Ingen tjänar på en splittrad klimatrörelse
Onsdag 14 Oktober, 2009 kl. 2:10 emPå det nystartade klimatmagasinet Effekts hemsida skriver David Jonstad en artikel med rubriken Storma klimatmötet? i vilken han ifrågasätter nätverket Climate Justice Action och menar att “det kommer bli konflikt mellan olika typer av demonstranter” över valet av metoder och att klimatrörelsen kan bli “försvagad av att en mindre grupps kravaller dominerar omvärldens bild av protesterna”.
Jag håller inte med om hans resonemang men innehållet i artikeln kom inte som en överraskning, snarare som ett brev på posten. Distanseringen från de radikala/autonoma/olydiga känns igen från otaliga politiska sammanhang där människor samlas för att bygga breda allianser för att bemöta allvarliga situationer, det kan handla om solidaritetsrörelsen med palestinier, om antirasistiska nätverk eller som nu om klimatrörelsen.
- På ena sidan en mindre grupp aktivister som oftast kör sitt eget race, inte räds fysisk konfrontation och som står för en mer kompromisslös linje. På andra sidan den politiskt spretiga men större samlingen av aktivister som är inställda på mer ickekonfrontativa demonstrationer och protester, skriver David Jonstad.
Och i artikeln Klyfta i klimatrörelsen på Arbetarens klimatblogg formulerar han skillnaden mellan de två lägren som att anarkisterna inom klimatrörelsen vänder sig mot “lösningar som förhandlas fram av dagens nationalstater, lösningar som innehåller marknadselement eller som på annat sätt utgår från dagens verklighet” och den andra sidan som “utgörs av alla oss andra vilket innebär ett betydligt bredare register av idéer. Gemensamt är dock tron att klimatförändringarna inte kommer att stoppas utan att en internationell överenskommelse mellan de stater som existerar i dag.”
I en kommentar till sin text på klimatbloggen skriver han vidare: – Anarkister finns det ganska gott om i klimatrörelsen och de utgör (inte minst märktes detta under klimatlägret i Storbritannien) en viktig och konstruktiv kraft i rörelsen när det gäller att genomföra praktiska saker.
Nyttiga idioter alltså. Men han får mothugg i en annan kommentar: – kul att du framställer anarkister som haverister. vi och dom fint david.
Det är, anser jag, angeläget att bemöta den här uppdelningen, för den är inte bara onödig utan även kontraproduktiv. Det handlar om föreställningen om de goda/sansade/fredliga å ena och de dåliga/stökiga/våldsamma aktivisterna å andra sidan och om föreställningen om att det skulle gå att bygga den ultimata, brett förankrade och kraftfulla folkrörelsen, bara man kan hålla rent i leden. Ingen kan ha undgått den debatt som uppkom efter Stoppa matchen! i Malmö i våras eller efter protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg 2001. För mig är den, nu precis som då liksom varje gång den dyker upp, en skendebatt. Anledningen att jag ger mig in i den nu är att jag är angelägen om att hitta sätt att överbrygga de imaginära klyforna för att sedan kunna gå vidare.
Privileg kontra solidaritet
När jag läste artikeln i Effekt magasin frågade jag mig därför varför David Jonstad driver den här linjen? Det enkla svaret är: för att han kan. Han, liksom vi andra som lever i ett rikt industrialiserat land i Nord, är priviligerad nog för att kunna ägna sig åt sådana pseudodebatter när frågan om klimatförändringarna för människor på flera håll i världen redan nu handlar om liv eller död.
- Jag skulle tippa på att de människor som har störst behov av klimaträttvisa, världens fattiga, inte lär känna sig särskilt behjälpta av en våldsam stormning av klimatmötet, skriver David Jonstad i sin artikel.
Men jag undrar vem i Bangladesh som bryr sig om ifall några skyltfönster krossas i Köpenhamn? Och vem bryr sig om en städad demonstration i december om inte COP15 tar intryck av våra krav och omsätter dem i sitt avtal?
Claudia Gimena Roa från Fundaexpresion, en lantbruksskola för agrarekologi och en sammanslutning av bönderna i Santander i Colombia, får i den tyska mobiliseringstidningen Our Climate Is Not Your Business frågan hur UNFCCC (FN:s ramkonvention för klimatförändringar) påverkar deras situation. Hon svarar: “Även om klimatförändringarna är det centrala temat, så utgör de så kallade marknadsmekanismerna och teknologiska lösningarna som omsätts i Syd lika mycket ett hot som klimatkatastrofen själv”.
Så länge våra ansträngningar går ut på att distansera oss från varandra och varandras aktionsformer kanske vi kan samla PK-poäng i våra egna sammanhang men frågan är om vi kommer uppnå de egentliga mål vi satt oss: att stoppa klimatförändringarna i tid. Vi har ett antal år på oss att påverka utvecklingen i rätt riktning om vi vill hindra uppvärmningen från att bli självgående och eskalera. Vad är poängen med att vi ägnar oss åt ett ställningskrig sinsemellan över metodfrågor? Vem tjänar på det? Inte är det vi. Och inte fan är det människorna i Syd.
Varken de eller vi här i Nord har någonting att vinna på fraktionsstrider och positioneringar inom den framväxande klimatrörelsen, för risken med revirpinkandet är att vi förlorar det egentliga målet ur sikte. Varken en välordnad demonstration eller en våldsam kravall i Köpenhamn är tillräcklig för att förhindra en klimatkatastrof.
Överbrygga klyftorna
David Jonstad förespråkar “en klimatrörelse som genom mäktiga icke-vålds-protester” kan “bli startskottet för en ny process där kriterierna för ett nytt klimatavtal i högre grad präglas av just social rättvisa”. För den 12:e december planeras en bred och folklig demonstration. Det är osannolikt att den som enskilt initiativ kommer utgöra det efterlängtade “startskottet”, men den har – precis som CJA:s konfrontativa ickevåldsaktion den 16:e december – sin plats i det kalejdoskop av aktioner som förbereds av de olika nätverken och grupperna.
Vi måste bygga upp en seriös motmakt som tvingar makthavare och marknad att göra de nödvändiga radikala förändringarna. David Jonstad beskrev det för några år sedan så träffande i en artikel i Arbetaren: “…lösningen på detta gigantiska problem är mer än någonting annat politisk, den är radikal och den kommer att stå i direkt konflikt med de mäktigaste delarna av kapitalet”.
Det är den konflikten det handlar om och inte den “mellan olika typer av demonstranter”. Mot bakgrund av de anklagelser som 130 fattiga länder förde fram på det förberedande mötet i Bangkok, att de industrialiserade länderna allt mindre vill ingå bindande avtal och hellre lägger över ansvaret på de fattiga, är frågan om det är mer av ett misslyckande om COP15-mötet havererar än om det når en överenskommelse?
I Vägen till Köpenhamn svarar Rickard Warlenius: “Om valet står mellan ett riktigt dåligt avtal och att förhandlingarna bryter samman utan överenskommelse, är förmodligen det sistnämnda att föredra. Ett dåligt avtal riskerar att stänga processen i åtminstone fyra år framåt, till det är dags att börja förhandla om Kyotoavtalets tredje åtagandeperiod som enligt planen ska omfatta åren 2018 – 2022. Då kan det mycket väl vara för sent att rädda en planet som liknar vår.”
Sätta vår egen agenda
Någon annan har dragit upp riktlinjerna för den här debatten. Utgår vi ifrån de förenklade mallarna (bra lika med fredlig/lydig/öppen/symbolisk och dålig lika med konfrontativ/olydig/dold/direkt) kommer vårt mostånd förbli splittrat och ineffektivt. Vi måste själva formulera problemet och svaren på det, själva sätta upp riktlinjerna för den diskussion vi vill se. Och den diskussionen borde handla om hur vi förhindrar en klimatkatastrof. Protesterna i Köpenhamn kan vara ett led i den diskussionen – eller ett inlägg i den skendebatt som handlar om de måttfulla kontra de autonoma.
Senast i Malmö kunde man se hur initiativet Stoppa matchen! körde fast i gamla hjulspår när fokus skiftade från sakfrågan till våldsfrågan. I stället för ett brett nätverk fick man två, ett som tog avstånd från våld och som svar på det ett som inte gjorde det; alla gjorde i slutändan som de brukar och ingen uppnådde det ursprungliga målet: att stoppa matchen.
Anledningen till att jag kallar det en skendebatt är att jag ifrågasätter premisserna den utgår ifrån; kommer massorna att strömma till Köpenhamn bara vi kan försäkra dem om att ingen kommer ta till direkta aktioner, blockader eller fönsterkrossning? Underförstått: väntar massorna bara på en välordnad och följsam protest att delta i?
Även om vi är aldrig så lydiga och demonstrerar långt ifrån händelsernas centrum och ropar måttfulla slagord kommer massorna utebli. Och varför då? För att en sådan demonstration inte fyller någon annan funktion än att vi kan stilla våra samveten och bocka av ännu en välavvägd protest. Ingen ska anklaga oss för att ha tigit stilla när politikerna skrev sina till intet förpliktande protokoll – vi gjorde ju i alla fall (symboliskt) motstånd!
Människor går inte ut på gatorna om de anser det vara verkningslöst. Och allt för ofta har det visat sig att våra demonstrationer i sig inte har någon verkan.
Två exempel
De stora antikrigsdemonstrationerna 2003 var lyckade sett till antalet deltagare, men uppnådde inte det uttalade målet: att förhindra kriget. I Storbrittanien, som tillsammans med USA var pådrivande i de militära insatserna mot Irak, var den allmänna opinionen negativ till det nalkande kriget och en och en halv miljon människor gick ut på gatorna i de största protesterna sedan andra världskrigets slut. Krigsmotståndet hade lagt ner mycket kraft och möda på mobiliseringen. När makthavarna inte tog intryck av alla de människor som tagit till gatorna och kriget trots allt tog sin gilla gång så förmådde inte antikrigsrörelsen ta motståndet vidare från de symboliska protesternas nivå.
Den omfattande asylkampanjen 2005 som samlade tusentals människor och allt från kyrkor till antifascister under samma paraply lyckades heller inte uppnå sitt mål: en generell amnesti för alla gömda flyktingar. Även den gången handlade det om att appellera till makthavarna och när dessa inte böjde sig för demonstrationer och petitioner så stannade den breda rörelsen av.
Att vi har rätt är av underordnad betydelse så länge makthavarna kan fortsätta göra som de vill. Vänder vi oss till politikerna på deras egen arena, med de ramar och regler de har satt upp för hur politik ska bedrivas, så har vi redan förlorat. Varför förvänta sig att folk ska sluta upp i våra protester så länge det inte gör någon skillnad om man går ut på gatan och protesterar?
Det finns ingen poäng att hoppas på något som inte kommer hända, inte heller att spela på folks hopp. Istället får vi bli pragmatiska och planera för hur vi ska föra kampen för att den ska ge önskat resultat. För kan det inte vara så att det som avhåller folk från att delta i våra protester är vår ineffektivitet? Ska vi bli en bred och kraftfull klimatrörelse så räcker det inte med att sätta upp ambitiösa mål, vi måste utveckla effektiva metoder för att uppnå dem också.
Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Intake: Battle Cry, Johan Frick skriver Efterskalvet, Jinge skriver Överskott av vaccin?, Anders_S skriver Det här med övervakningen – FRA, MUST, IB och Säpo, avantivideo skriver Jenny Wrangborg – Vi är här nu TRAILER (2009)
Lördag 17 Oktober, 2009 kl. 8:11 em
Jag håller med, men jag tycker att det ändå är dax att “analysera” våldsamma och aggressiva handlingar, för även hur mycket man avskyr detta auktoritära samhälle och som just nu våldför sig direkt och indirekt på mänskligheten, så är inte alltid “våldsamt beteende” lösningen. Vi borde denna gången visa upp vad anarki står för, för om man inte kan enas och samarbeta (utan att kuva sig, jag tror ni förstår) så faller hela visionen! Jag menar inte att vi ska stå i leden och le och dansa hela tiden, men vi ska inte låta oss bli provocerade att göra något som gör att människor återigen lägger skulden på anarkisterna eller gör att människor hamnar i kläm ( tex “icke-vålds” anarkister, människor med barn, äldre, ja,småföretagare mm, anarkister eller inte), utan att tänka på hur det kan användas för att öka förståelsen för ett annat samhälle.Vi måste försöka få ut våra tankar bättre om varför vi inte tänker oss låtas styras av t ex Polisen eller Eliten. Vi ska inte vara den som slänger den första stenen (vilket ofta Polisen står för, i vårt sätt att tänka!!), för då blir det svårare för samhället att i längden spela ut oss (“bevismaterial”), för även om Dom säkert skulle göra allt för att få det att se ut som det är vårat fel, så skulle vi iallafall ha material som vi kan försöka få ut till allmänheten och dess kritiker. Att försvara sig själv och andra, kan andra lättare förstå men inte om vi först slår först slaget. Och vi måste skaffa oss ett effektivare sätt att “slå tillbaka” med kraft, direkt och indirekt, för förhindra eller minska kommande övergrepp på polisiär nivå som global nivå. Men låt oss hitta ett och flera sätt att agera tillsammans!!
Nu lämnar jag detta för en stund, en sak till som vissa anarkister borde börja med är att öppna upp för andra som kanske inte är som dom och förstå att anarkin är öppen för alla. Många av dom jag mött i mitt 31 åriga liv är mer anarkistiska än dom som kalla sig anarkister. Mitt vision är Anarki på liten som stor nivå, och att den visionen i framtiden blir så pass bredd så ord som anarki och anarkist dör ut! Låt oss visa att det många av oss står för funkar, för skiten vi lever under nu gör det inte!!
Om det är någon som blev störd av detta, så får jag bara mina erfarenheter bekräftade igen, och nej någon svensklärare är jag inte
Ni ska ha tack för ert härliga arbete!
MItt 3 åriga barn skriker anarki, anarki. Vad är är anarki, pappa? Jag svarar att det är något som gör mig glad! Låt oss förändra ordet!!
Tisdag 20 Oktober, 2009 kl. 10:09 em
Hej Daniel, kul att du gillar det vi gör!
Jag håller med dig om att vi måste “skaffa oss ett effektivare sätt att “slå tillbaka” med kraft”, ett som gör det svårare för politikerna att demonisera dem som protesterar mot deras politik. Kanske kan massaktioner som den CJA planerar till den 16 december – som är konfrontativ och ickevåldslig – vara den tredje väg mellan pliktskyldig kravall och ofarlig demonstration vi behöver gå för att komma vidare. Vad tror du?
Något vi bör komma ihåg är att makthavarnas agenda inför Köpenhamn går ut på att visa sig både medvetna över klimathotet och fast beslutna att åtgärda det. De kommer söka visa upp ett samförstånd där inget råder. För klyftan mellan rika och fattiga länder är djup; de inflytelserika staterna i Nord vill se så få åtgärder med så lite negativ effekt på ekonomin som möjligt, medan flera fattiga vill se seriösa åtgärder som motsvarar de klimatförändringar som drabbar dem redan nu. Men motsättningarna ska slätas över och de fattiga ska tvingas till eftergifter.
Välordnade demonstrationer riskerar bemötas med en överseende, farbroderlig förståelse (“Vi är också oroade. Men lämna det till oss, vi tar hand om det.”) medan de aktivister som är ute efter att spräcka hål på samförståndsbubblan kan komma drabbas av skärpt lagstiftning, längre “administrativa frihetsberövanden” och fängelsestraff.
http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=3178042 Ekot: Hårdare straff mot danska demonstranter
Och visst börjar stämningen trappas upp i takt med nedräkningen till COP15. Brittisk polis använde sig av antiterroristlagstifting för att hindra fyra miljöaktivister från att resa till ett möte med CJA i Köpenhamn nu i helgen. En av dem säger till The Guardian: “People who are practising civil disobedience on climate change in the face of ineffectual government action are certainly not terrorists, and I am sure that their actions will be vindicated by history.”
http://www.guardian.co.uk/politics/2009/oct/14/climate-change-activist-held Climate change activist stopped from travelling to Copenhagen
Söndag 25 Oktober, 2009 kl. 5:55 em
Tjena igen!
Helt rätt, det är på marknadens villkor, tills dagen kommer då det är för sent (eller betydligt svårare att bygga ett annat samhälle), och då står våra barn där och undrar varför vi gjorde något.
Ja, jag tror vi behöver så många sätt som möjligt, men med strategi, inte bara “adrenalin stenkastning” vid första motstånd från t ex Polisen .Detta sättet att skrämma upp människor och “hitta på nya lagar” är rädsla från deras sida! Och det är helt förkastligt och det krävs organisering för att hitta en kollektiv kraft, för att visa att vi inte acceptera detta!! Men vem ska visa upp detta sjuka sätt att stoppa försök till kraftigt motstånd för allmänheten? Jag som står själv som anarkist i “svenssonsmeten” ( ingen anklagelse emot “svensson”), med få autonoma vänner och är själv inte aktiv i någon speciell gruppering, och ser hur många av dom ser på dessa svartklädda anarkister som dom flesta vill måla upp som idioter som inte förstår något. Vi måste få ett budskap som i alla fall kan nå ut till så många som möjligt (tänk alla kreativa människor), samtidigt som vi inte låter oss köpas eller straffas till tystnad. Vi måste få folket att förstå att vi vill förhindra en pågående våldtäkt ( hoppas inte ordet känns förminskat), som Eliten vill köpa sig fria ifrån. Låt Polisen använda sina batonger på dockor som speglar vilka drabbas av allt detta köpslående, tex deras egna barn, alla fattiga som inte har valet att välja att göra motstånd!!
Jag har inget svar på vilken som är den “rätta vägen”, men för alla som är där för att vara “aktiva eller som stöddemonstrant”, måste kunna visa upp att vi kan arbeta tillsammans (med olika radikala autonoma grupper och t ex CJA arbete, där det finns många olika åsikter, utan att förminska vårt tankesätt), med andra och att vi inte lämna någon i sticket, vid t ex krissituationer.
Jag kommer själv ta med mig en vän , som inte alls är “politisk” (inte rätt ord val men…), och han frågar ibland om jag tror det blir några kravaller, som om det är det som är intressant. Det enda jag svarar är om det blir det så hoppas jag han ska få se hur dessa terrorister behandlas, och vilka hjältar polisen är.:)
Vilken väg vi än väljer låt oss värma upp Köpenhamn till en kokande gryta, med en blandning av alla sorters ingredienser. Låt oss ta fokus bort från Elitens spel, och få dom att fatta att vi menar allvar!
Ha det bra! Hoppas vi ses i Köpenhamn! Vet ni någon som vill ha något uppsatt så lägg ut det på hemsidan så kan man skriva ut det, och sen upp med det. Det gömmer sig nog en del isolerade människor med sug efter förändring även ute i landsorterna. Nu ska vi bara hitta dom!
Skriva i forum är nog inte min starka sida….Revolt!
Fredag 13 November, 2009 kl. 4:33 em
Hej, jag såg att arbetaren publicerat denna text. Vet du om David Jonstad eller någon annan kommer svara? Jag har inte papperstidningen och hittade inget om det på arbetarens hemsida,
Bra skrivet iallafall. Ses Bo!
Tisdag 17 November, 2009 kl. 5:14 em
Hej Sara,
Som jag förstår det kommer David Jonstad skriva en replik på Arbetaren debatt nu på torsdag. Ska bli spännande att se vad han skriver. Vi ses!
Torsdag 19 November, 2009 kl. 11:34 em
Här är David Jonstads debattsvar:
Låt inte kravaller sänka klimatrörelsen i Köpenhamn
http://www.effektmagasin.se/lat-inte-kravaller-sanka-klimatrorelsen-i-kopenhamn