We live in a political and economic system based on constant violence; exploitation of workers, destruction of the environment, war, racist police killings, hunger and homelessness in an environment of plenty, denial of land and self-government to indigenous peoples, plundering of the resources of the Third World and the arming of repressive regimes. This weekend, this quiet violence continued within the G8 and G20 summits. G20 leaders agreed to halve national deficits by 2013; the expected cuts to educational, social services and healthcare programmes will no doubt continue to be carried out on the backs of workers and poor people.

On the streets of Toronto, the police reminded us of the state’s willingness to use blatant violence. Protesters sitting in the streets this morning at a jail solidarity rally were subjected to violent baton attacks, snatch squads and rubber bullets by the Police. Others were boxed in by riot cops and arrested, while being told they had to leave. Sleeping people have been pulled from their homes at gunpoint in the middle of the night.

As of today, well over 600 people have been arrested. Many have been beaten. People who have been arrested have been strip-searched and held in cages, facing long delays in obtaining legal support, including one deaf man who was denied an ASL interpreter. People arrested have included both corporate and independent journalists as well as approximately 200 people, many local residents, who were surrounded by police and held in the pouring rain over four hours. This is how the state responds to anyone who shows dissent.

Common Cause stands in solidarity with everyone who was arrested or assaulted by the police. As anarchist communists, we oppose all state violence. While the violence on the street may dissipate after this weekend, the police will not be going away; they will be remaining in Toronto, or returning to Hamilton, Montreal, Vancouver, or Calgary.

We will continue to resist austerity measures and other policies that exploit and oppress us in our daily lives. Although the street violence today was directed at us in Toronto, the violence of the state continues around the world. The violence of the capitalist state will not stop with the end of the G20 summit; neither will our resistance. We are with those arrested in Toronto, with those who protested, and with those around the world who will continue to fight for our collective liberation.

Free the Toronto 600!
Build the General Strike!

/Common Cause

Oh, and read this article from the Associated Press: Police say anarchists unleashed mayhem at summits. It’s at the same time unsurprisingly sensationalist journalism and an accurate description of black bloc tactics. Enjoy.

Även om monarkins effekt på turismen vore så stor som det sägs – är det hela inte oroväckande okontroversiellt år 2010? Jag menar, Victoria föds rakt in i en kunglig Big Brother-såpa och all världens rojalister får följa hennes liv från barnsben till bröllop och det ska anses vara trevligt och bra för turismen?! Åsa Linderborg skrev under rubriken Med ett schysst plaströr om hur vuvuzuelas skulle kunna användas till att överrösta arméns musikkörs lovsång till feodalism och privilegiesamhälle. Det väckte ett ramaskri, inte helt överraskande mest högljutt högerifrån. SD krävde hennes avgång och offentliga ursäkt, medan deras ungdomsförbund polisanmälde henne. Inget får störa skådespelet.

Det varumärke som skapats för spektaklet är avsett att marknadsföra Stockholm, chokladaskar och mazariner. Det är med andra ord glättigt och slätstruket och i total avsaknad av konflikter och ilska. LOVE & RAGE 2010 vore ärligare. Och så mycket roligare! Parollen Allt åt alla skulle då inte bara innebära ett drägligt liv åt var och en utan det goda livet här och nu: Apanage istället för socialbidrag! Tomma slott är allas slott!

Hursomhelst är jag glad att den två veckor långa kärleksfesten nu är över. Framöver kommer löpsedlarna skrika ut andra budskap (värmechock, nakenchock, nyhetstorka) och fotbolls-VM kommer fylla ut tomrummet. Sydafrikanska Zabalaza Anarchist Communist Front ger världsmästerskapen för övrigt rödsvart kort i All in the Name of the Beautiful Gain.

Ett skådespel avlöser ett annat. Med kärlek & ilska,

Från Konfliktportalen.se: dagspendlaren skriver Kritik av plankarörelsen, Anders_S skriver Förvaltnings AB Ratos – familjen Söderberg, Kaj Raving skriver Egen majoritet för Rödgröna i ny Skop-mätning, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver August Strindberg – Fadren, loaderrorready skriver Veckans Varning, luklof skriver Vård efter behov eller privatisering?

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Det rättsliga efterspelet till upproret på Island förra vintern är nu igång. Nio personer – varav flera anarkister – åtalas för flera lagbrott, däribland ett vars straffsats räcker från minst ett år till livstids fängelse. Rättegången var ursprungligen satt att börja i februari och väckte starka reaktioner, men ställdes sedan in på grund av familjerelationer mellan riksåklagaren och en av parlamentets säkerhetsvakter. Torsdag 11 mars lämnades fallet återigen in till domstolen och förhandlingarna är satta att börja fredag 9 april.

“Attackerade” parlamentet
Anklagelserna gäller en händelse som ägde rum 8 december 2008 då uppemot trettio personer beträdde parlamentet. Enligt isländsk lag har vem som helst rätt att närvara vid och från en balkong titta på de öppna parlamentsmötena. När folk den här dagen gick in i parlamentet möttes de av säkerhetsvakter som omedelbart försökte mota ut dem igen. De flesta lyckades ändå ta sig fram till trappan upp till balkongen, men möttes igen av säkerhetsvakter och av polis som hotade dem med pepparspray. De flesta satt fast i trappuppgången, omgivna av säkerhetsvakter och poliser, men två personer tog sig upp på balkongen varifrån de skrek åt parlamentsledamöterna att “dra åt helvete och kom ut ur byggnaden”. En polis kastade dem nedför trappan.

Från den tidpunkten blev polisen ännu aggressivare och gjorde upprepade försök att knuffa de som stod längre upp i trappan mot dem som stod längre ner. Det fanns ingenstans att ta vägen eftersom alla utgångar i detta skede hade stängts. Polisen antecknade lite namn och personnummer och grep några personer på oklara grunder. Efter en stund tilläts folk lämna byggnaden som vid denna punkt var omgiven av media, nyfikna förbipasserande och folk som stödde de gripna. Utanför greps ytterligare några personer efter att de försökt frita de gripna och för att de inte lytt polisens order. De flesta släpptes under kvällen.

Händelsen fick stor uppmärksamhet i medierna eftersom det inte är var dag som konflikter äger rum inuti parlamentet. Den utgjorde också bara början på det allmänna uppror som fortsatte växa till sig under hela vintern och som nådde sin höjdpunkt i januari 2009. Då tog tusentals människor ut på gatorna i Reykjavík, hindrade parlamentet från att sammanträda efter jullovet, tände eldar, bankade kastruller och pannor, attackerade politiker, poliser och samhällets viktigaste institutioner och störtade till slut regeringen.

Fingeravtryck och personliga hämndaktioner
I januari samma år fördes elva personer till polisstationen och förhördes om den så kallade “attacken” på parlamentet. Tio av dem hade faktiskt varit inne i byggnaden, medan den elfte personen endast var en av polisen känd “demonstrant”, vilket var tillräcklig anledning för dem att ta in honom till förhör. Efter att ha blivit förhörda, togs de elva ner i polisstationens källare där de var tvungna att lämna sina fingeravtryck, mättes, vägdes och fotograferades. Polisen hävdade att det var en del av det “normala förfarandet” och vägrade visa några skriftliga order. En advokat som nu försvarar några av de anklagade säger att det endast kan ha rört sig om en hämndaktion, baserat på polisernas personliga åsikter om de förhörda.

Av de tio personer som förhördes och som faktiskt varit inne i parlamentet har en inte åtalats. Han arbetar som sjuksköterskebiträde på sjukhusets akutmottagning dit poliser kommer hela tiden och samarbetar med arbetarna. Bilder från parlamentets övervakningskameror visar också ansiktena på många av de övriga tjugo personerna som gick in i parlamentet men som inte åtalats. Detta visar tydligt på vilken personlig nivå åtalet byggts, när endast en tredjedel av dem som var där dras inför domstol.

Fängelse i minst ett år
De nio personer har alla åtalats för att ha brutit mot samma lagparagrafer, vilka är: (1) Att ha angripit parlamentet på ett sätt som gör att det eller dess ställning bör anses vara i fara. Denna paragraf omfattar dem som uppmanat till en attack eller följt denna uppmaning. (2) Att med våld eller hot om våld ha angripit en tjänsteman och / eller att ha försökt hindra henne eller honom från att utföra sina arbetsuppgifter. (3) Det här stycket handlar om att ledarna för stora grupper som brutit mot nämnda paragrafer bör straffas med högre straffsatser. (4) Att ha hindrat ett lagligt möte från att äga rum. (5) Olaga intrång.

Brott mot dessa paragrafer ska föranleda fängelse eller bötesstraff, många av dem med mycket höga straffvärden. Den förstnämnda stycket – artikel 100 i strafflagstiftningen som kräver minst ett års fängelse – har inte använts sedan 1949 då Islands parlament godkände landets inträde i Nato. Protester ledde till upplopp, parlamentet attackerades med stenar och polisen och högerns anhängare misshandlade demonstranterna. Efteråt förlorade en del av demonstranterna sina “demokratiska” rättigheter.

Naturligtvis har mainstream – och därmed alltså all – media på Island målat upp en extremt ensidig bild av det rättsliga förfarandet och av åtalspunkterna, som alla hävdas vara sanna. TV-nyheterna har visat sitt mest actionspäckade material om ärendet och inte gjort några ansatser att tala med någon av de åtalade. Återigen har media avslöjat sin sanna natur: att manipulera sanningen till fördel för makthavarna.

Mer detaljerad information om den aktuella situationen på Island, om detta rättsfall samt annan allmän information kommer att göras tillgänglig på olika internationella webbsidor den närmaste tiden.

Här hittar du en lista över isländska ambassader världen över.

Mot allt statligt och polisiärt förtryck! Solidaritet med Reykjavík 9!

/Bambulina

Från Konfliktportalen.se: loaderrorready skriver Kapitalets käftar, Hans Norebrink skriver Ly(s)ande nytänk!, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Jan Björklund saknar kunskap, Redaktionen skriver SD-ordförande sa sig vara journalist från KB, Anders_S skriver Bygg på Skansberget och fixa till Skanstorget

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Om klimat och politik, lymlar och lobbyister

Klimattoppmötet COP15 var mötet som skulle fatta de nödvändiga besluten för att förhindra en fullskalig klimatkatastrof. Det slutade utan att något resultat alls nåddes. Parallellt med COP15 pågick Klimaforum, gräsrotsrörelsernas motsvarighet till politikernas toppmöte, samt dagliga protester och demonstrationer på Köpenhamns gator. Den folkliga demonstrationen den 12 december var den största i Danmarks historia – men det var även de massgripanden som polisen genomförde längs vägen.

Ledarna för den rika världen och värdlandet COP15 hade inget till övers för den framväxande klimatrörelsen. Namnet på det repressiva lagpaket de hastigt klubbade igenom inför klimattoppmötet i Köpenhamn visar deras inställning till klimataktivisterna med all önskvärd tydlighet: Lømmelpakken. Från tolv- till nittifyraåringar, från militanta till uttalat ickevåldsliga aktivister: alla är vi lymlar i deras ögon. Potentiella bråkstakar.

Det är den föraktfulla syn de hade och fortfarande har på oss – och inte bara på dem av oss som möjligen kan tänkas ta till våldsamma metoder. Alla som protesterar mot deras mjäkiga miljöpolitik kan godtyckligt gripas, bakbindas och fängslas i preventivt syfte, för att förhindra ordningsstörningar. Politikerna väljer att behandla politiska protester som rena ordningsfrågor.

På sätt och vis gör det dock konflikten i klimatfrågan synlig; konfliktlinjerna dras upp i all sin tydlighet. På ena sidan står politiker, lobbyister och företag som med polismakt och tillrättalagda lagar vill upprätthålla de rådande missförhållandena. På den andra står den framväxande klimatrörelsen; så kallat vanligt folk och autonoma aktivister, forskare och hitresta bönder från Via Campesina som representerar 200 miljoner jordbrukare i Syd, desperata delegater från fattiga länder och andra lymlar. Och det är alla oss som repressionen riktar sig emot.

För vår agenda är inte deras, den kan inte vara deras. Klimatkrisen är något som de rika länderna har försatt oss alla i. När vi säger att den rika världen måste kompensera den fattiga, svarar de att vi alla sitter i samma båt, när vi säger öppna gränserna för klimatflyktingar, svarar de med hårdare gränskontroller och fler murar, när vi säger drastiskt sänkta utsläpp svarar de ökad ekonomisk tillväxt, när vi säger klimaträttvisa utropar de LYMMEL! De ser miljön som en resurs att utnyttja medan vi ser oss som en del av miljön. Vi har inte samma agenda, vi delar inte samma analys. De säger sig kunna lösa de problem de skapat, medan de förvägrar oss vår röst.

COP15 sköt de avgörande besluten på framtiden – i slutet på november i år ska de försöka igen, den här gången i Mexiko. EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard meddelade dock igår att kommissionen inte siktar på ett bindande avtal vid COP16 utan att deras fokus ligger på COP17 i Sydafrika, hösten 2011. Faktum kvarstår – ska de inom en rimlig framtid nå ett avtal som inte blir annat än en urvattnad och otillräcklig kompromiss, så krävs det att klimatrörelsen bygger upp ett tryck den rika världens makthavare inte kan stå emot.

För lärdomen vi kan och måste dra av COP15 är att de inte lyssnar på goda argument – det är inte informationen de saknar, det är motivationen. Det enda som kan åstadkomma klimaträttvisa och förhindra klimatkaos är en enad global folkrörelse för klimatet.

Från Konfliktportalen.se: Redaktionen skriver De ovälkommna sverigedemokraterna, Anders_S skriver Fundamentalister är inget hot mot yttrandefriheten i Sverige, Johan Frick skriver Maktskifte i mars månad, loaderrorready skriver Brev från en anställd på Försäkringskassan, Hans Norebrink skriver Kontrarevolutionären Stalin

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

För inför OS rensas hemlösa bort – många unga, många assimilerade indianer lämnade på det kanadensiska samhällets botten med en flaska whiskey och en spruta. Likt en kvast sopar snutarna bort alla de som vittnar om Kanadas verkliga välvilja – de berövas något de aldrig fått.

Inte bara de centrala nyckelpunkterna utan hela staden Vancouver med omnejd belägras med CCTV-kameror, stängsel, vaktposter, polis och militär. Över en miljard kanadensiska dollar läggs på att träna skidburen polis och dykpatruller, abbonera tid i luftrummet ovanför Vancouver och bekosta specialgjorda polistanks, en stor båt som ska husera de ditkommenderade uniformerna och en sambandscentral som ska vara redo att kontra allt från terroristattentat till kravaller. Under flera år har noggranna kalkyler ställts upp så att det ska finnas en beredskap för alla tänkbara hotscenarier under OS.

I Vancouver och på omkringliggande indiannationers land utsätts sociala rörelser och politiska grupper för räder, kartläggning och trakasserier. Royal Canadian Mountain Police (RCMP) och andra myndigheter utsätter människor som misstänks förbereda protester och aktioner för hot och utpressning.

I de områden där spelen ska äga rum avverkas skogar, skövlas artrika bergsområden för att ge plats åt skidanläggningar, utplånas uråldriga vilt- och vandringsstigar och skändas indianers heliga platser – allt i de fem ringarnas namn. Oljesandfält exploateras av så kallat gröna kapitalister för att “möta efterfrågan under OS” samtidigt som de förgiftar levande omgivningar, människor och djur. Till de största sponsorerna av OS i Kanada hör vapentillverkare och Coca Cola, vilka enligt staten bidrar till ett “mycket lukrativt företagsklimat under spelen”.

Och under spelen kommer kommersen blomstra – liksom prostitutionen. Unga kvinnor förväntas gå mellan hotellrummen och låta sina kroppar fyllas av maktlystna mäns njutning. Många av kvinnorna kommer från indiannationer som splittrats till följd av kolonialism och kapitalism; kvinnor som inte får plats i kanadensarnas samvete.

Jag tänker på alla de människor som, precis som plitarna här, ivrigt hejar på svenska stoltheter när dessa under några dagar fyller deras TV-rutor och hela deras värld med sina spänstiga muskler och tårfyllda blå ögon. På samma sätt som människor hejade på svenska stoltheter medan demonstranter sköts under OS i Mexiko eller när enorma tvångsförflyttningar genomfördes för att ge plats åt OS-anläggningar i Kina så hejade människor på svenska stoltheter medan svastikorna fladdrade i vinden under OS i Nazityskland. Alla dessa människor, var de, är de ovetande? Desinformerade? Eller bara ovilliga att se den obehagliga verkligheten som kommer med de Olympiska spelen? Vet de vilka männen bakom spelen är, vilka deras vänner var förut och är idag? Känner de till de tyska nationalsocialisternas kopplingar till OS-kommitén eller varför demonstranterna dödades i Mexiko? Eller går allt under i jublet över en guldmedalj – ett oförglömligt ögonblick i idrottens historia?

Jag antar att de tycker sig ha den lilla jävla rätten att unna sig ett sportevenemang vart fjärde år utan att nån moralkärring ska komma och fördärva det för dem med sitt gnäll. De tycker det är spännande med slalom och curling när Sverige är med och kan ju faktiskt inte rå för att nån drabbas av spelen, “det där händer ju på andra sidan jorden”. Eller kan de det?

Så tänker jag på alla kamrater, systrar, bröder, krigare och det fyller mitt hjärta med stolthet och med glädje. Glädje över de stenar i Vancouver som väntar på att kastas och krossa fönstren på bankerna som sponsrar OS. Över alla dem som gör motstånd mot attackerna på de hemlösa, kvinnorna, indiannationerna, lodjuren, vargarna och de vilda platserna som blir allt färre ju närmare spelen det lider. Över den kollektiva kampen mot auktoriteterna, mot kameraövervakningen, mot RCMP, mot OS-kommitén, mot staden Vancouver, mot militären, mot företagen. Kampen för en värld att leva i och inte att dö med, för ett värdigt liv, för frihet, för rätten att slippa bli förgiftad av luften vi andas, av vattnet vi dricker, av maten vi äter, av lögnerna vi matas med.

Glädje när snutfärjan sänks i hamnen, när facklan når fram men istället för den olympiska elden sätter arenan i brand, när hemlösa stormar hotellen, när skidanläggningar åter får ge plats åt dem som bodde där tidigare, när motorvägar blockeras av brinnande barrikader, när uniformerade grodmän får nytta av sina kunskaper och flyr ut i floderna, när makthavare plötsligt ser sig delta i en ny idrottsgren – skidskytte mot rörliga mål – och ges tillfälle att i hast besöka de områden de tänkt exploatera med skott vinande om öronen.

Glädje när kanadensiska ambassader och konsulat sätts i brand i världens alla hörn medan kanadensiska företag attackeras av klandestina grupper eller folkmassor i en massiv solidaritet med dem som kämpar i Vancouver. När OS-arrangemang världen över stormas, storbildskärmar slås sönder, reklamskyltar målas om och OS-fanor går upp i rök. När framtida värdstäder efter Vancouver avböjer av rädsla för att möta samma oberäkneliga och internationella motstånd.

- “Öh! Hörru Strandberg, vad står du och tänker på egentligen?”, brölar en plit.
- “Nä… Ingenting”, svarar jag och går tillbaka till min cell. Jag lägger mig på sängen och tittar på planschen på anslagstavlan: Resist 2010 – Police repression – stolen native land – huge public debt – environmental destruction.

Jag hoppas att detta inte går den svenska rörelsen obemärkt förbi – att inte folk sitter bänkade framför Motkraft, Rapport, CNN eller Indymedia och passivt hejar på anarkistiska stoltheter, utan är ute på gatan och visar att det är praktisk solidaritet som vår styrka bygger på. Visar att de inte är ensamma i Vancouver. Och jag hoppas att fångsupporten kommer att funka så att jag kan skicka brev till dem som grips och hålls kvar. Jag reser mig ur sängen igen för att skriva ner det här…

Du behöver inte åka till Vancouver för att delta i årtusendets största upplopp. Krossa OS 2010.

/Jonatan Strandberg

Mer om OS 2010 hittar du på: No 2010 Olympics On Stolen Land, subMedia

Från Konfliktportalen.se: vsfstockholm skriver Nu börjar det, Bo Myre skriver Touching the heart, Kaj Raving skriver Reinfeldts verklighet har inget med verkligheten att göra, Jinge skriver De Krimninella Jägargängen, Anders_S skriver PET-anklager: Behov for en undersøgelse, tusenpekpinnar skriver Strukton rail och Banverket mördar utanför Linköping

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Varför måste mötet stoppas?

Vad är grönkapitalism?

• När: sön 8:e nov, kl 19.00
• Var: kafé 44, tjärhovsgatan 46 på södermalm i Stockholm

I december i år kommer den globala makteliten samlas i Köpenhamn på det sk COP 15 mötet – FN:s klimattoppmöte. Målet är att komma fram till ett nytt globalt klimatavtal.

Det avtal makthavarna hoppas på kommer vara en viktig del i utformandet av en ny kapitalistisk världsordning – det kommer vara regelboken för en ny grönkapitalistisk era. En grönkapitalistisk era kommer innebära ett utökat kontrollsamhälle med mer övervakning, auktoritära regimer och allt mer fortifierade gränser. Och den kommer innebära en skenande uppvärmning som tvingar människor på flykt när öknar breder ut sig och floder torkar ut.

Ett nytt klimatavtal kan inte bli annat än en katastrof. Det kommer inte bara misslyckas med att hejda uppvärmningen, det kommer tvärtom införa ett system som skyndar på den. Ett system som dessutom fördjupar globala klassklyftor genom att flytta fram frontlinjerna för det koloniala förtrycket.

Man kan säga att COP 15 är för den gröna kapitalismen vad WTO var för frihandeln. Köpenhamnsprotokollet ska bli den nya kapitalismens globala reglerande instans.

Mobiliseringen mot toppmötet är i full gång…

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ingen vaccinbrist, Jinge skriver Nattens Bild – Kattbloggning, Kaj Raving skriver Regeringen hittar på nya siffror för att dölja sitt misslyckande

Början på en diskussion om fattigdom, svält och växande befolkningar och om den ekologiska, ekonomiska och sociala krisen. Diskussionen tar sin utgångspunkt i Marit Paulsens påstående att ekologisk mat inte räddar världen och kommer sedan in på frågor som vad lågkonjunkturen och klimatförändringarna innebär för den radikala vänstern – är de ett hot eller en möjlighet? Är upploppen i Grekland och nu senast i London och Strasbourg en katalysator för det växande missnöjet och kanske rentav början på en internationell revolt? Nu är du manad att fortsätta diskussionen.

Må, 2009-04-06, 06:22 pm

Hej

“Marit Paulsen: ekologisk mat räddar inte världen

Marit Paulsen, fd sosse, nu fp har skrivit en ny bok och har kommit fram till att det inte är en “hållbar global lösning” att handla ekologisk mat.

Hon anser att det inte kommer att räcka med mat till en fortsatt ökad befolkningstillväxt, observera att hon endast tänker på arten homo sapiens, de andra arterna får anpassa sig till mänsklighetens tillväxt. Jag trodde att denna kvinna kunde detta med ekosystem, att man måste försöka leva i balans inom systemet, inte förstöra det. Jag trodde fel.

Att föra en diskussion om att vi är för många människor på denna planet orsakar oftast hatiska känslor, man blir kallad hitler, människohatare, pessimist osv.

Det allra största miljö/sociala/ekonomiska problemet för människan är just människan, vi är för många, för giriga, för själviska, för feta (i i-länderna), för allting.

Att se människan i ett ekosystem, att förstå hur det fungerar skulle göra gott för många.

Vad tycker ni?
Ska vi bli fler/färre?
Ha ekologiskt/konventionellt jordbruk?”

Placera den i gröna faran?
/P3

Ti, 2009-04-07, 09:17 pm

Hej P3,

Hälsar
/Bo

On, 2009-04-08, 09:52 am

Bra att du tog upp nedanstående funderingar, blev något irriterad när jag läste artikeln samt att jag kände att om man medvetet skriver lite provokativt så kanske man får igång en diskussion, känns som om anarkisterna.com inte har en sådan (därav frågorna på slutet).

Du har helt rätt i att om en större del av världens befolkning har en vegetarisk kost så skulle mycket areal/energi/råvaror frigöras, samt klimatmässigt så står köttindustrin för ca 20% av den totala klimatutsläppen, ganska mycket.

Det som är den brinnande frågan är dock att vi är för många här på jorden, vi förstör biotoper, ekosystem, vi utrotar arter bara för att vi kan få det bättre. Detta är ett faktum. Samma sak gäller att företag/individer utnyttjar, våldför sig på människor som är förtryckta/har lite makt för att kunna erbjuda billiga varor till bättre ställda människor (i vinstsyfte). Samma sak gäller företag/individer/stater som utnyttjar företag/människor/stater för att bygga större berg av pengar för sig själva.

Den ekologiska/sociala/ekonomiska krisen som vi mer eller mindre alltid haft, men som nu håller på att eskalera ÄR på grund av de marknadsekonomiska mekanismerna (konkurrens ränta m.m.) som helt enkelt går ut på ständig ökad tillväxt, ständig ökad konsumtion, ständig utnyttjande av ekosystem och människor med lite makt osv.

Det är lätt att skriva om att det kapitalistiska systemet är helt fel, att den långsiktigt inte fungerar om vi vill bo kvar på denna jord, men jag tycker att vi måste ta upp frågan om befolkningstillväxt, det är en naturlag att om en population ökar på andras bekostnad, så kommer de “andra” att gå under, samt att efter ett tag så kommer omgivningen/näringen att förstöras/ta slut. (iofs om en mänsklig population hotar att ta över en annan svagare population så kan den svagare fortfarande vinna, men det gäller inte i naturen eftersom växt/djurarter inte kan försvara sig)

Angående girighet så har jag funderat mkt på det, diskuterat det med folk. I somras träffade jag en kille som sa att forskare hade hittat en altruistisk gen i människan?

Om man ser rent biologistiskt så är människan ett flockdjur som “trivs” med hierarki, konkurrens med andra “flockar” osv. Men jag vill gärna tro att människan kan “evolve”, att människan kan se till helheten.

Det är väldigt svårt att diskutera hur en tillväxt ska avta, men om man använder sig av verktygen skola/vård/mat/egen makt över livet i länder som är förtryckta av kapitalismen så skulle färre barn födas eftersom då skulle spädbarnsdödligheten/hemmafrun/arbetslösheten/analfabetismen osv att drastiskt minska.

Om man återgår till den rent biologiska idén så finns det arter (ex fiskar) som producerar en hög avkomma för att den “vet” att 90% kommer att dö, om man tar den rent biologiska funktionen till en mer social idé så skulle en ÖKAD trygghet/frihet ge en lägre avkomma?

Känner att jag är ute på hal is, blandar friskt hit och dit och vet inte riktigt om du blir mer klok av det jag skriver, men det viktiga är ATT man skriver, ATT man debatterar, även om det är känsliga ämnen.

Angående inlägget, skriv gärna vad du tycker om ovanstående funderingar och det skulle vara kul om du skriver ner vad du tycker om det.

Ps, vet du varför våra kära politiker inte ser att den sociala, ekologiska och ekonomiska krisen ska behandlas som ett? Dom borde väl inse att vårat nuvarande system helt enkelt inte fungerar? Ds

/P3

On, 2009-04-15, 12:13 am

Hej igen P3,

Din tur.
/Bo

On, 2009-04-15, 10:28 am

Hej Bo

Tackar för synpunkterna, alltid bra med kritik/funderingar. Jag anser, även om det är väldigt många som lider av dagens ekonomiska kris, att det är en social omvälvning/omstrukturering som kan ske i dessa tider. Såsom på trettiotalet och i viss mån bankkrisen och internetbubblan så visar marknaden dess systematiska svaghet, man måste korrigera ekonomin för att på nytt bygga upp den (pris/efterfrågan).

Skillnaden med bankkrisen/internetbubblan är att denna kris drabbar alla, detta bör vara ett gyllene tillfälle för oss (generaliserar “vänstern”) att agera. Jag har dock en känsla av att det inte kommer att ske. Vänstern (otaliga grupper/fraktioner/ideologier) kommer inte att gå ihop i en och samma kraft för att få med sig folket. Varför?

För att vänstern har en förkärlek till att försöka visa sin egen lösning och inte arbeta tillsammans. Detta syndrom såg jag på ESF i höstas då det mer liknade en skönhetskamp mellan vänsterorganisationer istället för samarbete för en ny framtid.

Vad kan vi göra då? Se på Grekland förra året, kampen började på gatorna och folket accepterade missnöjesyttringarna. Folk tyckte att det var acceptabelt med våldsyttringar som ett medel för att peka på felaktigheter. som ELF skriver: Igniting the Revolution.

Detta bör vara ett syfte för autonoma grupper, att på något sätt samverka utan samröre, att synliggöra ekosystemets/marknadens/människans förfall, för att sedan, förhoppningsvis få folket med sig. Den utopiska drömmen om ett folk som reser sig för rättvisa, som inser dess brister och gör något åt det. att folket inser att man själv måste ta tillbaka makten över ens egna liv och agera, inte ge den egna makten till företagen/politikerna.

Om detta sker, då kan problem som svält, analfabetism, förtryck m.m. kanske lösas på ett smidigt sätt, eller kanske inte.

Vår roll, anser jag, är att peka på det som är fel så att “vanliga” svenssons vaknar upp ur den marknadsekonomiska dvalan och börjar agera, inte bara på tv-galor för stackars fattigt/svältandefolkiettlandsomvialdrigharhörtalasom.

Angående du och jag, som lever ett ganska priviligerat liv kan bara förstå på ett teoretiskt sätt hur det är att kanske inte kunna äta varje dag, att ständigt planera för att hitta vatten för dagen, att stå i långa köer för att kanske få ett tillfälligt arbete, att behöva gömma sig från polisen för att inte bli utkastad från ett land. Detta är själva essensen, att försöka förstå, se de systematiska felaktigheterna och sedan kommunicera ut dem genom direkt aktion. Det är därför det är lite tråkigt att det inte debatteras mer på er hemsida.

Sedan en fråga som jag funderat på: Är anarkistiska synsätt mest för dem som redan har allt, som kan “offra” det feta livet, för att man kan återgå till den om man inte orkar leva enligt sina egna etiska idéer?

Hälsningar
P3

Fr, 2009-04-17, 01:43 am

P3, vad sägs om att släppa in fler i diskussionen? Vi kan lägga upp vår brevväxling som sådan på sidan, får vi se vad vi får för reaktioner. Alltid inspirerar det väl någon till att höra av sig med sina tankar och synpunkter.

Som jag ser det handlar anarkism inte om en paus från det feta livet för lite ungdomlig anarki innan man desillusionerat drar sig tillbaka. Jag kan inte se något alternativ till det här sättet att organisera mig och att bedriva politisk kamp. Vad skulle jag dra mig tillbaka till i mitt feta liv? Vetskapen om att de sociala, ekonomiska och ekologiska problemen kvarstår och att allt som kommer ur det tungrodda parlamentariska systemet är urvattnade inomkapitalistiska kompromisser? Det gäller rubbet, då duger inga halvmesyrer. Som Margaret Thatcher sa:There Is No Alternativ. I det här sammanhanget (och taget ur sitt ursprungliga) håller jag med henne.

Hälsar
/Bo

Fr, 2009-04-17, 12:59 pm

Hej,

Bra idé, känner att det är behov av diskussion, rätt eller fel, ja eller nej spelar ingen roll, huvudsaken är att diskussionen är öppen och att deltagarna respekteras.

Vi kör på det.
/P3

Sö, 2009-04-19, 10:37 pm

Avslutningsvis ett citat ur en recension av ”In Defense of Lost Causes” i DN häromdagen. Tycker den sätter fingret på något du skrev, att krisen kan ses som ett gyllene tillfälle för oss: