Bortom symtomen

“Fröna växer sakta under ytan. Dom trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt. Först när bladen börjar synas kan man se att det är ogräs överallt. Men om man tittar bort, inget hör, inget ser, hur vet man då? För hör man inget, finns väl ingenting. Och det man inte ser finns säkert inte till”, sjunger Björn Afzelius i låten Valet. De synliga delarna av ogräset utgörs av fascisterna på gatan och i parlamenten.

I den här texten vill vi inte fokusera på den extrema högern, de får tillräckligt mycket uppmärksamhet som det är. Istället är vi intresserade av den jordmån som de drar sin näring ur och som de frodas och växer sig starka i. Vi vill gå till roten på det onda; nationen, nationalismen och hur föreställningen av “oss” som hör hit och “de andra” som inte gör det effektivt splittrar människor som skulle ha allt att vinna på att stå enade. För att kunna bekämpa rasism och fascism måste vi identifiera grogrunden, inte bara se till symtomen. Fascisterna agerar inte i ett tomrum, de utgör inte en svulst på en annars frisk samhällskropp. Tvärtom, de delar de förhärskande värderingarna och normerna som är gällande i det övriga kapitalistiska samhället. Det är ett missförstånd att se högerextremism som en revolt mot vuxenvärlden eller överheten. Snarare handlar det om ett försök att försvara den egna positionen i samhället mot det upplevda hotet av andras integration.

I början på 1900-talet var arbetarrörelsen en revolutionär kraft att räkna med, en kraft som sträckte sig bortom nationsgränser. Det kom att förändras i och med de bägge världskrigen. Den nationella identiteten visade sig vara alltför starkt rotad hos många arbetare för att de skulle kunna hålla fast vid sin internationalistiska enighet mitt i den patriotiska yran. Förgäves försökte de radikala delarna av rörelsen mobilisera till värnpliktsvägran och generalstrejk mot kriget. Arbetare ställdes mot arbetare och den internationella solidariteten slogs sönder. Förvisso fick de bittert uppleva att det inte var mycket de delade med den ägande klassen i respektive land efter krigsslutet, men då var det så dags att vara efterklok. Arbetarrörelsen har aldrig riktigt repat sig efter det.

Idag lever den internationella solidariteten många gånger endast kvar i form av ett slagord. Medan alltfler papperslösa arbetare framgångsrikt organiserar sig i syndikalistiska lokala samorganisationer så fortsätter de LO-anslutna facken (undantaget fastighetsanställdas) diskutera ifall de papperlösa inte egentligen är en fråga för migrationsverket. Uppenbarligen ses den fackliga kampen som en rent nationell fråga, där svenska arbetare möjligen drabbas av lönedumpningar, företagsflytter och EU:s tjänstedirektiv men inte har några intressen gemensamma med utländska eller papperslösa arbetare. Men alla envisas lustigt nog med att sjunga Internationalen på första maj.

Så vilka är de nationella särdrag som vi sedan tre år tillbaka påbjuds fira den 6:e juni? Den svenska historien är solkad med främlingsfientlighet och fasiscm; inget att vara stolt över. Sverige som krigisk stormakt, Sverige som kolonialmakt – det finns många kapitel som inte lyfts fram på Svenska flaggans dag. I länder som härjades av det trettioåriga kriget vittnar ordspråk än idag om de ökända svenska torterarnas framfart. Att Nazityskland präntade ett J i judars pass skedde på uppmaning av den svenska regeringen, för att på så vis mera effektivt kunna avvisa judiska flyktingar redan vid gränsen. Det var mångdubbelt fler människor som tvingades tillbaka till Nazityskland och förintelsen än vad Raoul Wallenbergs bussar hade kunnat inrymma. Sverige var en stark inspiratör till den rasbiologi som de tyska nazisterna byggde sin ideologi på och världsledande inom den rasbiologiska forskningen. Man hade kunnat tro att Statens institut för rasbiologi i Uppsala hade passerat sitt bäst före-datum i och med andra världskrigets slut, men icke. Fram till 1958 fortgick verksamheten under samma namn, sedan bytte man till Institutionen för medicinsk genetik.

Vidare. I samma tidsperiod byggdes folkhemmet som ett lagom fascistiskt projekt för att värna och stärka den svenska folkstammen, premiera A-barn och tvångssterilisera de som betraktades som undermåliga eller sinnesslöa. Z-registret infördes och användes ända in på 70-talet. Ett register som förbjöd de resande folken att permanent bosätta sig i en kommun, förvägrade deras barn att gå i skolan och diskriminerade dem systematiskt på arbetsmarknaden. På arbetsmarknaden skulle för övrigt samförstånd råda. Saltsjöbadsavtalen som slöts mellan SAF och LO reglerade de stridsåtgärder som fick tas och påbjöd arbetarna fredsplikt. Klasskampen ersattes i det närmaste av korporativism.

I Nationalismens historia sammanfattas nationernas ursprung med tre ord: Might is right. En maktelit underkastade sig med våld ett visst territorium och lyckades försvara det mot andra makteliter; däri ligger grunden till dagens stater. Nationen är inte historiskt given. På 1600-talet började man använda sig av kyrkböckerna för att tvinga ut bönderna i krig, att dö för en abstrakt nation. “Allmän värnplikt, obligatorisk folkskola (som infördes i Sverige 1842) och framväxten av massmedier var några av de mest betydelsefulla medel som användes för att skapa en nationell identitet samt förmedla en känsla av samhörighet och bryta den provinsiella inskränktheten” skriver Melizza Stuart (Vill vi verkligen leva i ett folkhem? Direkt Demokrati 1/2003) och fortsätter: “Nationens konstruerade gemenskap blir alltså en symbol för det trygga, det invanda och oföränderliga som många vill bevara i en föränderlig tid. Den nationalism som nu har uppstått ur oron över nationalstatens framtid har lett till en skev uppfattning om vilka de samhälleliga problemen är och vad de beror på.” Ännu en gång utmålas de som avviker från den föreställda nationella gemenskapen som en bidragande orsak till de ekonomiska och sociala problemen i samhället. Syndabocken är alltid “den andre”.

Målet med nationalismen är för nationalstaten ett oförändrat samhällstillstånd. Människorna inom nationsgränserna ska vara lojala invånare. Därför hamras den egna nationella särarten in, den som gör just oss till just svenskar och skiljer oss från alla andra människor (icke-svenskar). “På så sätt fungerar nationalismen för nationalstaterna som en överideologi, ett sammanhållande kitt, som förhindrar att samhället slits sönder av motsättningar. Den nationalistiska folkhemstanken i Sverige – en idé som syftar till att i “samförstånd” överbrygga klasskampen och skapa social harmoni i ett i grunden hierarkiskt och följaktligen oharmoniskt samhälle – är ett bra exempel på detta” (Vad är nationalism och vad ska vi göra med den? Direkt Demokrati 1/2003).

Finns det då inget positivt med nationalismen, inget bra med Sverige? Som med varje samhälle, varje kollektiv sammanslutning, finns det grader i helvetet även här. Men, det finns ett men. Sverige har länge lyckats hålla sig officiellt neutralt och utanför mellanstatliga krig och kan se tillbaka på en långvarig period av ekonomisk och social stabilitet. Genomsnittssvensken har en högre materiell levnadsstandard än majoriteten av jordens befolkning. Som vi sett är det inte alla som fått skörda frukterna av det stabila samhället. “Om vi accepterar nationsgränser och genom dem de olika rättigheter som olika medborgarskap innebär, sätter vi oss själva i ett överläge gentemot arbetarklassen i fattigare länder” skriver Linn Bursell i Stolt över vaddå? Nationalismen har konstruerats som ett motsatspar, “vi” mot “dem”. Går det bra för “oss”, sker det på bekostnad av “dem”.

Så nej, det finns inget bra med nationalismen. Vi kan tänka oss andra, jämlikare, fredligare, mera harmoniska samhällsformer än en som konstrueras och hålls samman medels våldsmonopol, militär och polis. Som Nätverket mot rasism skriver: “Nationalismen är en ideologi som spelar de som styr stat och kapital i händerna genom att möjliggöra utsugning av oss arbetare på ett lätthanterligt sätt och samtidigt vill få oss att känna ovillkorlig samhörighet med alla som råkar födas inom vårt lands gränser oavsett om det är chefen som vill tjäna så mycket som möjligt på ditt arbete eller politikern som systematiskt tar ifrån dig dina rättigheter. Därför vänder vi oss mot nationalismen. Vi är ute efter ett samhälle där dagordningen sätts av alla oss som lever och arbetar i det, och vi inser att kampen för det samhället inte kan låta sig hindras av vare sig nationsgränser eller hudfärg.” Nätverket mot rasisms demonstration den 6:e juni riktade sig både mot högerregeringen, nationalismen och den extrema högern den göder. “I ett hårdnande samhällsklimat med växande klassklyftor kan även den mer militanta fascistiska rörelsen finna ökad näring.”

Och inte är det någon överraskning. Fascism är bara nationalism dragen till sin spets.

P.S. Tidningen Direkt Demokrati är numera tyvärr nerlagd, men Demokratiskt Alternativ som drev den arbetar vidare.

Lämna en kommentar