Det enda som verkligen hjälper
Måndag 14 September, 2009 kl. 9:10 emImorgon sammanfaller, för tredje året i rad, riksdagens öppnande med en stor demonstration mot kapitalismens kris och den förda högerpolitiken. Denna gång under parollen ”Vi vägrar att betala kapitalismens kris”.
Nu går vi utan er
Septemberalliansen skriver idag i en debattartikel på Aftonbladets webbsida: Situationen i klassamhället är för många människor på väg mot en katastrof. Skyddet mot uppsägningar hör till de svagaste i Västeuropa. Omkring 500 000 beräknas vara arbetslösa vid årsskiftet. I många kommuner och landsting planeras nu omfattande nedskärningar inom den gemensamma sektorn. För ungdomar är situationen ännu värre. I detta nu är omkring 27 procent av unga mellan 18 och 24 år arbetslösa, en siffra som beräknas öka under hösten. Dessa ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden står utanför alla trygghetssystem och tvingas därmed till det sociala. Oron i våra förorter växer.
Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.
Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.
Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga: ”Nu går vi utan er”.
Kapitalismen är krisen, ingenting annat
Stockholms anarkister skrev i ett upprop till demonstration på årets första maj: Kapitalets förluster förstatligas och vi får stå för räkningen. Vore det inte istället dags att kollektivisera produktionsmedel, bostadshus och företag?
En vanlig invändning mot anarkism och frihetlig kommunism är att de är vackra idéer som prövats och avfärdats av historien. Fint, vore det så enkelt att idéer som inte fungerar förpassades till historiens skrothög vore det hög tid för kapitalismen att gå den vägen – för inte kan någon med sitt sunda förnuft i behåll på allvar hävda att det skulle vara ett fungerande system?! Tvåhundra år av kapitalism talar sitt tydliga språk: Det är en kris i ständig tillväxt.
För 120 år sedan instiftades 1:a maj som kampdag för ett bättre liv till minne av de arbetare och anarkister som fick ge sina liv i kampen för åtta timmars arbetsdag. Precis som då dikteras våra liv av kapitalismen, tvingas vi sälja vår tid och vår hälsa för att trygga våra grundläggande behov, tvingas allt fler ta allt osäkrare anställningar, tvingas människor kokurrera med varandra om jobben, tvingas de ena slita ut sig på arbetet medan de andra tvingas gå arbetslösa. Och precis som då är det samma dröm som vi bär i våra hjärtan, samma dröm som när vårt mostånd, drömmen om en annan värld som vi tillsammans skapar ur askan av den gamla.
Idag har vi dock kommit mycket närmare den ödesdigra punkt då uppvärmningen förstärker sig själv och krisen blir ett skenande tåg som endast kan stoppas med en frontalkrock. Kapitalismen kommer dra både samhälls- och ekosystem med sig i fallet. Det varken vill eller kan vi tillåta. Ingen av oss har råd att avvakta och se hur illa kollapsen blir. Reformer och halvmesyrer stoppar inte kapitalismens framfart. Idag precis som då liksom alla andra dagar är det något helt annat som gäller.
Ostörda ceremonier förstärker den dominerande världsbilden
Den synen delas av det nätverk i Pittsburgh som förbereder sig inför nästa G20-möte som hålls där 24 – 25 september. Pittsburgh Organizing Group skriver i sitt upprop: Det här toppmötets egentliga betydelse, både för dess deltagare och motståndare, ligger inte i innehållet i “ledarnas” diskussioner. Vår makt består inte i huruvida vi har förmågan att hindra ett gäng finansministrar och statsministrar att prata eller inte. Dess verkliga betydelse handlar om hur en ostörd ceremoni förstärker den dominerande världsbilden. Om den bilden är skev måste den förkastas så att strålkastarna istället för mötet belyser frigörande sociala konflikter.
Vi anser därför att försöken som görs att störa mötet inte är självändamål utan nödvändiga och viktiga medel för att uppnå den seger vi tillsammans organiserar: att främja det existerande motståndet i samhället och lyfta fram en alternativ berättelse om varför vår värld ser ut som den gör. Vi måste tydligt visa att världen inte behöver vara som den är nu. Vi vill föra fram en vision för ett samhälle som istället för att bygga på profit och tvång möter våra kollektiva behov, både materiella behov och behovet av värdiga liv.
I I’m Going to Pittsburgh but I’m Not Sure Why diskuterar David Zlutnick från The Friendly Fire Collective hur vi kan gå från ren taktik till att utveckla långsiktiga strategier. Ett arbete vi kommer få fortsätta med efter protesterna i september. Organisering, direkt aktion, revolt och revolution – det enda som verkligen hjälper.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Se mig – unga om sex och samlevnad, Jinge skriver Torpar- och Eremitdrömmen, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Att locka studenter genom att kasta smulor, kimmuller skriver Från kampanj till konflikt, Kaj Raving skriver Så kryper sanningen om de “nya” moderaterna fram