Med säkerhet dör friheten
Tisdag 2 Juni, 2009 kl. 3:36 emOm vår terrorism och andras pre-terrorism. Om Tarnac 9 och andra misstänkta “anarko-autonoma”. Om kriser och revolt. Om politiska protester och Stockholmsprogrammet.
Tarnac 9
Den 11 november förra året grips tjugo personer i ett noga orkestrerat och samordnat tillslag i Paris, Rouen och den lilla byn Tarnac i den fattiga franska bergsregionen Massif Central. Hundrafemtio maskerade poliser ur antiterrorstyrkan sätts in och mediestrategin är noga förberedd. Inrikesminister Michèle Alliot-Marie går ut och klassar fallet direkt som terrorism kopplad till det hon beskriver som den framväxande insurrektionella “ultravänstern” eller “anarko-autonoma rörelsen”. Alliot-Marie går så långt att säga att det ska “skicka ett budskap” till alla som kan lockas att följa i spåret på Tarnac 9. Åtalet lyder medverkan i “kriminell sammanslutning med terroristiskt syfte”, ett brott som, ifall de befinns skyldiga, kan ge upp till tjugo års fängelse.
De gripna misstänks för att ha utfört sabotageaktioner riktade mot höghastighetståget TGV, som orsakat materiell skada och omfattande förseningar i tågtrafiken mellan Paris och Lille. Elva släpps omedelbart. De övriga blir kända som Tarnac 9, efter byn dit flertalet av dem flyttat och där de driver en bondgård, en kooperativ livsmedelsaffär, en filmklubb och utkörning av mat till äldre. Senare släpps ytterliggare några mot borgen och efter ett halvår, torsdag 28 maj, fick även den siste av de nio lämna häktet mot att han förband sig att stanna i Paris och lämna ifrån sig pass och id-handlingar.
Den konkreta bevisningen mot Tarnac 9 är mager. Vid husrannsakan finner polisen “dokument innehållandes detaljerad information om järnvägstransporter samt exakta tider för ankommande och avgående tåg”, det vill säga en tågtidtabell, och “klätterutrustning” – en stege. Bristen på bevis ska vägas upp av deras politiska aktivism och påstådda radikalitet. De misstänks ingå i redationen Tiqqun som sägs ha författat The Call, en bok utan avsändare som spridits gratis från person till person och i Comité Invisible (Osynliga Kommitén), ett kollektiv som skrivit “L’insurrection qui vient” (som på engelska går att läsa här). “L’insurrection qui vient” kopplas samman med sabotaget mot tågtrafiken genom att framförallt följande stycke citeras om och om igen:
The technical infrastructure of the metropolis is vulnerable (…) To sabotage the social machine with some consequence today means re-conquering and reinventing the means of interrupting its networks. How could a TGV line or an electrical network be rendered useless?
Pre-terrorism: proaktiv terroristbekämpning
Och ska man vara noga så handlar det inte bara om terrorism – i sammanhanget har begreppet “pre-terrorism” myntats. Begreppet syftar till att synliggöra sambandet mellan enskilda identifierade farliga individer och framtida revolter som kräver insatser av förebyggande repression. Föga förvånande släppte den nyligen inrättade myndigheten Direction centrale du renseignement intérieur (DCRI), Frankrikes svar på amerikanska FBI, 2008 en rapport med titeln “From the anti-CPE conflict to the constitution of a pre-terrorist network: Perspectives on the French and European ultra-left”.
Protesterna 2006 mot lagen om särskilda arbetskontrakt för ungdomar (Contrat de première embauche, CPE) följde på revolterna hösten 2005 i Paris marginaliserade förorter och spelade en avgörande roll i valet av högermannen Sarkozy till president. Sarkozy har blicken stadigt fäst vid horisonten, för att upptäcka minsta tecken på social oro och radikalitet i sin linda. För han delar Comité Invisibles definition av regering: – “Governing has never been anything but pushing back by a thousand subterfuges the moment when the crowd will hang you”. Den globala ekonomiska krisen och “600 Euro-generationens” uppror i Grekland står som fond för kriget mot pre-terrorismen.
Pre-terrorism är del av det nyspråk som talar om säkerhet, kriget mot terrorism och det växande “anarko-autonoma” hotet; en radikaliserad ungdom som hotar kapitalet, staten, systemet och spränger de gängse ramarna för sociala konflikter. Det är ett språk som talas på det informella ministermöte som äger rum i Stockholm 15 – 17 juli och sätter ord på ministrarnas önskemål om Stockholmsprogrammet: Ett utökat samarbete mellan europeiska polismyndigheter, militärer och säkerhetstjänster och nya, utvecklade övervaknings- och kontrollåtgärder.
Sabotage, en praktik lika gammal som arbetarrörelsen och de sociala rörelserna, omtolkas i nyspråk kvickt till terrorism. Och själva terrorismbegreppet kan numera användas på allt från massmord till tågförseningar.
Terrorism som begrepp och företeelse dök för första gången upp i Frankrike efter franska revolutionen 1789. Den nya staten använde sig av giljotinen för att göra sig av med sina motståndare. Begreppets ursprungliga betydelse var just den; en regering som använder sig av skräck för att kontrollera folket. Från att ha använts till statens försvar, kom terrorn senare att utvecklas till ett medel att utmana och ifrågasätta makten. Terror är ett fruktansvärt politiskt verktyg, som kan användas både av stater och av deras motståndare.
Idag är terrorism ett mer vagt och tänjbart begrepp som i princip kan användas på allt som utmanar den etablerade ordningen; från datahack till blockader, från krigsmotstånd till miljöaktivism. Tarnac 9 greps för vad de kan ha skrivit och för den effekt dessa texter kan ha på en redan desillusionerad ungdom, uppretad genom lågkonjunktur, nedskärningar och politikers förakt. Regeringen vill testa antiterrorlagarna hållbarhet och Sarkozy vill behålla sitt huvudet.
Tarnac 9 – inte de första misstänkta “anarko-autonoma”…
Men Tarnac 9 är varken den första eller sista måltavlan för fransk antiterrorism. Tidigare, i januari 2008, använder inrikesminister Michèle Alliot-Marie samma hotbild, den om en “anarko-autonom rörelse” (Mouvance Anarcho Autonome Francilienne (MAAF)), mot asylrättsaktivister. Bruno och Ivan är på väg till en demonstration i solidaritet med de papperslösa migranter som strejkar och revolterar mot förhållandena på förvaret i Vincennes när deras bil stoppas och genomsöks. Polisen beslagtar en hembygd rökbomb och böjda spikar. Enligt polis och åklagare förberedelser till att bygga en spikbomb. Anklagelsen låter långsökt, eftersom det under protesterna mot förvaret regelbundet används rökpulver och spanska ryttare för att hindra trafiken. De två grips, liksom en tredje person som har oturen att känna dem och befinna sig i närheten av gripandet.
Bakgrunden till protesterna mot förvaret och gripandena är Sarkozys beslut att 250 000 människor årligen ska deporteras från Frankrike (På ett liknande sätt har den svenska regeringen bestämt att 2009 ska vara “återtagandeår”, då tusentals människor ska tvångsavvisas från Sverige). Följden blir överfulla förvar, varav det vid Vincennes är det största, och ännu ovärdigare förhållanden för de internerade. Polisen genomför id-kontroller mot människor som ser “utländska” ut och razzior i invandrartäta bostadsområden. Men regeringens politik möter också motstånd och de papperslösa möter solidaritet.
Bruno och Ivan skriver i ett brev:
In going to the demonstration, we wanted to yell in echo “Freedom” with the prisoners, to show that there are many who understand the revolt that they led for many months. Lighting a smoke-bomb, trying to get as close as possible to the gates of the prison, yelling “close the detention centres”, with the determination of wanting to live free.
I juni 2008, efter att en person förvägrats vård och till följd av det dött, tänder interner eld på sina madrasser och bränner fullständigt ner förvaret i Vincennes.
Två veckor efter Bruno och Ivan, grips ytterliggare två personer, Isa och Farid, i en tullkontroll. Det beslagtas natriumklorat, ritningar över ungdomsfängelset i Porcheville och en handbok i sabotage. Isa kopplas via DNA till en brandbomb året innan liksom hennes bror som grips några månader senare. Dessa sex personer behandlas från och med april 2008 av avdelningen för antiterrorism som en enhet. Åtalet mot dem lyder medlemskap i en “anarko-autonom grupp”.
Inget av de här fallen är något annat än (försök till) skadegörelse, vilket man inte får glömma när drevet går mot den “anarko-autonoma rörelsen” och “ultravänstern”. Något annat som ofta dribblas bort i rapporteringen är den politiska bakgrunden till tankarna och handlingarna, repressionen och solidariteten.
… och inte heller de sista
Natten till 1:a maj äger en djupt tragisk händelse rum: 23-åriga Zoe dör vid en kraftig explosion i en övergiven fabrikshall i Cognin. En 25-åring skadas allvarligt. Medierna spekulerar i bombverkstäder och en ny vänsterextrem terrorism. Hotet från den “anarko-autonoma rörelsen” diskuteras åter flitigt.
Zoe var enligt medierna en känd husockupant. Den 4:e maj genomsöker 130 poliser (beredskapspoliser, antiterrorenheter, kriminalare, tekniker och bombhundar) det ockuperade Les Pilos. De kommande dagarna följer en husrannsakan på en annan i de squats som finns i närliggande städer. Människor förhörs, flera grips. Enstaka personer är fortfarande häktade. Polisen utreder misstankar om förstörelse av bevis och medlemskap i en “association de malfaiteurs”, en terroristisk förening. Under tiden sörjer kamraterna Zoes död.
18 maj genomför polisen gryningsräder i flera lägenheter i Rouen. Tre personer grips, misstänkta för samröre med den nu släppte Julien från Tarnac 9. Samma morgon kommer polisen hem till fyra personer i Marseille. De grips för sitt engagemang i Comité de sabotage de l’anti-terrorisme (Kommitén till antiterrorismens sabotage). Även en politiker från det franska miljöpartiet som går till polisstationen för att höra hur det är med fångarna, grips. Efter några dagar släpps alla igen.
Den förda politiken, pre-terrorismen, gör att allt kommer att tolkas som en konspiration; att nån känner nån som heter Julien, att man engagerar sig i solidaritetsarbete med papperslösa eller misstänkta “anarko-autonoma”, att man kanske skrivit en bok eller tänkt utföra politiskt motiverad skadegörelse. Rädslan sprider sig, en del fruktar terrorhotet från vänster, andra att själva hamna i den “anarko-autonoma” konstruktionen.
Ändå fortsätter människor organisera stöd till de anhöriga, demonstrationer mot den förda säkerhetspolitiken och konserter till stöd för de häktade.
Sverker Lenas frågar sig i en kommentar i Dagens nyheter om oliktänkande framöver kommer avfärdas som terrorister.
- När nu tilltagande kriser får det politiska missnöjet att brisera runt om i Europa kan det vara värt att ta Agambens ord på allvar: Kommer alltmer trängda makteliter frestas att hantera framtida politiska protester med antiterrorlagstiftning?
Det är en bra fråga, en fråga som vi inte får glömma att ställa till EU:s inrikes- och justitieministrar när de samlas till sitt informella möte i juli. För sociala konflikter kan man varken spärra in eller terroristlagstifta bort.
Vidare misstänkt läsning: Frankrike: “Låt oss få vardagslivets tåg att spåra ur” på Motkraft, “Detta är inget program” av Tiqqun på Guldfiske och om Tarnac 9 på Soutien aux inculpés du 11 Novembre (den franska huvudsidan med länkar till internationella stödgrupper) och zinet Solidarity & Revolt Across Borders om händelserna från januari 2008 till mars 2009.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Henning Mankell skriver om Israel i Aftonbladet, andread0ria skriver Lika som bär?, Anders_S skriver Tvångsäktenskap – ett mycket litet problem, Kaj Raving skriver Köttindustrin främsta hotet mot miljön!, Krastavac skriver Chefer förstår ingenting
Onsdag 3 Juni, 2009 kl. 11:30 fm
Vad vi ser är ett exempel på det kontraproduktiva från folkrörelsers sida i att trappa upp konfliktnivån mer än man klarar av. Staten är alltid – nåja, nästan alltid – bäst på våld; det har vi ytterligt få chanser att slå. Vad vi kan hoppas på att vara bäst på är antal och fantasi.
Tyvärr finns det en del våldsromantiker som inte har insett det, och det får vi nu alla lida för. Statens våldsnivå har trappats upp därför att staten har kunnat få folklig acceptans för det, pga några idioters våldslek. Vi måste lära oss att kriteriet för att använda en viss taktik inte kan vara att man har moralisk rätt att göra det, utan att det är effektivt och leder till målen.
Givetvis är det svårt att veta på förhand vad som är effektivt. Men det finns tumregler som håller för det mesta. Exempelvis att smågrupper som försöker tvinga sig till något sällan får publikens stöd. Eller att det alltid gäller att framstå som den angripna parten. Eller att man måste vara representativ, någon som publiken kan identifiera sig med.
Torsdag 4 Juni, 2009 kl. 10:56 em
Fantastisk artikel, sätter fingret på statens ständiga framflyttande av sina möjligheter att utöva makt. Dom tar varje chans att dominera, och det enda som räddar oss känns ibland som deras brist på resurser och kunskaper. Ambitionen är nästintill total.
Iofs finns det vissa hoppfulla tendenser, som tex frikännandet i Malmö av “terroristen” som skickade pengar till Palestina… Men dom är få. Och det stora mönstret är väl snarare åt det detta nyspråksaktiga förebyggande maktutövandet, som om det går att stoppa själva idén om en annan värld… Skrämmande!
Tisdag 5 Januari, 2010 kl. 1:55 fm
The courage is to hope off the train before it crashes. The Tarnac 9 had this courage before many others. But now they have followers, who will start in Sweden ? Where is Tarnac in Sweden ?