Om klimat och politik, lymlar och lobbyister

Klimattoppmötet COP15 var mötet som skulle fatta de nödvändiga besluten för att förhindra en fullskalig klimatkatastrof. Det slutade utan att något resultat alls nåddes. Parallellt med COP15 pågick Klimaforum, gräsrotsrörelsernas motsvarighet till politikernas toppmöte, samt dagliga protester och demonstrationer på Köpenhamns gator. Den folkliga demonstrationen den 12 december var den största i Danmarks historia – men det var även de massgripanden som polisen genomförde längs vägen.

Ledarna för den rika världen och värdlandet COP15 hade inget till övers för den framväxande klimatrörelsen. Namnet på det repressiva lagpaket de hastigt klubbade igenom inför klimattoppmötet i Köpenhamn visar deras inställning till klimataktivisterna med all önskvärd tydlighet: Lømmelpakken. Från tolv- till nittifyraåringar, från militanta till uttalat ickevåldsliga aktivister: alla är vi lymlar i deras ögon. Potentiella bråkstakar.

Det är den föraktfulla syn de hade och fortfarande har på oss – och inte bara på dem av oss som möjligen kan tänkas ta till våldsamma metoder. Alla som protesterar mot deras mjäkiga miljöpolitik kan godtyckligt gripas, bakbindas och fängslas i preventivt syfte, för att förhindra ordningsstörningar. Politikerna väljer att behandla politiska protester som rena ordningsfrågor.

På sätt och vis gör det dock konflikten i klimatfrågan synlig; konfliktlinjerna dras upp i all sin tydlighet. På ena sidan står politiker, lobbyister och företag som med polismakt och tillrättalagda lagar vill upprätthålla de rådande missförhållandena. På den andra står den framväxande klimatrörelsen; så kallat vanligt folk och autonoma aktivister, forskare och hitresta bönder från Via Campesina som representerar 200 miljoner jordbrukare i Syd, desperata delegater från fattiga länder och andra lymlar. Och det är alla oss som repressionen riktar sig emot.

För vår agenda är inte deras, den kan inte vara deras. Klimatkrisen är något som de rika länderna har försatt oss alla i. När vi säger att den rika världen måste kompensera den fattiga, svarar de att vi alla sitter i samma båt, när vi säger öppna gränserna för klimatflyktingar, svarar de med hårdare gränskontroller och fler murar, när vi säger drastiskt sänkta utsläpp svarar de ökad ekonomisk tillväxt, när vi säger klimaträttvisa utropar de LYMMEL! De ser miljön som en resurs att utnyttja medan vi ser oss som en del av miljön. Vi har inte samma agenda, vi delar inte samma analys. De säger sig kunna lösa de problem de skapat, medan de förvägrar oss vår röst.

COP15 sköt de avgörande besluten på framtiden – i slutet på november i år ska de försöka igen, den här gången i Mexiko. EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard meddelade dock igår att kommissionen inte siktar på ett bindande avtal vid COP16 utan att deras fokus ligger på COP17 i Sydafrika, hösten 2011. Faktum kvarstår – ska de inom en rimlig framtid nå ett avtal som inte blir annat än en urvattnad och otillräcklig kompromiss, så krävs det att klimatrörelsen bygger upp ett tryck den rika världens makthavare inte kan stå emot.

För lärdomen vi kan och måste dra av COP15 är att de inte lyssnar på goda argument – det är inte informationen de saknar, det är motivationen. Det enda som kan åstadkomma klimaträttvisa och förhindra klimatkaos är en enad global folkrörelse för klimatet.

Från Konfliktportalen.se: Redaktionen skriver De ovälkommna sverigedemokraterna, Anders_S skriver Fundamentalister är inget hot mot yttrandefriheten i Sverige, Johan Frick skriver Maktskifte i mars månad, loaderrorready skriver Brev från en anställd på Försäkringskassan, Hans Norebrink skriver Kontrarevolutionären Stalin

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Programmet kan ses som ett inlägg i den diskussion som utvärderar vinterns aktioner och den politiska repressionen samt formar klimaträttviserörelsens framtid. Och den processen har bara börjat. Så ni är mer än välkomna att höra av er med egna reflektioner kring vad som hände under COP15, vad repressionen betydde för rörelsen och hur vi går vidare nu.

Programmet bjuder på ett samtal med två av de nästan tusen personer som utsattes för massgripanden under massdemonstrationen 12 december; en andra intervju med Tadzio Müller, presstalesperson för Climate Justice Action, som på väg ut från en presskonferens på Bella Center greps av civiklädda poliser och så har vi pratat demokratiska fri- och rättigheter med självaste Köpenhamns polischef.

Lyssna här: PostCop15.mp3

För att lyssna på programmet i en MP3-spelare högerklicka på länken och välj “Spara länk som”.

Ge respons och kom med egna bidrag till nästa program! Skicka färdiga ljudfiler till radio [kanelbulle] anarkisterna.com eller större filer via Sprend.se med radio [kanelbulle] anarkisterna.com som mottagare. Vill ni inte själva läsa in era texter så kan vi göra det åt er. Det går även bra att ringa till vår telefonsvarare på 0765-90 95 52.

Kärlek och styrka!
/Embryokollektivet

“The last 9½ years have been difficult at best. I have witnessed things in prison that I will carry with me for the rest of my life. I have endured hardship and loss. Without a doubt, this experience has changed me. What hasn’t changed is my commitment to environmental and social justice”, säger Jeff till Civil Liberties Defense Center.

“I would like to thank all the people who have supported me through the years; especially the dedicated few who worked tirelessly to get me out of prison. I look forward to spending time with my loved ones and continuing my education, as well as continuing my activism.”

Jeff fortsatte under sin tid i fängelse att skriva om miljöfrågor och social rättvisa. Hans texter syftar framförallt till att öka medvetenheten kring de av människor skapade klimatförändringarna. Förändringar som var själva anledningen till att han år 2000 satte eld på de tre SUV:arna. Jämfört med då har medvetenheten om klimatförändringarna stigit dramatiskt.

Det är ironiskt att han släpps under pågående COP15 i Köpenhamn, när nödvändigheten att ta till radikala åtgärder för att sänka koldioxidutsläppen rent av nått fram till en del av världens ledare.

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Märkligt Klimatskådespel, Anders_S skriver Moderaterna förlorare i opinionen, jesper skriver Vem är rädd för liberal?, Fredrik Jönsson skriver Evo Morales startade en omröstning om att bevara moder jord, admin skriver Släpp Tadzio, danskjävlar!

I lördags, den 12 december, greps nästan 1000 deltagare ur den stora “Klimatmarchen”. I måndags greps ytterligare ett hundratal på en fest i Christiania efter ett massmöte. Och i tisdags, den 15:e, greps Tadzio Mueller som är en av talespersonerna för Climate Justice Action, av civilklädd polis efter en presskonferens i Bella Center.

Igår morse, den 16:e december, delgavs Tadzio misstanke om bland annat uppvigling, för sin roll som presstalesperson för gårdagens Reclaim Power-demonstration. Målet för Reclaim Power, som stöddes av många sociala rörelser och därtill ett flertal delegater på FN-konferensen, var att hålla ett Folkets Möte vid Bella Center där man skulle diskutera verkligt hållbara lösningar på klimatproblemen. Vid gårdagens häktningsförhandling beslöt domaren att hålla Tadzio i ytterligare tre dagar. Därefter ska han åter upp i rätten.

Tadzio behöver allt vårt stöd. Skriv på uppropet för att få Tadzio frisläppt och besök Facebookgruppen. Radiopiraterna intervjuade Tadzio i sitt senaste program inför klimattoppmötet och här kan du se The Guardians intervju med honom.

Vid pennan:

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Beatrice Ask stöder lymmelpaketet därför att det redan finns i Sverige, jesper skriver Indignation och liberala klusterbomber, Jinge skriver Ber man om snö så…, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Jan Björklund har lyssnat på vänstern

Efter ett tag i radioskuggan är vi stolta att kunna bjuda på ett fjärde radioprogram och en ny hemsida!

Program #4 har framförallt miljö- och klimatfokus. Vi har pratat med Anna från Klimax, Stina från Greenpeace och Tadzio från Climate Justice Action om klimatförändringarna, grön kapitalism, COP15 och den framväxande klimatrörelsen. Vi har även mött upp avgående VD:n för Vattenfall, numera Kolkraft, och pratat om hans krångliga komma-ut-process.

Förutom det har vi frågat de förre detta hyresgästerna som ockuperade Dallas, det hus de tidigare levt i, och Ola från Aktionsgruppen Rädda Aspuddsbadet om varför de valt att ockupera byggnaderna. Hyresgästerna berättar hur de tog strid i egen sak när de inte fick någon uppbackning ens från Hyresgästföreningen. Ola betonar den gemenskap och samhörighet som skapats kring det lokala badet i ett alltmer atomiserat samhälle. Kort efter det att vår intervju gjordes, stormades Aspuddsbadet av polis och trots de starka lokala protesterna kommer badet nu rivas (läs en bra artikel på Motkraft).

Låtarna vi spelar i programmet är: Dead Kennedys “Let’s Lynch The Landlord”, Dead Prez “Fuck the Law”, Kajsa Grytt “Låtsas att det är du”, Syster Elak “Prejudiced”, Lilly Allen “Fuck You”, Quico Pi De La Serra “A las barricadas”.

För att lyssna på programmet i en MP3-spelare högerklicka på länken och välj “Spara länk som”.

Ge respons och kom med egna bidrag till nästa program! Skicka färdiga ljudfiler till radio (kanelbulle) anarkisterna.com eller större filer via skickafilen.com med radio (kanelbulle) anarkisterna.com som mottagare. Vill ni inte själva läsa in era texter så kan vi göra det åt er. Det går även bra att ringa till vår telefonsvarare på
0765-909552.

Kärlek och styrka!
/Radiopiraterna

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Oacceptabelt polistillslag mot CJA i Köpenhamn, andread0ria skriver Plötsligt händer det – del 2, Jinge skriver Jag begriper inte Obama och Utsläppsrätter, zwitterjon skriver re: verkligheten, Fredrik Jönsson skriver Det finns mycket belägg för att SD är ett rasistiskt parti

arson against gasstation in lund

Andra sidan är ni klara?! (The other side, are you ready?!)

This is an act directed against the political spectacle of COP15 – We are not going to let the charades of the political elite distract us from what we know needs doing. Last night a gas-station was burnt to the ground in the city of Lund in the south of sweden, just across the bridge from Copenhagen.

Unlike the elite gathering in Copenhagen, we consider the destruction of life a serious matter. While they twist themselves around trying to seem concerned, they are fanning the flames of the fires that have been consuming all life it can for hundreds of years.

The fires we build – and ignite – are those intended to rid ourselves of our shackles and create the space to build the worlds we dream of.

We see no other solution to the situation that industrial capitalism has put us in, than burning down gas-stations and all other monuments holding up this system. We are living in a socio-ecological crisis, and it will remain untill we remove it’s cause.

Social war – not socio-ecological crisis

De som håller med David Jonstad kommer fortsätta med det. De som menar att det finns fog för den kritik jag uttrycker kommer göra det även efter att ha läst hans debattsvar. Själva diskussionen har inte tagit ett enda steg framåt. För det var en strategidiskussion jag efterlyste. Att beskriva autonoma som “den grupp aktivister som knarkar adrenalinkickar genom våldsam konfrontation” är i mina ögon inte mycket till analys. Det är inte heller mycket till diskussion, om man inte med diskussion menar att stå i varsitt hörn och kasta glåpord på varandra.

Det finns fler än jag inom den utomparlamentariska vänstern som är trötta på den all för ofta upprepade uppdelningen i bra eller dålig, autonom eller seriös, våld eller ickevåld. Den ständiga splittringen gör rörelsen tandlös. Jag vill se framgångsrika aktioner. Och varken en fredlig massdemonstration eller en kravall i Köpenhamn kommer utgöra ett hot mot den agenda den rika världens makthavare sätter i klimatpolitiken. Klockan tickar och vi måste utveckla effektiva metoder för att förhindra en eskalerande katastrof. Jag förstår inte riktigt vad det är vi ska vänta på? På insikten om att en fredlig men välordnad och ickekonfrontativ massprotest inte får den verkan vi önskat? Det har vi redan sett otaliga exempel på, jag nämnde tidigare demonstrationerna mot Irakkriget 2003 liksom amnestirörelsen 2005.

David Jonstad menar att autonoma aktivister sätter metoden före målet. Är inte det precis vad han själv gör? Han har bestämt sig för att en stor demonstration kommer vara det mest verkningsfulla i Köpenhamn, men förklarar inte vad som skiljer dagens situation från tidigare då massprotester osynliggjorts eller ignorerats.

För att förtydliga det ytterliggare: Jag vänder mig inte mot fredliga demonstrationer i sig, jag vänder mig mot demonstrationer som inte flyttar fram våra positioner. På samma sätt är det med ritualiserade upplopp, de har inte önskad effekt. Problemet som jag ser med båda dessa protestformer är deras kontrollerbarhet. Är de kontrollerbara så är de inget hot mot den dagordning som sätts av andra över våra huvuden. Då behöver politikerna inte förhålla sig till varför protesterna äger rum utan kan lägga över ansvaret för hur protesterna ska hanteras på ordningsmakten. Politiken blir till en ren ordningsfråga.

Varken pliktskyldig kravall eller ofarlig demonstration

Medan David Jonstad framställer det som att det antingen är en fredlig demonstration eller våldsam kravall man kan välja på, menar jag att vi måste hitta ett tredje, eller flera andra, alternativ. Vår framgång bygger på att vi är så pass okontrollerbara och kraftfulla att politikerna inte längre kan förpassa politiken till ordningsmakten. Det är därför vi måste våga röra oss utanför de inkörda hjulspåren (kravall kontra demonstration) och lägga undan de reflexmässiga positioneringarna sinsemellan (bråkmakare kontra reformister) och ta till nya eller nygamla metoder.

Bland svårkontrollerade aktionsformer kan nämnas fem-finger-taktiken, (rörliga) blockader samt både små- och storskaliga civil olydnads- och direkta aktioner. Dessa kan man tillämpa mot företagskontor, regeringsbyggnader, kolkraftverk eller för att blockera delegaters hotell och mötescentra och vägarna däremellan. Ingen av de metoder jag räknat upp är våldsam och listan kan göras längre. Climate Justice Actions Reclaim Power! den 16:e december är ett återanvänt aktionskoncept; utrustade med de skydd som tillverkats använder man de egna kropparna för att pressa sig genom polisavspärrningar.

Varför bygga en rörelse på att folk ska vara tillräckligt idealistiska för att promenera omkring med plakat och tillräckligt hoppfulla för att vänta tills statschefer och företagsledningar så småningom tar till sig av den trängande kritiken och börja fatta beslut? Varför inte istället bygga den på folks medvetenhet om hur angeläget det är att agera nu, nu, nu? Jag tror att aktioner som ger en direkt synlig effekt inspirerar fler att ta till handling än vad en aktion gör som endast och mot bättre vetande appellerar till ens hopp (Det har inte gjort någon skillnad tidigare, men den här gången så…).

Vi behöver utforma ett effektivt och beslutsamt motstånd mot de aktörer som står i vägen för de förändringar som måste ske. Det motståndet kan ta sig ett myller av olika uttryck, med varierande konfrontationsnivåer, aktioner som kan pågå parallellt vid toppmöten eller aktionsdagar mot enskilda utsläppskällor. För det krävs det en öppenhet och dialogberedskap inom rörelsen, istället för från början låsta positioner. Det behövs en ömsesidig respekt och en förståelse för att vi, oavsett om vi delar varandras analys eller val av metod till hundra procent, ändå drar åt samma håll. Det är nödvändigt att rörelsen solidariserar sig med dem som drabbas av polisvåld eller fängslanden här och solidariserar sig med de människor i Syd som redan nu drabbas av konsekvenserna av klimatförändringarna och av vår västliga livsstil.

Och det brådskar.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Föräldrarns utbildningsnivå…, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver En samtida hjälte, Anders_S skriver Ockupationen av Aspuddsbadet i Stockholm avbruten av polisen, Jinge skriver Saab och den nakne Kejsaren, Kaj Raving skriver Sellout från PP när man fick komma in i finrummet

Varför måste mötet stoppas?

Vad är grönkapitalism?

• När: sön 8:e nov, kl 19.00
• Var: kafé 44, tjärhovsgatan 46 på södermalm i Stockholm

I december i år kommer den globala makteliten samlas i Köpenhamn på det sk COP 15 mötet – FN:s klimattoppmöte. Målet är att komma fram till ett nytt globalt klimatavtal.

Det avtal makthavarna hoppas på kommer vara en viktig del i utformandet av en ny kapitalistisk världsordning – det kommer vara regelboken för en ny grönkapitalistisk era. En grönkapitalistisk era kommer innebära ett utökat kontrollsamhälle med mer övervakning, auktoritära regimer och allt mer fortifierade gränser. Och den kommer innebära en skenande uppvärmning som tvingar människor på flykt när öknar breder ut sig och floder torkar ut.

Ett nytt klimatavtal kan inte bli annat än en katastrof. Det kommer inte bara misslyckas med att hejda uppvärmningen, det kommer tvärtom införa ett system som skyndar på den. Ett system som dessutom fördjupar globala klassklyftor genom att flytta fram frontlinjerna för det koloniala förtrycket.

Man kan säga att COP 15 är för den gröna kapitalismen vad WTO var för frihandeln. Köpenhamnsprotokollet ska bli den nya kapitalismens globala reglerande instans.

Mobiliseringen mot toppmötet är i full gång…

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ingen vaccinbrist, Jinge skriver Nattens Bild – Kattbloggning, Kaj Raving skriver Regeringen hittar på nya siffror för att dölja sitt misslyckande

Jag håller inte med om hans resonemang men innehållet i artikeln kom inte som en överraskning, snarare som ett brev på posten. Distanseringen från de radikala/autonoma/olydiga känns igen från otaliga politiska sammanhang där människor samlas för att bygga breda allianser för att bemöta allvarliga situationer, det kan handla om solidaritetsrörelsen med palestinier, om antirasistiska nätverk eller som nu om klimatrörelsen.

- På ena sidan en mindre grupp aktivister som oftast kör sitt eget race, inte räds fysisk konfrontation och som står för en mer kompromisslös linje. På andra sidan den politiskt spretiga men större samlingen av aktivister som är inställda på mer ickekonfrontativa demonstrationer och protester, skriver David Jonstad.

Och i artikeln Klyfta i klimatrörelsen på Arbetarens klimatblogg formulerar han skillnaden mellan de två lägren som att anarkisterna inom klimatrörelsen vänder sig mot “lösningar som förhandlas fram av dagens nationalstater, lösningar som innehåller marknadselement eller som på annat sätt utgår från dagens verklighet” och den andra sidan som “utgörs av alla oss andra vilket innebär ett betydligt bredare register av idéer. Gemensamt är dock tron att klimatförändringarna inte kommer att stoppas utan att en internationell överenskommelse mellan de stater som existerar i dag.”

I en kommentar till sin text på klimatbloggen skriver han vidare: – Anarkister finns det ganska gott om i klimatrörelsen och de utgör (inte minst märktes detta under klimatlägret i Storbritannien) en viktig och konstruktiv kraft i rörelsen när det gäller att genomföra praktiska saker.

Nyttiga idioter alltså. Men han får mothugg i en annan kommentar: – kul att du framställer anarkister som haverister. vi och dom fint david.

Det är, anser jag, angeläget att bemöta den här uppdelningen, för den är inte bara onödig utan även kontraproduktiv. Det handlar om föreställningen om de goda/sansade/fredliga å ena och de dåliga/stökiga/våldsamma aktivisterna å andra sidan och om föreställningen om att det skulle gå att bygga den ultimata, brett förankrade och kraftfulla folkrörelsen, bara man kan hålla rent i leden. Ingen kan ha undgått den debatt som uppkom efter Stoppa matchen! i Malmö i våras eller efter protesterna mot EU-toppmötet i Göteborg 2001. För mig är den, nu precis som då liksom varje gång den dyker upp, en skendebatt. Anledningen att jag ger mig in i den nu är att jag är angelägen om att hitta sätt att överbrygga de imaginära klyforna för att sedan kunna gå vidare.

Privileg kontra solidaritet

När jag läste artikeln i Effekt magasin frågade jag mig därför varför David Jonstad driver den här linjen? Det enkla svaret är: för att han kan. Han, liksom vi andra som lever i ett rikt industrialiserat land i Nord, är priviligerad nog för att kunna ägna sig åt sådana pseudodebatter när frågan om klimatförändringarna för människor på flera håll i världen redan nu handlar om liv eller död.

- Jag skulle tippa på att de människor som har störst behov av klimaträttvisa, världens fattiga, inte lär känna sig särskilt behjälpta av en våldsam stormning av klimatmötet, skriver David Jonstad i sin artikel.

Men jag undrar vem i Bangladesh som bryr sig om ifall några skyltfönster krossas i Köpenhamn? Och vem bryr sig om en städad demonstration i december om inte COP15 tar intryck av våra krav och omsätter dem i sitt avtal?

Claudia Gimena Roa från Fundaexpresion, en lantbruksskola för agrarekologi och en sammanslutning av bönderna i Santander i Colombia, får i den tyska mobiliseringstidningen Our Climate Is Not Your Business frågan hur UNFCCC (FN:s ramkonvention för klimatförändringar) påverkar deras situation. Hon svarar: “Även om klimatförändringarna är det centrala temat, så utgör de så kallade marknadsmekanismerna och teknologiska lösningarna som omsätts i Syd lika mycket ett hot som klimatkatastrofen själv”.

Så länge våra ansträngningar går ut på att distansera oss från varandra och varandras aktionsformer kanske vi kan samla PK-poäng i våra egna sammanhang men frågan är om vi kommer uppnå de egentliga mål vi satt oss: att stoppa klimatförändringarna i tid. Vi har ett antal år på oss att påverka utvecklingen i rätt riktning om vi vill hindra uppvärmningen från att bli självgående och eskalera. Vad är poängen med att vi ägnar oss åt ett ställningskrig sinsemellan över metodfrågor? Vem tjänar på det? Inte är det vi. Och inte fan är det människorna i Syd.

Varken de eller vi här i Nord har någonting att vinna på fraktionsstrider och positioneringar inom den framväxande klimatrörelsen, för risken med revirpinkandet är att vi förlorar det egentliga målet ur sikte. Varken en välordnad demonstration eller en våldsam kravall i Köpenhamn är tillräcklig för att förhindra en klimatkatastrof.

Överbrygga klyftorna

David Jonstad förespråkar “en klimatrörelse som genom mäktiga icke-vålds-protester” kan “bli startskottet för en ny process där kriterierna för ett nytt klimatavtal i högre grad präglas av just social rättvisa”. För den 12:e december planeras en bred och folklig demonstration. Det är osannolikt att den som enskilt initiativ kommer utgöra det efterlängtade “startskottet”, men den har – precis som CJA:s konfrontativa ickevåldsaktion den 16:e december – sin plats i det kalejdoskop av aktioner som förbereds av de olika nätverken och grupperna.

Vi måste bygga upp en seriös motmakt som tvingar makthavare och marknad att göra de nödvändiga radikala förändringarna. David Jonstad beskrev det för några år sedan så träffande i en artikel i Arbetaren: “…lösningen på detta gigantiska problem är mer än någonting annat politisk, den är radikal och den kommer att stå i direkt konflikt med de mäktigaste delarna av kapitalet”.

Det är den konflikten det handlar om och inte den “mellan olika typer av demonstranter”. Mot bakgrund av de anklagelser som 130 fattiga länder förde fram på det förberedande mötet i Bangkok, att de industrialiserade länderna allt mindre vill ingå bindande avtal och hellre lägger över ansvaret på de fattiga, är frågan om det är mer av ett misslyckande om COP15-mötet havererar än om det når en överenskommelse?

I Vägen till Köpenhamn svarar Rickard Warlenius: “Om valet står mellan ett riktigt dåligt avtal och att förhandlingarna bryter samman utan överenskommelse, är förmodligen det sistnämnda att föredra. Ett dåligt avtal riskerar att stänga processen i åtminstone fyra år framåt, till det är dags att börja förhandla om Kyotoavtalets tredje åtagandeperiod som enligt planen ska omfatta åren 2018 – 2022. Då kan det mycket väl vara för sent att rädda en planet som liknar vår.”

Sätta vår egen agenda

Någon annan har dragit upp riktlinjerna för den här debatten. Utgår vi ifrån de förenklade mallarna (bra lika med fredlig/lydig/öppen/symbolisk och dålig lika med konfrontativ/olydig/dold/direkt) kommer vårt mostånd förbli splittrat och ineffektivt. Vi måste själva formulera problemet och svaren på det, själva sätta upp riktlinjerna för den diskussion vi vill se. Och den diskussionen borde handla om hur vi förhindrar en klimatkatastrof. Protesterna i Köpenhamn kan vara ett led i den diskussionen – eller ett inlägg i den skendebatt som handlar om de måttfulla kontra de autonoma.

Senast i Malmö kunde man se hur initiativet Stoppa matchen! körde fast i gamla hjulspår när fokus skiftade från sakfrågan till våldsfrågan. I stället för ett brett nätverk fick man två, ett som tog avstånd från våld och som svar på det ett som inte gjorde det; alla gjorde i slutändan som de brukar och ingen uppnådde det ursprungliga målet: att stoppa matchen.

Anledningen till att jag kallar det en skendebatt är att jag ifrågasätter premisserna den utgår ifrån; kommer massorna att strömma till Köpenhamn bara vi kan försäkra dem om att ingen kommer ta till direkta aktioner, blockader eller fönsterkrossning? Underförstått: väntar massorna bara på en välordnad och följsam protest att delta i?

Även om vi är aldrig så lydiga och demonstrerar långt ifrån händelsernas centrum och ropar måttfulla slagord kommer massorna utebli. Och varför då? För att en sådan demonstration inte fyller någon annan funktion än att vi kan stilla våra samveten och bocka av ännu en välavvägd protest. Ingen ska anklaga oss för att ha tigit stilla när politikerna skrev sina till intet förpliktande protokoll – vi gjorde ju i alla fall (symboliskt) motstånd!

Människor går inte ut på gatorna om de anser det vara verkningslöst. Och allt för ofta har det visat sig att våra demonstrationer i sig inte har någon verkan.

Två exempel

De stora antikrigsdemonstrationerna 2003 var lyckade sett till antalet deltagare, men uppnådde inte det uttalade målet: att förhindra kriget. I Storbrittanien, som tillsammans med USA var pådrivande i de militära insatserna mot Irak, var den allmänna opinionen negativ till det nalkande kriget och en och en halv miljon människor gick ut på gatorna i de största protesterna sedan andra världskrigets slut. Krigsmotståndet hade lagt ner mycket kraft och möda på mobiliseringen. När makthavarna inte tog intryck av alla de människor som tagit till gatorna och kriget trots allt tog sin gilla gång så förmådde inte antikrigsrörelsen ta motståndet vidare från de symboliska protesternas nivå.

Den omfattande asylkampanjen 2005 som samlade tusentals människor och allt från kyrkor till antifascister under samma paraply lyckades heller inte uppnå sitt mål: en generell amnesti för alla gömda flyktingar. Även den gången handlade det om att appellera till makthavarna och när dessa inte böjde sig för demonstrationer och petitioner så stannade den breda rörelsen av.

Att vi har rätt är av underordnad betydelse så länge makthavarna kan fortsätta göra som de vill. Vänder vi oss till politikerna på deras egen arena, med de ramar och regler de har satt upp för hur politik ska bedrivas, så har vi redan förlorat. Varför förvänta sig att folk ska sluta upp i våra protester så länge det inte gör någon skillnad om man går ut på gatan och protesterar?

Det finns ingen poäng att hoppas på något som inte kommer hända, inte heller att spela på folks hopp. Istället får vi bli pragmatiska och planera för hur vi ska föra kampen för att den ska ge önskat resultat. För kan det inte vara så att det som avhåller folk från att delta i våra protester är vår ineffektivitet? Ska vi bli en bred och kraftfull klimatrörelse så räcker det inte med att sätta upp ambitiösa mål, vi måste utveckla effektiva metoder för att uppnå dem också.

Från Konfliktportalen.se: kimmuller skriver Intake: Battle Cry, Johan Frick skriver Efterskalvet, Jinge skriver Överskott av vaccin?, Anders_S skriver Det här med övervakningen – FRA, MUST, IB och Säpo, avantivideo skriver Jenny Wrangborg – Vi är här nu TRAILER (2009)

Tio år efter Seattle – då globaliseringsrörelsen fick sin debut och tog WTO-mötet med storm – hålls FNs klimattoppmöte i Köpenhamn. En annan värld är möjlig, sade globalieringsaktivisterna. Och nödvändig – för vår överlevnad, tillägger klimatakivisterna. Varför har globaliseringsaktivisternas protester mot nyliberalismen tystnat – just nu när den ekonomiska krisen brytit ut och de fått rätt i all sin kritik? Är klimatkrisen den nyliberala frihandelns mardröm eller räddning? Kan klimatrörelsen bli en ny “rörelse av rörelser”? Hur har massolydnaden och aktionsformerna utvecklats sedan Seattle?

Aktivister från Globalisering underifrån samtalar med Autonoma rötter. Inledning av Tadzio Müller.

Kl 19.00 på Cafe Hängmattan, Södermannag. 10, Södermalm.