I år är i stort inget nytt. Dagen börjar vid La Mano vid 9.30 för manifestation till minne av de Spanien-frivilliga. Där samlas även det yngre gardet för marsch till Sergels Torg. Där SAC samlats redan 11.00 och avmarschen är som vanligt vid 12. I år avslutas demon åter i Gamla Stan på Stortorget, vi är tillbaka efter några års utflykt på diverse malmar. Där väntar som sig bör bokbord från INFo, tal och sång.
Efter demon vankas som brukligt sill-lunch på Kafé 44, där givetvis även sång och gamman väntas!
Ibland träffar även de mest konservativa floskler rätt, tyvärr. Metro konstaterar att fler och fler av popvänsterns små ikoner vägrar yttra sig politiskt. Popsnören som i sin ungdom var radikala stenkastare, hängde på 44an och var bundis med både stockholms och götets mest notoriska anarkos vägrar idag att över huvud taget yttra sig politiskt. Vissa av dem kanske för att de helt bytt sida och för lite mer än ett år sedan prisade den amerikanska utslagningpolitiken för att den pressade folk att “bli bättre musiker”.
Men det är klart. När man är ung och okänd kan det ju vara lättare att ta sig fram med sin musik om man har ett lite lagom radikalt alibi. Men när man helt plötsligt tjänar pengar behöver man inte längre spela medveten utan kan släppa lös den lilla giriga egositen och hävda att allt bara var “ungdomssynder” eller något liknande.
Det var samma girighet som låg bakom Metallicas helomvändning i bootleg- och piratkopieringsfrågan. När de var mindre och fortfarande ville bli världens största band var de musikvärldens största supportrar till boolegging. De såg t.o.m. till att det alltid fanns platser avsatta i direkt angränsning till mixerbordet där booleggers kunde stå med sina bandare. Några år senare var de ett av världens största band och de vände tvärt för de tjänade inte längre på de inofficiella skivorna eller på okontrollerat spridande av deras musik. Så eftersom de inte längre behövde troheten från sina gamla fans eller street-credden som skapat deras rykte en gång i tiden så stämde de skiten ur Napsters skapare och var för alltid symbolen för den ultimata girigheten inom musikvärlden.
De sågs som värre än KISS, vilket är en bedrift. Men det faktum att KISS aldrig hymlat om att de är girigbukar gör att Metallica slår dem på fingrarna i girighet. Metallica la ju nämligen till kryddan falskhet.
Visserligen är inte den svenska popvänstern lika illa däran som Metallica, men de är drabbade av samma sjuka. Det handlar bara om en gradskillnad. Helt enkelt för att den svenska musikscenen är betydligt mindre än den globala(duh!). Men popvänster som skriver på upprop för antipiratbyråns kampanj för att ytterligare fylla storföretagens fickor, popvänster som vägrar yttra sig politiskt och popvänster som vägrar ha att göra med sin bakgrund luktar illa. De har en semi-progg-image där de vill tilltala en ung och relativt naiv vänsterpublik. De duckar ofta duktigt undan från obekväma frågor och på så sätt för de faktiskt sin publik bakom ljuset. Det här popkulturella avantgardet har mycket att bevisa om de vill bli tagna på allvar och inte bara bli bortglömda som lallande fånar, hur charmiga och klämmiga deras trudilutter än är.
Så för att visa att jag inte skäms en sekund över inte ha betalat tillbaka de där hundralapparna jag är skyldig Marit Bergman efter en blöt kväll på Carmen någon gång på 90-talet, så lägger jag även upp ett av hennes alster från den tiden hon var något att hänga i julgranen.
Jag vet att det varit ett tag sen jag skrev här. Men det är sånt som händer…
För några dagar sedan snöade jag in på The Luchagors, ett tjejfrontat, Atlantabaserat band med lite rockigare stuk. Det är det lite mer slätstrukna amerikanska punkstuket som i rätt version kan vara riktigt trevligt, och det tycker jag att det är i det här fallet. Sången låter i sina bästa stunder lite som Lita Ford under Dancing On The Edge-eran.
Luchagors bildades av Amy Dumas och Shane Morton 2006 och har väl varit hyfsat framgångsrika. Deras självbetitlade latta är producerad av den gamla Skid Row basisten Rachel Bolan, men sleazesoundet från New Jerseybandet märks inte över huvud taget.
Men den stora triviabiten med bandet gäller deras sångerska. Amy Dumas hade fram till 2006 en riktigt hyfsad karriär som wrestlare. Den stora uppmärksamheten fick hon som “Lita” i WWF/WWE.
Det som är lite skoj är att Lita/Amy var en av de absolut bästa kvinnliga wrestlarna med mycket teknik och tyngd. Det kanske inte är så konstigt eftersom hon inte kom in i wrestlingen via modellkarriär eller liknande utan faktiskt gick den långa vägen och började nere i Mexico som riktig maskerad Luchador.
Efter en kort sejour i farmarwestligligan ECW signades hon av WWF(som sedemera bytte namn till WWE). Eftersom hon var j-ligt duktig blev hennes kärriär hos storkapitalets nöjesmoguler ett ypperligt exempel på det bästa och det sämsta med WWF/WWE.
Under sin tidiga karriär spelade hon god, “face”, och fick en roll som stark och relativt självständig kvinna. Hon fick en “alternativ” look som. Men eftersom hon var kvinna och populär skrevs givetvis massa kärlekstrams in i hennes storyline och efter kärlekstrassel IRL med några av wrestlarna så skrevs hennes roll om och hon blev ond,”heel”, vilket i sig inte behövde vara illa om det inte fokuserats på ett otroligt osmakligt sätt på hennes sexualitet. Det gick så långt att “Hoe” var det vanligaste publiken srek när hon wrestlades. När hon sedan 2006 slutade sin karriär i ringen var det också det hon hänvisade till som orsak till att hon la av. WWE la ner otroligt mycket ansträngning på att hennes karraktär “Lita” skulle förvandlas till ett osjälvständigt och promiskuöst våp istället för den tidigare rollen som rätt sund. Att det hade at göra med att hon IRL hade haft en dysfunktionell relation med en av de mer populära wrestlarna där hon lämnat honom för en annan verkar inte helt långsökt. Vi har trots allt att göra med en väldigt könskonservativ och hycklande industri.
Ett annat tydligt tecken var att hon inte fick vinna sin sista match, något som är brukligt för wrestlare som lämnar WWE. Istället byggdes ett totalt förnedringsscenario upp där man ter häcklade “Litas” promiskuitet.
Nåja, kvar finns i alla fall inspelningar av hennes många gånger helt strålande akrobatiska wrestling. Ta bland annat en titt på hennes helt underbara moonsault! Få gör den lika snyggt!
En förträfflig prick uppmärksammade mig häromdan på att skåpmatsekvilibristen Anna-Lena Lodenius har börjat sprida minst sagt oväntat material på nätet. På sin blogg med julmusik har hon nämligen lagt upp light-nazisterna Ultima Thule, tälje-nazisterna Vit Aggression(visserligen med nån form av brasklapp) och 40-tals nazisten Johnny Bode. Det hade man ju inte kunnat tro om någon som t.o.m. hållt föredrag för AFA innan hon började smöra för SÄPO och tappade alla sina kontakter.
Jahapp, då var det julafton. Jag missade några poster mitt i så det blev lite kort med jul-låtar. Så ni har gått miste om Pouges, “I Want A Hippopotomus For Christmas”, Tom Lehrer, Twistes Sister, Sportlov och lite till. Men det få ni leva med. Vi avslutar med Egg-Tapes samlingsplatta från -99.
Passa på att ladda ner den julmusik ni vill ha nu för jag kommer nog plocka ner den mesta av den rätt snart, eftersom det tar en del plats på servern och jag har inte riktigt koll på hur mycket plats som finns där.
Billy Bragg den gamla hjälten får ta lite plats så här dan före dopparedan. Kanske inte en julsång per se, men det finns julinslag i den. Och det gör att den duger gott.
Jag var ju tvungen att lägga upp den. Sclagers julsingel från 1980.
Visserligen har jag tidigare lagt upp 50% av den, men vi får väl se det här som en re-post. Det är ju trots allt Anders F. Rönnblom som är den stora behållningen på singeln.
Med jämna mellanrum gör pop-punkarna i Bad Religion julshower för radio. Och den spelningen som gjordes 1994 flyter runt som bootleg på nätet. Från den har jag norpat två låtar. Ska ni ha hela spelningen får ni ta mig tusan googla själva…
Det här är nog en av de låtarna alla räknat med att jag ska slänga upp. Visst Ramones låter ju som vilket popband som helst idag, eller rättare sagt, vilket popband som helst skulle kunna lägga sig till med ett Ramones-sound utan att någon reagerade.
Ramones är inte direkt farliga längre, de är lagon hippa för det jeansklädda tuffingfolket med snedlugg och lagom farlig look.
Men en gång i tiden väckte det faktiskt uppmärksamhet att lyssna på dem på högstadiet, så därför gillar jag dem än…
Så var det dags igen! 1a Maj är i antågande.
Jag vet att det varit ett tag sen jag skrev här. Men det är sånt som händer…
.
