Det vi borde diskutera
Onsdag 25 November, 2009 kl. 1:13 emEn försutten chans, tänker jag när jag läser David Jonstads replik på min debattartikel som i kortad version trycktes i Arbetaren Zenit. Istället för att bemöta min kritik så väljer han att omtolka den. Lika medvetet sätter han det pseudonym jag skriver under med inom citationstecken. Det har visserligen ingen betydelse för innehållet i min text men det får mig att framstå som suspekt. Ett enkelt men trist debattknep. Hans replik blir just det jag hoppats slippa – ännu ett inlägg i den skendebatt om de måttfulla kontra de autonoma. En debatt som handlar om principer istället för om strategier.
De som håller med David Jonstad kommer fortsätta med det. De som menar att det finns fog för den kritik jag uttrycker kommer göra det även efter att ha läst hans debattsvar. Själva diskussionen har inte tagit ett enda steg framåt. För det var en strategidiskussion jag efterlyste. Att beskriva autonoma som “den grupp aktivister som knarkar adrenalinkickar genom våldsam konfrontation” är i mina ögon inte mycket till analys. Det är inte heller mycket till diskussion, om man inte med diskussion menar att stå i varsitt hörn och kasta glåpord på varandra.
Det finns fler än jag inom den utomparlamentariska vänstern som är trötta på den all för ofta upprepade uppdelningen i bra eller dålig, autonom eller seriös, våld eller ickevåld. Den ständiga splittringen gör rörelsen tandlös. Jag vill se framgångsrika aktioner. Och varken en fredlig massdemonstration eller en kravall i Köpenhamn kommer utgöra ett hot mot den agenda den rika världens makthavare sätter i klimatpolitiken. Klockan tickar och vi måste utveckla effektiva metoder för att förhindra en eskalerande katastrof. Jag förstår inte riktigt vad det är vi ska vänta på? På insikten om att en fredlig men välordnad och ickekonfrontativ massprotest inte får den verkan vi önskat? Det har vi redan sett otaliga exempel på, jag nämnde tidigare demonstrationerna mot Irakkriget 2003 liksom amnestirörelsen 2005.
David Jonstad menar att autonoma aktivister sätter metoden före målet. Är inte det precis vad han själv gör? Han har bestämt sig för att en stor demonstration kommer vara det mest verkningsfulla i Köpenhamn, men förklarar inte vad som skiljer dagens situation från tidigare då massprotester osynliggjorts eller ignorerats.
För att förtydliga det ytterliggare: Jag vänder mig inte mot fredliga demonstrationer i sig, jag vänder mig mot demonstrationer som inte flyttar fram våra positioner. På samma sätt är det med ritualiserade upplopp, de har inte önskad effekt. Problemet som jag ser med båda dessa protestformer är deras kontrollerbarhet. Är de kontrollerbara så är de inget hot mot den dagordning som sätts av andra över våra huvuden. Då behöver politikerna inte förhålla sig till varför protesterna äger rum utan kan lägga över ansvaret för hur protesterna ska hanteras på ordningsmakten. Politiken blir till en ren ordningsfråga.
Varken pliktskyldig kravall eller ofarlig demonstration
Medan David Jonstad framställer det som att det antingen är en fredlig demonstration eller våldsam kravall man kan välja på, menar jag att vi måste hitta ett tredje, eller flera andra, alternativ. Vår framgång bygger på att vi är så pass okontrollerbara och kraftfulla att politikerna inte längre kan förpassa politiken till ordningsmakten. Det är därför vi måste våga röra oss utanför de inkörda hjulspåren (kravall kontra demonstration) och lägga undan de reflexmässiga positioneringarna sinsemellan (bråkmakare kontra reformister) och ta till nya eller nygamla metoder.
Bland svårkontrollerade aktionsformer kan nämnas fem-finger-taktiken, (rörliga) blockader samt både små- och storskaliga civil olydnads- och direkta aktioner. Dessa kan man tillämpa mot företagskontor, regeringsbyggnader, kolkraftverk eller för att blockera delegaters hotell och mötescentra och vägarna däremellan. Ingen av de metoder jag räknat upp är våldsam och listan kan göras längre. Climate Justice Actions Reclaim Power! den 16:e december är ett återanvänt aktionskoncept; utrustade med de skydd som tillverkats använder man de egna kropparna för att pressa sig genom polisavspärrningar.
Varför bygga en rörelse på att folk ska vara tillräckligt idealistiska för att promenera omkring med plakat och tillräckligt hoppfulla för att vänta tills statschefer och företagsledningar så småningom tar till sig av den trängande kritiken och börja fatta beslut? Varför inte istället bygga den på folks medvetenhet om hur angeläget det är att agera nu, nu, nu? Jag tror att aktioner som ger en direkt synlig effekt inspirerar fler att ta till handling än vad en aktion gör som endast och mot bättre vetande appellerar till ens hopp (Det har inte gjort någon skillnad tidigare, men den här gången så…).
Vi behöver utforma ett effektivt och beslutsamt motstånd mot de aktörer som står i vägen för de förändringar som måste ske. Det motståndet kan ta sig ett myller av olika uttryck, med varierande konfrontationsnivåer, aktioner som kan pågå parallellt vid toppmöten eller aktionsdagar mot enskilda utsläppskällor. För det krävs det en öppenhet och dialogberedskap inom rörelsen, istället för från början låsta positioner. Det behövs en ömsesidig respekt och en förståelse för att vi, oavsett om vi delar varandras analys eller val av metod till hundra procent, ändå drar åt samma håll. Det är nödvändigt att rörelsen solidariserar sig med dem som drabbas av polisvåld eller fängslanden här och solidariserar sig med de människor i Syd som redan nu drabbas av konsekvenserna av klimatförändringarna och av vår västliga livsstil.
Och det brådskar.
Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Föräldrarns utbildningsnivå…, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver En samtida hjälte, Anders_S skriver Ockupationen av Aspuddsbadet i Stockholm avbruten av polisen, Jinge skriver Saab och den nakne Kejsaren, Kaj Raving skriver Sellout från PP när man fick komma in i finrummet
Onsdag 25 November, 2009 kl. 5:55 em
I denna fråga tycks du och jag vara överens id et stora hela. Varken kravall eller en vanlig demonstration hjälper. Femfingertaktiken som användes i Rostock var visserligen bra, men knappast genomförbar i Köpenhamn, främst på grund av splittringen bland de danska organisationerna och den dåliga sammanhållningen inom rörelserna i landet som bland annat yttrat sig i öppna motsättningar som utspelat sig danska riksmedia.
Tyvärr tror jag Köpenhamn kommer att bli en upprepning av Strasbourg. Dvs vi komerm inte att kuna röra oss nånstan utan att bli kontrollerade stup i kvarten. Demonstrationen kommer eventuellt att förbjudas redan innan start och aktionerna den 16:e kommer att kvävas av proaktivt agerande från danska polisen (Per Larsen som är chef för insatsen var PET-ansvarig för övervakningen av Blekingegadeligen och hans bild av vänstern har präglats av det) med assistans från US-amerikansk underättelsetjänst (Obama kommer ju). I värsta fall blir det ett nytt Göteborg.
Jag anser inte heller att en stormning av klimattoppmötet är en vettig aktion. Inte ens med “vita overall-taktik”. Låt tredjevärldenländerna ta sig ut till oss istället. Det vore smartare.
Onsdag 25 November, 2009 kl. 9:39 em
Varför debattera med en från det ena av de gröna borgerliga partierna. Angrepp på las, vurmande för “alternativmedicin” och psudovetenskap, angrepp på den lika skolan och dagis genom privata flumalternativ, religiösa sekter som vill ha egna skolor älskar hans parti. Fuck em. Se MP för vad de é. Borgar-as. Skit i deras gröna individualliberalism.
Tisdag 1 December, 2009 kl. 12:01 fm
Så skriver en sann tänkande människa!!:) Skit i David “baktal”, du krossar hans ord med ditt förnuft och ord! Som sagts innan behövs en ny teknik och jag tror att du har en bra utgångspunkt i dina tankar och förmåga att se att det behövs minde splittring och mera fungerande handlingar! Det lär ändå visa sig vem som har rätt gällande den passiva taktiken (och det tanklösa sabotaget)…
Torsdag 3 December, 2009 kl. 12:28 em
Tycker det är tråkigt att man inte längre vågar demonstrera med barn det är ju deras framtid det gäller
!! Jag är själv uppvuxen med att mamma tog med mig i demo i vagn, men vågar tack vare svartklädda inte göra det samma med min son. Varför inte låta demon den 12e vara fredlig så alla även småbarnsföräldrar kan va med.
Fritt fram för civil olydnad de som vill en annan dag eller annan plats.
Eller måste vi vara era sköldar?
Onsdag 9 December, 2009 kl. 1:51 fm
Ebba, du gör ett tragiskt felslut som du tyvärr inte är ensam om. Du har köpt en mediabild som går ut på att det bara är de onda svartklädda autonoma som tar till våld. Kom ihåg att Gbg-händelserna 2001, 17 mars -90, Salem -08, Livets Marsch -94 och ett otal andra händelser från nästan vilket decennium som helst har en sak gemensamt. Att de onda svartklädda faktiskt inte inlett våldsamheterna. Våld i samband med våra demonstrationer är inget nytt, det är inte heller något nytt att vi konsekvent får skulden för våldet, trots att vi många gånger faktiskt inte höjt ett finger innan Bosse Batong fått frispel. Om du har följt rapporteringen om COP15 ser du också att just det kommer hända igen nere i Kph. Det kommer inte spela nån roll om demonstranterna är fredliga eller inte. Det kommer bli våld ändå och de onda svartklädda kommer utmålas som satans barn av media som likt hungriga korvmåsar äter ut Pecka Fjärsmans framsträckta hand.