Så har Sahlin hållt vad som kallas hennes avskedstal. Med det verkar hon försöka jämna vägen för en fortsatt högerpolitik inom socialdemokratin. På ett läskigt uppriktigt sätt visar hon vad sossarnas politik har gått ut på de senaste decennierna. Att behålla makten har varit i fokus, inte att göra vad som är rätt. Något som visat sig vara ödesdigert för socialdemokratin. Att t.o.m. högerns egna megafoner som e24 börjar tvivla på Friedman och de andra nyliberala ekonomernas förträfflighet verkar hennes sossefalang helt ha missat. Jag tvivlar inte en sekund på att det bästa sättet för sossarna att fortsätta sin kräftgång är att följa Sahlins råd. Är man säker på att man inte vill ta tillbaka rollen som statsbärande parti ska man göra precis som hon säger och bli en vindflöjel som osäkert och nästan lite apatiskt härmar Renfields junta efter att först ha inhämtat råd från borgerlig medias högst tendensiösa opinionsundersökningar. Men vad tror då jag vore den vettigaste vägen för sossarna att gå? Jag tror att det sossarna behöver göra är flera sammanhängande kursändringar, och de klarar inte av att själva återta sin självklara plats som ”Partiet”. De behöver hjälp från allierade.
Steg 1. Självbilden
Sossarna behöver se över sin självbild och inse varifrån de kommer. Släppa den där idiotiska idéen om de är ett mittenparti. Vad socialdemokratin behöver göra är att åter inse att de är en del av arbetarrörelsen, inte att arbetarna ska rösta på dem, inte att de är arbetarrörelsen utan att de är en del av något större som strävar åt ett visst håll. Den här självbilden behöver de rätta till tillsammans med sina sossefack. De måste inse att de inte längre är starka nog att ensamma ta upp kampen med kapitalet. Och även om de hade orken och styrkan så har de inte längre det taktiska och strategiska kunnandet. De har inte längre verktygen. Genom åratal politik där maktkoncentration varit viktigare än fördelningspolitik har man tappat kontakten med sina rötter. Och det är de rötterna man måste tillbaks till. SAP och LO må vara de utan konkurrens största grenarna på den svenska arbetarrörelsens träd, men de är också de sjukaste grenarna. Man måste reparera de sargade kontakterna med resten av rörelsen och ödmjukt inse att man inte har kapaciteten att leda arbetarklassen mot ett rättvisare samhälle. Man måste åter se sig som en av de andra i gänget och släppa tanken på att vara lite förmer.
Steg 2. Problemformuleringsprivilegiet
Sossarnas största strategiska miss någonsin var att göra sig av med a-pressen. Genom att göra sig av med sina mediakanaler öppnade man upp för den totala dominans av medialandskapet som högern idag har. Det fullständigt barocka, självgoda och kortsiktiga resonemanget bakom slakten av a-pressen var att man var såpass stora och starka att man skulle klara att komma ut med sitt budskap genom den borgerliga pressen. Hur det gick kan vi ju se nu, inte fullt så bra kanske.
Vad som behövs är en dagstidning knuten till arbetarrörelsen. SAP har inte pengar och kunskap att klara det här själva och det är här det blir extra uppenbart att de behöver hjälp av resten av rörelsen. Nyckeln till finansieringen är LO. I samband med att man sålde stora delar av aktiemajoriteten i Aftonbladet fick man rejäla summor som man fonderade för att de skulle användas till mediasatsningar. Satsningar vi inte sett mycket av. LO bör således gå in och dra igång en tidning, men inte bara det. Att i dagsläget starta en ny seriös tidning är i bästa fall svårt och det skulle ta flera år att etablera den genom konventionella metoder. Men det finns en lösning, och lösningen heter sydikering. De allra flesta orter i landet har minst två dagstidningar, ibland är en av dem socialdemokratisk, men för det mesta är den inte det. Man behöver se till att en av tidningarna på varje ort är knuten till projektet, antingen genom att den redan är socialdemokratisk eller genom att LO köper upp en av tidningarna. Sen drar man igång en tidning för storstäderna. Man skapar en redaktion för utrikes- och riksnyheter i Stockholm. I Stockholm produceras de sidor som rör hela landet, dvs. riks- och utrikesnyheter(även sport, kultur och annat när det inte har lokal anknytning). De lokala redaktionerna får fokusera på det som de utan konkurrens är bäst på, lokalnyheterna. Det är dessutom så att hur lokalnyheterna täcks betyder oerhört mycket för vilken lokaltidning man läser, och utanför stockholm är det lokalpressen som gäller. Om det händer något på en ort i landet som har riksintresse låter man den lokala redaktionen täcka händelsen, på så sätt har reportern betydligt bättre bakgrundskunnande samtidigt som man inte behöver bekosta journalisters resor över halva landet stup i ett.
Det stora problemet med en ny tidning är ju att få folk att läsa den, samt finansieringen. Här har arbetarrörelsen i allmänhet och LO i synnerhet ett riktigt fint ess i rockärmen. Man bjuder helt enkelt alla medlemmar på tidningen under de första två-tre åren. Dyrt? Ja så otroligt dyrt! Men i paktetet finns också lösningen. Tidningar idag går inte runt på lösnumerförsäljning eller abonnentavgifter, de går runt på annonser. Och säg den företagare som inte vill synas till en så stor grupp som alla LOs och SAPs medlemmar? Tidningen skulle på nolltid bli landets största och mest intressanta annonsplats. De första två-tre åren torde räcka för att vänja folk vid den nya tidningen(för folk väljer tidning i första hand av vana) för att då långsamt börja ta betalt för tidningen för att kunna söka presstöd.
Men vad har man vunnit på det här? Otroligt mycket. Genom en egen press får man möjlighet att presentera egna problem och fokusera den allmänna diskussionen mot de problem man själv ser som viktiga. Om vi tar högerjuntan som exempel. De har via sina kompisar i Svenskt Näringsliv nästan total kontroll över vad som ska vara diskussionsämne i sverige idag. Det ”stora problemet med bidragsfusk” är ett ypperligt exempel. Det är ett i jämförelse futtigt problem för landets ekonomi, men eftersom man från högern, av olika skäl, vill måla upp bilden av att det är ett problem så har man sett till att det skrivs massor om det istället för om t.ex. skattefusk som är ett absurt mycket större problem för statsfinanserna. Genom att ha tillgång till egen media skulle arbetarerörelsen kunna få upp saker på agendan som idag mer eller mindre göms och tystas ner. Hela sveriges nya militärdoktrin(avskaffandet av värnplikten, aktivt deltagande i krig för första gången på nästan 200 år och närmandet till NATO) är ett bra exempel på en fråga som borde ha diskuterats betydligt mer, men man genom mediadominans kunnat driva igenom utan att det blir diskussion innan det redan är för sent.
Med andra ord. Med egen media kan man föra debatten och inte bara parera motståndarens angrepp
Steg 3. Avbönen
Rent tidsmässigt skulle det här behöva göras senast hösten 2011 och med understöd av en egen press som kan kommunicera budskapet(dvs. Steg 2). Här handlar det om att erkänna det som de flesta redan vet, att erkänna att man gjorde bort sig kapitalt när man gick på den nyliberala bilden av verkligheten. Att man är medskyldiga till eländet i landet eftersom man trodde på Friedman och grabbarnas verklighetsbeskrivning. Att man var korkade nog att slänga ut den gamla kämpen Keynes, som tjänat sossarna så väl, bara för att man ville verka mer inne. Man ska erkänna enskilda misstag, som t.ex. hur man beredde väg för högerns sjukreformer genom sina egna vansinniga rehabiliteringsreformer, såväl som de mer allomfattande felen, den generella högersvängen.
Samtidigt som man erkänner sina fel ska man tydligt deklarera att man nu är tillbaka där man en gång var. Keynes ska tillbaka och hela landet ska med, inte bara storstadens medelklass.
Steg 4. Utrensningarna
Ett lite grovt uttryck för att man måste byta ut stora delar av partitoppen. Direkt efter valet var jag av övertygelsen att det här bäst hade gjorts strax efter steg 3. Men nu när man rört till det ytteligare är jag benägen att tro att det behöver flyttas fram tidsmässigt och sossetoppen omedelbart måste rensas från de element som ställt till det. Sahlin är bara toppen på isberget, hennes maktfokuserade kotteri måste bort helt. Det hade egentligen varit bra om det var just de personer inom SAP som ställt till det som också gjort avbön, men tyvärr har det tåget gått. Högersossarna kommer inte släppa taget om makten så de måste oskadliggöras nu.
Steg 5. Lansering av nygammal politik
Senast våren 2012 måste sossarna börja sin offensiv. Med en egen politik som inte går ut på att parera opinionsundersökningar i borgerlig press sätter man ner foten. Inga uppgörelser i riksdan för att ”visa att man tar ansvar för landet” eller annat trams. Konflikten måste vara tydlig. Med Keynes under armen går man ut med satsningar i offentlig sektor. Med uppstramande av privatiseringarna och hot om räfst och reduktion är jag övertygad om att man vinner tillbaka kärnväljarna. Släpp alla kringfrågor initialt och satsa på kärnområdet. Att arbetarklassen ska ha mat på bordet och tak över huvudet.
Det här är vad jag tror sossarna behöver för att ta tillbaka det som de lyckats chabbla bort genom fraterniserande med näringslivet och annat. Det är inte så konstiga grejer egentligen. Och till saken hör att om sossarna sköter sina kort rätt skapar de också utrymme för oss med en mer radikal agenda. Starka socialdemokrater skjuter hela diskussionen längre vänsterut och ger utrymme för radikalare idéer. Men vi radikala får inte lite för mycket på sossarna, se bara hur det gick sist.
Tags: högertomtar, Sahlin, sossar, strategi
