Anarkismen räcker
Måndag 28 Maj, 2007 kl. 12:10 emEn replik.
Jag uppskattar att Lobo Verde tagit initiativ till en diskussion om primitivism och anarkism, den känns nödvändig. Jag tycker också att det är positivt att Lobo Verde inledningsvis med begreppen förtryckssamverkan och intersektionalitet visar på att verkligheten vi rör oss i är komplex.
Därpå följer dock en del generaliseringar som behöver kommenteras. Den frihetliga rörelsen målas upp som bestående av en rad enfrågerörelser. Gemensamt för dessa är enligt Lobo Verde att de “utgår ifrån ett mer eller mindre marxistiskt perspektiv”. Vet inte riktigt vad som menas med det, antagligen att det finns en kritik av det rådande ekonomiska systemet och en diskussion om hur man istället skulle kunna organisera något slags (bytes-)handel människor emellan. Många av de grupper Lobo Verde räknar upp, däribland Ingen människa är illegal, har helt andra fokus än ekonomi. Vad är det som säger att de skulle ha ett marxistiskt synsätt på världen? Vidare hävdas “att industrialismen och människans herravälde över alla andra levande varelser aldrig någonsin ifrågasätts i grunden”. Ett konstaterande som ALF, Animal Liberation Front, som också räknas in i den frihetliga rörelsen av Lobo Verde rimligen inte kan hålla med om. Även om man vill hårdra ett resonemang får man förhålla sig till att verkligheten vi rör oss i är komplex.
Lobo Verde menar att anarkismen och den frihetliga rörelsen saknar helhetssyn, något som å andra sidan primitivisterna skulle inneha. Jag håller inte med. De enskilda frågor som sägs utgöra den frihetliga rörelsen, utgör delar av en helhet. En fråga är sammankopplad med en annan; olika förtryck samverkar som Lobo Verde också påpekar. De flesta grupper är medvetna om det förhållandet, även om de kanske väljer att tackla en specifik fråga från en specifik vinkel. Det tillhör snarare regel än undantag att folk är organiserade i flera grupper parallellt. Ingen enstaka person kan göra allt, men de allra flesta jag känner i den frihetliga rörelsen försöker göra allt de kan.
De tankar om anarki som jag la fram i Medvetenheten om ömsesidigheten skulle en primitivist antagligen avfärda som allt för inbundna i civilisationens väv. Och det är klart, när jag frågar mig om anarki är möjlig i min livstid så ställer jag mig frågan utifrån min livssituation, här och nu, mitt i civilisationen. Så det jag letar efter, ett sätt att organisera livet på en bas av ömsesidighet och solidaritet, söker jag här och nu, var och när annars?
Jag avfärdar i min tur primitivismen som allt för världsfrånvänd, för den tar inte sitt utgångsläge i den verklighet vi står i nu, utan i hur den såg ut för tiotusentals år sedan och hur den enligt dem åter borde se ut. Det är en modell som förutsätter att vi ska vrida klockan tillbaka till innan industrialismen, eller ännu hellre innan “den neolitiska jordbruksrevolutionen för cirka 15 000 år sedan” för att den ska kunna omsättas i praktiken. Var realistisk, kräv det omöjliga! Så sant, men det finns grader i helvetet.
“En småskalig, nomadisk, jämlik och allmänt småslapp tillvaro – den anarkistiska drömmen, helt enkelt. Så vad är det för fel med att hänvisa till det som ett rättesnöre”? Jo, kanske att vi har blivit några miljarder människor fler sedan dess. Det Lobo Verde refererar till är en bild av “hur människans ursprungliga liv i stort sett ut”, men vad säger den om vår samtid och om en möjlig framtid? Det småskaliga, nomadiserande samhälle som Lobo Verde lyfter fram som det eftersträvansvärda idealet hör hemma i en värld som befolkades av en bråkdel av de mer än sex miljarder människor som lever nu. Med den befolkningstäthet vi har på jorden idag så utgör ett sånt samhälle inte ett hållbart alternativ. Så varför uppehåller sig då primitivisterna vid just den idealbilden? För att de talar om en tid efter civilisationen.
De förutsätter att dagens civilisation går en våldsam katastrof till mötes. Och visst, vi exploaterar jordens ändliga resurser i en takt som inte håller i längden och som ett kvitto på överkonsumtionen kommer klimatförändringarna. Det i sig är inget kontroversiellt, det är däremot det postapokalyptiska scenario som primitivisterna målar upp, där utvecklingen kastats tillbaka och de överlevande människorna åter måste hitta fram till sitt vilda ursprung för att klara sig i vildmarken. Det katastroftänkandet har åtminstone tre stora brister som jag ser det.
För det första. Förutsättningarna som rådde för 15 000 år sedan råder inte automatiskt igen bara för att civilisationen rämnar. Det går inte att uttala sig om hur människors livssituation efter en katastrof av den omfattningen skulle se ut. Att utgå ifrån att det kommer vara som att återvända till ett förlorat paradisiskt tillstånd är önsketänkande. Mera troligt är antagligen att katastrofen kommer i form av accelererande klimatförändringar, som resultat av att vi inte förmått skära ned på klimatutsläppen och därmed begränsa temperaturhöjningen i den omfattning vi måste. I så fall går vi en mardrömslik framtid till mötes som Mark Lynas beskriver i sin bok Six degrees, en framtid som inte det minsta liknar den bild av människans ursprungliga liv som Lobo Verde gav som rättesnöre.
För det andra. Hur kan man förespråka vägen mot katastrofen som en önskvärd utveckling? Jag kan inte förstå varför folk som har analysen av det här systemet klar för sig inte försöker stoppa en skenande utveckling utan tvärtom skyndar på den. Lobo Verde skriver själv att “Vi dödar livet på den här planeten, inklusive oss själva. Det viktiga är därför att se vilka alternativ som finns.” Så varför letar då inte primitivisterna efter alternativ, varför utvecklar de inte strategier för att göra motstånd och samtidigt bygga ett samhälle mera i linje med deras ideal av småskalighet, hållbarhet och rörlighet?
“Man kan säga att den anarkistiska rörelsen saknar andlighet” skriver Lobo Verde. Jag vill hävda att den primitivistiska rörelsen har en närmast religiös domedagsdyrkan. Katastrofen förses med ett renande skimmer, den ska föra oss närmare vårt egentliga väsen, så som vi var menade att vara. “(D)et vi borde diskutera är hur vi ska krossa källan till allt förtryck – civilisationen – och åter igen kunna leva fullt ut som sant mänskliga människor.”
För det tredje. “Vilken plats har vi rätt att ta upp här på jorden?” frågar sig Lobo Verde. De flesta primitivister väljer att bortse från det faktum att det scenario och det idealsamhälle de förespråkar, förutsätter att den absoluta majoriteten av nu levande människor först måste dö tillsammans med civilisationen. Jag kan förstå att man som primitivist vill undvika att ta i den biten, då det skulle vara liktydigt med att förespråka ett folkmord av rent ohyggliga proportioner.
Ser man till vilka det är som redan nu drabbas hårdast av klimatförändringarna, så kan vi sluta oss till vilka som också kommer få ta den största smällen i en framtida katastrof – fattiga människor i syd. Inte vi i första hand. När primitivister i välbeställda industriländer, på tryggt avstånd, talar om att “krossa civilisationen”, är de då på det klara med vad det innebär och för vem? När primitivister vill påskynda den processen, är de då på det klara med vilka de väljer att inte solidarisera sig med? Det blir vi mot dem.
Om någon menar att det här är en illvillig och felaktig tolkning från min sida så förklara för mig hur det primitivistiska idealet skulle kunna förverkligas i dagens värld som är hem åt över sex miljarder människor. Jag kan inte se att det vore möjligt även om kapitalismen försvann imorgon och människorna började leta efter andra sätt att organisera sina liv. Katastrofen blir ett enkelt och välkommet sätt att slippa gå ner sig i det bruna träsket som kallas eko-fascism.
Onsdag 13 Juni, 2007 kl. 9:09 em
Intressant diskussion här på anarkisterna.com. Här kommer några synpunkter:
Civilisationens fall kommer förvisso innebära massor med lidande och människor kommer dö, men civilisationens framskridande är i sig också en katastrof, här och nu. Arter utrotas på löpande band i ett systematiskt utplånande av liv, och medför redan nu ett massivt lidande. Frågan är om vi vill vänta tills vi med toppfart krashar in i bergväggen, eller minska farten redan nu så att vi kanske kan hoppa av det skenande tåget innan krashen?
Primitivisterna letar visst efter alternativ till civilisationen, och det alternativet är jägarsamlar-samhället, den enda långsiktigt hållbara, jämlika och fria livsstil människan har haft. Det finns människor som just nu håller på och gör motstånd, och samtidigt bygger alternativet till civilisationen, som återförvildas och lär sig att leva i vildmarken.
Primitivister kan kanske ibland verka en smula religiösa i sin längtan efter civilisationens fall, men jag vet inte om vi är värre än vänster-anarkisterna i deras längtan efter revolutionen och kapitalismens / imperialismens / nationalismens / patriarkatets / klassamhällets fall.
Just nu under rådande civilisation så är det just fattiga människor i syd som får ta den värsta smällen. Primitivister väljer att solidarisera sig med urfolk världen över, som kämpar för rätten till sitt land och sin kultur, och som hotas av utrotning eller assimilering när civilisationen breder ut sig och kräver att få lägga beslag på deras hem eftersom de ses som resurser som ska utvinnas och konsumeras.
Visst är vi alldeles för många på den här planeten för att alla ska kunna leva som jägare-samlare. Men vi är alldeles för många för att kunna överleva i en global civilisation också. Så jag önskar att civ-förespråkarna kan förklara hur de ska minska befolkningen till en nivå där civilisationen kan bli hållbar (vilket jag egentligen tror är omöjligt eftersom civ bygger på erövring, kontroll och våld).
Måndag 18 Juni, 2007 kl. 7:33 em
“Jag avfärdar i min tur primitivismen som allt för världsfrånvänd, för den tar inte sitt utgångsläge i den verklighet vi står i nu, utan i hur den såg ut för tiotusentals år sedan och hur den enligt dem åter borde se ut.”
Kanske. Men jag tycker att vänsteranarkismen gör det motsatta felet; fokuserar enbart på att motarbeta aktuella problem (en sjukdoms symptom) men inte på lösningar. Vänsteranarkister är bra och flitiga på att tackla dessa problem, men jag har aldrig från deras håll hört ett LOCKANDE och V??LBEPR??VAT förslag om hur man borde leva istället, och därmed känns deras kamp lite hopplös. Man kan sänka skeppet – men inte rädda sig själv om man inte har en kajak.
Ska man gå till botten med världsproblemen så bör man titta på vilket slags liv människan är anpassad till att leva (trevligt liv i små stammar) och varför vår kultur får folk att bete sig som de gör mot varann, precis som vilda djur beter sig mycket aggressivare i fångenskap. Det finns bra böcker skrivna om detta, bl.a. “Kontinuumbegreppet” av Jean Liedloff och “Människan, kulturen och evolutionen” av Tomas Ljungberg. Jag tycker att när man förstått dessa sammanhang så får man ny livslust, en revanschlust, för man inser vad man hela tiden saknat, och var problemens källa ligger. Så jag tycker att anarkoprimitivismen är värdefull inte minst som teoretisk grund oavsett hur man vill kämpa.
Sedan har jag den personliga preferensen att jag vill kämpa F??R någonting snarare än MOT någonting annat. Jag vill vara med och bygga ett H??LLBART samhälle, det första på några tusen år i min region, och det känns så svindlande spännande att kampen MOT allt livsfientligt kommer som en självklar följd av denna kamp F??R.
Kort och gott tror jag att det finns utrymme för (kompletterande?) gemenskap om man kan lägga små ideologiska stridigheter åt sidan.
Onsdag 20 Juni, 2007 kl. 10:26 fm
Jag kom att tänka på en sak angående “för” och “mot”. Anarki betyder ju “an archos” – utan härskare. Så anarkism handlar mest om vad det inte är. Men jag kan inte bygga mig ett liv av ett negativ, primitivismen ger mig den positiva pusselbiten. Dessutom tycker jag att om man bygger sitt liv runt sin fiende så styrs man av denne och kan inte vinna.
Måndag 23 Juli, 2007 kl. 7:49 fm
Ebenhart skrev:
“Vänsteranarkister är bra och flitiga på att tackla dessa problem, men jag har aldrig från deras håll hört ett LOCKANDE och V??LBEPR??VAT förslag om hur man borde leva istället, och därmed känns deras kamp lite hopplös. Man kan sänka skeppet – men inte rädda sig själv om man inte har en kajak.”
Det finns gott med ideer om samlevnadsformer i moderna sammanhang som florerar inom anarkismen. Om än inte detaljerade planer, vilket i sig vore högst problematiskt. Varför inte bara erkänna att det finns ett skapande inslag i det ni kallar för vänsteranarkismen, konstituerande ideer, för att kunna föra en debatt. Om du inte ser det kan det vara svårt, för det finns bra webplatser jag kan rekomendera om du vill ha en bredare syn…
Till att börja med rekomenderar jag att man läser “what would an anarchist society look like” på anarchist frequently asked questions.
http://www.geocities.com/CapitolHill/1931/secIcon.html