Lögner, repression och brist på bevis – Om gripandet av tio Fittjabor
Söndag 1 November, 2009 kl. 2:20 emI söndags trakasserades unga på ungdomens hus i Fittja. Det utlöste upplopp. I tisdags greps tio personer och i lördags begärdes alla häktade. Hela processen präglas av rasism, lögner, bevisbrist och en tydligt ökande repression.
Medierna har de senaste dagarna frossat i detaljer kring de 10 gripna, de så kallade “afa-aktivisterna“. Borgerlig media har tidigare haft som strategi att inte skriva om förortsuppror, “eftersom det bara handlar om bråkstakar som vill ha uppmärksamhet”. Men nu blev det plötsligt intressant.
Polisens strategi är enkel att genomskåda och medierna svalde den med hull och hår. På en kvarts sida hinner Svenska dagbladet pedagogiskt förklara för sina läsare att de “riktiga” ungdomarna i Fittja inte alls låg bakom detta. Utan att det var onda tillresta kravallproffs.
Något motsägelsefullt när de tillresta personerna greps i sin lägenhet i Fittja.
Resten av medierapporteringen har präglats av samma fantasifullhet i allt från felaktiga åldrar, brottsrubriceringar, bostadsorter, personer och slumpmässigt utvalda filmklipp utan koppling till det som hänt. Medierna löser glatt polisens och politikers problem. Folk gör uppror mot ett orättvist förtrycksamhälle. Man hittar tio syndabockar och så är saken löst.
Länspolismästare Carin Götblad säger att det är viktigt att sätta dit folk som kommer och förstör i “våra förorter”. Bor du i Fittja, Carin Götblad? När blev Fittja mer “ditt” än deras? De som faktiskt bor där och fick sitt hem stormat av piketpolis med sköldar? Blev du, Carin Götblad, inlåst på din egen ungdomsgård eller trakasserad på väg hem från tunnelbanan av poliser som tvingar dig att att klä av dig dina kläder offentligt för en spontan visitering? Det blir nämligen Fittjabor och du är inte en av dem.
Nu är samtliga tio häktade i minst två veckor framåt. Grunderna är extremt lösa. Bevis på att de tio personerna befann sig i Fittja centrum på måndagsnatten saknas till exempel. Repressionen blir hårdare och hårdare och det här var ytterligare ett steg i den riktningen. I jakten på syndabockar blir bevis ointressanta. För det vore pinsamt för polisen att behöva medge att bevis saknas och personer måste släppas. Då faller ju hela strategin med att man nu löst missnöjet mot polisbrutaliteten i Fittja med att sy in tio personer.
I morgon kanske vi får höra att det var dessa tio personer i ålder 19 år och uppåt som ligger bakom samtliga förortsuppror i Sverige. Det fanns ingen segregation, inget klassförtyck, inga rasistiska snutar eller politiker. Det var tio stycken “afa-aktivister” som låg bakom allt ihop. Och det har de rediga söderortssnutarna löst nu.
Men upproren kommer inte avstanna. Repression kan tillfälligt hålla nere folk, men i längden håller det aldrig. Förorterna brinner av en anledning, en strävan efter förändring och den strävan går inte att låsa in.
/ Söderort mot snutar
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Vinner AIK guld i eftermiddag?, Anders_S skriver Mer skattepengar till storföretag och rika, vsfstockholm skriver Vi klarade målet!, jobb09 skriver Befriade bruksvärden
Måndag 2 November, 2009 kl. 11:14 fm
Tack för en bra text. Det behövs verkligen fler motröster mot stormedias okritiska återgivande av polisens version. En detalj bara; de nio personerna i lägenheten greps i onsdags och inte i tisdags.
Måndag 2 November, 2009 kl. 1:42 em
Bra svar! Användaren “guldfiske” skrev rätt bra på socialism.nu också:
“Bor eller inte bor i området är lite skum fråga. I Stockholm bor alla aktivister i förorter, vi är inte något separat subjekt från “förortsborna”. Men samtidigt, att bo i en förort innebär inte att vara förankrad där. Förortsbor är inte automatiskt någon kollektivitet, precis som klass, utan människor som delar en livssituation OCH ur det kan gemensamma intressen uppstå, gemensamhet – men inte av nödvändighet. Att bo i samma område ger en viss grad av gemensamhet, att ha barn i samma skolor/vuxit upp i samma område/ha barndomsvänner/känna de som jobbar i lokalbutiken/ha kontakt med sina grannar ger en djupare form av gemenskap – och att utkämpa gemensamma kamper, formera sig för att lösa gemensamma problem ger en annan form av gemensamhet, en form av politiskt sammansättande.
Kilombofolket med vänner bor i området, vilket inte är samma sak som att de nödvändigtvis är förankrade där. De har uppenbarligen varit lättisolerade ur sin lokala kontext, fungerat bra att stämpla som vänsterextremister, och gripandena av dem har inte lett till några ökade lokala protester – som polisens trakasserier mot Ungdomens hus ledde till.
Det är onödigt o idiotiskt att spekulera i vad de gjort. Men i det här fallet är det uppenbart att polisen är ute och cyklar, speciellt när man hör namnen på vilka de tagit. Att gripa en rad människor i klump i en lägenhet och sedan rubricera ihop vilda angreppsplaner – det är ju samma modell polisen använde mot folk i somras: någon torskar dit för något, och polisen tar det som skäl till att ta in alla de kommer över, och får sedan skapa en krystad efterhandskonstruktion varför dessa är inplockade. “Vänsterextremist”-stämpeln eller “AFA”-stämpeln gör att ingen kommer ställa några frågor, ingen journalist kommer gräva djupare i det, polisbilden rapporteras okritiskt vidare. AFA Sthlm gjorde helt rätt att gå ut med sin dementi och påvisa att det här inte är några AFA-aktivister. Oavsett om vi är medvetna att AFA betyder varenda jävla kotte som är till vänster om vänsterpartiet i snutens ögon.
Det stora genomslaget för vänsterextremiststämpeln/AFA/Autonom-stämpeln i Fittja och Rosengård måste man nog se två skäl bakom:
Dels handlar det om att etablisemanget saknar förklaringsmodeller över vad som sker i förorterna just nu. Den enda “lösningen” de har är massiv polisnärvaro, nolltolerans i kombination med öppna fritidsgårdar. Det enda de kan göra är att försöka dölja symptomen, för orsaken finns för djupt inom systemet, i klassamhället. Då är frågan tacksam att etnifiera, eller tillskriva extremister (islamister, vänsterextremister, “radikaliseringsprocess”, kriminella gäng osv). I en diffus (både i bemärkelsen vag och utspridd) ungdomsprotest försöker de hitta enkla och tydliga aktörer, vilket är tacksamt att visa upp för media och politiker, att “polisen gör något åt saken”. (Även om den bilden inte är oemotsagd. Många dokumentärer och reportage lyfter också fram ungdomars situation i förorterna, om polistrakasserierna, segregationen, arbetslöshet osv).
Dels handlar det om en genuin skräck att det verkligen ska komma dessa “extrema” aktörer och utnyttja situationen för att få tillstånd en “radikaliseringsprocess” (deras term). De vet att de sitter på en krutdurk och därför måste varje gruppering som kan misstänkas hälla bensin på lågorna att bemötas hårt och kraftigt omedelbart – häktningar och läcka till media är då effektivt, trots att det inte kommer leda till några åtal. Repressionen för att “dansa med vargar” i förorten kommer vara offantligt mycket hårdare än för att jaga några enskilda naziglin, där etablisemanget kan se mellan fingrarna.
Vad gäller frågan om att delta i “förortsupproret” i sig, så gäller det ju för oss som faktiskt bor i förorterna att hitta fler vinklar och möjligheter än att bara stirra oss blinda på bilbränderna och snutattackerna. Utgångspunkten måste ju alltid vara vad som stärker den lokala motmakten, vad som stärker den lokala gemenskapen och lokala stadsdelskampen. I vissa fall uttrycker kravallerna en genuin ilska från lokalsamhället mot ett polisiärt angrepp på deras stadsdel, men i andra fall kommer kravallerna möta en stark lokal motreaktion mot de ungdomar som deltagit. Det är därför livsfarligt att stirra sig blind på metoderna, på upprorets form, utan det man måste koncentrera sig på är dess innehåll (stärka den territoriella motmakten) och sedan bedöma metod gång från gång. Den som inte förstår skillnaden på stenkastningen och bränderna i källarmoskekravallerna i Rosengård och på stenkastningen och bränderna under Reclaim Rosengård har gjort en fetisch av upproret/metoderna – och bidrar bara till att skapa ökade mystifieringar, snarare än motstånd.”