Efter Oslo och Utøya
söndag 31 juli, 2011 kl. 9:07 f mFrån ord till massmord. Från sorg till handling.
Det är med bestörtning, sorg och ilska vi följt den senaste veckans rapporter från Oslo och Utøya. Våra tankar går till de unga socialdemokraterna och deras anhöriga som tvingats genomlida det ingen skulle behöva vara med om. Vi har tagit del av de överlevandes berättelser från den nästan timslånga massakern på ön och den mardrömslika situation de plötsligt återfann sig i.
Det som hände dem kom så nära. Vi har deltagit i politiska läger tidigare och vi kommer göra det i framtiden. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Vi hade kunnat vara där och vi hade kunnat vara bland dem som blev kvar.
Ungdomarnas och barnens berättelser vittnar om den utsatthet, skräck och maktlöshet de upplevde men även om solidaritet och medmänsklighet, om hur folk åsidosatte den egna säkerheten för att hjälpa andra.
Det som varit mest skrämmande är hur kallt beräknande Behring Breivik satt sina planer i verket. Han hade planerat massakern i åratal och tagit itu med varje aspekt av den utifrån ett enda syfte – att uppnå den mest förödande effekten.
Att slå mot den norska socialdemokratin genom att avrätta barn och ungdomar i arbeiderpartiets ungdomsförbund? Check.
En massaker för att marknadsföra ett manifest? Check.
Ryssfemmor för att trappa ned empati och maxa aggressivitet? Check.
Polisförklädnad för att förvirra och lura fram skräckslagna ungdomar ur deras gömställen? Check.
Även om han av historiska skäl inte kallar sig för nazist så visar hans tillvägagångssätt och omänskliga rationalitet upp likheter med den effektiva avhumanisering som kännetecknade tredje rikets genombyråkratiserade förintelsemaskineri. Kalla sig vad han vill, Behring Breivik är fascist. Fascister har i alla tider begått liknande ohyggliga handlingar, det överensstämmer både med deras mål och metoder.
Men den fascistiska rörelse som Behring Breivik tillhör är ingen direkt arvtagare till nazisternas tredje rike eller nittiotalets vit makt-miljön och står närmare Sverigedemokraterna än Svenska motståndsrörelsen. Det är ”en extremhöger som agerar på ett europeiskt plan snarare än nationellt, är pro-israelisk och pro-sionistisk snarare än antisemitisk, är islamofob och kulturrasistisk i högre grad än rasideologisk, som ser kulturkampen som en betydande arena och hellre förklär sin retorik i förment ‘antirasistisk’ språkdräkt snarare än en betungande och stigmatiserad extremhögerretorik”, skriver Mathias Wåg för Researchgruppen och fortsätter: ”Breiviks åsikter, som kommer till uttryck i manifestet, står välförankrade i de två ben som denna nya europeiska extremhöger baseras på: counterjihad och metapolitik/kulturkamp.”
Redan när det första nyhetstelegrammet meddelade att att en person sköt ihjäl barn och ungdomar på Arbeidernes Ungdomsfylking AUFs sommarläger sa vi ”han måste vara fascist”. Men ordet fascist nämndes inte i rapporteringen. Vi noterade även att ordet terrorist lyste med sin frånvaro sedan det framkommit att gärningsmannen var norsk och blond och spekulationerna om eventuella islamistiska motiv bakom bomben i Oslo kommit av sig.
”Den norske terroristen Anders Behring Breivik hämtade sina idéer ur en föreställningsvärld där Europa är på väg att ockuperas av islam, en ockupation som Socialdemokraterna påstås ha huvudansvar för” skrev DN i måndags på ledarplats. De har rätt, Behring Breivik är en produkt av det samhällsklimat i vilket islamofobin är utbredd och hans värderingar, rädsla och hat möter genklang på gatan och i parlamentet.
DNs ledare fortsätter dock med att hävda: ”Det finns ytterst få aldrig så goda ideologier, om ens någon, som inte orsakat onda handlingar. Vi måste våga kritisera åsikter vi ogillar, ibland i starka ordalag. För mycket självcensur kan ställa till stor skada för yttrandefriheten och därmed demokratin. Det är de som förespråkar våld, de som utövar våld, som är skyldiga till våldet. Inte de som delar deras värderingar men för fram dem med fredliga medel.”
Fascism är enligt det resonemanget bara en ideologi bland andra och kan, men behöver inte, leda till onda handlingar.
Problemet med ett sånt resonerande är att fascism, oavsett vilken förpackning den kommer i, inte är en ideologi som alla andra. Det är en krigsideologi som inte nöjer sig med att kritisera andras åsikter. Att slå mot socialdemokratin genom att avrätta medlemmar ur dess ungdomsförbund ter sig logiskt ur en fascists synvinkel. En motståndares död är en politisk seger.
Det är fascinerande att se hur DNs ledarredaktion – bara dagar efter ett av efterkrigstidens värsta politiskt motiverade massmord – talar om risken att idka ”självcensur” skulle utrymmet begränsas för de åsikter som fick Behring Breivik att gå från ord till massmord. Gynnar det ”yttrandefriheten och därmed demokratin” att det går att vinna billiga politiska poäng genom att underblåsa rädslan för och hatet mot invandrare, i synnerhet mot muslimer? Är det en tillfällighet att hatbrotten ökat i takt med att högern och extremhögern tagit plats i alltfler europeiska parlament? Inte bara förringar DNs ledarredaktion det faktiska hot fascisterna utgör mot andra människors liv och hälsa, de begår dessutom ett allvarligt misstag när de tror att det finns en sansad falang ”som delar deras värderingar men för fram dem med fredliga medel” man riskfritt kan debattera med utan att därmed också ge legitimitet och näring åt ”de som utövar våld”. Fremskrittspartiet, de fredliga, var med och formade Behring Breivik, den våldsamme.
”Det som skiljer de olika grenarna är en gradskillnad, inte en artskillnad. Grundanalysen och världssynen är densamma, det enda som skiljer dem är synen på temporalitet, hur överhängande och brådskande hotet från islamiseringen är”, konstaterar Mathias Wåg. ”Terrordådet kom ur den etablerade högerpopulismen, den extremhöger som idag räknas som rumsren, som förskönande kallas ‘invandringskritiker’, ‘islamkritiska’, ‘främlingsfientliga’”.
Ola Larsmo drar – apropå förskönande omskrivningar och begreppsglidningar – en parallell till de fascistiska mordbrännarna i nittiotalets Tyskland: ”Och när de två bakom branden i Mölln förhördes sade de något som jag sedan ofta tänkt på. De förstod inte uppståndelsen: de hade ju gjort vad ‘alla’ ville. Vad ‘alla’ talat öppet om att man borde göra. Man utförde en kollektiv bestraffning.”
Vidare citerar Larsmo Viktor Klemperer, författare till Tredje rikets språk: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”
Politisk korrekthet och multikulturalism är exempel på ord som laddats med en ny innebörd och vars gift får allt större verkan ju mer de blir vedertagna och spridda.
De inträffade terrordåden beskrev Jens Stoltenberg som ett angrepp på ”det öppna samhället” som ska bemötas med ”mer öppenhet, mer demokrati, mer humanitet”. Mer än att vara ett angrepp på det öppna samhället var dåden en direkt attack på socialdemokratin och i förlängningen hela vänstern och arbetarrörelsen.
Hur ska attacken besvaras? Hur kan det öppna samhället försvaras?
Som vi ser det måste vänsterns och arbetarrörelsens respons bli att sätta det skedda i dess rätta sammanhang och dränera själva den ideologiska myllan som gett näring åt Behring Breivik. Vi behöver ta hotet bakom orden på allvar och förvägra dem tolkningsföreträdet. Vill vi värna ett samhälle där alla kan leva utan rädsla måste vi hindra extremhögerns brunmålning av livet, samhället och den politiska debatten. Vill vi minska risken för framtida våldsdåd måste vi bekämpa de som saluför åsikterna, även de förment rumsrena högerpopulistiska parlamentariska partierna som Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.
Den senaste veckan har vi kunnat följa högerpopulistiska partiledningars slingranden för att inte förknippas med terrordåden samtidigt som en del av gräsrötterna gett Behring Breivik rätt och försvarat hans handlingar på samma ideologiska grundvalar som han själv står.
Det är inte alla som ser det som önskvärt att sätta händelserna i sin kontext, tvärtom finns det de som vill hålla det hela på en mer opolitisk nivå, där det rörde sig om en ensam galnings angrepp på det öppna samhället som går att bemöta med värdiga minnesstunder och en bred politisk enighet. Inte minst på den presskonferens Fredrik Reinfeldt höll dagen efter bomben och dödsskjutningarna blev det tydligt att man helst inte ska rota för mycket i motiven. Mathias Wåg beskriver hur Reinfeldt uppmanade till nationell enighet istället för att ta det inträffade för den politiska attack det var, ”eftersom en sådan diskussion bara skulle gynna ytterkantens ‘extremister, som lever i en symbios med varandra’.”
En gång för alla, låt det vara sagt: anarkister och autonoma är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli lika goda kålsupare som fascister. Går du längst ut på den politiska vänsterflanken återfinner du dig inte plötsligt i den extrema högern, sådana påståenden är inget annat än en lek med ord som syftar till att delegitimera den radikala vänstern. För jämför man begreppen extremvänster och extremhöger så skiljer ju inte mycket det ena från det andra, eller hur? Ändå är det två helt skilda världar. Ytligt sett går det förstås att finna likheter. I rapporten Våldsam politisk extremism pekar Säpo på att den autonoma vänstern minsann begår politiskt motiverade brott, något som också fascister gör. Men det hela får smått absurda drag när man läser vilken sorts brottslighet det handlar om – hur många krossade skyltfönster eller kastade stenar är lika med ett mord? Vi har helt andra mål som vi söker uppnå med helt andra medel.
Det är inte vi extremister som lever i symbios, utan de högerpopulistiska partierna i parlamenten med extremhögern på gatan och delar av borgerligheten som gjort sitt till för att öka utslagningen och skärpa motsättningarna i samhället och därmed bidra till ett klimat i vilket främlingshat, rädsla, otrygghet och misstro mellan människor spirar.
Fiskar man politiska poäng i grumliga vatten så tar man inte väljarstödet från extremhögern, man breddar det bara. Det är ett misstag att tro något annat. Högerns politik har lämnat ett inte oväsentligt bidrag till att göra islamofobi och främlingsfientlighet rumsrena.
Vi ska ha klart för oss att oavsett förpackning och uttryck så är och förblir fascism i sig ett latent brott mot mänskligheten. Den utgör alltid ett hot mot minoriteter och meningsmotståndare. Och antifascism är ett nödvändigt arbete för att försvara och hjälpa varandra.
De unga socialdemokraterna drömde om ett helt annat samhälle, precis som vi gör. Vi sörjer de mördade barnen och ungdomarna som aldrig fick en chans att realisera sina drömmar. Och vi hedrar deras minne genom att kämpa antifascistiskt och tillsammans ersätta hat, misstro och rädsla med gemenskap, solidaritet och ömsesidig hjälp.
Och igår tog Kulturkampanjen första spadtaget på Cyklopen 2.0, ett självstyrt socialt centrum som ska fylla tomrummet efter det kulturhus som brändes ner av nazister 2008. Er aska, vår eld.
Läs även: En berättelse om Norge och Yelahs temablock
tisdag 2 augusti, 2011 kl. 2:44 e m
Lena Sundström skriver träffande om språket som politikens vapen i Så skapas en fiende:
Partier som Sverigedemokraterna och Dansk folkeparti bygger därför en politik på en bild där flyktingar och invandrare, som ofta befinner sig långt ned i en samhällshierarki, framställs som ockupanter och erövrare. Medan partierna själva utmålar sig som förlorarna, de förtryckta, tystade, motståndsmännen. Motsatsen till eliten. (Även när de har universitetsstudier bakom sig och sitter i folketinget eller riksdagen.) Man tillskriver sina kritiker och motståndare de egenskaper och politiska åsikter som man tycker klär en motståndare. Kommunist. Våldsvänster. Vänsterextremist. Militant feminist. Kulturmarxist.
En bild som sedan sprids, och köps, även utanför de egna kretsarna. På samma sätt som partiernas omdefinitioner av sig själva läcker ut i samhället så att ”rasistiska” blir ”främlingsfientliga” blir ”invandrarkritiska” blir ”invandringskritiska”.
Efter attentaten i Oslo och Utøya försöker Sverigedemokraterna nu även vilseleda diskussionen och blanda bort korten genom att försöka hävda att alla som ifrågasätter partiets hårda antimuslimska retorik gör samma slags generaliseringar som de själva blir anklagade för. Att man genom att koppla Sverigedemokraternas fiendebild till Anders Behring Breiviks fiendebild gör samma sak som när man kopplar ihop 11 september med världens alla muslimer.
Så är det naturligtvis inte. Skall man följa Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis logik och retorik skulle Anders Behring Breivik kopplas till kristendomen i stort, och Svenska kyrkan i synnerhet. Till Göran Hägglund och alla biskopar i Sverige. Men också med de sekulära skandinaver som inte ens är troende, men som fortfarande vill fira påsk, jul eller bröllop. Man skulle hävda att det kristna korset är en symbol för att man stöttar en våldsreligion. En symbol att jämföra med ett hakkors. För Sverigedemokraterna är inte en religion. Det är ett politiskt parti i Sveriges riksdag som driver en mycket medveten politik och retorik som går ut på att islam är det största hotet mot västvärlden. Det är inte ett ”invandringskritiskt” parti. Det är ett parti som anser att muslimerna föder för många barn, och svenskarna för få. Det är ett parti som varje dag använder ”andras djupaste skräck och sorg som verktyg för att trumfa igenom sina egna politiska poänger”. (För att låna några ord från Erik Helmersons ledare (DN 29/7) där han menar att det är för tidigt för att ”sätta saker i sitt sammanhang”.
Jag skulle säga att det snarare är för sent. Samtidigt som det aldrig får bli för sent.
[...]
När en terrorist försöker utradera nästa generations ledare i Arbeiderpartiet genom en massaker på ett ungdomsläger, är det ett politiskt attentat riktat mot en mycket specifik grupp människor och de politiska idéer som de här ungdomarna trodde på och ville föra vidare.
Att ifrågasätta det politiska i gärningsmannens motiv är att frånta dessa ungdomar deras politiska ideal, som de genom sitt engagemang stod upp för. Att försöka avpolitisera detta politiska terrorattentat är en fråga som väcker ett varför? Och för vem?
söndag 7 augusti, 2011 kl. 3:16 e m
Håkan Juholt som sommarpratade idag inledde programmet med att tala om Oslo och Utøya men utan att en enda gång nämna orden ”islamofob”, ”högerextrem” eller ”fascist”. Istället för att betona det politiska i dåden pratade han om det diffusa ”hatet”, ”det mörka” – och (s)-ledarens lösningsförslag blev därefter. Otydliga.