sprang ni inte till skogs och levde verkligt fritt?”
Det hade aldrig slagit honom och ingen annan heller så vitt han visste. Pancho skakade på huvudet och sa helt enkelt ”Jag vet inte”. Och det visste han inte heller.
Grisen såg upp och lade märke till att ett par av gårdagkvällens tvättbjörnar, Mischief och kanske Rascal, på nytt hade ställt sig i matkön för en andra portion. ”Jag såg de där tvättbjörnarna plundra ett hönshus igår kväll,” sa Pancho menande. ”Det var en fruktansvärd upplevelse, men jag intalade mig själv att de antagligen var väldigt hungriga. Nu förstår jag att de hade kunnat äta här och gjorde det förmodligen och var bara ute efter att bråka.”
Judi och Sabo skrattade tyst. Sabo spann och sade lågmält, så att inte ekorrarna skulle höra det: ”Trötta på ekollon”.
”Det är väl ingen ursäkt,” tänkte Pancho, men han noterade att fastän hans skål var tom, så hade de andra två knappt rört sina.
Sabo sköt över sin skål till Pancho. ”Ta för dig, jag är var inte så hungrig som jag trodde,” sa katten, lättad över att räddas från stuvningen.
”Tack,” fnyste Pancho när han högg in.
”Du har rätt, Pancho”, sade björnen. ”Det är verkligt näringsrik mat och ekorrarna har slitit hårt med att fixa den” och hon började äta den, men inte med grisens aptit.
Grisen blev klar fort. Med full mage, kunde han nu tänka på annat. ”Du sade att ni arbetade för att skydda skogen. Vem arbetar ni för?” frågade han björnen.
”Vi arbetar för skogen”, svarade hon, ”och skogen betalar tillbaka genom att ge oss mat och skydd”. Pancho satt tyst en stund, så Judi fortsatte. ”Människorna hugger ner för mycket skog för snabbt och förstör många hem i skogen. Djuren måste förena sig för att rädda sig själva och träden och forsarna”. Hon var inne på sitt favoritämne nu och hade en ny fascinerad lyssnare. Judi pratade på ett mycket personligt sätt om miljökatastroferna och öppnade Panchos sinne för de globala konsekvenserna.
Pancho blev rörd till tårar. Han kände hur viktig denna kamp var. ”Jag ska hjälpa till på alla sätt jag kan”, lovade han, ”men jag har ingen plan”.
”Det är lugnt”, sade Judi. ”Det finns många andra som har planer.” Pancho log och såg nu runt på sina nya vänner. Han hoppades att det inte var Bonkers eller tvättbjörnarna som hade dessa planer.
De närmast efterföljande dagarna lärde Pancho känna denna vilda skara. De var inte så intresserade av planer och organisation, men många var intelligenta och kunniga. Grisen undrade hur han skulle passa in och på vad han kunde bidra med. ”Jag är i alla fall entusiastisk”, tänkte han när han försökte lära sig göra upp eld.
Pancho tyckte om att ständigt vara sysselsatt och de lata dagarna vid Grottlägret hade börjat tråka ut honom. Många av de andra djuren hade njutit av fritiden och tagit tupplurar i solen, lekt och pratat om eko-revolution, men inte gjort så mycket, utan bara dykt upp till måltiderna och spelat trumma på kvällsmötena. Efter att under några dagar ha gått ner i varv, ställde Pancho upp som frivillig till Nötter-Åt-Alla. Ekorrarna hade farit som raketer genom skogen och samlat allt ätbart inom räckhåll, speciellt ekollon och Pancho hade haft svårt att hänga med. Så istället prövade han på att laga mat. Nötter-Åt-Alla-receptet förblev likadant: ta allt ätbart man hittat den dagen, lägg det i en stor gryta, koka det några timmar, hitta på ett nytt namn för rätten och servera.
Det här tyckte grisen var roligt, då han älskade att leka med mat, men det verkade inte vara så intellektuellt stimulerande. Han hade däremot utvecklat en djup respekt och beundran för ekorrarna. Pancho hade aldrig riktigt stött på några ekorrar förut. Han hade utgått från att de var mindre dugliga än de flesta lantdjur han kände. Men aldrig hade han förut sett en sådan hängivenhet, energi, klipskhet och uppoffring, allt detta utan kontroll uppifrån. De var det tysta hjärtat som fick hela denna grupp av djur att fungera.
Pancho lyssnade mer än han pratade under de sporadiska mötena, men han högg tag i Judi senare för att få mer utförliga förklaringar.
”Bolag”, undrade grisen. ”Är de den nya fienden, eller är det bara det nya ordet för människor?”
”Det är samma gamla fiende i ny förklädnad”, berättade Judi för honom. ”Väldigt knepiga och svåra att slåss mot.”
”Varför sliter vi inte bara av deras förklädnad då?”, sade grisen.
”Det är precis det vi försöker göra”, sade björnen, ”men det är svårare än det ser ut”.
Judi tog ett djupt andetag och började sedan förklara. ”Bolagen säger, vilket är helt sant, att det enda de är till för är att tjäna pengar till sina aktieägare, det vill säga dem själva.”
Pancho nickade. ”Det visste jag. Det kommer inte som någon överraskning att de inte bryr sig om djuren som skapar deras vinster, eller om miljön”.
Judi sträckte upp sin tass för att understryka det hon sade. ”Men varför är de bolag? Jag menar istället för bara företag?”
Pancho kliade sig i huvudet. Han visste att han borde kunna svaret…men det gjorde han inte. Han hatade när det var så.
Men björnen fortsatte: ”Lagarna skyddar bolag så att de inte har något personligt ansvar. Och du vet vad vi alla tycker om personligt ansvar!”
”Ja, absolut!” svarade Pancho snabbt. Han hade lärt sig mycket om ämnet sedan han kommit till Grottlägret. Det viktigaste av allt, om det inte finns ledare eller regler, är personligt ansvar. ”Är de så de kommer undan med att förstöra skogen?”
”Det och deras andra kriminella aktiviteter.” Judi ryste till av äckel. ”Så vi slåss mot dem med allt vi har, men spelet är riggat till vår nackdel”.
Pancho ryste också. Dessa bolag måste stoppas eller hållas ansvariga. Grisen, som alldeles nyss utövade makt på sin gamla gård, kände sig nu förbannad men hjälplöshet. Vad kunde han göra?
”När kan vi börja skydda skogen?” frågade grisen.
”Snart”, kom svaret. ”När korpen kommer tillbaka.” Judi suckade. ”Njut av lugnet medan du kan.”
Men Pancho längtade efter handling. På eftermiddagen den dagen, när han låg i det ljuvliga gräset och tittade på molnen som gled förbi och med magen full av ekollon, så muttrade han upp i skyn, ”Jag önskar att korpen kunde komma snart”. Som för att bevilja hans önskning, bröt sig en stor svart fågel igenom molnen. Hon cirklade över ängen där Pancho låg innan hon landade på en klippa intill det provisoriska köket. Alla djuren samlades och Pancho sprang för att få en bra plats i cirkeln runt fågeln.
Korpen Quoth spatserade fram och tillbaka på klippan tills alla hade kommit. Hon kom med stora nyheter och visste att lägret knappt kunde vänta på att få höra dem. ”Bolaget planerar ett nytt kalhygge”, kraxade hon. ”Ett par dalar bort, de har redan anlagt vägen!”
Skogens beskyddare fräste och stönade.
”Det finns ingen tid att förlora!” skrek Bandit. ”Vi måste ge oss av omedelbart.”
Men de beslöt att stanna tills nästföljande morgon. Ikväll skulle de förbereda sig.
En upphetsad Pancho bönade och bad att få vara med i sabotagekommittén; det lät som det viktigaste och mest äventyrliga. I kommittén ingick några björnar, alla tvättbjörnarna, apan Bonkers, en vessla samt Pancho.
”Vad har vi för plan?” frågade grisen gång på gång under tiden som sabotörerna kilade omkring och samlade verktyg och redskap till aktionen. ”Ska vi spika träd, förstöra utrustning, blockera vägen?”
”Sluta fråga alla dessa grisfrågor”, avbröt apan honom. ”Hur ska vi veta vad vi ska göra innan vi kommer dit?” Bonkers himlade med ögonen som om vem som helst skulle hålla med honom.
Red lade en tass på Panchos axel. ”Det är lugnt”, sade han. ”Vi tar med allt vi behöver för att göra vadhelst vi kan.” Red blinkade mot sin sjabbiga björnkamrat som stod vid Panchos andra axel och lade till, ”Arthur och jag är alltid förberedda på att vi kanske måste jaga en och annan människa.” De två björnarna skrattade rått.
Pancho kände sig övertygad. ”Planen är”, sade han för sig själv, ”att vara förberedd på alla situationer” och han måste medge att det lät smart.
Snart var den brandskadade kofferten proppfull med sabotagematerial och en del ramlade ur. Sabotörerna betraktade den med belåtna blickar, men enades om att det var alldeles för mycket att bära med sig på en så lång vandring. ”Snöret är bra och det här garnet också”, sade Rascal, som tyckte bättre om att linda in träd i garn än att spika dem.
”Hammaren och de långa spikarna och den här skiftnyckeln”, sade Bonkers. ”De är tunga, men viktiga.”
”Den här stenen och den här träklubban kan vi lämna, vi hittar sådant där. Mat och vatten och plåsterlåda, ut i fall att”, rådde Red. Pancho gillade inte hur det lät.
”Är det middagstrumman som låter?” undrade den hungriga grisen.
Det var lite väl tidigt, men djuren lade ner arbetet och samlades. Pancho kände på doften att maten var nästintill färdig, men han kände något annat också.
”Oj, det är ju Tex och Mex!” ropade Riff Raff och rusade tillsammans med de andra tvättbjörnarna bort mot de två slitna gamla prärievargarna som hängde vid trumman. Besökarna bar ett par nötta gitarrer på ryggen och var slängda i käften. Djuren vid lägret hälsade prärievargarna med en sådan entusiasm att grisen bestämde sig för att inte fastna vid det första intryck han fått av dem.
”Ni killar har verkligen grym tajming, inte bara för att ni kom precis till middagen, utan för att vi imorgon dessutom ska dra iväg på skogsaktion” sade Mischief och flinade mot Tex och Mex.
”Vi skulle verkligen uppskatta lite middag, men vi måste nog stå över aktionen”, dreglade Tex. ”Blivit för gammal.”
Pancho tvivlade på det, men fann det de sade intressant, så när ekollonstuvningen kom, tog han sin tallrik och satte sig med tvättbjörnarna nedanför prärievargarna.
”Gissa var vi tillbringade natten igår?” frågade Mex tvättbjörnarna. ”Kommer ni ihåg gården med det där stora hönshuset?”
”Såklart vi gör, vi gjorde en räd där förra veckan, eller hur Pancho?”
”Jag gjorde ingen räd mot något hönshus”, förklarade Pancho för alla som hörde på. ”Jag skulle aldrig attackera höns på det där viset”.
”Vi var inte ute efter hönsen, vi var ute efter äggen”, sade Mischief.
”Självklart, det var vi också”, lade Tex till.
”Är det så mycket bättre?” Panchos röst hade den där överlägsna tonen.
”Ägg är ju kycklingar, som ännu ej kläckts.”
”Nä, inte de här, de är inte befruktade” stack Mischief in.
”Och även om de var befruktade, tycker jag inte att de är kycklingar förrän de kläckts”, sade Mex.
”Och bortsett från det så skulle annars människorna ta dem” lade Tex till. ”Missförstå mig inte, jag har inget emot kycklingar.”
”Han älskar kycklingar” skrattade Mex, ”men hur som helst, ni minns den där gården? Den är borta nu.”
”Borta?” utropade Pancho. ”Hur kan det komma sig?”
”Ja, alltså, marken är ju fortfarande kvar”, sade Mex. ”Men ingen gård. Bolaget rev det, sägs det. Vet inte vad de ska bygga, djuren är borta och bonden också.”
”Inga fler ägg”, suckade Mischief.
”Bara så där?” Pancho kunde knappt tro det.
”Bara så där. Ska nog ta lite mer av den där goda stuvningen”, sade Tex och masade sig bort till matbordet. ”Tror inte jag ätit såhär bra mat sen sist vi var här.”
Pancho tänkte på den stackars hönsgården. Han hade till och med övervägt om han skulle stanna där, om det inte hade varit för den där galten. ”Tur att jag avstod”, tänkte han. ”Var skulle jag vara nu i så fall?”
Efter middagen samlade ynglingarna ihop pinnar och grenar och byggde ut lägerelden till en jättebrasa som skulle räcka långt in på natten. Alla i lägret drog sig närmare prärievargarna som stämde de slitna och nötta gitarrerna. Med ett sorgfyllt ylande drog de igång sjungandet. Tex och Mex sjöng verserna, men i refrängerna fyllde alla i med skall, pip och gläfsanden. Pancho hade hört bättre sång, men aldrig så sorgsna visor förut. Prärievargarna sjöng om det ensamma, kringströvande livet för hemlösa vandrare. Även om rimmen ibland inte riktigt klaffade, så kunde du i alla fall känna hemlängtan som en klump i magtrakten. Om han inte hade varit omgiven av vänner, hade Pancho känt sig väldigt nedstämd. Han såg sig runt efter Sabo, hans gamla vän från gården. Och där var hon, så rörd att hon hade måst lägga tassarna för öronen. Han masade sig bort och satte sig bredvid henne, för att dela minnen från förr.
Katten stod på tå och viskade i Panchos öra, ”Det är så bra att det gör ont.”
”Precis vad jag tänkte”, suckade Pancho och han lyssnade till de sista sorgsna stroferna av sången.
”Berätta en saga!” hördes en av ynglingarna ropa.
”En saga, en saga!” upprepade en annan.
”Okej, okej”, skrattade Tex när hans yngsta fans samlades vid hans dammiga tassar. ”Vilken slags saga vill ni höra då? En rivig räv-saga? En bamsig björn-saga? Eller vad säger ni om en mjau-tastiskt bra katt-saga?”
”En katt-saga!” hojtade en ung bock. Alla djuren höll med.
”En katt-saga ska det bli” flinade Tex när han lade ner gitarren bredvid sig. ”Den här katt-sagan handlar om mod, hjältedom och uppoffring. Men den är ärlig och sann, en sann saga.”
Och Tex började: ”För inte så länge sedan, på andra sidan havet, levde katterna i Katt-alonien i förtryck under en människa som kallade sig själv för kung. ’Ni katter måste göra si och inte så, ni måste lyda det där, ni måste tro på det här!’ Makt kan vara något fruktansvärt, och regeringsmakt, ja det vet vi hur det är. Katterna i Katt-alonien var slitna och trötta på att köras med och utnyttjade. Det pratades om att göra uppror och störta kungen. Katterna i Katt-alonien ville leva fritt igen!”
Tex skrattade åt sitt eget nödrim.
”Men de maktgiriga tänkte inte låta det ske. Regeringen sade, ’Ni katter kan inte sköta er själva. Ni behöver vår hjälp. Ni har inte tillräcklig utbildning. Sådant här kräver experter, proffs. Ni katter är inte starka nog att skydda er själva mot fiender.’
Snart blev en del katter ängsliga. ’Kanske har regeringen rätt. Kanske kan vi inte ta hand om oss själva.’
Andra katter var arga. ’Vi katter kan ta hand om varandra. Vi kommer klara oss fint. Och vilka är egentligen fienden? Regeringen, tycker vi!’
’Oroa er inte’, sade regeringen. ’Ni kommer inte tvingas göra någonting. Se här, ni har ju ett fritt val. Ni kan rösta på den här ledaren, eller den här.’
Katterna var överens. ’Vi ska välja den trevligaste ledaren. Vi ska rösta på en ledare som står på katternas sida.’ Och det var det de gjorde.
’Åh nej’, skrek militären. ’Ni katter valde fel ledare. Det visar att ni inte kan ta ansvar för er själva. General Skunko kommer att ta över från och med nu. Han kommer visa er katter hur saker måste fungera.’
General Skunko var riktigt grym. Han var företagens man, han var regeringens man, men mest av allt var han militärens man. Skunko hade alla soldater och alla vapen, så vad kunde stackars Katt-alonien göra?”
Tex gjorde en paus och väntade på reaktioner från sin publik.
”Slåss!” ropade skogens beskyddare.
”Just det”, nickade Tex. ”Och det var precis vad de gjorde: slåss! Skunko hade mäktiga vapen, men katterna stod inte ensamma. Björnarna från Björn-celona jagade bort soldaterna från sin stad och tog deras vapen. ”
Från björnarna bland åhörarna kom ett vrål av bifall.
”Medan de starkaste djuren fortsatte bekämpa Skunko, som kontrollerade andra delar av landet, gjorde de andra djuren något fantastiskt. De började ett nytt sätt att leva tillsammans. De delade med sig av sin mat, utbytte saker och tjänster med varandra istället för att använda regeringens pengar och förkastade lagar och ledare. Djur runt om i världen beskådade allt med förundran, inte krigandet, det hade man sett tillräckligt förut, men för att se det nya sättet att leva. En del åkte hela vägen till Katt-alonien för att slåss för att beskydda det nya sättet att leva.
Men General Skunko var skoningslös och hans armé växte sig starkare då makter utomlands öste in militärt stöd till Skunkos krigsmaskin. Uträknade och utslagna dödades många djur och andra lade ner striden. En del gick till och med över till Skunko för att vara på den vinnande sidan. Katt-alonien föll och det nya sättet att leva krossades.”
Tex tog ett djupt andetag och såg runt på de nedslagna minerna bland hans åhörare.
”Katt-alonien och djuren som levde där led fruktansvärt och gör det än idag. Men de visade världen någonting mycket viktigt. Djur över hela världen känner hopp tack vare dem. De skapade ett nytt och friare sätt att leva och även om det bara varade en kort period, så såg världen att det kunde fungera. Regeringar fruktar den, aktiebolagen hatar den och den gör alldeles säkert militären rasande, men sagan om Katt-alonien är en källa till inspiration för djur överallt.”
Tex avslutade sin berättelse.
Sabo såg ut att vara djupt försjunken i tankar. ”Gjorde katter verkligen allt det där? Gick det verkligen till så?” frågade hon prärievargen.
”Ja, Sabo, det gick verkligen till precis så”, svarade Tex.
”Wow, vilka coola katter de var”, sade Sabo stolt.