Dagens samhälle har manipulerat oss något otroligt att tro på att vi behöver en ledare, vi föddes in i den utan att veta bättre. Jag fick aldrig välja om jag ville välja bort en del av min frihet för att få beskyddning. Jag tror inte avundssjukan och detta begär av att äga skulle existera lika mycket om vi hjälpte varandra, bestämde saker ihop och slutade upp med att leva i ett samhälle där det gick ut på att tjäna så mycket pengar på så lite tid som möjligt. Våld skulle då inte finnas i samma form, då det är ett tecken på maktbegär, det handlar om att klasser inte längre skall finnas, förtryck och fördomar skulle också försvinna utan pengar, klasser, mätningen av tid och ålder.

Blir vi fria i oss själva och i vårt samhälle, försvinner alla begär. Vi kommer att vara gladare, mer avslappnade och vi får njuta av oss själva. Om du tänker efter, du blir aldrig så lycklig som när du handlat impulsivt, hellre det än att kedjas fast i strukturen.
Jag har märkt själv efter att ha tagit av mig armbandsuret, och lita mer på känslan, såsom hunger, sömn och lust att jag blivit mindre stressad. Jag har slutat sträva efter många ting, jag struntar ifall jag får tillbaka den där 20-lappen kompisen var skyldig mig, jag sitter inte vid datorn längre och letar uppmärksamhet, jag har däremot börjat sträva efter att uppmärksamma och inspirera folk. Jag har känt mig fri.

Vi stöter bort folk av rädsla, pga fördomar. Vi BESTÄMMER att den inte får komma in i lokalen där vi är. Om vi tillåter personen komma närmre och ingen skada sker, finns det inget att vara rädd för. Om man däremot stänger ut folk, börjar förtrycket, den uteslutna personen får ondska överförd från dig och det är då skadan kommer att ske till nästa gång. En negativ kedja bildas.

Självklart finns det jägar-samlarkulturer där folk mår piss. Men ett exempel kan ju inte anses säga särskilt mycket om majoriteten. Jag vet inte vilket folk på Nya Guinea du menar, men min uppfattning är att de flesta jägar-samlarkulturer som det gått så illa för har i olika stor utsträckning kommit i kontakt med och börjat leva alltmer som jordbrukarkulturer. Läs exempelvis Jared Diamonds essä om övergången från jägar-samlarkultur till jordbrukarkultur. Därmed inte heller sagt att alla jordbrukarkulturer är skit. Det är det storskaliga och totalitära jordbruket, som försöker utplåna alla konkurrerande djur och växter, som är problemet. Vår jordbrukarkultur, som är just totalitär och som började i Mesopotamien för ca 10 000 år sedan och som nu dominerar världen, skövlar och likriktar allt liv den kommer över. Så nu sitter vi i skiten, både vad det gäller klimatet, ekonomin och miljön i stort.

Du kallar dig löneslaven men verkar ha missat vad “vårt” samhälles goda levnadsstandard bygger på. “I ett modernt samhälle behöver en människa knappt arbeta 1 timme per vecka för att skaffa mat till inte bara sig själv utan hela familjen om man nöjer sig med ris och bönor”, skriver du. På Kuba och i andra fattiga länder arbetar folk rätt mycket mer än en timme om dagen och äter ändå mest ris och bönor. Kapitalismen håller den stora majoriteten i bojor, medan en liten rik elit lever på deras arbete. Kom igen, det här är grundkursen! De naturfolk som lever i områden som inte påverkats särskilt mycket av civilisationen arbetar man just inte mycket mer 2-3 timmar om dagen, inte ens i arktiska områden där förhållandena är långt mer extrema än i tropiska.

Du skriver vidare: att “risken att bli utsatt för våld är försumbar [i det moderna samhället].” Var bor du? I Täby? Hallå! Myten om “den ädle vilden”, dvs att alla är snälla och goda jägar-samlarkulturer är naturligtvis en myt. Men människor som lever i samhällen med människor de har en nära och fungerande relation till, som känner att de har en viktig funktion, som ser konsekvenserna av sina handlingar direkt i sin närmiljö, som känner till alla arter av andra djur och växter och som är helt trygg med att denne själv kan skaffa mat när den behöver det, tror jag har större chans att vara lycklig. Stenåldersmänniskor krigade de också, de slogs, dödade varandra, misshandlade varandra, våldtog och härjade, men så långt som modern arkeologi, antropologi och forskning om forntida och dåtida urfolk kan säga, så skedde det mycket mer sällan, än nu för tiden. Om man inte tittar på de lyckliga vita medborgarna som kan jobba en timme om dagen, förstås. Kolla in Vetenskapens värld – “Jordens snällaste apa” – med Lasse Berg från i måndags (2009-12-21). Utifrån det kan vi sedan diskutera olika kulturers benägenhet till våld.

Som kuriosa kan du läsa Derrick Jensens böcker om civilisationen, “Endgame”. Där återberättar han (har tyvärr glömt hans källa) historier om vita amerikanska kavallerister som vid fångutbyten med urbefolkningen på på 1700- och 1800-talen inte ville tillbaka till sina förband, medan däremot indianerna sprang tillbaka till sin grupp. Stockholmssyndromet? I think not.

Detta är ren nonsens liksom allt annat Zerzan påstår. Aldrig frr har människan haft lika mycket fritid, arbetat mindre eller levt friare utan att riskera att behöva att utsättas för våld. Att människor i stenåldeålderskulturer levde och lever “poor, nasty, brutish, and short” kan vem som helst förvissa sig om genom att besöka Nya Guinea. Större delen av dagen går åt till att skaffa mat, folk dukar under i stora plågor i banala infektioner och skador, våld mellan män i kamp om ägodelar (inklusive kvinnor) tillhör vardagen. I ett modernt samhälle behöver en människa knappt arbeta 1 timme per vecka för att skaffa mat till inte bara sig själv utan hela familjen om man nöjer sig med ris och bönor. Risken att bli utsatt för våld är försumbar. Resten av tiden av tiden kan man om man så önskar leva stenåldersliv i skogen.