Den nya kolonialismen?

Det framtida livsmedelsunderskottet har fött en ny marknad, och den marknaden har klara kopplingar till kolonialismen. I små notiser dyker det upp nyheter om uppköp av odlingsbar mark i underutvecklade länder. Stater investerar kapital för att säkerställa det egna landets livsmedelskonsumtion. Istället för att köpa råvaror på den internationella marknaden går de direkt till ursprunget. Även företag har börjat med detta, en notis beskriver ett sydkoreanskt företag som köpt (eller i 99 år hyrt) ca 40 % av Madagaskars totala odlingsbara yta.

Vad medför då detta? Staten Madagaskar förlorar sin möjlighet att producera de råvaror som krävs för överlevnad om världsmarknadspriserna skulle skjuta upp i höjden, de kommer knappast kunna köpa dem på den internationella marknaden under en längre tid.

Finns det någon skillnad mot tidigare former av kolonialism? Förvisso betalar man nu för marken, men oftast en låg summa. Eftersom det nu finns köpekontrakt bryter det inte emot några lagar och det kan därmed bli svårt för det drabbade landet att ta tillbaka när svält uppkommer. Den cementerade uppdelning som vi sakta men säkert försökt komma ur är på väg tillbaka (i och för sig hade den aldrig försvunnit), mästaren och slaven återupplivas, den kortsiktiga ekonomin där kapital måste växa visar att kannibaliska tendenser är helt okej.

Vad kan då göras? Kan någonting göras? Även om det uppdagas mer i media kommer det endast att resultera i några “petitions”, lite protester här och var, de vanliga metoderna från människor som fortfarande bryr sig.

Eller kan vi ta tillfället i akt, nu i dessa stunder, då marknadsekonomin har visat sin svaga punkt? Kan vi lära oss av exemplet Grekland, att ett trött folk åtminstone kan visa att det får vara nog? Det finns många som lider på denna planet, var finns brytpunkten? När säger de underkuvade: Nu är det nog!

Jag vet inte, men det finns ett hopp inom mig och jag hoppas att det aldrig falnar.

/P3

Lämna en kommentar