Vuxnas krig mot barn och ungdomar i Rosengård

För två veckor sedan fick boenden i Örtagården, ett område i sydvästra delen av Rosengård, inbjudan att delta i möte angående oroligheterna och för att få lugnt i Örtagården. På tisdagen 29 september samlades runt 100 personer i Folkets hus källarlokal. Representanter från kommunala bostadsbolaget MKB, Stadsdelsvärdar och polisen var närvarande.

MKB ville genom att bjuda in alla positiva krafter komma till lösningar att skapa en stabil stadsdel. Bostadsbolaget är tagen på sängen då det inte har förekommit oroligheter innan på Örtagården sa en av representanterna. Det har startats en intensiv dialog mellan polisen och bostadsbolaget även om attityden har varit avvaktande för att se om detta är ett övergående problem. Man antyder att några från andra områden kommer till Örtagården då det har lugnat ner sig i Herrgården.

Ingen uppmärksammade ungdomarnas frånvaro på dagens möte som om man inte överhuvudtaget hade förväntat sig att ha även de med i dialogen. Det fanns ingen annan som förde deras talan heller. Mötet förvandlades snabbt till ett tribunal mot de barn och unga som står bakom oroligheterna och de dömdes ut i sin frånvaro. Förslag på åtgärder kom från ilskna män och en kvinna som föreslog utvisning, fängelsestraff, uppsägning av lägenhet, massarrest, övervakningskameror, civilpoliser, vakter och uppmuntran till angiveri med vilkoren att få skydd från polisen i gengäld.

Polisens och bostadsbolagets representanter kommenterade förslagna åtgärder: även om det är svårt att lagföra de mindreåriga är det bra att lagföra de äldre för att de yngre ska se att de kan åka dit. Polisen sa också att i Rosengård vågar folk inte vittna. Förmodligen har tillstånd till övervakningskameror i Bennetsväg skickats in till länsstyrelsen. Även MKB tyckte att övervakningskameror är en bra lösning som kan skapa lugn. Man pratade om unga som inte sköter sig som om de var främmande personer som inte har med oss att göra, avpersonifierade och utan identitet. Polisens representant påstod att några har gått så långt att det inte går att få de tillbaka till samhället.

Varför klamrar sig de äldre männen fast vid hårdare tag mot sina egna? Har de förlorat kontrollen över sina barn och känner sig odugliga? Hur länge ska vi fortsätta att missakta våra barn och ungdomar?

Myndigheter och de ansvarigas avsaknad på konkreta och långsiktiga lösningar bidrar till ännu mer spänningar i Rosengård. Bestående konflikter och sättet problemet läggs fram kan gynna skapandet av apartheid där olika grupper av människor ställs mot och förtrycker varandra. Barnen och ungdomarnas mänskliga och sociala rättigheter kränks. Polisen och socialen får medhåll från de auktoritära krafterna och därmed öppna händer att agera som de vill.

Även om vi är långt ifrån de getton i Sydafrika under apartheidregimen är det svårt att låta bli att tänka på Bantustan eller så kallade hemländer där den sydafrikanska regeringen tillsatte en ledare som styrde området enligt egna traditioner. I inbjudanbrevet stod att de boende i Örtagård absolut är de viktigaste personerna för att skapa ett tryggt och lugnt bostadsområde. Att myndigheter och bostadsbolagen för över ansvaret på skapandet av trygghet till de boende själva är ett bra och fungerande sätt att individualisera de problem som samhället skapar och har lösningar till. Folket måste ta ansvar och sköta sig själva är budskapet.

De föreslagna åtgärderna på mötet den 29 september kan bara skapa osäkerhet, mer isolering och hindra gemenskap.

Det är nödvändigt för ungdomar i Rosengård att ta tillbaka sitt självförtroende, sin självkänsla och sin självrespekt. Det är nödvändigt att sociala rörelser solidariserar sig med barn och ungdomar i förorterna.

/Aida Ghardagian

PS: I Sverige räknas varje människa under 18 år som barn. Barnkonventionens olika artiklar slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde, ingen får diskrimineras, att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas och artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör henne eller honom.

Lämna en kommentar