När det kommer till bilar tar orden slut.
Tisdag 4 September, 2007 kl. 7:25 emNär det kommer till bilar tar orden slut, argumenten tryter, våldet hägrar. Det är bara att läsa kommentarena till Asfaltsdjungelns indianer:Pys en stadsjeep. Och på indianernas egen blogg svämmar det över av SUV-ägares arga kommentarer. Några börjar med att föra fram argument för just den ena eller andra modellen av stadsjeep, poängterar att en ny … är miljövänligare än en gammal Volvo-traktor, men avslutar för det mesta med en liten önskan om att någon bilägare beväpnad med baseballträ ska få tag på en indian på bar gärning. Klimataktivisterna förminskas, hånas och hotas. Bilen ska de ge faan i. Gör de inte det, bör det bli synd om dem.
Bilägande och bilåkande målas upp som den enskildes privata val. I förlängningen blir även klimatförändringarna föremål för ett individuellt val, något man kan välja att ta ställning till eller inte (helst inte). Jag blir mest sorgsen när jag läser kommentar på kommentar på kommentar. De som upprört eller föraktfullt skrivit ett inlägg har uppenbarligen anammat det nyliberala synsättet på att alla svävar omkring i en egen bubbla i sitt eget privata universum, utan ansvar för någon annan.
Det överhängande hotet om klimatförändringarna är allvarligt på ett abstrakt sätt, men att någon faktiskt ger sig på ens fordon det blir tydligen mycket allvarligare, ett mera direkt hot. Det måste åtgärdas omedelbart. Man kanske borde bilda medborgargarden mot pysare? Nånstans är det ju glädjande att aktionerna väcker så mycket engagemang från (främst) bilburna medelålders män. Låt vara att det är felriktat. Som Alex kommentar: bara för det ska jag börja köra min bil på tomgång 2 minuter varje dag. Han avslutar inlägget med en smiley. Något samband mellan hans och andras okränkbara rätt till bil och det bakomliggande hotet om en nalkande klimatkatastrof vill han inte se.
Och det vore förstås absurt att hävda att vi löser problemet genom att ta bort alla stadsjeepar, eller ens alla bilar. Flyg, industrier, transporter, köttproduktion… Problemet är förstås större än så, men stadsjeepar och bilism är delar av det problemet. Ju förr vi gör något åt det och ställer om till kollektiva, mindre resurskrävande färdmedel, desto bättre.
Indianerna uppmanas i ett annat inlägg att bege sig till Grekland för att släcka skogsbränderna, då skribenten anser dessa vara en större bov än stadsjeeparna här är. Det är en rätt vanlig kritik mot aktivister och går mest ut på att de som gör något minsann borde göra mera, helst någon annanstans, och låta dem som är passiva vara det ifred.
Men visst, att pysa däck på SUVar är säkert inte det enda indianerna ägnar sig åt. Är problemet mångfacetterat, måste även aktionerna se olika ut som syftar till att komma åt de olika aktörerna. Ingenting sker av sig självt och hur långt klimatförändringarna ska få gå innan vi förmår bromsa upp dem är vårt gemensamma ansvar. Det ansvaret gör inte halt vid din privata lilla bubbla, din bil, ditt val. Lika lite som konsekvenserna av dina val enbart skulle drabba dig själv (eller enbart andra som Alex verkar resonera). De drabbar oss alla. Och det enda som kan hindra eller åtminstone bromsa upp klimatförändringarna är ett kollektivt beslutsamt agerande.
Det är just det som Asfaltsdjungelns indianer gör, de går gemensamt till handling mot gemensamma problem. Och det är väl just därför de lyckas reta upp så många människor. Så länge man kan se allting inom ramen för individuella avväganden, där bilen i det här fallet väger tyngre än vår gemensamma miljö, kommer folk fortsätta köra stadsjeepar och rent av betrakta det som en rättighet att göra det. En rättighet man kan köpa sig om man har råd till det.
Indianerna attackeras i en del kommentarer för att vara odemokratiska. Skulle det då vara demokratiskt att anse sig ha råd och rätt som enskild att bidra till klimatförändringar som drabbar oss som kollektiv? Konsumtion är inte en demokratisk rättighet, lika lite som att köra en SUV. Den här frågan handlar hursomhelst inte om demokrati. Den handlar om en akut situation som kräver direkta, långtgående omställningar. Omställningar som för med sig en del pragmatiska beslut vi måste fatta, samtidigt som vi måste göra oss av med en rad illusoriska livsstilsval vi tror vi kan ägna oss åt. Att köpa ett vrålåk för att vi associerar det till frihet och kraft är ett sådant livsstilsval. Det går bort.
Allt fler går till aktion och pyser däck på stadsjeepar, inte bara i de stora städerna, utan nu även i Sundsvall. Kanske kommer Alex låta sin bil gå på tomgång som något slags absurd hämnd. Möjligen kommer han fortsätta göra det även efter andra gången hans däck blivit pysta. Men efter femte gången? Till slut kommer han ge upp. Det kan inte vara värt så mycket besvär. Om han inte gör det för att han äntligen insett allvaret i situationen utan för att han inte orkar pumpa däcken varje morgon, så är det också okej. Vi har inte tid att vänta tills varje statusfixerad bilägare upptäcker att den privata bubblan inte håller för en global temperaturhöjning och dess följder.
Torsdag 6 September, 2007 kl. 11:36 fm
När frustrationen får mig att spricka vill jag bara ut och bränna ner varenda biljävel jag ser. Jag blir enormt glad när jag ser med vilken kyla, självklarhet och konsekvens som asfaltsindianerna mjukterroriserar den bilburna överklassen.
Hur ska vi gå vidare? Hur spränger man en damm över en norrländs älv på ett artigt och korrekt sätt? Hur oskadliggör man grävmaskiner som bygger Norra Länken? Hur lamslår man vänligt men bestämt en kärnreaktor? Kära asfaltsindianer, jag älskar er. Snälla, låt oss tillsammans ta detta ett steg längre. Vi måste ta den här jobbiga diskussionen om hur det hållbara samhället faktiskt ser ut.
Jag hoppas på en vaken anarkistisk rörelse som inser att våra vardagliga självklarheter såsom mobiltelefoner, datorer, teveapparater just nu är lika illa som stadsjeeparna. Men, återigen, vi måste komma ihåg att det inte är vi som har skapat det här sjuka konsumtionssamhället. Vi har bara möjligheten att frigöra oss från den tankestruktur som systemet bygger på, krossa det, och börja leva igen.
Tack.