Surfade runt lite och hittade ohemult många roliga och trevliga YouTube-videos som jag kommer pytsa ut efter hand här på bloggen. Det är mest spelningar som folk lagt upp. YouTube, mobilkameror och annan ny teknik har ju revolutionerat sättet vi bevarar spelningar på. En hel del av filmerna jag hittat kommer från 44an, så det är lika mycket hemnostalgi som rent musikintresse som ligger bakom många av videovalen för min del. Jag är fullständigt medveten om att många av de videos jag hittat inte direkt är några nyheter för många, men jag är faktiskt inte YouTube-knarkare som många där ute så för mig är det nya grejer.
Första fyndet är Guldfiskes polare Los Fastidios. En given hit på otaliga bandare de senaste somrarna, och inget talar för att knattepunksen och deras skin-kolleger kommer överge “Antifa Hooligans” under överskådlig framtid. Men här är alltså en inspelning från Los Fastidios spelning på Kafe 44 i september 2006, så det är ganska nytt material.
Ibland träffar även de mest konservativa floskler rätt, tyvärr. Metro konstaterar att fler och fler av popvänsterns små ikoner vägrar yttra sig politiskt. Popsnören som i sin ungdom var radikala stenkastare, hängde på 44an och var bundis med både stockholms och götets mest notoriska anarkos vägrar idag att över huvud taget yttra sig politiskt. Vissa av dem kanske för att de helt bytt sida och för lite mer än ett år sedan prisade den amerikanska utslagningpolitiken för att den pressade folk att “bli bättre musiker”.
Men det är klart. När man är ung och okänd kan det ju vara lättare att ta sig fram med sin musik om man har ett lite lagom radikalt alibi. Men när man helt plötsligt tjänar pengar behöver man inte längre spela medveten utan kan släppa lös den lilla giriga egositen och hävda att allt bara var “ungdomssynder” eller något liknande.
Det var samma girighet som låg bakom Metallicas helomvändning i bootleg- och piratkopieringsfrågan. När de var mindre och fortfarande ville bli världens största band var de musikvärldens största supportrar till boolegging. De såg t.o.m. till att det alltid fanns platser avsatta i direkt angränsning till mixerbordet där booleggers kunde stå med sina bandare. Några år senare var de ett av världens största band och de vände tvärt för de tjänade inte längre på de inofficiella skivorna eller på okontrollerat spridande av deras musik. Så eftersom de inte längre behövde troheten från sina gamla fans eller street-credden som skapat deras rykte en gång i tiden så stämde de skiten ur Napsters skapare och var för alltid symbolen för den ultimata girigheten inom musikvärlden.
De sågs som värre än KISS, vilket är en bedrift. Men det faktum att KISS aldrig hymlat om att de är girigbukar gör att Metallica slår dem på fingrarna i girighet. Metallica la ju nämligen till kryddan falskhet.
Visserligen är inte den svenska popvänstern lika illa däran som Metallica, men de är drabbade av samma sjuka. Det handlar bara om en gradskillnad. Helt enkelt för att den svenska musikscenen är betydligt mindre än den globala(duh!). Men popvänster som skriver på upprop för antipiratbyråns kampanj för att ytterligare fylla storföretagens fickor, popvänster som vägrar yttra sig politiskt och popvänster som vägrar ha att göra med sin bakgrund luktar illa. De har en semi-progg-image där de vill tilltala en ung och relativt naiv vänsterpublik. De duckar ofta duktigt undan från obekväma frågor och på så sätt för de faktiskt sin publik bakom ljuset. Det här popkulturella avantgardet har mycket att bevisa om de vill bli tagna på allvar och inte bara bli bortglömda som lallande fånar, hur charmiga och klämmiga deras trudilutter än är.
Så för att visa att jag inte skäms en sekund över inte ha betalat tillbaka de där hundralapparna jag är skyldig Marit Bergman efter en blöt kväll på Carmen någon gång på 90-talet, så lägger jag även upp ett av hennes alster från den tiden hon var något att hänga i julgranen.
Alltså, jag är ingen stor anhängare av att stå och hänga på puben och kolla in fyllskallar som inte kan ta en ren ton tro att de är Celine Dion. Det är bara sorgligt. Men ibland kan karaokee vara riktigt roande. Speciellt när det är bisarra låtar vi pratar om.
Dessutom är karaoke/sing alongversioner av videosar rätt mycket skojsigare när det är låtar med kaxiga texter.
En polare tipsade om den här idag. Kan det bli charmigare? Karaokee, republikanska kravaller och pubertal grabb-humor!
1978, under den absolut första punkvågen i Stockholm gjordes en film av Stig Larsson som jag nästan är hundra hette “Punk -- Som en spark i anus på varenda jävla kotte” i original, men på YouTube fått namnet “Punkrock”. Den är lite som Punkilandia, men ändå inte. Den är kul att se även om det ger oerhört mycket mer att se den med någon av de stofiler som var med när det begav sig. Någon av de stofiler som sågar Totte Dollars medelklassbeteende och kan förklara konflikten mellan gallerian och förorten.
Men som sagt, även utan ciceron är det en trevlig film.
Så har nån gjort det till slut, lagt ut hela Punkilandia på You Tube!
För er som sniffat sönder minnescellerna eller är för unga kan jag berätta att Punkilandia måste vara en av de mest beryktade och eländiga dokumentärer som gjorts om punks i sverige. Drösvis med punkare tillfrågades om de ville vara med och löjligt många tackade nej. Och när man ser resultatet förstår man varför. Fats så här i efterhand är det ju skitkul. Fast då, när den visades på SVT, tyckte man det var duktigt pinsamt, trots att man inte var i närheten av att vara med i den!
Buspojkarna i RF har åter skojat till det på ett ypperligt sätt! Den här gången är det Busslinks trafikdirektör Martin Hägglund som hamnat i skottgluggen. Eftersom han på ett synneligen vidrigt sätt ligger bakom övervakning och registrering av fackligt aktiva på Busslink så övervakade RF helt enkelt honom. De har nu lagt ut delar av det egentligen helt meningslösa materialet. Fast det är klart, de kan ju ha fått något saftigt på film som bara de och lille Martin vet om…
Min gode vän Crass-fanatikern tipsade mig om ett roligt klipp från rätt länge sedan. Det är från ett TV-program som hette “Ready Steady Go” som gick på engelsk TV under 60-talet. Här har de arrangerat en tävling för konststudenter där meningen var att de skulle porträttera Beatles.
Och vinnaren var…
trumvirvel…
Jeremy Ratter!!!!
“Jaha?” säger då kanske en del av er och det är nog inte så konstigt eftersom Jeremy inte direkt är känd under sitt dopnamn utan under namnet Penny Rimbaud! Japp, den gamle Crass-kämpen var stort Beatles-fan under sin ungdom, och här är beviset!
Dokusåpahysterin är i gång igen. Den här gången är det Robinson som pockar på uppmärksamheten. Det är inte ens så att programmet har börjat visas på TV ännu, utan de har börjat spela in det. Oj, så spännande! Stoppa pressarna! Några svennar springer runt på en tropisk ö och tycker livet är såååå jobbigt.
Jag tycker fortfarande det vore bättre att testa polarens upplägg på showen och släppa ut samma människor, i samma kläder på typ Svalbard och se hur de klarar sig. Det vore ju en riktig utmaning. Första robinson-utmaningen, eller vad det nu heter, ska vara att klippa en isbjörn för att kunna göra varma kläder av skinnet, med bara en morakniv. Det blir självsanering av rang bland de mediakåta!
Nåväl det finns en anledning till att jag tar upp eländet här. En av snubbarna som är med är ju punkare. Dessutom beskriver Aftonbladet honom som “centralfigur i Malmös punkkretsar”. Nu kan jag glatt erkänna att jag inte har större koll på Malmö. Jag vet att typ Utkanten och Glassfabriken finns sen är det inte så mycket mer med mina Malmökunskaper. Så om påståendet stämmer eller inte kan jag inte riktigt svara på. Däremot kan jag säga att bandet han är med i, Trevolt, är inte det roligaste och mest nyskapande jag hört det här decenniet. Det låter väldigt mycket fritidsgårdspunk, och det kan ju vara charmigt. Om det spelas av 17-åringar! Men de har grabbarna ser ju ut att krypa mot 30-strecket, och då är det inte fullt lika charmigt längre.
Lite roligare är hans tidigare band Conshitas men det la de ner för att de tydligen ville satsa på fritidsgårdspunken istället. Det är deras val, men försök inte få mig att begripa varför de gjorde det. Inte för att det är så att Conshitas är världens bästa band, men de hade i all fall potential!
Nånting har hänt med humorn under de senaste 30 åren. Klart att den hittat nya vägar att nå oss och det kommit nya skämt, men det är inte vad jag är ute efter. Det som hänt är att den i allt högre grad blivit elak. Den har dessutom i allt högre grad börjat stödja de rådande maktförhållandena.
Humor är, liksom all annan kultur, alltid politisk. Eftersom den beskriver något så tar den alltid ställning, hur man än vrider och vänder på det. Och oerhört mycket av dagens humor är rent högervriden och speglar en vidrig människosyn. Den senaste tiden har t.o.m. ren mobbing börjat ses som humor. Mobbing innebär alltså i det här fallet att man medvetet och upprepat ger sig på folk utan egentlig anledning, mer än att man får någon form av makt-kick av det.
För 30 år sedan var den mest populära humorn, den humor som kom från HasseåTage. De gav sig visserligen medvetet och upprepat på folk. Skillnaden är den att de enda som HasseåTage gav sig på upprepat var makthavare eller andra i en överordnad position. HasseåTage såg att något var fel och ville göra något åt saken. När Hasse Alfredsson hånar de där enstaviga killarna genom att vräka ur sig ett “De hade ja ingen aaaning om!” är det inte för att få en makt-kick, utan för att han ser ett problem i att avståndet mellan politikerna och folket ökar. På samma sätt vill Tage Danielsson påvisa problemen med att förringa riskerna med kärnkraften i sin berömda monolog “Om Sannolikhet”.
Förändringen från den mer medkännande och politiska humorn till bröderna Shulmans groteskerier har gått gradvis. Men det första tecknet var nog när Hassan-gänget slog igenom på bred font. De ville medvetet inte kopplas samman med politik på det sätt som t.ex. HasseåTage. Och det som hände var att eftersom man inte ville sparka uppåt, så började man sparka neråt. Det blev vanligare och vanligare att håna samhällets svaga. Och nu är det värre än någonsin. Hetsen mot allt som utmålats som PK har lett till att humor som förstärker rådande missförhållanden bara blir mer och mer förekommande. Samtidigt blir det färre och färre som slår uppåt och istället blir många undfallna för att inte själva riskera att utmålas som PK eller något annat som man verkligen inte får vara i dagens mediaklimat.
Jag tror att det viktigaste just nu är att bli medvetna om att det finns en övervikt av den här sortens humor, och uppmärksamma den. Peka ut att det faktiskt inte är ok at bete sig som Shulmanbröderna. Att man inte uppskattar mobbande stureplansbrats innebär inte att man saknar humor. Tvärt om. Det innebär bara att man inte uppskattar ett ohyfsat och nedlåtande betéende.
Samtidigt finns det ju faktiskt komiker som slår uppåt. Ronny Eriksson är nog det bästa exemplet på just den lite mer lågmälda humorn som konsekvent sparkar uppåt. Även Magnus Betnér slår i sina bästa stunder hårt uppåt.
Jag avslutar det här inlägget med ytterligare ett klipp med HasseåTage. Inte heller det här är gapflabbhumor utan den mer mysande småleendehumorn.
