Från Salem till Stolberg: Högerextrema martyrer och högerextremt våld
Tisdag 3 Mars, 2009 kl. 6:39 emDen sjätte december genomfördes den så kallade Salemmarschen i Salem, en förort till Stockholm. Salemmarschen är ett tillfälle för norra Europas extremhöger att mötas för att ”minnas” Daniel Wretström, en sjuttonårig pojke med kopplingar till extremhögern. Wretström avled av skador han ådragit sig under ett slagsmål med en grupp invandrarungdomar på busshållplatsen i Salem. Salemmarschen har utvecklats till att bli Skandinaviens största årliga möte för den högerextrema rörelsen.
Under veckan som ledde fram till förra årets arrangemang ägde ett antal nazistiska attacker rum i Stockholm, särskilt riktade mot vänsteraktivister. Utöver ett antal överfall och hot (som till exempel samlingar av fascister utanför antifascisters hem), skedde två särskilt bedrövliga incidenter: den 29:e november brändes det autonoma kulturcentret Cyklopen i Högdalen i södra Stockholm ner; den 1:a december blev två aktivister från det syndikalistiska fackförbundet SAC och deras treåriga barn tvungna att fly sitt hem på tredje våningen efter att bensin hällts in genom deras brevlåda och tänts på – familjen förlorade allt utom kläderna de bar på kroppen.
Attacken mot Cyklopen firades i diverse fascistiska media. Inte minst i Tyskland. Kommentarer som postades på Altermedia inkluderade ”Det här är grymt! 
”, ”Helt enkelt BADASS? 
)))” och ”Brinn din jävel..BRINN!” Liknande reaktioner gick att finna på Rocknord forum: “Det här är vad jag kallar en riktigt bra första advent! Synd bara att huset var tomt!”
Antifascistiska aktivister i Sverige såg attackerna som ett försök från extremhögern att dra uppmärksamhet till Salemmarschen och presentera sig själva som en stark politisk kraft. Det fungerade knappast. Trots strukturell och institutionell diskriminering av invandrare i Sverige saknas folkligt stöd för fascistiskt våld. Det offentliga svaret på attackerna i Stockholm var starkt, även i borgerlig media, och det uttalade motståndet mot Salemmarschen var starkare än någonsin tidigare. Även inom extremhögern verkade attackerna fördjupa skiljelinjerna. Svenska motståndsrörelsen och Folkfronten hade redan sedan tidigare deklarerat att de inte tänkt delta i Salemfondens marsch. Antalet deltagare var lägre än tidigare år.
Detta tystade dock inte diskussionerna om Salem inom den tyska extremhögern. Tyska fascister hade uppmärksammat Salemmarschen ända från början. Referenserna till Salem blev särskilt frekventa efter en incident 2008. Den 4 april dog en ung man med kopplingar till det tyska nationella partiet NPD, Kevin P, av sina skador efter en konfrontation med en grupp invandrarungdomar i Stolberg, en liten stad nära Aachen i Nordrhein-Westfalen. Liksom i Salem hade en martyr för den ”nationella saken” skapats, som fungerar legitimerande för ”försvaret” av en påstått hotad nationell identitet.
Mottot för Salemmarschen – mot det svenskfientliga våldet – återger den bilden. Dessa slagord refererar till en betydelsefull del av den högerextrema politiken och taktiken. En offerkult skapas och bibehålls genom årliga minnesritualer. Detta skapar en gemensam självbild hos högerextremisterna som slagkraftiga krigare, raka i ryggen, modiga. Det formar ett avgörande element i den fascistiska ideologin och rättfärdigar alla medel i kampen mot dess – sanna eller inbillade – motståndare. Attackerna i Stockholm och kopplingarna som nazisterna gör mellan Salem och Stolberg följer denna logik.
Kopplingarna mellan Salem och Stolberg klargjordes på förra årets Salemmarsch av den tyska nazisten Patrik Müller. I sitt tal identifierade han invandrare som våldsamma förövare och extremhögern som offer – inte bara för invandrarnas våld utan även för den statliga politiken och för media.
Till sist använde han sig av Stolberg: ”Den 4 april dödade invandrare en ung nationalist i Stolberg, nära Aachen. Han var på väg hem efter att ha deltagit i ett NPD-möte. Kevin var bara 19 år gammal. Han var tvungen att dö på grund av sitt engagemang för Tyskland och dess folk.” Müllers sista ord i talet var särskilt oroande med tanke på attackerna I Stockholm veckan före: ”Tappa inte tron på vårt mål! Rädda våra folk från deras död. Om ni vill ändra på situationen som vi hamnat i, gör det radikalt! För Daniel, för alla våra offer och självklart för vår framtid!”
Extremhögern ignorerar den sociala kontext i vilken incidenter som de i Salem eller Stolberg inträffar och använder dem som bekräftelse på ett inbillat ”hot”. Samtidigt är hotet som de själva utgör mot sina politiska motståndare långt mer verkligt. Det har inte bara visat sig genom bränderna i Stockholm, utan också genom ett antal attacker – ofta med dödlig utgång – riktade mot invandrare och vänsteraktivister över hela Europa. I Tyskland har enorma vapenarsenaler konfiskerats av polis de senaste månaderna. Detta är ett mönster som sträcker sig från Salem till Stolberg: våld rättfärdigas av så kallade anti-våldsdemonstrationer.
Utmaningen för antifascistiska aktivister ligger i att finna effektiva former av motstånd. Det svenska exemplet visar svårigheterna i att finna den rätta balansen mellan två nödvändigheter: dels att uppnå ett brett folkligt stöd mot extremhögerns aktiviteter, dels att upprätthålla en kritisk röst mot den strukturella diskrimineringen och de politiska partiernas hyckleri. Det första är nödvändigt för att hindra extremhögern från att ta plats offentligt, protesterna mot den “anti-islamiseringskongress” som skulle hållas i Köln i september förra året är ett exempel på en lyckad folklig mobilisering. För att motverka en institutionalisering av högerextrem ideologi, rasistiska attityder, strafftänkande och auktoritära diskurser är dock det senare helt avgörande.
Det bekräftar situationen i Salem; vid det rådande politiska styrkeförhållandet är ett effektivt motstånd mot de högerextremas offentliga maktdemonstrationer beroende av breda koalitioner. En av anledningarna till varför Salemmarschen kan fortsätta beror på en tidig splittring av motståndet. Vänster-liberala grupper och fackförbund anordnar en antirasistisk demonstration inne i Stockholm, långt ifrån händelsernas centrum, medan folk, främst ur den autonoma rörelsen, försöker störa marschen. Demonstrationen i innerstaden blir till en enbart symbolisk gest, samtidigt som händelserna i Salem av politiker och polis utmålas som en klassisk “extremistkonflikt”, vilket i sin tur legitimerar det preventiva gripandet av femhundra antifascister innan de ens nått Salem samt utvisningen av flera danska och norska aktivister.
Även i Stolberg uppenbarar sig splittringstendenser. Kvällen innan en nazimarsch anordnades en medborgarfest som uttryckligen distanserade sig från alla planer på en direkt konfrontation av marschen. Hursomhelst kom många av “medborgarna” även att delta vid demonstrationerna dagen efter.
Förra året fanns dock ett nytt inslag i Salem, organiserat av salembor, som inger hopp: en handfull personer stod längs med marschrutten och iklädda reflexvästar höll de upp skyltar med namnen på människor som fallit offer för det nazistiska våldet i Sverige. Denna gång var det kanske inte mer än en medial moralisk protest, men initiativ som detta, som kringgår interna politiska splittringar, kan vara en väg fram till effektiva motståndstaktiker.
Varje bred koalition måste hålla makthavarna ansvariga för deras bidrag till en rasistisk vardag. Ett bidrag som i dagens Sverige stavas Svenskkontrakt. Ett kontrakt som migranter snart kan komma tvingas underteckna för att få uppehållstillstånd och i vilket de bekänner sig till den svenska nationen och kulturen. På samma sätt har ett “medborgarskapstest” nyligen införts i Tyskland, som prövar migranters kunskaper inom tysk lag, kultur och historia som en förutsättning för medborgarskap. Det skorrar falskt när statsminister Merkel efter det nynazistiska mordförsöket på Bayerns polischef manar till “civilkurage att bekämpa högerextremismen var den än visar sig”. Samtidigt drar regeringen Merkel in bidragen till antirasistiska organisationer och projekt.
Med andra ord, när vi talar om breda koalitioner, så menar vi koalitioner bildade underifrån och vid sidan av den officiella politikens punktinsatser. I Stolberg går nynazisternas marschvägar genom invandrartäta bostadskvarter. Där måste koalitionspartners sökas, inte bland politiska partier.
Nynazisterna har anmält nazidemonstrationer fram till år 2018. Det är en dimension vi inte får underskatta, för den sträcker sig långt bortom en småstad i Nordrhein-Westfalen. Offerkult och martyrskap har alltid varit en gemensam och enande faktor för extremhögern. I Stolberg försonades i april 2008 de fientliga lägren NPD, Freie Kameradschaften och så kallade “autonoma” nationalister. Mot den “gemensamma fienden” gällde det visst att hålla ihop. Händelserna i Stolberg är inget lokalt problem, utan ett som kräver ett brett antifascistiskt och samhälleligt motstånd.
I efterdyningarna till attackerna i Högdalen och den starka solidaritet med de drabbade som följde på dem, överväger Nätverket mot rasism att bredda sitt nätverk och utveckla sina motståndsformer. Det kan mycket väl visa sig vara ett framgångsrikt drag.
Även i Tyskland gav händelserna i Högdalen upphov till en massiv solidaritet. Stödspelningar arrangerades för Cyklopen och de drabbade syndikalisterna. Det är särskilt glädjande eftersom ett effektivt antifascistiskt motstånd bygger på internationell solidaritet. De band som sammanflätar extremhögern i Stolberg med den i Salem måste bemötas med ännu starkare antifascistiska band. Och den dragkampen vinner vi!
/Antifascister från Stockholm och Aachen
Texten finns att läsa på tyska på: FAU (anarkosyndikalisterna), AK Antifa Aachen, No Nazis! (kampanjen mot nazi-manifestationerna i Stolberg) och i en förkortad version i Lotta (antifascistisk tidning i Nordrhein-Westfalen).
Onsdag 11 Mars, 2009 kl. 10:29 fm
Jävligt bra analys särskild synliggörande av hur de använder sig av “icke vålds demonstrationer” för att legitimera just vålds användandet i deras “raskrig”. De sätter på sig slipsarna i några timmar för att sedan misshandla folk under resterande tid. Exempel på detta var förra årets 6/6 då de misshandlade flera personer som var på väg ifrån en demonstration till sina arbeten.
Något att tänka på när folk klagar på att att vissa vänstergrupper är stökiga och att nazister åtminstone sköter sig…
Deras aska, vår eld