StockholmsPunk

Att överklassen vägrar ta ansvar är förvisso inget nytt, men nu är det nästan värre än någonsin i den svenska ankdammen. Likheten mellan Lundin Oils ursäkter och Berns krumbukter är slående men inte förvånande. Genom att anlita bulvanbolag avsäger man sig allt ansvar. Man påstår trots all vett och sans att man inget visste och uttrycker en föga övertygande förvåning över att bli beskyllda för de brott de ligger bakom samtidigt som man ljuger sig blå om både det ena och det andra. Samtidigt går samma grupp ut och kräver ansvar av arbetarklassen både vad gäller den statliga budgeten och avtalsrörelsen för att den ekonomiska krisen inte ska bli värre. Problemet är att vi gång på gång tar ansvar, vi har gång på gång avstått från löneökningar och andra förbättringar vi haft rätt till eftersom det krävts ansvar från oss och det utan att vi haft något att säga till om det. Besluten om att vi ska ta ansvar fattas av våra “företrädare” i sossefack som dag för dag blir allt mer gula i nyansen.

När ansvaret konsekvent läggs på den part som har det svagare utgångsläget blir det uppenbart hur illa det är ställt. Det är ju helt knäppt att tro att min t.ex. mor skulle ha lika mycket att säga till om vad gäller hennes lönesättning som Carl Bildt har angående Lundin Oils beteende i Sudan eller Yvonne Sörensen Björud har angående löner och arbetsmiljö för städarna på Berns. Men det hindrar dem inte från att gång på gång mala på om att det är “någon annans” ansvar, även om det är just de som tjänat fett på den vidriga hanteringen.

Generellt är det ju så att diverse högdjur måste vara något av det mest ryggradslösa som finns. Det har slagit mig gång på gång, men första gången det blev pinsamt uppenbart för en annan måste nog ha varit på hösten 2001 då Håkan Jaldung totalt vägrade ta ansvar för sina helt sjuka beslut under göteborgshändelserna. Han satte på något sätt en ny standard här i landet. Sen dess har det blivit mer och mer vanligt att man tror på pampar och höjdare när de spelar mer än lovligt korkade efter grova övertramp och fullständigt barocka beslut. Sen dess har både politiker, fackpampar och företagstoppar kunna ljuga sig ur de mest bisarra situationer. Ännu underligare är det ju dessutom att ursäkterna många gånger pekar på hur otroligt inkompetenta de verkar vara på sina jobb. Hur kan Yvonne Sörensen Björud ha missat att hennes städare jobbat 22-timmarpass och sovit någon timme i städskrubben mellan passen eller Carl Bildt missat att det krävts deporteringar av hela samhällen för att deras företag ska kunna pumpa upp olja? Nu är det givetvis så att de inte varit ovetande om det här, men om jag nu händelsevis skulle vara aktieägare i ett av de här företagen och dessutom skulle tro på deras uttalande så skulle jag omedelbart kräva deras avgång. Har de så dålig koll så ska de inte ha så stort ansvar som de har, eller visst ja. De tog ju inget ansvar…

För första gången någonsin tänker jag nu kommentera “Blondinbella”, skitungen som personifierar epitetet “bortskämd snorunge”. Expressen rapporterar nämligen att hon kommenterat Karl Bertil Jonsson, en fiktiv figur från samma kretsar som hon själv.

Fröken Löwengrip har dristat sig att kalla STVs älskade julsändning av Karl Bertil för “kommunistskit”. Detta har givetvis upprört otroligt många av hennes läsare, och därmed blev det enligt Expressens måttstock en nyhet.

I sig är det givetvis en pseudohändelse. Att överklassens lilla skyltdocka hör “till dem som tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister” är knappast förvånande. Inte heller att hon inte begriper att en övervägande del av landets befolkning faktiskt tycker oerhört mycket om Tage Danielssons gemytliga julsaga. Inte heller är det någon större överraskning att Expressen tycker att en 18-årig flickas joller är någon form av nyhet.

Det som däremot kan vara värt att höja på ögonbrynet över(fast inte mycket, för hur man än vrider och vänder på det är det en pseudohändelse) är människors reaktioner. Folk är uppenbarligen seriöst förvånade och upprörda över att hon inte gillar Karl Bertil och kallar honom för kommunist! Kom igen! Det är ju som att bli förvånad och upprörd över att en tiger äter kött!

Lite oroväckande är det också att så få ser att Karl Bertils beteende snarare är ett resultat av någon form av old school-liberalism eller i bästa fall ett gryende socialistiskt medvetande i spädbarnsstadiet än kommunism. Missförstå mig inte, jag älskar Karl Bertil och tillhör dem som inte tycker det är en riktig jul utan honom. Jag har t.o.m. laddat ner hela filmen så jag har den utifall att SVT nån gång skulle få för sig att sluta visa den. Men en fullfjädrad klasskämpe och/eller kommunist är han inte. Han ifrågasätter inte sin egen klassposition och en hel del annat som Åsa Linderborg förklarar mycket bättre(tusan vad mycket jag läst och länkat till henne de senaste veckorna, men skulle nästan kunna tro att jag stalkar henne!).

Men i slutändan så är ändå hela historien med den upprörda Isabella mest roande. Hon visar på ett så urbota dumt sätt vilken hennes klassposition är. Inlägget är nästan lika roligt som det hon gjorde efter sitt besök på Kafét. Jag måste i det här läget erkänna att jag inte vet om hennes övriga inlägg är lika korkade, jag har bara läst de här två, men jag tvivlar inte på att även hennes andra alster bjuder på lyteskomik av rang.