Match, media och metoder
Söndag 8 Mars, 2009 kl. 11:53 emMatch
Vid demonstrationen Stoppa matchen i Malmö kom det så till slut till konfrontationer mellan polis och militanta demonstranter. Glädjande nog för de journalister som igår vankat av och an utanför Baltiska hallen i Malmö. Då var journalisterna fler ute på gatorna än demonstranterna och väntade frustrerat på att något skulle hända.
Ole Rothenborg beskriver i DN läget igår eftermiddag så här:
Journalisterna försökte dölja sin besvikelse. Några var till och med försedda med livvakter inför de förväntade våldsamheterna och nu fanns det inget att rapportera om. Ett dansk tv-team blev så desperat att de intervjuade ett i Malmö välkänt original som tagit sig till platsen i sin röda tomteluva.
– Det skulle ju komma demonstranter från Afa, var är dom, frågade en reporter med ett tonfall som nästan lät anklagande.
– Det vet jag tyvärr inget om, svarade Lars-Åke Lindholm, presstaleman för polisen.
Men så till sist var det alltså dags. Det journalisterna väntat på och det de ämnade rapportera om var sammandrabbningar. Nu skulle tittarsiffror och lösnummerförsäljning öka! Vad som hände kronologiskt kan du läsa efter på Motkrafts liveuppdatering från demonstrationen och Det är vi som bestämmer-blocket. Här följer ett utdrag:
[13:24] Civila Romeopoliser försöker provocera längs demonstrationsvägen och har fått saker kastade på sig. Folk skriker \”grisajävlar\” åt dem. Demonstrationsledningen har gått ut med en uppmaning att deltagarna inte ska låta sig provoceras.
[13:46] Färgbomber och smällare kastas mot polisen. Polisen har ställt upp med piketer och hästar.
[14:21] När demonstrationen i Malmö kom fram till stadion försökte flera hundra personer storma avspärrningarna. Slangbomber, stenar och flaskor kastades mot polisen. Försöken att bryta igenom misslyckades och slagord ropades mot Israels apartheidstat. Cirka 600 personer slöt upp i det militanta blocket.
[14:24] När en polisbil attackeras med gatsten gick det utför för en polis, han hoppade ur och drog vapen. Ett äldre befäl fick honom att lugna sig och ta ner vapnet.
I en DN-artikel benäms de militanta demonstranterna genomgående som huliganer och, som vore det en självklarhet, som medlemmar ur AFA:
Samtidigt som huliganerna gjorde sitt bästa för att förstöra samlades några tusen fredliga demonstranter utanför Malmö Stadion för att lyssna på tal och fortsätta protestera. Ett trettiotal polisbilar omger demonstranterna för att skydda dem.
Antifascistisk aktion fick alltså gå med i tåget. Demonstrationsledningen sa till DN vid 11-tiden att man har haft kontakt med AFA som då utlovats en egen del i tåget. Enligt ledningen för demonstrationen har polisen lovat att hålla kontroll över den delen av demonstrationen. Vilken typ av fascism man eventuellt kunde tänkas protestera mot framgick inte av banderollerna.
Och i en annan artikel försöker DN-journalisten Clas Svahn pressa representanter för nätverket Stoppa matchen på hur det kommer sig att nätverket respekterar även autonomas rätt att demonstrera:
Inte heller en av de andra talesmännen för “Stoppa matchen”, Olof Holmgren, vill ta något ansvar för att man släppte in huliganerna i demonstrationståget.
Vi talade med palestinier i tåget som var oroliga över att ni släppte in dessa utomstående grupper i tåget. Hur ser du på det?
- Vad menar du med att släppa in?Att ni tillät svartklädda och maskerade att delta i tåget.
- Att vara svartklädd är ju inte olagligt och är folk maskerade så är det för att de valt att inte respektera vårt maskeringsförbud.Var det inte en stor risk att släppa in dessa grupper?
- Det man kan säga är ju att grundlagen stipulerar att man har demonstrationsrätt vilken grupp man än tillhör.Frågan är ju varför ni släppte in andra gruppringar i er demonstration?
- Människor har ju rätt att demonstrera oavsett om de har svarta kläder eller inte.
All heder åt talespersonen för Stoppa matchen som inte gick med på journalistens enkla analys enligt vilken man kan dela upp människor i endera hederliga demonstranter eller förkastligt svartklädda huliganer. Istället betonade han det relevanta med demonstrationen, nämligen att 7000 personer samlats för att kräva en bojkott av Israel. Till Ekot sa han vidare: – Jag har sagt flera gånger här – idag är Malmö Gaza, i dag är vi alla palestinier.
Medan Israel vann tennismatchen mot Sverige passade Jan Björklund (fp) i SvD på att ta hem politiska poäng från (s):
- Reepalu har genom fientliga uttalanden hetsat upp både vänstergrupper och nynazister mot sex unga judiska tennisspelare. Man kan så klart ha olika åsikter om situationen i Mellanöstern, men de är inte politiker och inte militära befälhavare. De är unga idrottsmän, sade Björklund, och krävde att Mona Sahlin nu ska ta avstånd från partikamraten.
Varför ens kommentera hans verklighetsbeskrivning? Ingen kan väl på allvar tro att protesterna gällde sex tennisspelare. Apropå hetsa så har SvD trissat upp förväntningarna inför helgen med ledarartiklar som denna:
Fatah har al-Aqsas Martyrbrigader. Hamas har al-Qassam-brigaderna. Sinn Fein hade IRA. På samma sätt kan man se svensk vänster. Göteborgsaktionen 2001 hade Det svarta blocket. Koalitionen bakom Stoppa Matchen har nätverket Det är vi som bestämmer! Det är en grupp organisationer som kallar sig autonoma och enligt dem själva ”jobbar parallellt med Stoppa Matchen-nätverket”.
Media
Vi begår ett misstag om vi tror att media hade gett mer utrymme åt själva demonstrationen – eller ännu hellre ägnat det åt själva Israel-Palestina-konflikten som allt handlar om – om det bara inte varit för sammandrabbningarna mellan de militanta aktivisterna och polisen. Hade inga konfrontationer ägt rum hade rapporteringen som vanligt vid liknande evenemang förblivit mager. Medierna väljer att ge kravaller stor plats för att de vet att det säljer lösnummer eller genererar högre tittarsiffror. På samma sätt väljs fredliga protester allt som oftast bort. Det är den cyniska medielogiken. Samtidigt som journalisterna uppenbarligen uppskattar att det blev action, försöker de rentvå sina händer genom att peka ut de militanta som syndabockar som förstör och tar medieutrymme från de övriga demonstranterna. De etablerade medierna kommer alltid att rapportera om en krossad ruta, en kastad färgbomb, en svartklädd och maskerad aktivist hellre än att fokusera på syftet och bakgrunden till protesterna.
Nu handlar inte protester och aktivism i sig om att få utrymme i media. Syftet med Stoppa matchen var för många deltagare just det; att rent konkret försöka stoppa matchen och därmed öka det politiska trycket på staten Israel att häva ockupationen av Gaza och Västbanken. För en helg hade Mellanöstern flyttat inom räckhåll för vår påverkan.
Metoder
När folk inom vänster- och solidaritetsrörelsen utvärderar helgens protester hoppas jag man väljer att diskutera strategifrågan och inte faller in i medielogiken, enligt vilken de militanta demonstranterna bär hundhuvudet. För att göra det tydligt: Matchen stoppades inte, Israels ockupation fortsätter. Det är inte de autonomas fel. Det får heller inte råda något tvivel om att ingen demonstration, hur städad den än må vara, räcker för att förändra historien. Den kan fungera mobiliserande och stärkande, den kan peppa fler att börja engagera sig, att börja agera. En demonstration kan vara början, men den kan inte vara kulmen på ett motstånd, på en kampanj.
Minns du antikrigsdemonstrationerna i mars 2003? Uppemot 100 000 människor gick ut på gatorna i Sverige. Det är ett exempel på när vänstern både lyckades och misslyckades. Det var en lyckad demonstration sett till antalet deltagare, men den uppnådde inte sitt uttalade mål: att stoppa kriget. Krigsmotståndet hade lagt ner mycket kraft och möda på mobiliseringen och när makthavarna inte tog intryck av alla de människor som tagit till gatorna utan kriget trots allt tog sin gilla gång, så förmådde inte antikrigsrörelsen ta motståndet vidare än till symboliska protester.
Alla deltagare i Stoppa matchen-demonstrationen delar inte samma analys av hur vi ska gå till väga för att påverka Israels ockupationspolitik; det råder delade meningar om det räcker med demonstrationer eller om det behövs blockader, bojkotter, civil olydnad, direkt aktion, sabotage eller konfrontation, men det är en oenighet som främst gäller valet av metod. Förhoppningsvis slipper vi se splittring och smutskastning. Vi står fortfarande på samma sida i denna konflikt. Och oavsett vad SvD vill göra gällande så delar vi inte nazisternas bild av vare sig Israel-Palestina-konflikten eller av verkligheten i stort. Det är inte judar som är ansvariga för staten Israels politik, utan staten Israel. Konflikten handlar inte om religion, den handlar om politik. Det måste gå att hålla fler bollar i luften och det gör vi när vi vänder oss både mot ockupationen och mot all form av antisemitism. Så nej, min fiendes fiende är inte min vän.
En tredje förhoppning är att vi utvecklar nya kreativa metoder och letar inspiration utanför de inkörda hjulspåren för att våra aktioner ska få den effekt vi önskar. Det är när vi är överraskande och oberäkneliga som vi är som starkast.
Måndag 9 Mars, 2009 kl. 10:52 em
Jag ska göra ett radioreportage om anarkismen och behöver någon att ställa
frågor till. Skulle du kunna tänka dig att ställa upp på intervju?
Hör av dig.
/Tomas
Tisdag 10 Mars, 2009 kl. 12:34 fm
hallå!
Bra text!
Tisdag 10 Mars, 2009 kl. 1:17 em
mkt bra text bosse!