Medierna har de senaste dagarna frossat i detaljer kring de 10 gripna, de så kallade “afa-aktivisterna“. Borgerlig media har tidigare haft som strategi att inte skriva om förortsuppror, “eftersom det bara handlar om bråkstakar som vill ha uppmärksamhet”. Men nu blev det plötsligt intressant.

Polisens strategi är enkel att genomskåda och medierna svalde den med hull och hår. På en kvarts sida hinner Svenska dagbladet pedagogiskt förklara för sina läsare att de “riktiga” ungdomarna i Fittja inte alls låg bakom detta. Utan att det var onda tillresta kravallproffs.

Något motsägelsefullt när de tillresta personerna greps i sin lägenhet i Fittja.

Resten av medierapporteringen har präglats av samma fantasifullhet i allt från felaktiga åldrar, brottsrubriceringar, bostadsorter, personer och slumpmässigt utvalda filmklipp utan koppling till det som hänt. Medierna löser glatt polisens och politikers problem. Folk gör uppror mot ett orättvist förtrycksamhälle. Man hittar tio syndabockar och så är saken löst.

Länspolismästare Carin Götblad säger att det är viktigt att sätta dit folk som kommer och förstör i “våra förorter”. Bor du i Fittja, Carin Götblad? När blev Fittja mer “ditt” än deras? De som faktiskt bor där och fick sitt hem stormat av piketpolis med sköldar? Blev du, Carin Götblad, inlåst på din egen ungdomsgård eller trakasserad på väg hem från tunnelbanan av poliser som tvingar dig att att klä av dig dina kläder offentligt för en spontan visitering? Det blir nämligen Fittjabor och du är inte en av dem.

Nu är samtliga tio häktade i minst två veckor framåt. Grunderna är extremt lösa. Bevis på att de tio personerna befann sig i Fittja centrum på måndagsnatten saknas till exempel. Repressionen blir hårdare och hårdare och det här var ytterligare ett steg i den riktningen. I jakten på syndabockar blir bevis ointressanta. För det vore pinsamt för polisen att behöva medge att bevis saknas och personer måste släppas. Då faller ju hela strategin med att man nu löst missnöjet mot polisbrutaliteten i Fittja med att sy in tio personer.

I morgon kanske vi får höra att det var dessa tio personer i ålder 19 år och uppåt som ligger bakom samtliga förortsuppror i Sverige. Det fanns ingen segregation, inget klassförtyck, inga rasistiska snutar eller politiker. Det var tio stycken “afa-aktivister” som låg bakom allt ihop. Och det har de rediga söderortssnutarna löst nu.

Men upproren kommer inte avstanna. Repression kan tillfälligt hålla nere folk, men i längden håller det aldrig. Förorterna brinner av en anledning, en strävan efter förändring och den strävan går inte att låsa in.

/ Söderort mot snutar

Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Vinner AIK guld i eftermiddag?, Anders_S skriver Mer skattepengar till storföretag och rika, vsfstockholm skriver Vi klarade målet!, jobb09 skriver Befriade bruksvärden

MKB ville genom att bjuda in alla positiva krafter komma till lösningar att skapa en stabil stadsdel. Bostadsbolaget är tagen på sängen då det inte har förekommit oroligheter innan på Örtagården sa en av representanterna. Det har startats en intensiv dialog mellan polisen och bostadsbolaget även om attityden har varit avvaktande för att se om detta är ett övergående problem. Man antyder att några från andra områden kommer till Örtagården då det har lugnat ner sig i Herrgården.

Ingen uppmärksammade ungdomarnas frånvaro på dagens möte som om man inte överhuvudtaget hade förväntat sig att ha även de med i dialogen. Det fanns ingen annan som förde deras talan heller. Mötet förvandlades snabbt till ett tribunal mot de barn och unga som står bakom oroligheterna och de dömdes ut i sin frånvaro. Förslag på åtgärder kom från ilskna män och en kvinna som föreslog utvisning, fängelsestraff, uppsägning av lägenhet, massarrest, övervakningskameror, civilpoliser, vakter och uppmuntran till angiveri med vilkoren att få skydd från polisen i gengäld.

Polisens och bostadsbolagets representanter kommenterade förslagna åtgärder: även om det är svårt att lagföra de mindreåriga är det bra att lagföra de äldre för att de yngre ska se att de kan åka dit. Polisen sa också att i Rosengård vågar folk inte vittna. Förmodligen har tillstånd till övervakningskameror i Bennetsväg skickats in till länsstyrelsen. Även MKB tyckte att övervakningskameror är en bra lösning som kan skapa lugn. Man pratade om unga som inte sköter sig som om de var främmande personer som inte har med oss att göra, avpersonifierade och utan identitet. Polisens representant påstod att några har gått så långt att det inte går att få de tillbaka till samhället.

Varför klamrar sig de äldre männen fast vid hårdare tag mot sina egna? Har de förlorat kontrollen över sina barn och känner sig odugliga? Hur länge ska vi fortsätta att missakta våra barn och ungdomar?

Myndigheter och de ansvarigas avsaknad på konkreta och långsiktiga lösningar bidrar till ännu mer spänningar i Rosengård. Bestående konflikter och sättet problemet läggs fram kan gynna skapandet av apartheid där olika grupper av människor ställs mot och förtrycker varandra. Barnen och ungdomarnas mänskliga och sociala rättigheter kränks. Polisen och socialen får medhåll från de auktoritära krafterna och därmed öppna händer att agera som de vill.

Även om vi är långt ifrån de getton i Sydafrika under apartheidregimen är det svårt att låta bli att tänka på Bantustan eller så kallade hemländer där den sydafrikanska regeringen tillsatte en ledare som styrde området enligt egna traditioner. I inbjudanbrevet stod att de boende i Örtagård absolut är de viktigaste personerna för att skapa ett tryggt och lugnt bostadsområde. Att myndigheter och bostadsbolagen för över ansvaret på skapandet av trygghet till de boende själva är ett bra och fungerande sätt att individualisera de problem som samhället skapar och har lösningar till. Folket måste ta ansvar och sköta sig själva är budskapet.

De föreslagna åtgärderna på mötet den 29 september kan bara skapa osäkerhet, mer isolering och hindra gemenskap.

Det är nödvändigt för ungdomar i Rosengård att ta tillbaka sitt självförtroende, sin självkänsla och sin självrespekt. Det är nödvändigt att sociala rörelser solidariserar sig med barn och ungdomar i förorterna.

/Aida Ghardagian

PS: I Sverige räknas varje människa under 18 år som barn. Barnkonventionens olika artiklar slår fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde, ingen får diskrimineras, att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Artikel 6 säger att varje barn har rätt att överleva, leva och utvecklas och artikel 12 handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör henne eller honom.