Smutsen i hörnen och sprickorna i fasaden
Måndag 26 Maj, 2008 kl. 1:23 em“Dreckig bleiben!” har någon skrivit på fasaden till Liebig 34, ett kvinnoseparatistiskt husprojekt i Berlin runt hörnet från Rigaer 94. Dreckig bleiben betyder fortsätt vara smutsig. Husets front är täckt med affischer, graffitti och information om infobokhandelns öppettider som tillsammans bildar budskapet: Det här huset är vårt.
Det finns gott om autonoma utrymmen i Berlin Friedrichhain, där Liebig 34 ligger, liksom i Kreuzberg och Neukölln. Det är fortfarande fattigare stadsdelar, slitna, smutsiga och fulla av möjligheter. Här ockuperades tomma hus och stora övergivna fabriksområden efter Tysklands återförening, när många lämnade öst för det rika väst. Ur smutsen och tomrummen spirade självstyrda kulturella och politiska frirum och kollektiv; gratis och i egen regi. Med tiden har stadsdelen blivit alltmer attraktiv för investerare, inte minst sedan Berlin åter blev huvudstad. Ockupanterna började trängas tillbaka, de erbjöds billiga kontrakt som gav husen en slags halvlegal status eller så stormades de av polisens insatsstyrka. Flera projekt har kunnat hålla sig kvar, bland dem Köpi som efter vräkningshot och intensiv kamp i våras erböjds ett spektakulärt kontrakt på trettio år. Men både Liebig 34 och delar av Rigaer 94 är fortfarande hotade av vräkning.
Stajla staden och sälj den till högstbjudande
För närvarande bedriver staden tillsammans med investerare ett projekt de döpt till MediaSpree, som går ut på att rusta upp de nerslitna fabriksområdena och renovera de nergångna bostadshusen längs med floden Spree som rinner mellan Kreuzberg och Friedrichhain. En putsad fasad ska locka företag och köpstark medelklass till området. Man vill göra sig av med smutsen helt enkelt. Motståndet mot MediaSpree och stadens omstrukturering är starkt och brett; regelbundet anordnas demonstrationer och genomförs direkta aktioner. Förändringarna går långsamt, men boende i Kreuzberg berättar att det inte längre är samma stadsdel som för tjugo år sedan. Samma tendens, med omstruktureringar och en ökad kommersialisering av staden, går igen i princip i hela Europa. Man har bara kommit olika långt på olika håll.
I Stockholm har upprensningarna nått mycket längre än i Berlin. Här finns inga bostadsområden inne i staden där låginkomsttagare kan bo, ingen motsvarighet till Kreuzberg, Friedrichhain eller Neukölln. Med rivningen av Klarakvarteren sattes tidigt standarden; slummen jämnades med marken och människorna tvingades flytta allt längre ut i förorterna. Ockupanterna på åttio- och nittiotalen lyckades inte bita sig fast i längden. Bostadskön har nått proportioner som aldrig förr, senast den var i närheten av dagens antal köande smällde man upp miljonprogrammen. Idag byggs främst dyra bostadsrätter och segregationen befästs. Det är inte många som har råd att bo kvar i de föredetta arbetarkvarteren på Söder; i takt med att området blir hippare pressas priserna uppåt. I förorter som Husby rustas miljonprojekten upp, vilket är välbehövligt samtidigt förödande, då kostnaderna samtidigt höjs så kraftigt att folk inte har råd att bo kvar i sina lägenheter. I och med att galleriorna breder ut sig och torgen glasas in blir det offentliga rummet en handelsvara på en marknad. Bara den som konsumerar får också vistas i stadens shoppingkvarter, fram till nyligen allmänna platser. Allemansrätten gäller bara i naturen. ALARM STHLM har skrivit utförligt om det i ett tidigare inlägg.
Oslo är en stad som på många sätt liknar Stockholm, med drygt en halv miljon invånare och högre hyror än här, bara några timmars tågresa västerut. Med några avgörande skillnader. Ett stenkast från slottet ligger Blitz, en kompromisslös nagel i ögat på politiker och affärsidkare sedan mer än tjugofem år tillbaka. Inte långt därifrån ligger Hausmania som funnits nästan lika länge, inte lika punk som Blitz men även det ett politiskt och kulturellt center. Ytterliggare en bit därifrån, insprängt i Oslos motsvarighet till Östermalm, är Hjelmsgate 3, som ockuperades 1969. Därutöver finns flera ockuperade hus där människor bor och fram till för knappt tre veckor sedan även en vagnplats, Brakkebygrenda. I åtta år levde folk där innan Brakkers utrymdes av polisen och revs under tidvis hårda konfrontationer.
En stor del av den politiska kampen i Oslo tar sin utgångspunkt i dessa fristäder. Deras betydelse får inte underskattas; att de finns där, mitt i staden, mitt i vardagen gör motståndet synligt och sätter avtryck i folks syn på det offentliga utrymmet, bostadsbristen och hur man bemöter den.
“Det ska vara rent. snyggt och tryggt i Stockholm” löd valspråket som bar Axen-Olin in i stadshuset i det förra valet. Och i en liten reklamfolder de nya moderaterna i veckan delade ut utanför tunnelbanestationerna kunde man läsa att “Våra städer blir nu tryggare och renare. I huvudstaden satsar vi på trygghetsbelysning och fördubblar städningen i parker, på gator och torg. Dessutom har vi anställt över 300 nya poliser i länet.” I deras stad är varje utrymme upp- och genomlyst, ordnat, reglerat, kontrollerat.
En återgång till lortsverige är det ingen som vill se, men det folkhemsfascisterna gjorde förr och de nya trygghetsfascisterna gör nu, är att sanera bort människorna med stambytet; när lägenheten har renoverats klart är hyran den dubbla. Det är klart, ser man endast människor som passiva konsumenter istället för aktiva medborgare, så blir slutsatsen den att det finns de ickeönskvärda låginkomsttagarna och de önskvärda köpstarka. Det är en logisk följd av den förda politiken. Man kan undra vem staden ska vara ren, snygg och trygg för? Och trygg från vadå? Är det vi som kan känna oss tryggare när 300 nya poliser patrullerar gatorna? Eller är det andras, de önskvärdas trygghet, polisen ska värna från oss, de ickönskvärda?
En annan stad finns bakom den putsade fasaden
Vägen mot en annan stad börjar i moderat motvind. Men att det ska gå även här, är något som vi kan lära oss av 69-rörelsens framgångar i kampen för ett nytt Ungdomshus i Köpenhamn. Eller av de ihärdiga ockupanterna i Helsinki som tar ett nytt hus efter varje vräkning. Eller av ockupanterna i Umeå, Nyköping och Göteborg som uppmärksammade aktionsdagarna Squat Europe i april. Eller av kulturkampanjen som till slut fick nog av politikernas förhalande taktik och byggde sitt allaktivitetshus själva. Cyklopen är ett bevis på att vi kan skapa den stad vi vill ha, bara vi ger oss fan på det.
I helgen hölls Interspace, ett internationellt möte mellan husockupanter och folk från sociala center där erfarenheter utbyttes, kampanjer diskuterades och strategier utvecklades. Och nu i veckan är det dags för Wir bleiben alle! (Alla blir vi kvar!), aktionsdagar för frirum 27 maj – 1 juni i Berlin. Gissningsvis kommer folk återvända därifrån med inspiration och idéer i baggaget. Förhoppningsvis kommer fler frirum spira ur den smuts och de små sprickorna som alltid finns, oavsett hur ren fasaden ter sig.
Onsdag 28 Maj, 2008 kl. 10:15 fm
mycket bra och intressant artikel!
Söndag 20 Juli, 2008 kl. 8:29 em
Under http://motkraft.net/nyheter/3169 Berlin: Delseger mot gentrifiering – Med röstsedeln i ena handen… kan man läsa mer om den mångsidiga kampen mot MediaSpree.
Torsdag 2 Juli, 2009 kl. 8:40 em
jag har just “genom polisen” fått reda på att komunen vill sända mej till ålderdomshemmet.
istället för att få flytta till en trea. jag ansökte alltså om en trea genom LKF men eftersom
jag varit med om så mycket mobbing de senaste åren, som jag polisanmält,så informerade
polisen mej att komunen vill sända mej till ålderdomshemmet.
själv vill jag bilda familj och ha ett gott liv….det verkar lite olustigt, jag sitter ju i rullstol.
jag minns hur kravallerna började i malmö på vintergatan “vinterpalatset”nu vet jag att han
hette Ulf och han ville in till VAM men det fick han inte då gick han till attack mot vintepalatset
och mot mej, jag blev hans måltavla och det slutade med ett jättestort kravallbarrikad som varade
i flera år.