Den gröna faran – här för att stanna

Så här är läget:

• Klimatet på jorden kommer ändras radikalt de närmaste 100 åren.
• Anledningen är människans rovdrift på naturen, främst de senaste 250 årens.
• Det finns en rad naturvetenskapliga, psykologiska och sociala förklaringar till varför det har blivit som det har blivit.
• Livet på jorden kommer överleva människan.
• Om människan ska kunna överleva måste de återstående ekosystemen räddas genom radikala lösningar. Nu, inte imorgon.

Dessa fem premisser kan de flesta anarkister ställa upp på. Vad värre är att vi för det första är osams om vilka de “radikala lösningarna” är och vad de kan tillåtas innebära för den enskilda människan. För det andra verkar stora krafter emot oss. Det anarkistiska tänkandet står inte högt i kurs hos den politiska eliten, vilket säger sig själv, men framför allt inte heller hos vanliga maktbefriade människor.

Dessa två problem är viktiga att ha i minnet när man ändå bestämmer sig för att agera. Det är viktigt att försöka se till helheten. Människan lade inte grunden till en ekologisk katastrof när de uppfan plasten, eller utvann den första oljan, eller byggde den första ångmaskinen. Grunden lades när vi slutade betrakta oss som en del av naturen och naturen som en del av oss. Detta skedde för många tusen år sedan, om än väldigt långsamt.
För att verkligen kunna arbeta med helheten – det vill säga att dels komma till rätta med de akuta ekologiska problemen och dels skapa ett sätt att leva som är i samklang med naturen och våra övriga värderingar – måste man gå till botten med problemet och inte gå vilse i redan lagda spår. Människans uttnyttjande av den övriga organiska och oorganiska världen (och snart andras världar – go Fuglesang!) är helt i linje med vår kultur. Kom inte och säg annat. Det är viktigt att se att hela grunden för, framförallt västvärldens, kultur är exploateringen av naturen och människorna i den. Vår kultur bygger på fjärmandet av naturen och inför varandra. Ingen frisk människa skulle bränna ner sitt eget hem eller döda sina barn. Ingen frisk människa, som förstod sitt sammanhang, skulle heller förstöra basen för dennes liv. Men det är precis det vi gör. Och det är det vi uppfostras att göra. Och vi uppfostras också att kväva alla de känslor inom oss som säger att detta är fel.

Anarkister slår sig gärna för bröstet och påstår sig kämpa mot förtryck. En del säger också att de aldrig skulle kunna acceptera förtryck någonsin. Samma anarkister går, somliga ovetandes, andra fullt medvetna, runt i kläder och bär elektronikprodukter vars tillverkning inte bara gynnat stora multinationella företag, utan också bidragit till att ytterligare förstöra livet för de arbetare som bearbetat produkterna och livet för den miljö varifrån råvarorna stals. Det här problemet känner vi alla igen. Alla är vi dessa anarkister. Någonstans går vår tröskel. Var går din?

Det jag nu tänker skriva är ett par tankar om det som följer. Det är jättesvårt att leva som man lär. Det vet vi alla. Det är också lätt att gömma sig bakom en fasad av jag-gör-visst-en-massa-coola-saker. Men det räcker inte längre. För att skapa ett hållbart samhälle räcker det inte med att på alla tänkbara vis pressa fram politiska beslut på hög nivå, eller ens folkliga kampanjer med klistermärken, eller att lobba för svanmärkta fabriker. Allt det är bara yta i ett större sammanhang.

Vi måste börja rota i oss själva också. Och nu pratar jag riktigt jävla långt in i själen. För att komma någon vart någonsin, så måste vi bygga från grunden och det är inte någon annan stans än i vårt hjärta och i vår själ. Vi måste jobba på att inse att de olika kulturer som vi ingått i, uppfostrats i och formats av, har gjort mycket starkare intryck på oss själva än vi någonsin själva kan se med öppna ögon. Från vår första dag på jorden har vi tränats i att inte känna efter – utan tänka “rationellt”; inte samarbeta – utan konkurrera; tänka affärer – inte kärlek och så vidare. Män kommer exempelvis alltid präglas av att de är män, även om de når insikt om sexismen. Det gäller att inse vi som priviligerade människor i västvärlden måste jobba extra hårt på att komma först till insikt, sedan till handling och förhoppningsvis till stillhet.
Jag önskar att den insikten innehåller i alla fall dessa delar:

1. Människor är djur. Vi är, liksom alla andra levande varelser, resultatet av 3 miljarder års evolution. Vi har drifter, instinkter, känslor, tankar och drömmar. Eftersom vi är djur och eftersom evolutionen tar väldigt lång tid så finns det skäl att tro att vi inte är hur flexibla som helst utan faktiskt är byggda för att leva på ett visst sätt. Om man bejakar detta faktum mår man mycket bättre både fysiskt och psykiskt.
2. Vi är byggda för att leva i samklang med den övriga naturen. Vi är byggda för att leva samman med våra nära och kära utan ledare, chefer, politiker eller präster.
3. Allt vi gör får konsekvenser. Att leva ett liv utan kontakt med det ekologiska kretsloppet gör oss till halva människor. Naturen är inte rekreation, det är där vi hör hemma. Att inte se djuren som dödas eller växterna som plockas för att bli vår mat, gör att vi inte får en känsla för att vi ingår i det här kretsloppet. Därför kan vi äta BicMac och åka stadsjeep utan att det berör oss det minsta.
4. Vi lever på kredit. Men banken är satt i pant och vi har lånat oss upp över öronen för att satsa allt på ett kort. Det är dags att vi lämnar bordet. Eller, låt oss hellre välta det så att pokermarkerna flyger.
5. Kampen för naturen är kampen för livet och kämpar man för sitt liv, finns inga alternativ. Vi måste kämpa tills vi vinner. Och vinner gör vi först när de som hotar livet förlorar.

Den viktigaste insikten är den femte. Men den är svår att komma fram till och förstå om man inte åtminstone är inne och petar på de första fyra. Det är viktigt att inse att denna process måste få ta tid. Inget verkligt arbete med ens insida går snabbt. Men låt oss nu säga så här: Kampen om helheten har nu gått in på andra andningen. Allt fler lyssnar till ord om radikalare miljökamp. Låt oss inte glömma att denna kamp är en del i en större rörelse, fastän den rör själva basen för alla andra konflikter i samhället. Det kommer att debatteras ännu mer än förut om vad som är det bästa sättet att bedriva revolutionär miljökamp. Jag vill bara avslutningsvis säga detta. Låt oss inte banna dem som strider på ett sätt som vi finner löjligt eller dumt, så länge som kampen förs för rätt saker. Vi vill ha ett hållbart, rättvist, småskaligt, anarkistiskt samhälle, men det finns många vägar att nå dit. Jag tror inte på att organisera en massrörelse, jag tror på att träffas och inspirera varandra och kämpa på tusentals olika sätt på tusentals olika platser, vid miljoner olika tidpunkter.

Låt oss debattera metoder, reflektera över våra handlingar, känna efter vad som känns rätt – men framförallt agera. Låt oss affischera, förstöra egendom, blockera fabriker och arbetsplatser, strejka, älska, busa och leka, lära oss nya saker, stjäla, odla och montera ner den här skiten nu!

av Lobo Verde 2007-01-24

Lämna en kommentar