StockholmsPunk

Jag vet att det varit ett tag sen jag skrev här. Men det är sånt som händer…

För några dagar sedan snöade jag in på The Luchagors, ett tjejfrontat, Atlantabaserat band med lite rockigare stuk. Det är det lite mer slätstrukna amerikanska punkstuket som i rätt version kan vara riktigt trevligt, och det tycker jag att det är i det här fallet.  Sången låter i sina bästa stunder lite som Lita Ford under Dancing On The Edge-eran.

Luchagors bildades av Amy Dumas och Shane Morton 2006 och har väl varit hyfsat framgångsrika. Deras självbetitlade latta är producerad av den gamla Skid Row basisten Rachel Bolan, men sleazesoundet från New Jerseybandet märks inte över huvud taget.

Men den stora triviabiten med bandet gäller deras sångerska. Amy Dumas hade fram till 2006 en riktigt hyfsad karriär som wrestlare. Den stora uppmärksamheten fick hon som “Lita” i WWF/WWE.

Det som är lite skoj är att Lita/Amy var en av de absolut bästa kvinnliga wrestlarna med mycket teknik och tyngd. Det kanske inte är så konstigt eftersom hon inte kom in i wrestlingen via modellkarriär eller liknande utan faktiskt gick den långa vägen och började nere i Mexico som riktig maskerad Luchador.

Efter en kort sejour i farmarwestligligan ECW signades hon av WWF(som sedemera bytte namn till WWE). Eftersom hon var j-ligt duktig blev hennes kärriär hos storkapitalets nöjesmoguler ett ypperligt exempel på det bästa och det sämsta med WWF/WWE.

Under sin tidiga karriär spelade hon god, “face”, och fick en roll som stark och relativt självständig kvinna. Hon fick en “alternativ” look som. Men eftersom hon var kvinna och populär skrevs givetvis massa kärlekstrams in i hennes storyline och efter kärlekstrassel IRL med några av wrestlarna så skrevs hennes roll om och hon blev ond,”heel”, vilket i sig inte behövde vara illa om det inte fokuserats på ett otroligt osmakligt sätt på hennes sexualitet. Det gick så långt att “Hoe” var det vanligaste publiken srek när hon wrestlades. När hon sedan 2006 slutade sin karriär i ringen var det också det hon hänvisade till som orsak till att hon la av. WWE la ner otroligt mycket ansträngning på att hennes karraktär “Lita” skulle förvandlas till ett osjälvständigt och promiskuöst våp istället för den tidigare rollen som rätt sund. Att det hade at göra med att hon IRL hade haft en dysfunktionell relation med en av de mer populära wrestlarna där hon lämnat honom för en annan verkar inte helt långsökt. Vi har trots allt att göra med en väldigt könskonservativ och hycklande industri.

Ett annat tydligt tecken var att hon inte fick vinna sin sista match, något som är brukligt för wrestlare som lämnar WWE. Istället byggdes ett totalt förnedringsscenario upp där man ter häcklade “Litas” promiskuitet.

Nåja, kvar finns i alla fall inspelningar av hennes många gånger helt strålande akrobatiska wrestling. Ta bland annat en titt på hennes helt underbara moonsault! Få gör den lika snyggt!

Litas intromusik:  It Just Feels Right

Plattan som torrent: The Luchagors -- The Luchagors

Eftersom den käre Paco på Punk och Oi och annat skoj hann före med att lägga ut Bollocks To Christmas så får jag lov att hitta på något annat…

Jag tror att jag kör med en jul-låt, eller singel, om dagen fram till julafton. Det är inte nödvänligtvis punk jag lägger ut varje dag, men det blir inte Kicki Danielssons jul i alla fall…

Vi börjar med Impacts klassiker från -83. Hela singeln inehåller tre låtar, men det är bara Punk Christmas som har jul-tema. För att göra det lite roligare så bjuder jag även på demoversionen av låten från -82.

Impact – Punk Christmas(Singelvesion)

Impact – Punk Christmas(Demovesion)

Jag måste väl skriva något om IPRED-lagen till slut då, det är ju trots allt så att den är ganska läskig och i grunden faktiskt inte handlar om huruvida nån tankar en rulle eller två. Det har ju debatterats vitt och brett om lagen vars syfte sägs vara att skydda de stackars artisterna från de onda nät-piraterna. Att det i verkligeheten är rent nonsens skriver Jonas Almquist riktigt bra om i en debattartikel i Aftonbladet. Han bekräftar från insidan av musikindustrin det som så många av fildelningsförespråkarna så länge haft som grundtes för att det inte skulle vara ett hot mot musiken med fildelning. De enda musiker som i praktiken förlorar på fildelningen är de musiker som inte behöver mer flis. Det är ju knappast så att Metallica, Per Gessle och Benny Andersson svälter ihjäl om de aldrig mer får en spänn för skivorna de spelat in. Däremot tjänar mindre artister på att deras musik sprids eftersom det ökar efterfrågan på livespelningar. Men det här är egentligen en pseudodebatt när det gäller det senaste lagförslaget.

Vad frågan egentligen handlar om är huruvida storföretagen ska få leka åklagare och polis. Efter år av påtryckningar har nu skivindustrin lyckats lobba igenom ett av de vidrigaste lagförslagen på länge. Det förslaget gör är att det ger företag, som tror deras material tankas utan att de får betalt för det, rätt att genomföra vad som i praktiken är en förundersökning. De får rätt att göra vad som i praktiken är en husrannsakan, och det utan att blanda in rättsväsendet. Det här är alarmerande, det frångår några av de allra mest grundläggande principerna för rättssystemet. Domstolar och åklagarämbete omfattas(åtminstone än så länge) av offentlighetsprincipen och det finns någon form av kontroll av vad de pysslar med. Men om ett företag tar över myndighetsutövningen finns det ingen genomskinlighet. Godtyckligheten blir enorm.

Det här är ju dock ingen anledning till att de numer föga liberala liberalerna i riksdagen skulle backa i sin iver att klia storindustrin på ryggen. Inte ens en annars rätt påläst debattör, som dessutom har ett gäng poäng juridikstudier i ryggsäcken, som Jan Guillou har begripit vad det egentligen handlar om när han målar upp en skräckbild av härjande nätstöldsligor. Så nu tar vi ytterligare ett steg mot den cyberpunkdystopi man läste om på 80-talet där staten är helt ersatt av storföretagen och deras maktapparat.

Man blir ju lite barnslig när man tittar ut och ser den första riktiga snön. Så för att fira av det bjuder vi på en gammal höjadre. Visst, det är en dryg månad kvar till jul, men jag kan inte hålla mig. Den handlar ju trots allt om snö också…

Anders F. Rönnblom -- Det Är Inte Snön Som Faller

Att bränna sprit är olagligt. Trots det har folk hållt på med det år efter år. Det är ju faktiskt ganska enkelt och det blir så otroligt mycket billigare än om man knatar iväg till apoteket gröna skylten.

Det är ju lite si och så med lagliheten att lära ut hembränningens ädla konst också. 1969 löste Bengt Sändh och Finn Zetterholm problemet med att skriva en lite visa i vilken den ädla konsten beskrevs in i minsta detalj. Enligt icke bekräftade källor ökade hembränningen i vårt avlånga land med c:a 200% under det följande året. Det hjälpte säkert till att omslaget avbildade de tu sittandes jämte en maskin.

Jag kan också nämna att under de år som gått sen skivan släpptes har telefonumret 99 68 18 tagits ur bruk. En nära bekant blev sugen på potäter och sill till sin första sats och lyfte på telefonen, men inget svar. Glad i hågen tog han sig dessutom för att jaga reda på den moderna tidens sätt att kontakta människor och mailade Herr Sändh, men fick tyvärr inget svar.

Ett Recept
Mel. Trink, trink, brüderlein trink, C-dur e

Du tager en rentvättad glasdamejeanne, med tjugofem liters rymd ungefär,
och pissljummet vatten direkt ifrån kran, och strösocker från din affär.
Ja sju kilo socker och ett paket jäst, de renaste råvaror blir allra bäst.
Så ställer du flaskan vid ditt element, där jäser det bäst, det är vittnat
och känt.

Du fröjdas åt bubblor från glasrörets kolv, det känns ingen lukt ifrån den.
När flaskan har stått där i dagarna tolv, slå i mera socker min vän.
Ett kilo bör räcka och låt den sen va’ ,tills den slutar jäsa och då är den bra.
Du tar en kastrull med ett skruvlock så tätt, en muffskruv hos rörmokarn
hittar du lätt.

Ett mjukglödgat kopparrör av tre meters längd, du fäster i locket så flink.
Det böjs till en båge i luften så svängd, över diskbänken ner i en hink.
I hinken skall röret va böjt i spiral, som kyles av vatten så att den blir sval.
Låt röret gå ut genom hinkbottnen sen, och din apparat, den är färdig min vän.

Nu tänder du på under din mackapär, tills det blir åttifem grader hett.
Och då skall du se att det blir resultat, det börjar att rinna så lätt.
Du ser så högtidligt på röret av koppar och provsmakar värdigt kristallklara droppar.
Till slut när det blott kommer vatten, min vän, slå i destillatet och kör om
det igen.

Du får fyra liter med styrka som fem, som filtreras i finmalet kol.
Om den du så vill kan du smaksätta den, eller drick som det är och säg skål.
99 68 18 ringer du till, och jag kommer dit med potatis och sill.
Sen sätter vi vatten och socker och jäst, och ser med förtröstan på nästa fest.

Men går du och köper systembolagssprit, ja då må du gärna göra’t.
Med kärlek och omsorg och andäktig flit, jag trivs när jag själv får köra’t.
Ja föredrar inte fabrikslagad mat, jag får en liter för tre spänn ur min
apparat.
Ja vad vet du om det du från bolaget får ida’. Jag vet att den snapsen är
färsk som jag får ta.

Text & musik: Bengt Sändh

Bengt_Sändh_och_Finn_Zetterholm-Ett_recept.mp3

Alltså, om man tänker hålla på och dra fram populärkulturella grejer med punk-koppling så är det ju generalknas att inte ta upp Young Ones. Brittisk humor när den är som bäst. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Young Ones som inte redan är känt.

Fyra misslyckade studenter i samma kåk, schyssta band och Alexi Sayle. Kan det bli fel?

Orsaken till att det är ett band med och spelar i alla avsnitt utom ett är att om de vid första kontakten med BBC hävdat att de tänkte göra en sitcom hade de inte fått en spänn i budget. Nu var det istället ett underhållningsprogram för unga, och då vart det helt plötsligt lättare att få lite flis.

Transkriptioner av säsong 1:
Demolition
Oil
Boring
Bomb
Interesting
Flood

The Young Ones spelade dessutom in en riktigt bisarr singel där de tilsammans med Cliff Richard gjorde en version av Cliff Richards gamla 60-talshit Living Doll. Skivan var en i ledet av stödskivor för hungrande i Afrika. A-sidan var faktiskt inte Living Doll utan en längre sketch där Young Ones själva ska spela in en låt. Ganska roande. Jag ska se om jag kan hitta skivan i mina gömmor och rippa den.

Jag hivar in två videos med låten. Dels videon som gick varm på Clocks TV-skärmar när man slängde i sig sin hamburgare med pommes och cola. Sen hittade jag också ett liveframträdande där Cliff Richard också är med.

The Young Ones stora musikaliska bidrag till världen är dock Alexi Sayles underbara framförande av den klassiska sången Dr Martens Boots

Hasse å Tage är ett begrepp inom svensk humor. Tyvärr håller den nu uppväxande generationen helt på att gå miste om den form av humor som de företrädde. En humor som aldrig slog mot de svaga utan istället tog ställning för dem. Det finns i dagsläget tämligen få komiker med den inställningen, det är i princip bara några norrlänningar med Ronny Eriksson i spetsen som förvaltar den här formen av snäll och rättskaffens humor.

Under 60- och 70-talen körde Hasse å Tage revyer på diverse stockholmskrogar. Och de införde Lindeman i det svenska folkmedvetandet. Lindeman är en i det närmaste oändlig rad improvisationer där Tage intervjuar Hasse om ett aktuellt ämne. Hasse uppträder alltid i rollen av någon från släkten Lindeman.

En av dessa improvisationer handlade om punkrockaren Trindeman Lindeman. Det är inte en av deras bästa, men den passar bra här på bloggen. Trindeman Lindeman framfördes någon gång 79-80 under revyn Under Dubbelgöken som gick på Berns. Det var Hasse å Tages kortaste revy, endast en timme lång, som de körde under lunchen. Revyn var väldigt öppet politiskt och bl.a. monologen “Om Sannolikhet” där Tage sågar kärnkraftens säkerhet framfördes här. Det var även här som de för svenska folket lanserade uppfattningen att Ingvar Carlsson ser ut som en sko.

Hasse å Tage – Trindeman Lindeman

Som de flesta som känner mig vet så har jag en riktigt soft spot för Mel C dvs. Sporty Spice. Alla har ju sina svagheter och min är bl.a. Sporty. Det är framförallt hennes soloplattor, där första plattan sticker ut, som är det jag trillat dit för. Men även för er som inte förstått popdrottningens storhet så finns det lite att kika på. Om inte annat för att det är bisarrt och kul.

I April -99 gick nämligen Mel C upp på scenen med Neurotic Outsiders på Viper Room i Los Angeles. Neurotic Outsiders var från början ett gäng polare som jammade loss lite nu och då på Viper Room med en gästartist på sång. Polarna i fråga var Steve Jones (Sex Pistols), Matt Sorum(Guns N’ Roses), Duff McKagan (Guns N’ Roses) och John Taylor (Duran Duran). En blandning av sleaze, 77-punk och pop med andra ord.

Mel C körde tre låtar, White Wedding, Pretty Vacant och Anarchy In The UK. Under Anarchy In The UK bytte hon givetvis ut inledningsstrofen till “I am the Anti Christ, I am the Sporty Spice!”.

Tyvärr har jag bara halva White Wedding, om det är någon som har hela så hojta gärna till! Om det dessutom skulle vara någon som har foton eller film de vet kommer från den spelningen så är ju även det riktigt intressant!

White Wedding
Pretty Vacant
Anarchy in The UK

Jag har en fabliesse för sjöröveri. I början av 2000-talet gav jag därför ut ett zine om sjöröveri som hette Pirates Unite. Det var rätt anspråkslöst och kom bara ut med två nummer eftersom jag helt tappade geisten i samband med att Pirates Of The Carribean hade premiär. Ett tredje nummer påbörjades men kom aldrig ut.

Nu lägger jag ut hela faderullan som pdf-filer. Det blev lite knas när jag exporterade filerna från InDesign så ett gäng typsnitt följde inte med. Men det får ni leva med. Om ni ändå vill ha dem som de ska vara så bör tysnitten vara Intimacy, Tatoo Ink och Freebooter Script, fas mitt minne kan svika mig så gnäll ine på mig om det blir fel.

Dessutom lägger jag upp det ofärdiga nummer tre också.

Pirates Unite #1

Pirates Unite #2

Pirates Unite #3

I zinet finns texterna till ett gäng låtar. Mp3or till en av dem har jag sedan tidigare lagt på på MenVaFan.net

Slime – Störtebeker

Fan, när jag skriver en blogg som täcker både rollerderby, subkultur och musik kan jag inte låta bli att skriva något om outlawrockens företrädare i rollerderbyscenen, Uncle Leon and the Alibis. Hade de varit från Alabama hade jag kallat det southern rock(ni vet sånt där som Lynyrd Skynyrd lirar), men nu är de från New York så det skiter sig med en sån benämning. Att de är kända utanför en rätt liten scen i NY kan de helt och hållet tacka låten “Roller Derby Saved My Soul” för. De skrev låten mer eller mindre som ett skämt och blev tokförvånade när den slog stort, och då menar jag stort, i rollerderbyvärlden. Låten gav dem helt plötsligt gig över hela nordamerika under 2007, men efter de gjort en fet usa-turné så bestämde de sig för att lägga ner.

Men låten finns kvar och är sannolikt fortfarande den vanligaste låten för rollerderbyligor att ha som musik på sina MySpacepresentationer.

Men det räcker inte med det. För ett litet tag sen dök det upp en namnlista på nätet för att låten ska få vara med på soundtracket till Drew Barrymores nästa rulle “Whip It”. Den har givetvis temat rollerderby, mer om den senare.

Jag hivar in en liten video från en spelning i NY också.

Uncle Leon and the Alibis -- Roller Derby Saved My Soul.mp3