Stöduttalande för de vräkta ockupanterna i Liljeholmen

Onsdagen den 7 oktober stormades den s.k. Anarkistiska Kliniken i Liljeholmen. Aktivisterna stannade i huset under nästan 40 dagar och lyckades därmed genomföra Stockholms kanske längst varande officiella husockupation sen 1985*.

I vår stad blir möjligheterna till att kunna använda oss av dess utrymmen allt mer begränsade. Vi som inte har råd, motarbetas i våra försök till att forma vår vardag själva. Marknaden får allt friare tyglar, och vi andra måste anpassa oss – vi splittras, desillusioneras och passiviseras.

När kreativa och sociala möjligheter kapas, så glömmer vi (precis som om vi aldrig motionerar) lätt hur viktiga de är för att vi ska må bra. Smygande får vi istället en stark och ihållande känsla av tomhet, en tomhet som vi ofta försöker fylla med olika sorters droger, allmän cynism eller en överdos färdigtuggad underhållning – vi blir konsumenter istället för aktörer. För att försöka ändra på det, och kämpa för vad som borde vara grundläggande kreativa och demokratiska rättigheter, måste vi avfärda den spelplan som vi har blivit tilldelade – en spelplan utformad så att vi alltid kommer att förlora. Vi måste helt enkelt bryta mot vissa regler. Ockupationen av huset i Liljeholmen är ett exempel på hur det kan göras.

Under Anarkistiska Klinikens (allt för korta) existens arrangerades det bl.a filmvisningar, filosofiska diskussionsklubbar, konserter, föreläsningar m.m., aktiviteter som involverade i ockupationen fick fria händer att utforma. Skulle fler få uppleva vilken kraft det kan ge en att få vara med och skapa olika händelser – händelser där det i bästa fall bara är fantasin som sätter gränserna – så skulle underhållningsindustrin gå i konkurs. Vi skulle inte behöva några filmstjärnor eller proffessionella festfixare – i slutändan kanske vi inte ens skulle behöva några representativa yrkespolitiker.

Vissa har kritiserat Anarkistiska KIiniken för att de syntes i media med så kallade röjarluvor, att det inte fanns någon anledning till det när de ändå gjorde en våldsfri aktion, att det skapar en anonymitet. Alarm Sthlm avstår från att ta ställning till om kritiken stämmer eller ej. Vi vill dock understryka att många för en oändligt mycket anonymare tillvaro genom att stanna hemma och förbli passiva framför någon slags skärm eller på någon ångestskapande skitkrog – istället för att lägga ner den tid, mod och energi som det faktiskt krävs för att på allvar försöka utmana det rådande samhällsklimatet. Liljeholmsockupanterna har agerat, och det med sin egen frihet som insats – de förtjänar all respekt!

Alarm Sthlm ser husockupationerna i Liljeholmen, Aspudden och Farsta som olika sidor av samma kamp. Det som skiljer dem är deras olika tillvägagångssätt, men det gagnar bara kampen. Vad de har gemensamt är kanske viktigast: att de tar politiken till gatan och konfronterar makthavarna över Stockholm – staden där disciplinering och kortsiktiga profitintressen går före våra långsiktiga mänskliga behov.

/Alarm Sthlm

*Ockupationen i Häggvik 1994 varade i runda slängar lika länge som den i Liljeholmen.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Arbetets olika villkor, jesper skriver Inför kvällens SVT Debatt…, Jinge skriver Telekompaketet och Ephone-domen gynnar Piratpartiet, tusenpekpinnar skriver Inte så långt från det totalitära samhället, Anders_S skriver Bostadsbristen leder till höga bostadspriser

Lämna en kommentar