Jag var nere på lunchen och på eftermiddagen efter ett långt pass om jord, berg och nedbrutet organiskt material. Det var ett tunt snötäcke över hela lotten och jag kunde se hur frosten hade trängts sig in i jordklumparna jag grävt upp. Vi hade precis pratat om hur vatten tränger sig in i jorden, och då särskilt lerjord, och hur sedan frysningen skapar sprickor och spränger jorden.
Lerartade jordar (mjäla och lera) består av väldigt små mineralpartiklar. Dessa partiklar bör organisera sig som aggregat för att jorden ska få en bra struktur för att det ska vara gynsamt att odla i. Med aggregat menas att partiklarna samlar sig i mindre grupper. Och mellan dessa grupper bildas utrymmen för luft och vatten att tränga sig in. Alternativet hade varit att alla partiklar tryckt ihop sig till en enda stor massa, och därmed bildat sig till en stor tjock lervälling, helt omöjlig för vatten och luft att komma ner i. Vi kan likna det en sandjord, där partiklarna är något större, då sandkorn är större en lerkorn. I det här fallet bildar alltså lerpartiklarna små aggregat, dvs. små klumpar i samma storlek som t ex ett fint sandkorn. Med en höstgrävning som sedan fryser till is under vintern, får vi vattnet att bilda ett nät av sprickor som spränger leran i mindre beståndsdelar, dvs. aggregat. I slutändan smälter vattnet och jorden faller isär i dessa bättre hanterbara beståndsdelar.
